Lars Adaktusson har under många år arbetat som TV-reporter men kallar sig numera för frilansjournalist och egenföretagare. I en helsidesartikel på DN Debatt proklamerar han sitt uttåg ur journalistiken och sin inmarsch i kristdemokraterna, i avsikt att ställa upp som kd-kandidat i valet till EU-parlamentet. Läs mer
Många av skådespelarna från Gabriela Pichlers (bilden) Äta sova dö satt 
upprymda i Röda Kvarns snudd på fullsatta salong när filmen på fredagskvällen hade Sverigepremiär bland annat där men också på Filmstaden. Vilken begivenhet!
Filmen skildrar tjugoåriga Raša (Nermina Luka) och hennes pappa (spelad av Milan Dragišić) Hon har levt i Sverige sen hon var ett, men har rötter i Montenegro. Pappan har värk i rygg och knän och är mest arbetslös. Hon försörjer de båda genom sitt arbete på fabriken där hon under tempoarbete förpackar grönsaker – tills hon får sparken.
Gabriela Pichler kommer från Örkelljunga och filmen är inspelade i olika nordvästskånska miljöer. Hon visar fram ett Sverige som finns här och nu, fastän de som inte lever i det knappast ser det eller anar dess existens.
Lågavlönade och socialt utsatta människor utan skyddsnät men med en stark social gemenskap som vi andra kan avundas, kämpar för jobb och överlevnad, för att livet ska vara mera än Äta sova dö. Jag känner igen mig, men ändå inte, eftersom det inte är min värld filmen rör sig i.
Sällan har en svensk långfilmsdebuterande filmare fått så mycket välförtjänta 
lovord för sin film som Gabriela Pichler. I HD hyllas hon och hennes film av Gunnar Bergdahl, som också är entusiastisk över huvudrollsinnehavaren Nermina Luka (bilden, till vardags fritidsledare i Kvidinge) och över filmens många suveräna amatörer. Filmen får också översvallande kritik och högsta betyg i Svenska Dagbladet, ”Sensationell debut”,” och i Dagens Nyheter, ”Dödsbra debut om skånsk fixare” (en knepig rubrik).
Gabriella Pichler synliggör med värme och humor de allra mest utsatta i ett svenskt och nordvästskånskt klassamhälle, vars villkor bara blivit allt kärvare under senare år. Med henne har svensk film fått ny kreativ energi, genom nytt ljus från Örkelljunga över samtiden.
Floden Ukrina i norra Bosnien är idylliskt vacker, stränderna är inbäddade i grönska. Barba (bilden) har i hela sitt liv (utom under krigsåren då han var flykting bl a i Norge) levt av att erbjuda timslånga utflykter på floden med sina små träbåtar. När vi tar en tur med honom berättar han att man bara några dagar tidigare hittat två odetonerade minor i floden. Här var före kriget ett populärt badställe.
Under kriget kastades också granater i floden. Allt vad fisk som fanns i närheten flöt upp död. Det var ett sätt att skaffa mat. Men fiskbeståndet har ännu inte riktigt hämtat sig. Ändå är det många som försöker fiska.
Vägarna i Posavinaområdet i nordöstra Bosnien kantas på många ställen av röda skyltar, 
Varning för minor. Att ge sig ut i skogen här för att plocka svamp eller bär är livsfarligt, tjugo år efter kriget. Och inte bara här. Lite överallt ser jag varningsskyltarna. Och hur ska man veta att det inte finns några minor även om det inte finns några varningsskyltar.
Ex-Jugoslavien var tredje största kund för svensk vapenindustri. Många av de minor som finns överallt i Bosnien är ”made in Sweden”.
Rättegången mot Ratko Mladic återupptas i dag i Haag. Till sluts ställs generalen som ansvarade för massakern i 
Srebrenica 1995 inför rätta. Fausta Marianović, själv född i Bosnien 1956, kom till Sverige som flykting 1992 och debuterade som författare 2008 med den uppmärksammade Sista kulan sparar jag åt grannen. Hon skriver i Svenska Dagbladet insiktsfullt om Mladic, om kriget och dess konsekvenser:
”Han hade delat in bosnierna i de som skulle mörda och de som skulle mördas. Avrättningen av bosnierna utvalda att dö, rubricerade ”generalen” som ”en gåva” till de bosnier som hade valts ut att stå för dödandet och förvalta den morbida presenten. De skulle därmed forma landet Bosniens hela framtid.”
De jugoslaviska sönderfallskrigen, och särskilt det grymmaste av dem i Bosnien, är tjugo år gammal historia. Konsekvenserna av krigen påverkar fortfarande människors villkor. Daytonavtalet 1995 ledde till eldupphör, men Bosnien blev en monsterstat, uppdelad i två enheter efter mera etniska än demokratiska grundprinciper. Den ekonomiska utvecklingen har dåligt kommit i gång. Sveriges Radio rapporterar på måndagen om 700 bosnier som i sommar kommit till Sverige i hopp om jobb. Men asylskäl fattigdom gälls inte. Alla kommer förmodligen att skickas tilbaka.
Krigsförbrytartribunalen i Haag har varit nödvändig för att ställa de ytterst ansvariga inför rätta. Någon form av rättvisa har skipats men det har inte lett till att försoningsprocesser i djupare mening kommit igång. Tänk om man också i f d Jugoslavien hade arbetat men en Sanningskommission, som i Sydafrika, där sanningen och en gemensam historieskrivning var viktigare än bestraffning.
Det övriga Europa borde ta ett större ansvar för byggande av både demokrati och ekonomiskt välfärd än nu. EU-medlemskap för alla de tidigare jugoslaviska republikerna är en långsiktig väg. Men också andra vägar borde kunna prövas. Det är bra men otillräckligt att döma Mladic. En väg vore att möjliggöra någon form av arbetskraftsinvandring från ex-Jugoslavien. Minns hur många jugoslavier som på sextio- och sjuttiotalen kom hit och byggde det svenska folkhemmet med oss.
Montenegro fick vid tisdagens EU-möte i Luxemburg klartecken att börja förhandla om medlemskap i EU, ett av Europas minsta länder med bara 600 000 
invånare. Sverige höll på att sätta käppar i hjulet för ansökan men sa ok efter att ha fått igenom kravet att Europol måste göra en särskild rapport om vad landet gjort för att ta itu med den organiserade brottsligheten. Det var rimligt.
Montenegro har bara varit självständigt sedan 2006, när man efter en folkomröstning lämnade unionen med Serbien. Några år före självständigheten besökte jag Montenegros huvudstad Podgorica, tidigare Titograd, där satiriska tidningar gjorde fejkad turistreklam:
”Kom till Montenegro. Era bilar är redan här.”
Av de tidigare jugoslaviska republikerna är Slovenien sedan 2004 medlem i EU med en ekonomisk utveckling som är helt annorlunda än de övriga f d republikerna. När Kroatien nu står på tur hoppas man på en liknande ekonomisk boom. Makedonien fick status som medlemssökande 2005, Serbien först i början av 2012. Bosnien, Kosovo har inte diskuterats. Kön är olycklig, tidtabellen skapar ekonomiska klyftor mellan de unga länderna, vilket kan leda till framtida konflikter. Särskilt Kosovo och Bosnien har utbredd fattigdom och ekonomier som stagnerat.
EU bildades som ett fredsprojekt. Att integrera alla de tidigare jugoslaviska republikerna i EU:s ekonomi skulle kunna skapa efterlängtad och demokratibyggande ekonomisk utveckling, låt vara att dagens krisande union också kan medföra problem för de blivande nya medlemsländerna.
Bilden från Kotor, en vacker venetiansk stad, Montenegros svar på Dubrovnik några mil längre norrut vid kusten.
Internationella krigsförbrytardomstolen för ex-Jugoslavien, ICTY, har skrivit brev till SVT:s chef med frän kritik mot att SVT i augusti sände en norsk dokumentär om massakern i Srebrenica 1995, ”Staden som offrades”. När filmen visades väckte den starka känslor, normalt med tanke på det folkmord filmen skildrar och hur många människor som mördades och drabbades.
Det var ingen film som presenterade hela sanningen. Men den var ett viktigt och ambitiöst försök att sätta in händelserna i ett sammanhang, en film gjord av en grupp undersökande journalister från många länder.
De jugoslaviska sönderfallskrigen påverkade inte bara människors liv i ex-Jugoslavien. Händelserna under 90-talets krig kastar fortfarande mörka skuggor över människor och samhällen i de nya stater som föddes ur krigen. Bosnien är sexton år efter Daytonavtalet, en monsterstat, styrd av en internationell hög representant, delad i två oförsonliga enheter, med eländig ekonomisk utveckling och dåligt fungerande demokrati.
Ändå diskuteras mycket sällan det som skedde. Bilderna av kriget har stelnat i stereotyper, vilket bidrar till att försvåra att såren från krigen läks. Därför var det viktigt att SVT sände dokumentären om Srebrenica.
Bakom brevet står Nerma Jelacic på ICTY. Hon kräver att SVT om man visar andra filmer om Srebrenica då också ska ge ICTY möjlighet att presentera sina undersökningar.
ICTY har fyllt en viktig roll, särskilt när det gäller de mest kända krigsförbrytarna. Men att tribunalen skulle fungera som en kritisk instans mot SVT är orimligt och ett övergrepp mot press- och yttrandefrihet. Vi behöver mer debatt om de jugoslaviska krigen, inte mindre. Också kontroversiellt material måste kunna presenteras för att kunna bemötas eller verifieras.
Läs hela Nerma Jelacics brev här: http://www.nnn.se/klipp/jelacic-svt.pdf.
Och se gärna filmen ovan, på engelska, med serbokroatisk textning.
Al-Jazira öppnade på fredagen en ny TV-kanal och webbsida, Al-Jazira Balkans (AJB), som sänder över ex-Jugoslavien från den bosniska huvudstaden Sarajevo och har redaktioner i Belgrad, Skopje och Zagreb. Man räknar med att nå 35 miljoner människor, inkluderande många flyktingar som lever i exil. Sändningarna kommer att ske på ”the common language spoken in Serbia, Croatia, Bosnia and Montenegro”, dvs serbokroatiska, men namnet på språket nämns inte.
Lamija Aleckovic, producent på AJB, säger att det är en stor utmaning att arbeta med objektiv television under kanalens motto ”åsikt mot åsikt” genom att ställa motsatta uppfattningar mot varandra i nyhetsarbetet.
Medarbetarna på den nya TV-stationen kommer från samhällen och länder som under nittiotalet befann sig i krig mot varandra. Här arbetar de tillsammans.
Under de jugoslaviska krigen utnyttjade makthungriga nationalistiska eliter medierna till etnisk demonisering, ”vi” sattes mot ”dem”. Ord var lika farliga som kulor. AJB har som ambition det rakt motsatta, att fungera som en öppen plattform för fri dialog mellan Balkans folk.
Sändningarna inleds efter ett och ett halvt års planering och köpet förra året av TV-sändaren NTV 99 i Sarajevo.
Al-Jazira grundades 1996 i arabemiratet Qatar. 2006 följde Al-Jazira English, som var den enda TV-station som bevakade Israels angrepp på Gaza inne från området och som i år spelat en avgörande roll i arabvärlden under den arabiska vårens revolutioner.
Om Al-Jazira förmår leva upp till sina ambitioner på Balkan kan det innebära något avgörande nytt i en region där både fredsbyggande arbete, försoning, demokratiutveckling och ekonomisk tillväxt har stora problem.
Min fotoutställning ”Bilder mellan krig och fred” har vernissage på torsdag 14/7 kl 12 – 20 i Lund på Öberg PhotoGraphics gallery, Vegagatan 25, i 
de lokaler där TFF, Transnationella Stiftelsen för Freds- och framtidsforskning har sitt kontor. Utställningen presenteras kl 14 och kl 18. Övriga tider enligt överenskommelse på telefon 0738 52 52 00 eller 070 79 111 25. Anmäl dej gärna om du är intresserad på Facebook, http://www.facebook.com/event.php?eid=138156062930459.
Med mina fotografier vill jag försöka säga något om människors skiftande villkor i vår tid, mellan det lokala och det globala, mellan bysamhället och megastädernas realiteter, mellan krig och fred.
Gängse mediebilder har en grammatik som utgår från sådant som makt, våld och krig. Med dem som filter ser vi en plågad värld definierad av nyheternas kategorier.
Men det finns andra bilder, andra sätt att se, motbilder, ickevåldsbilder, fredsbilder.
Mina längsta resor någonsin gick till kriget. Tillsammans med TFF:s Jan Øberg besökte jag i september 1991 för första gången krigets Jugoslavien. 
Det blev många fler resor. Vår ambition var inte att skildra kriget genom frontreportage. I stället försökte vi förstå hur konflikter övergick i krig och dödande och vad människor upplevde. Berättelserna var olika i Sarajevo, Zagreb och Belgrad – och ändå besynnerligt lika. Med kameran ville jag visualisera krigets utsatthet. Bilderna blev en del av mina fyra böcker om de jugoslaviska sönderfallskrigen.
Andra resor har gått till Indien, Kina, Etiopien och Latinamerika, särskilt som studier av den urbaniserade världen, där fler människor nu lever i städer än på landsbygden. Och till den amerikanska södern, till medborgarrättsrörelsens och slaveriets landskap.
Sören Sommelius – Kultur-Sören
Bilderna här: Överst flicka i Kerala, Indien. Därunder barn i etiopiska Gondar, en muralmålning av krigspresidenten Bush i Belfast, två kvinnor i krigets Kroatien och här under en slavhydda i USA.
Kosovos premiärminister Hashim Thaçi har under lång tid varit en av de ”största fiskarna” i organiserade kriminella nätverk i landet, enligt 
hemliga Natodokument, skriver brittiska The Guardian. Trots det har USA och andra västmakter gett honom politiskt stöd. På tisdagen väntas Europarådet begära en utredning utifrån påståendena att Thaçi var ledare för en maffialiknande grupp som smugglade vapen, droger och mänskliga organ under och efter Kosovokriget 1998-99.
Hashim Thaçi och andra ledare inom UCK, Kosovos befrielsearmé, sägs ha utövat kontroll med våld över heroinhandeln. Thaçi sägs också vara ansvarig för att en grupp serbiska fångar mördades vareftyer deras njurar såldes på svarta börsen.
Natodokumenten som nu läckt är från 2004, då Kosovo fortfarande var ett FN-protektorat. 2008 fick Kosovo status som självständig nation. Thaçi omvaldes i december till Kosovos premiärminister. Han har under alla år varit starkt uppbackat av Nato, där man 
under lång tid alltså känt till anklagelserna mot honom. På bilden från 2008 ler president Bush förbindligt mot samme Thaçi, som togs emot i Vita Huset. Bush bör ha varit informerad.
Martti Ahtisaari, den f d finske presidenten, var FN:s speciella sändebud under den process som ledde till Kosovos självständighet. Han fick för detta Nobels fredspris 2008.
Xhavit Haliti, en annan av dagens ledande politiker i Kosovo, med nära band till Thaçi från UCK, anklagas i samma rapport för organiserad brottslighet i stor skala, från början för att finansiera självständighetskriget mot Serbien, där Nato ingrep med bombningar 1999.
Om uppgifterna i The Guardians artikel stämmer kommer Kosovokriget i ett nytt ljus. En sak är uppenbar, mycket återstår att skriva innan historien om Jugoslaviens sönderfall kan läggas till handlingarna. För det kosovoalbanska folket är förstås de här ohyggliga avslöjanden en total katastrof.
Daytonavtalet undertecknades i går för femton år sedan. Dessa dagar avled en av de drivande krafterna bakom avtalet, 
den amerikanska diplomaten Richard Holbrooke. I samband med hans död nämndes Dayton, annars höll de flesta medier låg profil då det gäller femtonårsminnet av ett avtal som ledde till eldupphör men inte till samhällsbyggande och demokratifördjupning. På gårdagens kultursida i HD skrev jag det här.
I dag rapporterar många medier om att Kosovos premiärminister Hashim Thaci (bilden) inte bara anklagas för valfusk i den gångna helgens val där hans parti segrade. Nu utpekas han av Europarådet som ledare för en maffialiknande organisation, skyldig till bland annat mord och organhandel under slutet av 1990-talet.
Hashim Thaci och fyra andra medlemmar i organisationen ska personligen ha varit delaktiga i bland annat mord, kidnappning och misshandel. Thaci pekas ut som ledare för en omfattande handel med heroin, och i rapporten beskrivs också hur serbiska fångar i ett läger blev mördade för att man skulle kunna skära ut deras njurar. Njurarna såldes sedan på svarta marknaden.
Thaci var ledare för den kosovalbanska gerillan UCK, som under förspelet till Natos bombningar fick stöd av Clintonregimen i USA – efter att bara ett halvår tidigare utpekats som terroristorganisation. Det tidigare dominerande partiet LDK, lett av Ibrahim Rugova, förespråkade i det längsta ickevåld men marginaliserades av USA och de europeiska Nato-länderna, som 1999 bombade Serbien och Kosovo.
Både Dayton och Kosovo är exempel på dålig konflikthantering av det internationella samfundet och i synnerhet av USA. 1990-talets förödande krig rev upp djupa sår på Balkan och ännu i dag kastar krigen långa skuggor över människors vardag.
Jag saknar en debatt om krigen och om fredsprocessen. Fortfarande tror många att det rörde sig om medeltida etniska krig. Mycket mera uppstod krigen ur konflikter mellan politiska maktgrupperingar, i landet och internationellt. Också Sverige var en part, Jugoslavien var den tredje största kunden till svensk vapenindustri.
Det viktigaste Europa kan göra nu är att samtidigt och så fort som möjligt integrera alla de länder som fötts ur Jugoslavien i EU. Om det sker med fördröjning skapas nya klyftor och konflikter ur ekonomiska skillnader.
hd.se
