Norrvikens framtid – i gudarnas knä

14 december, 2012 klockan 12:07

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

På Bio Scala i Båstad har Ulf Berggren visat sin egen nygjorda kortfilm Norrvikens framtid (ovan) om Norrvikens Trädgårdar, som förspel till Jan Troells film om Torgny Segerstedt, ”Dom över död man”. Man kan man bilda opinion med hjälp av en biograf!

Se den sex minuter långa filmen (de första trettio sekunderna är svarta). Begrunda skönheten i Norrvikens trädgårdar medan du lyssnar till grundaren Rudolf Abelins ord, där han på sin tid bekymrar sig för trädgårdarnas framtid.

De storvulna planerna på affärsmässig exploatering av trädgårdarna tycks ha gått i kras. Läs gårdagens blogg.

Vad händer nu med de unika trädgårdarna? Miljöpartiet i Båstad lär i en alternativ budget ha förordat att fem miljoner avsätts för trädgårdarna. Förhoppningsvis finns det fler som inser det oskattbara värdet av anläggningen för kommunen. Men Norrvikens Trädgårdar är inte bara en lokal fråga för kommunen utan förstås – ett riksintresse.

Dela

Norrvikens trädgårdar räddas?

13 december, 2012 klockan 10:21

Länsstyrelsens förslag att förklara Norrvikens Trädgårdar som ett riksintresse för kulturmiljövården innebär att projektet ”Lilla Båstad” skrotas, skriver HD. Det är en stor seger för Norrvikens trädgårdssällskap som kämpat länge mot de hårdföra exploateringsplanerna.

– Det här är affärer och nu blir de inte av, säger Erik Paulsson, drivande i Lilla Båstad.

Anders Persson, ordförande i ägarstiftelsen Norrviken, tycks hoppas att trädgårdarna snabbt ska gå i konkurs. Han ger ”Norrviken högst två månader”. Surt sa räven.

Norrvikens trädgårdar är ett riksintresse. Länsstyrelsen har rätt. Exploateringen hade förstört oersättliga naturvärden. Nu återstår att rekonstruera verksamheten och trädgårdsanläggningarna. Kanske kan Region Skåne hjälpa till? Regionen går i dagarna in med 1,5 miljoner för att rädda Skånes Djurpark ur en ekonomisk kris som kunde ha lett till konkurs.

Som jag skrev i en blogg i somras:

”I andra länder och i synnerhet i Storbritannien vårdar man ömsint allt som har med trädgårdskultur att göra. I Skåne var Sofiero länge en belastning för fantasilösa kommunalpolitiker, sedan staden fått trädgårdarna som donation av Gustav VI Adolf. I dag är Sofiero ett de främsta turistmålen i Skåne, en unik trädgård som ingen skulle kunna tänka sig att bygga hotell och bostäder i.

Samma förutsättningar borde verkligen gälla också unika Norrvikens Trädgårdar!”

Dela

Arabisk filmfestival på Scala i Båstad

30 november, 2012 klockan 22:43

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Jibar betyder ”barriär”, ”matat” betyder patron.

Jibar och matat – det är den palestinske pojken Gibreels allra första ord när han börjat tala. Hans pappa Emad Burnat har gjort den drabbande dokumentären Five broken cameras tillsammans med judiske medregissören Guy Davidi. Filmen består av dokumentära filmklipp från den palestinska byn Bil’in på Västbanken, under fem års fredliga protester mot den israeliska bosättar- och ockupationspolitiken. Emad har ständigt med sig sin kamera och filmar både sina barn i hemmet och demonstrationerna varje fredag mot israeliska soldater och bosättare, som stjäler mark från byn, bränner upp böndernas olivträd och bygger en barriär över deras mark.

Under fem år växer Gibreel från spädbarn till liten pojke. Pappa Enad får fem videokamror sönderslagna av brutala soldater. De tränger också nattetid in i hans hem, kommenderar familjen att lämna hemmet som förklarats som en spärrad militärzon.

Som åskådare är jag där i byn, med byborna. Jag är med dem när de blir beskjutna med tårgasgranater och med skarp dödande ammunition. Det är starkt berörande.

De senaste veckorna har världen fokuserat på Israels övergrepp i Gaza. Samtidigt fortsätter Israels folkrättsstridiga ockupationspolitik på Västbanken med dagliga människorättskränkningar och övergrepp mot civila palestinier, de är inte längre nyhetsmässiga.

Kanske kan det glädjande beslutet på torsdagen i FN:s generalförsamling att ge Palestina särskild status innebära en förändring. Håller med Carl Bildt, som ju sa att han tyckte att också USA och Israel borde ha ställt sig bakom beslutet.

Bio Scala i Båstad visar under helgen en minifestival med fem arabiska filmer. Invigningsfilmen Five Broken Cameras följs på fortsätter på lördags- och söndagseftermiddagarna av två egyptiska filmer, som visas tillsammans med en algerisk kortfilm, och den May Odehs norska dokumentär om tre kvinnor i Gaza. Hela programmet här.

Fotnot: Den israeliska dagstidningen Haaretz hyllade Five broken cameras, som ”dokumentären som borde få varje anständig israel att skämmas”. Så här skrev Svenskan.


 

Dela

Sjabblas Norrvikens magiska kulturarv bort?

2 september, 2012 klockan 12:05

Norrvikens trädgårdar strax utanför Båstad presenteras i ett sexsidigt reportage skrivet av Milena Bergquist i söndagens Svenska Dagbladet lyriskt som ”… en av Sveriges, kanske till och med en av världens vackraste trädgårdar. En magisk plats där den omgivande vilda naturen på ett nästan osynligt sätt övergår i en trädgård skapad av människohand.”

I artikeln skildras trägårdarnas historia, dess uppgång och fall, från det att Rudolf Abelin öppnade trädgårdarna år 1920 till de senaste turerna då Lilla Båstad AB, ägt av bl a Erik Paulsson, PEAB, köpt trädgårdarna för 7,8 miljoner, en spottstyver i sammanhanget, för att bygga hantverksby, hotell, bostäder, konsthall med mera på området runt trädgårdarna. Företaget hävdar att trädgårdarna kommer att fortleva och kunna hållas öppna för allmänheten. Förra året samlade Lilla Båstad in idéer på hur trädgårdarna skulle kunna utvecklas. Ett av förslagen, skrivet av Bjäre hembygds styrelseordförande, finansmannen Peter Ekelund, gick ut på att bygga ett varumärkeshem för Karlssons vodka på den planerade bygatan i Lilla Båstad.

Norrvikens trädgårdssällskap bildades 1999 i syfte att bevara Norrvikens trädgårdar enligt grundaren Rudolf Abelins ambitioner, vilket borde vara det enda rimliga, utan varumärkesreklam för vodka. Sällskapet har begärt att Länsstyrelsen ska ogiltigförklara försäljningen  och har på sin hemsida lagt ut en protestlista som fått över 3 200 underskrifter. Många av de som skrivit under kommer från Danmark, vilket kanske beror på att den kände danske trädgårdsmästaren Tage Andersen under några år lyckades få upp besöksantalet från 9 000 till omkring 50 000 om året, innan hans avtal inte förlängdes.

Föreningen Rädda Norrvikens trädgårdar menar att trädgårdarna är en av de främsta i 1900-taöets svenska trädgårdshistoria. Man påminner om att Regionmuseet/Landsantikvarien i Skåne klassat anläggningen som ”unik och sällsynt”, med regionalt och nationellt värde. Riksantikvarieämbetet har vidare stött förslaget att trädgårdarna bör bli kulturreservat och framhåller att ”anläggningen är kulturhistoriskt intressant även ur ett internationellt perspektiv”.

Frågan är om trädgårdarna går att rädda eller om – med Svenskans formulering – ”detta nationella kulturarv sjabblas bort i en till synes ändlös kamp”.

 

 

Dela

Sista sommaren med Norrvikens trädgårdar?

4 augusti, 2012 klockan 12:05

Kommer Norrvikens trädgårdar att säljas för en spottstyver till det privata företaget Lilla Båstad under ledning av PEAB:s Erik Paulsson? Blir följden att de unika trädgårdarna stängs för allmänheten och i stället används till hotell, bostäder och verksamhetslokaler?

Norrvikens trädgårdssällskap har överklagat försäljningen som alltså ännu inte kunnat genomföras. Kanske finns det ännu en möjlighet att ”rädda och återuppbygga trädgårdarna till dess forna glans”.

Nu kallar Trädgårdssällskapet till ett offentligt möte i Båstads kommunhus tisdagen den 7 augusti 2012 kl. 17.00.

I andra länder och i synnerhet i Storbritannien vårdar man ömsint allt som har med trädgårdskultur att göra. I Skåne var Sofiero länge en belastning för fantasilösa kommunalpolitiker, sedan staden fått trädgårdarna som donation av Gustav VI Adolf. I dag är Sofiero ett de främsta turistmålen i Skåne, en unik trädgård som ingen skulle kunna tänka sig att bygga hotell och bostäder i.

Samma förutsättningar borde verkligen gälla också unika Norrvikens Trädgårdar! Det är en skam om trädgårdarna privatiseras.

 

Dela

Båstad: Kina utmanar Hollywood

8 augusti, 2011 klockan 11:54

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Världsekonomin kantrar. USA är på väg ut från scenen och in kommer Kina, som den nya sköna världens ekonomiskt starkaste ekonomi. Det är lätt att dessa sensommarveckor få sådana tankar. Redan är Kina världens största biltillverkare och det land som efter USA har flest miljardärer. Den som lever får se, men det är nog mera frågan om när än om om.

Den kinesiska filmen ”Piano in a Factory” (se trailern ovan) visades på Lilla filmfestivalen i Båstad på söndagen. Efter  filmens premiär i Kina i mitten av juli har den setts av sex miljoner biobesökare. På filmfestivalen i Shanghai fick filmen pris för bästa film, bästa regi, bästa manliga respektive kvinnliga huvudroll. Och redan dagen efter den kinesiska premiären lanserades den på den amerikanska marknaden, berättade den kinesiske filmvetaren Teng Jimeng före visningen. Då hade Kinakännaren Agneta Engqvist satt in filmen i ett sammanhang, detta att Kina vill återta sin ställning som världens största ekonomi och ledande civilisation. Om man läser tecknen i ”Piano in a Factory” innebär det också att Kina utmanar Hollywood.

Filmen utspelar sig i ett sönderfallande industrilandskap, vackert i sitt förfall. Ett par skiljer sig. Vem ska få vårdnaden om det piano-begåvade endabarnet, industriarbetaren eller mamman med pengar? På gjuteriet tillverkar pappans arbetskamrater i en akt av solidaritet ett piano, man gjuter ett piano! Och i slutscenen spelar flickan i industrihallen på sitt nya piano. Ungefär så.

Det här är en storproduktion, med påkostade masscener, som för tankarna både till Bollywood och Hollywood. Industriarbetarnas orkester går inte av för hackor i den här internationella samproduktionen, där musiken spelar stor roll, med ryska sånger och sydkoreanska skådespelare.

Vi har vant oss vid att de alltför få kinesiska filmer som visas i Sverige ofta varit sofistikerade konstfilmer. Piano in a Factory är något annat, konstfull men också kommersiell. Regissören Zhang Meng förhåller sig till människors villkor i Kina i ett skede av dynamisk samhällsomvandling och lägger tjockt med färg på penseln. Kanske ger hans film också en smygtitt in i den filmiska framtiden.

Dela

Båstad: Bilden av Vietnamkriget

4 augusti, 2011 klockan 12:08

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Vietnamkriget avslutades våren 1975, då FNL segrade och amerikanska soldater hals över huvud flydde från Saigon. Vi är många som fick vår världsbild formad under vietnamkrigets år. Men för yngre generationer hänger bilden av kriget mera ihop med Hollywoods påkostade storfilmer som Deer Hunter, Apocalypse Now, Rambo och Plutonen, sa Ingela Romare, när hon på Lilla filmfestivalen i Båstad introducerade sin dokumentär I det förflutnas spegel från 1988, gjord av material från hennes och Lennart Malmers dokumentärer från Vietnam under det pågående kriget.

”Genom bilder och minnen ville jag överlämna mina erfarenheter till nästa generation”, sa Ingela Romare. I filmen finns hennes dotter med som mottagare av bilderna. Bilden på de tre vietnamesiska barnen är från hennes film.

”Det förflutna skapas genom våra minnen och genom vad vi glömmer”, sa historikern Johanna Bartholdsson i ett samtal efter filmen. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg påminde om att vi i dag har två lika djävulska krig, i Irak och Afghanistan, krig som det finns få bilder från, jämfört med Vietnam, utom Pentagons egna och Wikileaks.

På filmklippet ovan ur Apocalypse Now säger en amerikansk soldat att han älskar doften av napalm på morgonen, ”den luktar seger”.

I I det förflutnas spegel är ofta vietnameser huvudpersoner. En vietnamesisk bonde står framför sitt förstörda hus, där tre nära anhöriga dödats av bomber, ser rakt in i kameran och säger att hur kan en person som Nixon vara president, han är ju dum som en gris.

Den känslan hade också de vietnamdemonstranter över hela världen som protesterade mot kriget. I dag är det annorlunda. Mediernas rapportering från krigen i Irak och Afghanistan är både undermålig och närmast obefintlig. Någon antikrigsrörelse finns det knappast. Och Sverige deltar utan folkliga protester i ett ”imperialistiskt krig” i Afghanistan.

Ingela Romare kände att hon hade ett enormt förtroende från SVT när hon for till Vietnam. Skulle liknande reportage/dokumentärer vara möjliga i dag? Filmprofessor Göran du Rées tvivlade: ”SVT har utvecklats till en myndighet, som vill veta hur filmen ska se ut innan den är gjord”.

Dela

Ode i Norrvikens trädkronor

29 juni, 2011 klockan 19:09

Japanska trädgården på Norrvikens trädgårdar förvandlades på tisdagseftermiddagen till en magisk konsertsal när kompositören Leo Nilsson framförde sitt Ode to a Garden, ett stycke elektroakustisk musik. Vi i publiken vandrade i naturrummets branta sluttningar medan musik strömmade ur trädkronorna under den knappt timslånga konserten. En bäcks porlande, vindens sus och fåglarnas kvitter fyllde i den här märkliga, mäktiga och unikt originella musikupplevelsen.

Där i trädgården stillnade tiden. Musiken öppnade sinnena mot naturen och alldeles särskilt mot skönheten i Norrviken. Själv uppfattade jag också konserten som en politisk manifestation mot de krafter som vill exploatera trädgårdarnas ömtåliga natur.

Kammarmusikfestivalen i Båstad hör till det nordvästskånska kulturårets höjdpunkter, alltid veckan efter midsommar. Utbudet är formidabelt och som kammarmusikfestival saknar evenemanget motsvarighet i Sverige.

Fotnot: Leo Nilssons Ode to a Garden framförs för tredje och sista gången torsdag 16.30.

Dela

Karl Marx Das Kapital – som film

9 augusti, 2010 klockan 19:14

Lilla filmfestivalen i Båstad avslutades på måndagen med visningen av den tyske regissören Alexander Kluges bortåt tio timmar långa film, ”Nyheter från den ideologiska antiken – Marx/Eisenstein/Das Kapital”. Filmen, gjord 2008, utgår från att den uppburne ryske filmaren Sergej Eisenstein 1929 ville filmatisera Karl Marx’ ”Kapitalet”, med den berättarteknik som James Joyce använt sig av i sin ”Odysseus”, associativa berättarflöden under en enda dag. Ramberättelsen skulle vara en arbetahustru som kokade soppa till sin man. När han kom hem var soppan klar och filmen slut.

Eisenstein träffade Joyce 1929 i Paris. Båda var mer eller mindre blinda. Den ryske filmarens projekt blev aldrig realiserat. Alexander Kluge tog sextio år senare upp idéen, inspirerad av finanskrisen 2008, som han i sin film knyter samman med den svarta torsdagen 1929, inledningen till Wall Street-kraschen. Han arbetar med Eisensteins montageteknik, med stumfilmens textrutor och Joyces berättarflöden. Filmens huvudstruktur är långa intellektuella diskussioner, där Kluge för intensiva samtal med olika personer utifrån teman hos Marx eller Eistenstein.

En sedel har sin historia, med fingeravtryck från de som ägt den, kanske har den överlevt krig och sedan blivit värdelös. Pengar kan vara flyktiga som en finansbubbla eller omöjliga att ta på som i bankernas digitala flöden. Och vad är kärlekens finansiella kapital? Kluge vrider och vänder i sin film på begreppen och människans villkor i mervärdens värld. Karl Marx  sitter nog i sin himmel, kliar sig i skägget och myser.

Om det var lite ruter i SVT borde man visa Alexander Kluges film, kanske uppdelad i några avsnitt.

Dela

Ett somaliskt flyktingöde, 30 år i läger

8 augusti, 2010 klockan 10:48

Flyktingarna från Somalia utgör en av de mest diskriminerade och utsatta grupperna i Sverige. Krigen och det samhälleliga sönderfallet på Afrikas Horn ligger utanför mediernas rapportering, liksom flyktinglägrens statiska misär. Filmaren Stig Holmqvist (bilden) har under trettio års tid följt Shukra, en somalisk flyktingkvinna, och berättar om henne i sin dokumentär ”Flykting”, som han visade på Lilla filmfestivalen i Båstad på lördagen, då temat var Afrika.

Shukra lever som ensamstående mamma med tre barn. Hon motsätter sig den traditionella könsstympningen av sitt barn och blir efter det utsatt för hot och misshandel i lägret. Efter decennier som flykting i olika läger kommer hon genom UNHCR:s förmedling till USA. I filmens slutbilder sitter hon i Minneapolis och tittar med sina barn på Simpsons i flimrande bilder från en helt ny och främmande värld.

En film som ”Flykting” låter oss se in i en värld av lidande och hopplöshet, reflekterad i ett skakande kvinnoöde. Det är en nödvändig berättelse som synliggör en muslimsk kvinna och genom henne ett krigsdrabbat folks öde.

I dagarna har Stig Holmqvist gett ut ”På väg till presidenten” (Carlssons), där han berättar om sina erfarenheter från över fyrtio års resor till Afrika. Det självbiografiska perspektivet korsar i boken det politiska, med inslag från uppväxtåren i Helsingborg och den första kontakten där med den stora världen, när en ”neger” på 1940-talet kom gående på Siöcronagatan på väg till Stigs pappa, de båda var vänner genom sin fascination för gränsöverskridande esperanto.

Dela