Kultur

Våld kommer aldrig att besegra våld, skriver den chilenskamerikanske författaren Ariel Dorfman i DN:s kulturdel. Medan det offentliga samtalet dessa dagar fokuserar på Nine-eleven, dvs al-Qaidas attack år 2001 mot World Trade Center i USA, påminner Dorfman om två andra händelser samma dag.

Den 11 september 1973 störtades Salvador Allendes demokratiskt valda regering i Chile i en fascistisk statskupp, stödd av USA och ledd av Augusto Pinochet. Diktatorn bemöttes i Chile med ickevåld, skriver Dorfman.

Landet som stulits från oss togs tillbaka centimeter för centimeter … tills vi slutligen slog honom i en folkomröstning.

Dorfman påminner om en tredje elfteseptember. 1906 talade den dagen för första gången den unge Mahatma Gandhi i sydafrikanska Johannesburg om sin ickevåldsfilosofi eller satyagraha, som senare skulle leda till Indiens självständighet och som influerade Martin Luther King och USA:s medborgarrättsrörelse. Med Gandhis ord:

Våld kommer att segra över våld först när någon kan bevisa för mig att mörker kan skingras med mörker.

Världen efter den 11/9 diskuteras på Dunkers kulturhus i Helsingborg lördag 10/9 kl 14. Medverkar gör Ingela Olsson, Othman Al-Tawalbeh, Per Jonsson, Maja Gullstrand och jag själv, Sören Sommelius.

Vid Chiles elfteseptember 1973 mördades landets president Salvador Allende, i spetsen för en folkfrontsregering. CIA var djupt inblandat, på order av president Nixon, som fruktade ”ett nytt Kuba i Latinamerika”.

Sjutton år av militärdiktatur följde, med juntans Augusto Pinochet som president under en tid av terror och förföljelser mot oliktänkande. Många chilenska flyktingar fick en fristad här i Sverige. Demokratin återinfördes först 1990 – utan någon grundlig uppgörelse med alla förbrytelser under juntaåren.

Hur dog Salvador Allende? Juntan påstod att presidenten tog sitt liv när soldater tagit sig in i presidentpalatset La Moneda. Också vittnen i palatset har hävdat detsamma, att Allende sköt sig i huvudet med det vapen han fått i gåva av Kubas Fidel Castro. Andra har vägrat acceptera den versionen och menar att allt tyder på att Allende mördades av kuppmakarna.

I måndags öppnades Allendes grav, 37 år efter kuppen, och hans kvarlevor ska nu genomgå en rättsmedicinsk undersökning, för att om möjligt fastställa dödsorsaken. Sanningen är nödvändig för att historien ska kunna skrivas.

Victor Jara, den folklige protestsångaren, var en av alla chilenare som juntan mördade. Han sköts ihjäl av en soldat på det fotbollsstadium i Santiago som förvandlades till ett koncentrationsläger, men som i dag bär hans namn. Länge trodde man att juntans hantlangare hade huggit av hans händer innan man mördade honom. Hösten 2009 gjordes en rättsmedicinsk undersökning av Jara, innan han ombegravdes på en ny plats. Det visade sig att hans händer inte huggits av. Samtidigt inleddes en rättegång mot den soldat som mördade honom.

Inti-Illimani, den legendariska chilenska musikgruppen, besökte på fredagskvällen Dunkers i Hesingborg och gav en konsert som gick till hjärtat. Många med chilenska rötter var där och före konserten hojtade man ”chileno” i foajén.

Gruppen bildades 1967 i Chile och blev enormt populära särskilt för sin sång ”Vencermos”, som blev Salvador Allende-regimens sång, ”Vi ska segra” och för ”Un pueblo unido” (lyssna härunder). När juntan störtade och mördade Allende med stöd av CIA och USA befann sig Inti-Illimani på turné i Europa och stannade kvar så länge den fascistiska juntan satt kvar vid makten. Nu har musikgruppen levt vidare i 43 år, med nya generationer musiker.

”Vi var i Helsingborg senast på åttiotalet, med Arja Saijonmaa”,  mindes någon i gruppen och sa att ”vi kommer gärna tillbaka om trettio år”. Han nämnde jordbävningen och suckade över den första jordbävningen i januari, då en högerpopulistisk politiker vann presidentvalet, Chiles motsvarighet till Berlusconi.

Vilken kväll det var! Musikerna bytte instrument hela tiden, spelade flöjt och gitarr och trummor och bytte plats på scenen.

En stor del av publiken var chilenare. De och vi andra stod upp och dansade och sjöng med och det blev tre extranummer under en kväll som aldrig borde ha fått ta slut. Chile fanns här och vi helsingborgare gav oss reservationslöst åt det chilenska.

Víctor Jara, legendarisk chilensk vissångare, poet och politisk aktivist, mördades av den chilenska militärjuntan i september 1973 efter den fascistiska kupp, då Salvador Allende störtades med stöd av USA. På lördagen den 5 december 2009 begravdes Jara symboliskt en andra gång i landets huvudstad Santiago. Efter mordet 1973 genomförde hans änka Joan Jara en nödbegravning, innan hon flydde ur landet. Nu har hans kista under två dagar stått i den teater som bär hans namn och tusentals chilenare har defilerat förbi kistan, rapporterar SR:s Lars Palmgren.

Den 12 september, dagen efter juntans kupp, fördes Víctor Jara med tusentals andra fångar till Chiles fotbollsstadium (i dag omdöpt till Estadio Víctor Jara), där fångarna torterades och mördades. Länge trodde man att Jaras händer hade huggits av, vilket visade sig vara fel. Man sköt fyrtio kulor i hans ännu levande kropp innan han slutligen mördades. Hans kropp kastades på en väg i utkanten av Santiago, varifrån den fördes till bårhuset, där Joan Jarra hittade den.

Vakterna hetsade den fångne Víctor Jara att sjunga. Medfångar har berättat att han då sjöng delar av ”Venceremos” (Vi kommer att segra), en sång till stöd för Salvador Allendes just störtade vänsterparti.

Den chilenske domaren Juan Eduardo Fuentes inledde sommaren 2008 en utredning om omständigheterna kring Victor Jaras död. Den 28 maj i år arresterades den nu 54-årige José Adolfo Paredes Márquez, då värnpliktig, och åtalades formellt för mordet. Den officer som riktade sin revolver mot Jara och tryckte av flera gånger med rysk roulette identifierades och den mördade sångarens kropp grävdes upp och undersöktes.

Här under sjunger den irländske sångaren Christy Moore om Víctor Jaras liv. Och ovan framför Víctor Jara själv en av sina mest kända sånger ”Te recuerdo Amanda”.

Harald Edelstam (bilden nederst) var Sveriges ambassadör i Chile på Olof Palmes tid. Militärjuntan tog makten den 11 september 1973 med terror och mord på oliktänkande. Edelstam borde enligt diplomatisk kod ha stannat på sin post och tillvaratagit svenska intressen.

Men Edelstam bröt mot de diplomatiska spelreglerna, stod upp mot juntan och räddade livet på åtminstone 1 300 personer, innan han efter att ha blivit hotad till livet  kastades ut ur landet av generalerna. 48 000 chilenare kom till Sverige under juntans år.

En kväll i Buenos Aires ser jag ”Den svarta nejlikan”, den svenska filmen om Harald Edelstams insatser i Chile under juntans kupp. Visningen äger rum i det argentinska UD:s biograf som ett samarrangemang mellan UD och Sveriges och Chiles ambassader i Buenos Aires. Salongen är full av intresserade. Filmen, regisserad av Åsa Faringer och Ulf Hultberg och med Michael Nyqvist (bilden ovan) i huvudollen, är inte så bra, men att se den här är otroligt starkt, ungefär ”där allt hände”. Harald Edelstams son Erik Edelstam ogillade för övrigt filmen, verkligheten överträffade filmens action skev han på sin blogg.

Argentina har förstås sin egen dystra historia av militärdiktatur. Det som hände i Chile och Argentina kastar fortfarande långa skuggor över dagens politik och samhällen.

I publiken finns många ur den diplomatiska kåren i Buenos Aires. Hur skulle de ha handlat i samma situation? I Santiago var det bara den finske ambassaden som gav sitt stöd åt Edelstam. Nixons USA och CIA låg som bekant bakom kuppen och stödde Pinochet och hans hantlangare.

Arne Rodin, Sveriges ambassadör i Argentina, berättar att svenska UD motverkade Edelstam som inte följde diplomatins koder, men att han förmodligen kunde verka så länge som tre månader till följd av Olof Palmes tysta stöd.

Ännu snart fyrtio år efter juntans statskupp finns i Santiago inget offentligt monument som påminner om den modiga svenskens unika insatser.

Londresgatan 38 i centrum av Chiles huvudstad Santiago var ett av juntans första tortyrcentra, efter militärkuppen den 11 augusti 1973. I dag står rummen i huset tomma. Utanför i marken finns namnen på några av de som försvann och mördades inlagda i metallplattor lika stora som gatstenarna. Många var unga 18 eller 19 år, två var gravida kvinnor.

Mellan namnen på marken finns glest utlagda svarta och vita stenar. De som torterades hade ögonbindlar för att inte kunna se sina bödlar. Överlevande har berättat att de skymtade delar av det svartvitrutiga kakelgolvet.

På kvällen genomförs en manifestation på gatan utanför Londres 38. Man projicerar bilder av fascismens offer på en duk, berättar om deras individuella bakgrund och avrundar med ett ”presente”, minnet hålls levande.

Huset är öppet en kväll. I porten finns som på ett altare tända ljus med rökelse. Rummen är tomma med textade deviser. Det är inte ett vanligt museum. Fasan finns kvar i luften.

Så många som var aktiva för juntan på den tiden lever i dag i Chile. Hur handskas man med minnet av det som hände, det kollektiva minnet av fasan? Många vill mest förtränga åren när Chile var helvetet på jorden. Men utan sanningen om det som hände förorenas nuet.

Pablo Nerudas tre hus är i dag museer. Ett av dem, La Chascona, ligger i Santiago, granne med Zoo. Vid militärkuppen omringade juntans soldater den då döende poetens hus, kastade ut och förstörde alla böcker i hans bibliotek. Neruda, medlem av kommunistpartiet och nära vän med president Allende, dog några veckor efter kuppen. Hans änka Mathilde stannade kvar i huset under juntaåren. I dag är platsen ett av de mest besökta turistmålen i staden. Bilden av Neruda från en mur utanför museet.

Violetta Parra sjöng sig in i världens hjärta med sin ”Gracias a la vida”. Men hon var inte bara sångerska utan också konstnär och arbetade med många material. På Centro Cultural Palacio La Moneda i Santiago visas målningar och stora broderade tavlor på en specialutställning.

Chiles ”moderna museum” ligger symboliskt nog i anslutning till presidentpalatset Palacio La Moneda, som juntan 1973 bombarderade i militärkuppen och där Salvador Allende höll sitt klassiska tal till nationen innan han tog sitt liv.

Museet invigdes för tre år sedan, som en tidig del av Chiles firande av tvåhundraårsminnet 2010 av självständigheten från det koloniala Spanien.

Vandrar ut i världsmetropolen Santiago i novemberskymningen. Det är en mild vårkväll.  Gågatan Estado skulle kunna ha legat i Barcelona eller Paris. Kommer upp till det stora torget Plaza des Armas. Jesus kommer i morgon halelujar en salvelsefull predikant med doaorkester. Den stora gruppen schackspelare under några höga palmer koncentrerar sig på brädena. I ett hörn av torget kan jag för 300 pesos i ett rejält teleskop titta på Jupiters månar live.

En tredjedel av Chiles 17 miljoner invånare  bor i Santiago. Efter juntans fall 1990 har Chile återskapat demokratiska institutioner och byggt välfärd med tillväxt.

En center-vänsterregim har styrt landet sedan dess, de senaste åren med Michelle Bachelet som otroligt populär president. Hon kan inte väljas om för en andra period vid det kommande presidentvalet om en månad, den 13 december.

I valet står Bachelets man Eduardo Frei mot högerns Sebastian Piñera, en mångmiljonär som är Chiles motsvarighet till Italiens Berlusconi. Enligt tidningen La Nacion leder Piñera över Frei med 43% mot 37% – medan Michelle Bachelets popularitet är total bland 78% av befolkningen. Många hoppas att hon åter blir president 2014, vilket konstitutionen tillåter.

Den politiska temperaturen stiger.  Demonstrationerna i Valparaiso tidigare i veckan var de största på flera år med 50 000 deltagare. Också i Santiago avlöser demonstrationerna varandra. I kvällningen kommer Freis partivänner tågande med fladdrande fanor.

Poeten Pablo Nerudas hus i Isla Negra bortåt tio mil söderut vid den chilenska kusten är i dag museum.  Vågorna från Stilla havet rullar in mot de svarta klipporna och bryts i frustande kaskader av vatten. Besökare från vida världen flockas i byn.

Mitt första intryck är inte det jag väntat. Neruda var inte bara poet utan samlare, i sitt hus samlade han galjonsfigurer, färgade glasflaskor, snäckor och allt möjligt annat. Långtifrån allt är vackert, mycket är kitsch och det är bara alltför mycket med fem – sex stora galjonsfigurer från fartyg i vardagsrummet, Pablos leksaker. Poeten seglade inte, men han drömde om havet, han red inte men han gillade hästar, han spelade inte men samlade på kurviga gitarrer. Han var en som samlar och älskar, en älskare.

Men kanske var alla dessa ibland bisarra föremål särskilt poetens bruksvaror, prylar som i Nerudas händer blev till poesi, alltid nertecknad med grönt bläck eftersom grönt är livets färg.

I matrummet hänger en galjonsfigur föreställande den svenska sångerskan Jenny Lind. Hur fick Pablo nys om henne? Det är sångerskan som syns på målningen ovan på restaurang Pablo i grannbyn.

Några rum är svindlande vackra, särskilt sovrummet och utsikten därifrån. Andra är bara överlastade med pinnaler.

Neruda var nära vän med Salvador Allende som mödades vid fascistjuntans kupp den 11 september 1973, med hjälp av USA. Poeten och Nobelpristagaren överlevde tragedin bara med några veckor. Han dog av cancer och av sorg.

Återigen fylls Valparaisos gator av stora demonstrationer. Flaggor vajar i vinden, banderoller kräver rättvisa, trumslagare understryker det som framförs. Soptunnorna är överfyllda. Renhållningsarbetarna strejkar och dagispersonalen strejkar och folk från sjukhusen kräver bättre arbetsvillkor.

Demonstrationerna har ett stänk av karneval över sig, folk skanderar sina krav och dansar och gungar på gatorna, som en grundkurs i vital demokrati, något som chilenarna fått kämpa för.

Taxichauffören diskuterar det politiska läget och minns de svåra juntaåren. ”Många chilenare flydde till Sverige”, minns han och så var det ju. På den tiden hade Sverige en mera generös flyktingpolitik än nu. Det var på folkhemmets tid. Vem längtar inte tillbaka?

Nere i hamnen går livet vidare. Hamnen i Valparaiso är full av aktivitet. De stora skeppen kommer in från oceanerna, alla de andra surrar omkring med viktig uppsyn. Jag rantar från hamnen längs gränderna och Taubes vals surrar i huvudet tills jag upptäcker att jag gått vilse i Valparaiso, men det är ju en annan visa.