Kultur

Världsekonomin kantrar. USA är på väg ut från scenen och in kommer Kina, som den nya sköna världens ekonomiskt starkaste ekonomi. Det är lätt att dessa sensommarveckor få sådana tankar. Redan är Kina världens största biltillverkare och det land som efter USA har flest miljardärer. Den som lever får se, men det är nog mera frågan om när än om om.

Den kinesiska filmen ”Piano in a Factory” (se trailern ovan) visades på Lilla filmfestivalen i Båstad på söndagen. Efter  filmens premiär i Kina i mitten av juli har den setts av sex miljoner biobesökare. På filmfestivalen i Shanghai fick filmen pris för bästa film, bästa regi, bästa manliga respektive kvinnliga huvudroll. Och redan dagen efter den kinesiska premiären lanserades den på den amerikanska marknaden, berättade den kinesiske filmvetaren Teng Jimeng före visningen. Då hade Kinakännaren Agneta Engqvist satt in filmen i ett sammanhang, detta att Kina vill återta sin ställning som världens största ekonomi och ledande civilisation. Om man läser tecknen i ”Piano in a Factory” innebär det också att Kina utmanar Hollywood.

Filmen utspelar sig i ett sönderfallande industrilandskap, vackert i sitt förfall. Ett par skiljer sig. Vem ska få vårdnaden om det piano-begåvade endabarnet, industriarbetaren eller mamman med pengar? På gjuteriet tillverkar pappans arbetskamrater i en akt av solidaritet ett piano, man gjuter ett piano! Och i slutscenen spelar flickan i industrihallen på sitt nya piano. Ungefär så.

Det här är en storproduktion, med påkostade masscener, som för tankarna både till Bollywood och Hollywood. Industriarbetarnas orkester går inte av för hackor i den här internationella samproduktionen, där musiken spelar stor roll, med ryska sånger och sydkoreanska skådespelare.

Vi har vant oss vid att de alltför få kinesiska filmer som visas i Sverige ofta varit sofistikerade konstfilmer. Piano in a Factory är något annat, konstfull men också kommersiell. Regissören Zhang Meng förhåller sig till människors villkor i Kina i ett skede av dynamisk samhällsomvandling och lägger tjockt med färg på penseln. Kanske ger hans film också en smygtitt in i den filmiska framtiden.

Vietnamkriget avslutades våren 1975, då FNL segrade och amerikanska soldater hals över huvud flydde från Saigon. Vi är många som fick vår världsbild formad under vietnamkrigets år. Men för yngre generationer hänger bilden av kriget mera ihop med Hollywoods påkostade storfilmer som Deer Hunter, Apocalypse Now, Rambo och Plutonen, sa Ingela Romare, när hon på Lilla filmfestivalen i Båstad introducerade sin dokumentär I det förflutnas spegel från 1988, gjord av material från hennes och Lennart Malmers dokumentärer från Vietnam under det pågående kriget.

”Genom bilder och minnen ville jag överlämna mina erfarenheter till nästa generation”, sa Ingela Romare. I filmen finns hennes dotter med som mottagare av bilderna. Bilden på de tre vietnamesiska barnen är från hennes film.

”Det förflutna skapas genom våra minnen och genom vad vi glömmer”, sa historikern Johanna Bartholdsson i ett samtal efter filmen. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg påminde om att vi i dag har två lika djävulska krig, i Irak och Afghanistan, krig som det finns få bilder från, jämfört med Vietnam, utom Pentagons egna och Wikileaks.

På filmklippet ovan ur Apocalypse Now säger en amerikansk soldat att han älskar doften av napalm på morgonen, ”den luktar seger”.

I I det förflutnas spegel är ofta vietnameser huvudpersoner. En vietnamesisk bonde står framför sitt förstörda hus, där tre nära anhöriga dödats av bomber, ser rakt in i kameran och säger att hur kan en person som Nixon vara president, han är ju dum som en gris.

Den känslan hade också de vietnamdemonstranter över hela världen som protesterade mot kriget. I dag är det annorlunda. Mediernas rapportering från krigen i Irak och Afghanistan är både undermålig och närmast obefintlig. Någon antikrigsrörelse finns det knappast. Och Sverige deltar utan folkliga protester i ett ”imperialistiskt krig” i Afghanistan.

Ingela Romare kände att hon hade ett enormt förtroende från SVT när hon for till Vietnam. Skulle liknande reportage/dokumentärer vara möjliga i dag? Filmprofessor Göran du Rées tvivlade: ”SVT har utvecklats till en myndighet, som vill veta hur filmen ska se ut innan den är gjord”.

Japanska trädgården på Norrvikens trädgårdar förvandlades på tisdagseftermiddagen till en magisk konsertsal när kompositören Leo Nilsson framförde sitt Ode to a Garden, ett stycke elektroakustisk musik. Vi i publiken vandrade i naturrummets branta sluttningar medan musik strömmade ur trädkronorna under den knappt timslånga konserten. En bäcks porlande, vindens sus och fåglarnas kvitter fyllde i den här märkliga, mäktiga och unikt originella musikupplevelsen.

Där i trädgården stillnade tiden. Musiken öppnade sinnena mot naturen och alldeles särskilt mot skönheten i Norrviken. Själv uppfattade jag också konserten som en politisk manifestation mot de krafter som vill exploatera trädgårdarnas ömtåliga natur.

Kammarmusikfestivalen i Båstad hör till det nordvästskånska kulturårets höjdpunkter, alltid veckan efter midsommar. Utbudet är formidabelt och som kammarmusikfestival saknar evenemanget motsvarighet i Sverige.

Fotnot: Leo Nilssons Ode to a Garden framförs för tredje och sista gången torsdag 16.30.

Lilla filmfestivalen i Båstad avslutades på måndagen med visningen av den tyske regissören Alexander Kluges bortåt tio timmar långa film, ”Nyheter från den ideologiska antiken – Marx/Eisenstein/Das Kapital”. Filmen, gjord 2008, utgår från att den uppburne ryske filmaren Sergej Eisenstein 1929 ville filmatisera Karl Marx’ ”Kapitalet”, med den berättarteknik som James Joyce använt sig av i sin ”Odysseus”, associativa berättarflöden under en enda dag. Ramberättelsen skulle vara en arbetahustru som kokade soppa till sin man. När han kom hem var soppan klar och filmen slut.

Eisenstein träffade Joyce 1929 i Paris. Båda var mer eller mindre blinda. Den ryske filmarens projekt blev aldrig realiserat. Alexander Kluge tog sextio år senare upp idéen, inspirerad av finanskrisen 2008, som han i sin film knyter samman med den svarta torsdagen 1929, inledningen till Wall Street-kraschen. Han arbetar med Eisensteins montageteknik, med stumfilmens textrutor och Joyces berättarflöden. Filmens huvudstruktur är långa intellektuella diskussioner, där Kluge för intensiva samtal med olika personer utifrån teman hos Marx eller Eistenstein.

En sedel har sin historia, med fingeravtryck från de som ägt den, kanske har den överlevt krig och sedan blivit värdelös. Pengar kan vara flyktiga som en finansbubbla eller omöjliga att ta på som i bankernas digitala flöden. Och vad är kärlekens finansiella kapital? Kluge vrider och vänder i sin film på begreppen och människans villkor i mervärdens värld. Karl Marx  sitter nog i sin himmel, kliar sig i skägget och myser.

Om det var lite ruter i SVT borde man visa Alexander Kluges film, kanske uppdelad i några avsnitt.

Flyktingarna från Somalia utgör en av de mest diskriminerade och utsatta grupperna i Sverige. Krigen och det samhälleliga sönderfallet på Afrikas Horn ligger utanför mediernas rapportering, liksom flyktinglägrens statiska misär. Filmaren Stig Holmqvist (bilden) har under trettio års tid följt Shukra, en somalisk flyktingkvinna, och berättar om henne i sin dokumentär ”Flykting”, som han visade på Lilla filmfestivalen i Båstad på lördagen, då temat var Afrika.

Shukra lever som ensamstående mamma med tre barn. Hon motsätter sig den traditionella könsstympningen av sitt barn och blir efter det utsatt för hot och misshandel i lägret. Efter decennier som flykting i olika läger kommer hon genom UNHCR:s förmedling till USA. I filmens slutbilder sitter hon i Minneapolis och tittar med sina barn på Simpsons i flimrande bilder från en helt ny och främmande värld.

En film som ”Flykting” låter oss se in i en värld av lidande och hopplöshet, reflekterad i ett skakande kvinnoöde. Det är en nödvändig berättelse som synliggör en muslimsk kvinna och genom henne ett krigsdrabbat folks öde.

I dagarna har Stig Holmqvist gett ut ”På väg till presidenten” (Carlssons), där han berättar om sina erfarenheter från över fyrtio års resor till Afrika. Det självbiografiska perspektivet korsar i boken det politiska, med inslag från uppväxtåren i Helsingborg och den första kontakten där med den stora världen, när en ”neger” på 1940-talet kom gående på Siöcronagatan på väg till Stigs pappa, de båda var vänner genom sin fascination för gränsöverskridande esperanto.

Lilla filmfestivalen i Båstad inleddes på onsdagen med ”Armadillo”, den prisade dokumentären om danska soldater i Afghanistan på den bas som gett filmen dess namn. Regissören Janus Metz låter oss följa en handfull grabbar i 20-25-årsåldern. De lever bakom skyddade murar, ger sig ut på patruller efter ”talibaner” utan att verka veta något om landet eller om vad de har där att göra. Hur ska de avgöra vem som är fiende och vem som bara beter sig underligt i deras ögon? Vad vet de om vanliga afghaners villkor? Ingenting alls.

Med avancerade tunga vapen rör de sig bland fattiga afghanska bybor, beredda att döda. De slaktar misstänkta, mördar sårade, beklagar sig inte över att en flicka dödats av misstag, det är ju krig. Några av de danska soldaterna dödas, en får benen amputerade, andra får ett slags mentalt livskick av kriget och planerar att återvända till dödens fält.

Det här är en stark antikrigsfilm, en berättelse om vad krig gör med några unga killar. Det handlar om krigets meningslöshet och om det absurda i att danska och svenska soldater befinner sig med vapen i det fattiga Afghanistan, där de trampar sönder åkrar i stället för att hjälpa till att skapa trygghet och fred.

Alla svenskar som tycker att Sverige i Afghanistan ska fortsätta George W Bushs brutala krig bör se den här filmen, som i Båstad introducerades av förre FN-ambassadören Pierre Schori, som nyligen gett ut sin starka debattbok ”Vägen ut ur Afghanistan”. Filmen får svensk biopremiär före valet, den 27 augusti.

Starkare och mera omtumlande kunde festivalen i Båstad knappast ha inletts. Den pågår till måndag, då den avslutas med visningen av Alexander Kluges tio timmar långa filmatisering av Karl Marx ”Kapitalet”.

Märta flyger igen from Märta Måås Fjetterström on Vimeo.

Märta Måås-Fjetterströms mattväveri i Båstad hotas av konkurs, skriver HD. Ateljén har funnits i över nittio år. Skatteskulder gör att kronofogden dragit åt snaran.

Måås-Fjetterström tillhör det svenska kulturarvet. En nedläggning vore en katastrof både för Båstad och för svensk textilkonst.

Det var Ludvig Nobel som lockade Märta Måås-Fjetterström (bilden) till Båstad, där hon öppnade sin vävateljé 1919. Efter MMF:s död 1941 har arvet efter henne både förvaltats och förnyats av nya generationer textilkonstnärer.

Jag hoppas att alla goda krafter gör allt som göras kan för att rädda mattväveriet. Båstads lokala politiker bär ett tungt ansvar. Det gäller också det nu konkurshotade Norrvikens trädgårdar.

”Jag föll för hennes vackra blåa ögon …”, rubricerar Aftonbladet på onsdagstidningens etta. Av insidorna ägnar man sexton åt förlovningen mellan Madde och Jonas. Man har krystat för att finna infallsvinklar. Det är underdånig, okritisk för att inte säga totalt korkad och pinsam journalistik.

Kvällstidningarna med vikande upplagesiffror lever i symbios med kungahuset. De tjänar pengar på sånt här, så varför bry sig. Jo, därför att de här medierna – liksom de flesta andra  för den delen – spelar cyniskt på många människors känslor genom att behandla en prinsessförlovning som om det var en viktig händelse.

Nästa år, då ett viktigt val ska genomföras, blir det nu två prinsessbröllop. Det står mig redan upp i halsen. Monarkin är inte värdeneutral. Monarkin är totalt odemokratisk och under ett valår en antidemokratisk kraft.

Den svenska monarkin är därtill numera helt utan innehåll, en tom skramlande tunna. Gustav VI Adolf var en personlighet som det var lätt att respektera, vilket inte kan sägas om de nu framträdande personerna i kungahuset.

I Båstad besöker jag Märta Måås-Fjetterströms vävateljé och ser den vackra matta som Danmarks Drottning Margarethe gjort skissen till. För fantasin är den en flygande matta, en hälsning från en monarki med annan framtoning än Östermalmsvarianten i Sverige.