Sevko och bogomilerna
14 oktober, 2010
Sevko Kadric lämnade Bosnien i maj 1992 och kom som flykting från krigets Sarajevo till Helsingborg. I hemstaden hade han varit professor i sociologi. Här fick han börja om från början, ett nytt liv med nya förutsättningar. Efter en tid flyttade han till Värnamo, där det fanns jobb och möjligheter. En oktoberdag i år träffas vi över en kopp kaffe i Helsingborg. Sevko har återvänt till sin första svenska stad. Han har med sig flera av sina böcker, några både i svenska och bosniska utgåvor.
Novellsamlingen ”Måsen”, publicerad i år, börjar spännande:
”Gryningen drar sakta bort mörkret från himlen över Öresund. Ur mörkret dyker skuggor upp som i unga kvinnors drömmar och ur dem vita segel.”
”Sista striden” (2007) skildrar jugoslaviskt 1900-tal förkroppsligat i en partisanhjältes liv. Sevko påbörjade manuset för länge sedan. Det blev kvar i Sarajevo när han flydde. Men när han återvände efter kriget fann han familjens ägodelar samlade i en plastpåse.
– Vaktmästaren på lärarhögskolan där jag arbetade hittade och bevarade några familjefoton och manuset till boken.
I Sevkos debut på svenska, romanen ”Borttappade bilder” (2005), minns en flykting i Sverige sitt liv, den första kärleken, kriget, familjen som förintades.
Den produktive författaren har i år gett ut ännu en bok, på engelska och bosniska ”Bogomils as inspiration”. Där berättar han om bogomilerna, en fascinerande gnostisk och ”kättersk” rörelse på Balkan mellan 900- och 1400-talen. De lämnade efter sig egenartade gravstenar. I sin bok återger Sevko Kadric många av de poetiska inskriptionerna. Här ett smakprov:
”Här vilar Hlapic Tihmilich. Denna sten högg jag med egna händer medan jag ännu var i livet. Därför kan jag nu när jag är död fortsätta att drömma om livet. Välsignad vare den som passerar och förbannad den som välter stenen” (juni 1417).







