Från Helsingborg till Sarajevo with love

27 november, 2012 klockan 23:32

Change Lives with Music var mottot för en fyra timmar lång konsert på tisdagskvällen i Folkets Hus härliga A-sal i Helsingborg, med musikinslag av tiotalet grupper i skilda genrer. Bakom konserten stod Hana Begovic och Paulina Kranc, två elever på gymnasieskolan Cultura, på linjen för hållbar utveckling och mänskliga rättigheter. Konserten var deras projektarbete på gymnasiet.

Genom konserten samlade man pengar, via entré och servering, till ett barnhem för hundratalet barn i Sarajevo, där Hana Begovic också har sina rötter. Hana och Paulina beger sig i mars till barnhemmet för att arbeta där som volontärer två veckor. Kanske kan livlinan mellan Helsingborg och barnhemmet i Sarajevo rentav utvecklas till ett långsiktigt samarbete. Under kvällen samlade man också in leksaker och kläder, som skickas till Bosnien.

I skolan ska man ju lära för livet. Nog var den här konserten ett bra exempel på det.

På bilden överst en septett från musikgymnasiet Mega musik och under den de tre hårdrockarna i göteborgska Bottlecap.

 

 

 

Dela

Tunel Spasa: Hoppets tunnel i Sarajevo

26 september, 2012 klockan 09:48

När kriget i Bosnien började i april 1992 hade Zeljko Malinovic bara ett prov kvar på sin lärarutbildning. Det tog tid för honom att hitta en professor som kunde tentera honom, filosofiska fakulteten låg mitt emot Holiday Inn-hotellet i den farligaste delen av Sarajevo. Skrivmaskiner och papper hade blivit bristvaror.

Zeljko anmälde sig till den bosniska armén och försvarade Sarajevo från en postering uppe i bergen.

– I armén deltog till en början personer med olika religiös bakgrund. 1993-94 islamiserades armén.

Som ortodox blev Zeljko omplacerad och arbetade i den bortåt 800 meter långa tunnel under flygplatsen, som fungerade som det belägrade Sarajevos enda livlina med omvärlden.

– Genom tunneln transporterade jag kläder och mat men också vapen och döda soldater som skulle begravas. Många som arbetade i tunneln eller skulle passera den dog av granateld, särskilt vid ingångarna. Jag har mycket dåliga minnen från tunneln och vill inte se den i dag.

En av nedgångarna till Tunel Spasa, Hoppets tunnel, är nu ett känsloladdat museum. Som besökare kan jag hukande passera genom tjugo meter av tunneln och får en liten aning om hur det måste ha varit att passera genom den. Jag behöver inte känna klaustrofobi men tänker på att medelhöjden var 1,59 meter och tunnelns bredd i snitt en meter. Marken var ofta vattenfylld. Tunneln byggdes under ett helt år från båda sidor och stod klar mellan Budmir på flygplatssidan och Dobrinja sommaren 1993. Tre tusen personer per dag passerade genom tunneln, liksom alla Sarajevos förnödenheter.

Här slutar Kultur-Sörens bloggserie om Bosnien september 2012.

 

 

Dela

Bosniska, kroatiska, serbiska: Tre språk – eller ett?

26 september, 2012 klockan 09:33

Zeljko Malinovic är lärare på en grundskola i Sarajevo i bosniska, serbiska och kroatiska, de tre språk, som föddes ur det serbokroatiska språket efter de jugoslaviska sönderfallskrigen på 1990-talet.

– Innan terminen börjar får föräldrarna en möjlighet att välja vilket språk de vill att deras barn ska ha betyg i, berättar Zeljko.

Sedan går alla i samma klass och på samma lektioner.

Språkfrågan blev laddad under och efter krigen, ett politiskt instrument.

– De tre olika språken härstammar från ett och samma språk. Skillnaderna är minimala och finns i enstaka ord och i grammatiska småsaker.

I Jugoslavien hälsade alla god dag med ett dobar dan. Hälsningsfrasen är fortfarande neutral. I dagens Sarajevo använder en del muslimer det turkiska merhaba och det gammelkroatiska bok är vanligt i stora delar av Kroatien. Italienska ciao har blivit en hälsningsfras som används av alla tre folkslagen.

– Sarajevo är inte som 1991, före kriget, suckar Zeljko.

Många katoliker och ortodoxa flyttade från Sarajevo både under och efter kriget.

– De valde att följa sina ledare. I min skola liksom i staden är runt tio procent nu icke-muslimer. Men det finns ingen folkräkning.

På ytan lever staden, men arbetslöshet och fattigdom är växande problem. Lönerna sjunker. De stora fabriker som före kriget gav arbete åt många finns inte mer.

Dela

Sarajevo ur krypskyttarnas perspektiv

25 september, 2012 klockan 18:04

Belägringen av Sarajevo varade från den 5 april 1992 till den 29 februari 1996, tre gånger längre än belägringen av Stalingrad under andra världskriget. Inte långt från hotellet Holiday in ligger Suada Dilberovic och Olga Sucic-bron, uppkallad efter krigets allra första offer, som sköts på bron av krypskyttar från hotellet på andra sidan Miljacka, den smala floden som rinner genom staden. Suada var 23 år och studerade medicin vid universitetet i Sarajevo, Olga var tio år äldre. I dag påminner ett anslag på bron om händelsen.

Tre år senare bodde jag själv sensommaren 1995 på Holiday Inn. Hotellet var svårt sönderskjutet. Alla rum på våningen hade plast för fönstren, bara de som vette bort från Miljacka och bergen på andra sidan var beboeliga. I dag är hotellet helt återställt.

Tjugo år har gått sedan kriget inleddes och Sarajevo är åter en stad full av liv. Spårvagnarna rasslar längs floden fulla med passagerare. Men skuggorna från kriget faller fortfarande tungt över staden. Många hus är fortfarande ruiner. Stadens befolkningssammansättning har ändrats. Trots många eleganta nybyggen är de vardagliga villkoren kärva, med hög arbetslöshet.

Vi bilar upp i bergen och tar en öl på restaurangen Park Princeva. Sarajevo brer ut sig så oändligt vacker och helt nära under oss. Men vår utsikt är också staden betraktad ur krypskyttarnas perspektiv.

Dela

Gavrilo Princips försvunna fotavtryck

24 september, 2012 klockan 09:29

Gavrilo Princip mördade den österrikisk-ungerske tronföljaren Franz Ferdinand i Sarajevo den 28 juni 1914 och Princips skott blev den tändande gnistan till första världskriget. Det visste vartenda skolbarn, åtminstone förr i tiden.

I Titos Jugoslavien hyllades Princip som frihetskämpe och hjälte, Bosnien var ju  1914 ett österrikisk-ungerskt lydland. På platsen där Princip stått när han sköt fanns ett fotavtryck, där besökare kunde ställa sig och i fantasin förpassa sig tillbaka till tiden för skottet.

Men under de jugoslaviska sönderfallskrigen omvärderades Princip 1993 till ”serbisk terrorist”. Fotavtrycket i marken suddades ut med betongborr och Principbron döptes om till Latinska cuprija, den latinska bron (bilden ovan). Så var det när jag under krigets slutskede besökte Sarajevo tidig höst 1995 och så är det också nu. Men några år under mellantiden lär fotstegen tillfälligt ha återskapats, de var ju en av Sarajevos mest spektakulära sevärdheter. Sedan raderades de igen.

Princip var inte 18 år när han begick mordet och undkom därför dödsstraff. I stället internerades han i Theresienstadt, där han dog i tuberkulos. Samma stad blev under andra världskriget ett ökänt nazistiskt läger.

Ibland skrivs historien med cement och betongborr.

 

Dela

Franciskanerklostret i den döende bosniska byn

23 september, 2012 klockan 11:32

Plehan i norra Bosnien var före kriget ett samhälle med 8 000 invånare, känt särskilt för sitt franciskanerkloster, byggt som en borg. Under kriget förstördes klostret, liksom så många andra religiösa byggnader.

I dag har återuppbyggnaden av klostret kommit långt. Klostrets kyrka och själva klosterbyggnaden är häpnadsväckande modernistiska och skulle kunna vara ritade av Le Corbusier, men har gjorts av en arkitekturprofessor i Sarajevo.

– Vi är sex munkar här nu, berättar en munk. Han visar oss runt och berättar att bygget delvis finansierats av Unesco. ”Men det fattas 50.000 euro för att sätta in glas i klostrets tak och göra byggnaden tät”, suckar han och fortsätter, ”det kommer nog att ta hundra år innan allt är färdigt”.

I dag lever bara 100 människor i byn. De flesta hus är sotiga ruiner, också skolan (bilden nederst), där det tidigare gick 700 barn.

I ett av husen mitt emot en liten sjukdispensär bor en man. Just före kriget, 1990, for han turligt nog till Österrike och stannade där i 17 år innan han återvände. Nu är han 59 år och yngst i byn.

– Här finns ingen framtid. Jag fick ekonomiskt stöd till att bygga upp mitt hus, av Japan, Kroatien och Republika Srpska. Nu finns inga sådana pengar längre. För att bo här måste man ha en bra pension och egen bil, här finns ingen service och inga bussar. Till närmsta stad är det 12 kilometer.

Inga nya personer kommer till Plehan och de gamla dör ut.

– Om fem år bor här kanske 50 personer och sedan? Det finns ingen framtid här. Det här är en döende by.

 

 

Dela

Bosnien: Kriget, minorna och naturen

22 september, 2012 klockan 11:00

Floden Ukrina i norra Bosnien är idylliskt vacker, stränderna är inbäddade i grönska. Barba (bilden) har i hela sitt liv (utom under krigsåren då han var flykting bl a i Norge) levt av att erbjuda timslånga utflykter på floden med sina små träbåtar. När vi tar en tur med honom berättar han att man bara några dagar tidigare hittat två odetonerade minor i floden. Här var före kriget ett populärt badställe.

Under kriget kastades också granater i floden. Allt vad fisk som fanns i närheten flöt upp död. Det var ett sätt att skaffa mat. Men fiskbeståndet har ännu inte riktigt hämtat sig. Ändå är det många som försöker fiska.

Vägarna i Posavinaområdet i nordöstra Bosnien kantas på många ställen av röda skyltar, Varning för minor. Att ge sig ut i skogen här för att plocka svamp eller bär är livsfarligt, tjugo år efter kriget. Och inte bara här. Lite överallt ser jag varningsskyltarna. Och hur ska man veta att det inte finns några minor även om det inte finns några varningsskyltar.

Ex-Jugoslavien var tredje största kund för svensk vapenindustri. Många av de minor som finns överallt i Bosnien är ”made in Sweden”.

Dela

Bosnien år 20

21 september, 2012 klockan 15:05

Tjugo år har gått sedan kriget i Bosnien började våren 1992. Fred råder efter Daytonavtalet 1995. Fred på pappret. Ingen skjuter, vapnen har tystat. Men freden i Bosnien består till stor del av ruiner, fattigdom och uppgivenhet.

Många med rötter i Bosnien och andra delar av Jugoslavien lever i Sverige men har starka band till släktingar och platser i det gamla hemlandet. Från Sturup flyger det ungerska lågprisbolaget WizzAir dagligen direkt till Belgrad på under två timmar. Med lite tur kan man få en enkel biljett för under fyrahundra kronor. Jugoslavien – som inte finns – börjar när jag kommer ombord och alla talar upprymt med varandra på serbokroatiska – ett språk som inte heller finns.

I det svenska och västerländska nyhetsflödet är de tidigare krigszonerna osynliga. Krig ger rubriker. Fred är ointressant, liksom fattigdom.

Med en rent-a-car reser vi från Belgrad ut på autoputen, som Tito kallade Broderskapets och enighetens väg. I det nya post-jugoslaviska Balkan måste jag från Belgrad in i Bosnien passera förbi fyra gränskontroller, som alla sätter stämplar i passet. I plånboken har jag serbiska dinarer, kroatiska kuna och bosniska KM, ja ”konvertibla mark”.

Bron över floden Sava leder till Bosanski Brod (namnet betyder ”den bosniska båten”) i den del av Bosnien som heter Republika Srpska. Det är Bosnien, men flaggorna här är mest serbiska.

Vägen fortsätter genom ett ruinlandskap. Vi kör in i något som en gång måste ha varit en välmående by. Nästan alla hus är utbrända ruiner, ibland överväxta av grönska. Det gör ont att betrakta dem.

Först ser vi bara herrelösa hundar. Sedan dyker en man upp, vill ha en pratstund och bjuder på slivovic.

 

 

 

 

Dela

28 juni – katastrofernas dag

28 juni, 2012 klockan 07:40

Gavrilo Princip mördade den 28 juni 1914 den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och hans gemål. Skotten i Sarajevo sägs ofta ha varit den tändande gnistan till första världskriget. I Titos Jugoslavien var Princip en hjälte, eftersom han angrep kolonialmakten Österrike-Ungerns företrädare. Sarajevo och Bosnien styrdes 1914 från Wien. I Sarajevo hette bron där mordet skedde Principbron under den jugoslaviska tiden. Vid bron fanns ett litet museum. Historien är nu omskriven, bron omdöpt och museet tillägnas nu Ärkeprins Ferdinand.

Versaillefreden som avslutade första världskriget undertecknades den 28 juni 1919 – och skapade förutsättningarna för det andra världskriget.

Föregångaren till Jugoslavien, Serbernas, kroaternas och slovenernas kungadöme, föddes den 28 juni 1921, då den så kallade vidovdankonstitutionen undertecknades av Kung Alexander.

Den 28 juni 1389 utkämpades enligt serbisk mytologi slaget vid Kosovo Polje, på Trastfältet, där turkiska Osmanska imperiet besegrade Serbien. På 600-årsdagen höll Slobodan Milosevic på platsen för slaget ett historiskt ökänt tal i nationalistiska ordalag och talade om kommande krig. Inte så bra heller.

Vad händer den 28 juni 2012, undrar jag.

Bilden: Princip (tvåa från höger) grips efter mordet i Sarajevo.

Dela

Sevko och bogomilerna

14 oktober, 2010 klockan 11:46

Sevko Kadric lämnade Bosnien i maj 1992 och kom som flykting från krigets Sarajevo till Helsingborg. I hemstaden hade han varit professor i sociologi. Här fick han börja om från början, ett nytt liv med nya förutsättningar. Efter en tid flyttade han till Värnamo, där det fanns jobb och möjligheter. En oktoberdag i år träffas vi över en kopp kaffe i Helsingborg. Sevko har återvänt till sin första svenska stad. Han har med sig flera av sina böcker, några både i svenska och bosniska utgåvor.

Novellsamlingen ”Måsen”, publicerad i år, börjar spännande:

”Gryningen drar sakta bort mörkret från himlen över Öresund. Ur mörkret dyker skuggor upp som i unga kvinnors drömmar och ur dem vita segel.”

”Sista striden” (2007) skildrar jugoslaviskt 1900-tal förkroppsligat i en partisanhjältes liv. Sevko påbörjade manuset för länge sedan. Det blev kvar i Sarajevo när han flydde. Men när han återvände efter kriget fann han familjens ägodelar samlade i en plastpåse.

– Vaktmästaren på lärarhögskolan där jag arbetade hittade och bevarade några familjefoton och manuset till boken.

I Sevkos debut på svenska, romanen ”Borttappade bilder” (2005), minns en flykting i Sverige sitt liv, den första kärleken, kriget, familjen som förintades.

Den produktive författaren har i år gett ut ännu en bok, på engelska och bosniska ”Bogomils as inspiration”. Där berättar han om bogomilerna, en fascinerande gnostisk och ”kättersk” rörelse på Balkan mellan 900- och 1400-talen. De lämnade efter sig egenartade gravstenar. I sin bok återger Sevko Kadric många av de poetiska inskriptionerna. Här ett smakprov:

”Här vilar Hlapic Tihmilich. Denna sten högg jag med egna händer medan jag ännu var i livet. Därför kan jag nu när jag är död fortsätta att drömma om livet. Välsignad vare den som passerar och förbannad den som välter stenen” (juni 1417).

Dela