Kultur

Bonniers har i dagarna köpt Pocketshop, fram till nu en av få oberoende framgångsrika bokhandelskedjor. Det stora förlaget stärker sin monopolsituation. Bonnierstidningen Dagens Nyheter publicerade i lördagens kulturdel en välskriven och starkt kritisk artikel, skriven av Ordfronts bokförläggare Pelle Andersson, under rubriken ”Bonnier kväver nytänkande”.

”Det finns snart inte en enda offentligt tänkt tanke som inte på något sätt passerar Bonniers kassaapparater och sorteringssystem”, skriver Pelle Andersson. Han visar hur Bonniers med köpet stärkt sitt redan innan obehagliga monopol.

Liknande kritik framförs i tidningen ETC av Galago-förläggaren Johannes Klenell, som är upprörd över att ”Vår sista fria bokkedja är förlorad”.

När jag ska länka Pelle Anderssons artikel till min blogg kan jag inte finna den på dn.se eller nätet. Hjälp mig att hitta den, bästa bloggläsare. Jag vägrar tro att DN:s kulturredaktion lyft bort den från nätet.

Samtidigt läser jag i Medievärlden att ”DN-huset kokar – ledningen lägger locket på” och undrar vad som egentligen händer.

Georges Simenons täta roman Sonen (på svenska 1959) diskuteras på min läsecirkel. Boken handlar om en pappa som skriver ett långt brev till sin tonårige son där han förtroligt berättar om släktens hemligheter. Han vill att sonen ska förstå att hans farfar varit en annan än den skröplige knäckte gubbe sonen upplevt – och samtidigt förmedlar han alldeles öppet och förtroligt sin livsvisdom, sina egna tankar och känslor från den tid då han var lika gammal som sonen är nu. Han skriver det han inte kan säga och förmedlar sin generations erfarenheter till nästa. Det är en välskriven och läsvärd bok.

I mitt föräldrahem fanns travar med Simenonböcker, både hans populära deckare om kommissarie Maigret i genuina parismiljöer och hans välskrivna romaner. Men vem läser Simenon i dag?

Simenon föddes i belgiska Liège 1903. Han skrev över 200 böcker (varav 75 var detektivromaner om Maigret) och kunde utan vidare skriva 60 – 80 sidor om dagen. Hans böcker lär ha tryckts i upplagor på 550 miljoner exemplar. Men vad jag vet går hans böcker i Sverige besynnerligt nog bara att få tag på via antikvariat. I dag läser få eller inga Simenon i Sverige.

Nu har jag plockat fram några av dem som står på tur för läsning, ”Mannen som såg tågen gå förbi” och ”Maigret och clocharden”.

Bokcirklar eller läsecirklar engagerar allt fler i vår tid och har kallats vår tids folkrörelse. Ett av mässans seminarier ägnades bokcirkeln som fenomen. Jag själv är sedan tio år tillbaka med i en läsecirkel. Vi är sju män, träffas hemma hos varandra en gång i månaden, äter gott och diskuterar den bok vi alla har läst. Med blinkningar åt både Dostojevskij och Göran Tunström kallar vi oss De heliga idioterna. Därför spetsade jag öronen alldeles extra.

Läsecirklar skapar ofta intressanta samtal, sa Helena Jannert, bibliotekschef i Mariestad. Kanske är det så att många lever i floder av kallprat och att läsecirkeln kan ge möjlighet att tala allvarligt om centrala frågor. Det ger oss en möjlighet att dela gemensamma upplevelser i livsfrågorna. Läsupplevelser kan vara en viktig utgångspunktför bra samtal, tyckte också Nina Frid, som driver läsecirkeln bokcirklar.se på nätet.

Kerstin Rybeck, litteraturprofessor, forskar om bokcirklar. Medan läsandet i samhället går ner ökar antalet bokcirklar. Människor har ett grundläggande behov av att tala om sina upplevelser. Förr fanns det ofta högläsning, följd av samtal. I dag sitter många mest framför sin egen dator

Immi Lundin, forskare, har skrivit böcker om läsecirklar. Hon tycker att det kan vara bra med lite bråk, att möta andras läsupplevelser och få sina egna ifrågasatta. Och hon strök under att det är bra att klargöra förutsättningarna och kanske ibland ändra på dem.

Samtalet leddes av Marie Lundström som håller i P1:s bokcirkel, där nästa bok blir Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings testamente”.

Har boken och biblioteken någon framtid i den digitala världen. Kommer förlagen att fortsätta att ge ut tryckta böcker? Vad är en bok egentligen?

Frågorna ställdes på sin spets på ett seminarium utifrån bloggaren (Copyriot) och historikern Rasmus Fleischers nya dubbelbok ”Bok och bibliotek”, utgiven av Ink bokförlag i fejkat inbunden skinbokspärm (bilden).

Expressens Nina Lekander raljerade och sa att hon som entusiastisk e-bokläsare egentligen hade bestämt sig för att bränna upp sitt bibliotek, men att Fleischers böcker fått henne att tänka om.

Fleischer själv trodde på pappersformatets framtid men menade att bokförlagen inte kommer att vara de enda som ger ut böcker i nya print-on-demand-tider.

– Vi har bländats av det nya. Men de digitala medierna slår inte ut boken. Problemet blir att definiera vad som är en bok.

Sedan trasslade han in sig i teoretiska resonemang om definitionsfrågor och momssatser, men det lämnar jag därhän.

Annina Rabe, kritiker på Svenskan, konstaterade att biblioteken länge legat i framkant av den tekniska utvecklingen men att man ibland kastat sig över nyheter lite väl snabbt.

Den frågan skulle jag velat höra mera om, om bokens, förlåt pappersformatets, marginalisering i dagens folkbibliotek.

Det var nog den vackraste begravning jag varit med om när Anita Linde jordfästes i Maryhills trädgård i Lund i lördags. Inte bara det att vänkretsar flätades i varandra, att den bortgångna i sin blåmålade kista med sand, snäckor och halmhatt på locket var påtagligt närvarande och att ceremonin genomfördes i det fria under träd, i lätt bris, med musik och dikter.

Nej, inte bara det, utan också att det där och då för att hedra Anitas minne instiftades ett stipendium till ”den som i en bokhandel gör ett betydelsefullt arbete i Anitas anda”.

Anita Linde föddes i Ängelholm, arbetade där på Killbergs och senare under många år på Gleerups och i andra bokhandlar i Lund. Hon var en som likt få förmådde förmedla läsandets glädje med otröttlig entusiasm.

Sätt in ett bidrag på postgiro 161 09 23-3 och märk talongen med Anita Linde-priset.

När författaren Kristian Lundberg var några och tjugo arbetade han i hamnen i Malmö. Det var på 1980-talet, på folkhemmets tid, då sådant som skyddsombud och arbetsplatsbibliotek hörde till självklarheterna på anständiga arbetsplatser. 2009 fick han via ett bemanningsföretag jobb på yarden i Malmö, där han arbetade med att efter anvisningar flytta importerade bilar på en väldig parkeringsplats.

– Allt som var självklart på en arbetsplats när jag var ung hade försvunnit i hamnen.

Kristian Lundberg samtalade på fredagskvällen med kulturredaktionens Jenny Högström på en författarkväll på stadsbiblioteket i Helsingborg i ett fullsatt Café Birger, i samband med att kulturredaktionen höll sitt årliga möte med redaktionens frilansare. Samtalet fokuserade på Lundbergs uppmärksammade självbiografiska böcker om arbetet i hamnen, Yarden och Och allt ska vara kärlek.

Kristian berättade om om sin upplevelse som barn av mammans förföljelsemani, hur hon ständigt kände sig iakttagen, avlyssnad och kontrollerad.

– I arbetet på yarden iscensatte jag min egen barndom. Allt vi gjorde kontrollerades, filmades och övervakades på ett sätt som skapade ständig rädsla. Den som vågade ifrågasätta något förlorade jobbet direkt.

Efter sex månaders arbete på yarden började Kristian Lundberg skriva om sitt arbete. Han steg upp 20 minuter tidigare på morgonen för att skriva.

Han upplevde sitt arbete som klasskamp med klasshat och rädsla in i märgen, samma rädsla som andra tiders daglönare, statarna, kände när de stod med mössan i handen inför patron och hoppades att inte bli slagna. Samma rädsla genomsyrar allt fler arbetsplatser i vår tid, inte minst i samband med bemanningsföretag.

– Så snabbt det gick att montera ner allt det som präglades av solidaritet och inte av rädsla.

Kristian Lundberg arbetade på yarden ända till den dag då hans bok recenserades i Sydsvenskan.

– Då ringde de och sa att jag inte skulle komma till jobbet, ”det hade blivit något fel på listan” hette det. Tydligen läste de kultursidor.

Både Yarden och Och allt ska vara kärlek hör till de bästa samtidsskildringarna av Sverige i det raserade folkhemmets tid.

Borders, USA:s näst största bokhandelskedja, går i konkurs, bedrövelse. Kedjan har över hela USA haft 1 700 bokhandlar som varit oaser, med generösa öppettider, också på kvällar, ombonade caféer och läsfåtöljer på strategiska platser. Kvar finns dessbättre, förutom lokala bokhandlar, Barnes&Nobles, med ett liknande koncept som Borders.

I Sverige har besynnerligt nog få bokhandlar följt den amerikanska modellen, caféerna och öppettiderna. I USA står nätbokhandeln Amazon för störst försäljning och i Sverige avancerar nätbokhandlarna alltmer på de fysiska bokhandlarnas bekostnad.

Visst kan det vara billigare att köpa böcker på nätet. Men den kompetenta bokhandelns förmåga att visa böcker står för något alldeles annat. Bra bokhandlar tillhör det viktigaste i det lokala kulturlivet.

På musikområdet är tendenserna likartade. I veckan gick svenska multimediakedjan Skivlagret med huvudkontor i Malmö och butik på Väla, i konkurs. Konkurrensen med nya digitala kanaler blev för mycket.

Nätets nya möjligheter öppnar nya världar. Själv lyssnar jag numera mest på musik från Spotify. Ändå kommer jag att sakna cd-skivan, det senaste offret på teknikens altare.

”Min nya roman Tro hopp och jävelskap handlar om hur svårt det är att bli vuxen när man förlorat sin barndom.”

Författaren Torgny Karnstedt presenterar sin nya bok i Göteborg. Den är en fortsättning på ”Låtsaskungen” som handlar om en elvaårig rastafaridiggare på en internatskola.

– Jag ville ta reda på vad som hade hänt honom de andra barnen och började skriva för att försöka förstå det.

Torgny skriver för att han har något att berätta och något att säga om tillståndet i landet Sverige.

– 500 skolor om året brinner i Sverige. Vi måste göra något åt det. Vi producerar gatubarn i det här landet.

Hans egen insats är att skriva och att resa runt och föreläsa.

– När jag föreläser är det för att ge unga människor ett språk och en identitet. Mitt språks gränser är min världs gränser. Därför arbetar jag med unga människors läslust.

Torgny Karnstedt slog igenom som arbetareförfattare 1977 bara 25 år gammal med den nationellt uppmärksammade romanen ”Slamfarmen” som skildrar förhållandena på den kemiska industrin Boliden i Helsingborg. Efter att ha skrivit boken blev han arbetslös, men fortsatte att skriva, bland annat en pjäs åt Skånska teatern och flera romaner. Efter 31 år i Värmland har han återvänt till Skåne och ”sitter nu och skriver under ett ljust takfönster i Båstad”.

Iris Ljudbokspris delades ut på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg, till författaren Jonas Jonasson och uppläsaren Björn Granath som delar på 50 000 kronor för ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Priset delades ut av förra årets vinnare Per Olov Enquist i sällskap av jurymedlemmarna Amelia Adamo, Ulf Elfving och Morgan Alling.

Skådespelaren Stefan Sauk (bilden), som läst in många ljudböcker, intervjuades i Iris monter.

– Jag brukar läsa in tre timmar per pass, så där 75 sidor. Då gillar jag att gestalta personerna så att det blir lite roligare att lyssna. IOm texten innehåller repliker finns den möjligheten.

En ljudbok snor lite av läsarens fantasi eftersom den går in genom örat, menade Sauk.

– Ska man behålla hela fantasins makt över texten, då är det bäst att läsa själv!

Läs mer: www.iris.se/ljudbokspriset

A L Kennedy är ståuppkomiker, professor i kreativt skrivande och en av Skottlands mest älskade författare. Hon har skrivit rader av romaner, novellsamlingar och teaterpjäser. En av hennes romaner, den prisbelönta ”Day”, finns övesatt till svenska, utgiven av förlaget Bastion.

På festivalen i Edinburgh tar hon publiken med storm, med sin självutgivande perfomance, full av svart humor och precisa formuleringar. Hon läser högt ett långt stycke – det handlar om kärlek – ur en roman under arbete, uppläsningen är ett sätt att undersöka texten.

– Jag läser ofta högt för mig själv. Ibland upptäcker jag ett brott någonstans. Senast var det på sidan 153. Jag satt med texten i ett hotellrum i London som i en bunker och måste hamra, spika och klistra för att ta mig förbi domedagssidan.

Händer det att du läser för publik ur en gammal roman, undrar någon.

– Absolut inte! Rytmen är så upphackad att det låter som hosta. Det finns alltid många oklarheter. Jag skäms! Aldrig i livet.

En annan fråga handlar om eventuella likheter mellan författaren och hennes huvudperson.

– Folk tror ofta att jag är den kvinnliga huvudpersonen, men det där är ju det sista stället jag skulle gömma mig på. Jag gömmer mig gärna, men ute i hörnorna, kanske i en liten hund.

A L som egentligen heter Alison Louise är 45 år.

– Jag gillar att vara medelålders, eftersom jag inte behöver bry mig om något annat än att ha roligt. Jag var förresten väldigt medelålders redan som barn.