När Pinochets junta föll

1 maj, 2013 klockan 23:01

På Röda Kvarn i Helsingborg visas nu den chilenska filmen No, i regi av Pablo Larrain. No är ett filmiskt mästerverk som återkallar ett dramatiskt skeende i Chiles moderna historia, då Pinochets fascistiska junta 1988 utlyste en folkomröstning, i ett försök att skapa demokratisk legitimitet åt diktaturen. Camilla Larsson hyllade filmen i sin recension i HD, läs här.

Resultatet blev det rakt motsatta. Juntan föll och i Chile föddes en till en början skakig demokrati. Augusto Pinochet fanns kvar i politiken, med stort stöd från västerländska politiker som Margret Thatcher, och det skulle dröja innan man i Chile gick till botten med fascismens övergrepp, en process som fortfarande pågår.

I filmen skildras juntans hänsynslösa och godtyckliga våld, som en påminnelse om en kuslig period i den moderna historien, efter kuppen 1973 då Salvador Allende störtades vid en CIA-stödd statskupp. Filmen lär följa händelserna 1988 nära.

Filmen visas i Röda Kvarns serie World Wide Cinema till och med söndag. På biografen öppnas dörrar till angelägen samtidshistoria.

Dela

Värmande saudiskt i Helsingborg

10 mars, 2013 klockan 22:46

Vi är bortåt fyrtio besökare som på Röda Kvarn värmer oss med Den gröna cykeln, den allra första filmen som spelats in i Saudiarabien. Läs mer →

Dela

Rösta på Röda Kvarn i Helsingborg

23 februari, 2013 klockan 11:11

Filmtidskriften FLM arrangerar en omröstning om vilket som är Sveriges bästa alternativbiograf. I Nordvästskåne finns flera biografer som kvalificerar sig, som Scalabiografen i Båstad och Sagabion i Höganäs. Min röst går ändå till Röda Kvarn i Helsingborg, som etablerat sig som en stöttepelare i Helsingborgs kulturliv. Läs mer →

Dela

Ett annat slags ”skånskhet”

22 januari, 2013 klockan 15:39

Skånsk identitet har länge varit bekymmersam. Den svenska Söderns utbredda främlingsfientliga värderingar, sverigedemokraternas stora framgångar, all annan grötmyndig inskränkthet här har gjort ”skånskheten” problematiskt.

På Guldbaggegalan på söndagskvällen stod ett annat, kreativt, kosmopolitiskt och begåvat Skåne i centrum. Gabriella Pichler med rötter i Örkelljunga och i Bosnien fick pris för både årets bästa regi och hennes Äta, sova, dö, inspelad i bland annat Bjuv, blev årets bästa film. Huvudrollsinnehavaren i samma film, Nermina Lukac, belönad med HD:s kulturpris i höstas, är född i Montenegro, uppväxt i Helsingborg och jobbar på fritids i Kvidinge.

Malik Bendjelloul fick med sin Oscarsnominerade Searching for Sugerman pris som årets bästa dokumentärfilm. Malik är uppväxt i Ängelholm, ”ett stenkast från Pyttebron” över Rönne å. Johannes Brost fick för sin roll i Avalon, inspelad i Båstad, pris för bästa manliga huvudroll.

Hans Alfredson fick ett hederspris för sin filmiska livsgärning och berättade (se filmen ovan) med inlevelse bland annat om sin allra första film, inspelad i hans uppväxthem på Karl X Gustavsgatan 65 i Helsingborg. Hans allvar och äkthet trängde igenom galasändningens namnrabblande plattityder och flamsigheter, när man försöker leka Oscarsgala på svenska.

Den här kvällen var det riktig kul att vara skåning.

Dela

Arabisk filmfestival på Scala i Båstad

30 november, 2012 klockan 22:43

Jibar betyder ”barriär”, ”matat” betyder patron.

Jibar och matat – det är den palestinske pojken Gibreels allra första ord när han börjat tala. Hans pappa Emad Burnat har gjort den drabbande dokumentären Five broken cameras tillsammans med judiske medregissören Guy Davidi. Filmen består av dokumentära filmklipp från den palestinska byn Bil’in på Västbanken, under fem års fredliga protester mot den israeliska bosättar- och ockupationspolitiken. Emad har ständigt med sig sin kamera och filmar både sina barn i hemmet och demonstrationerna varje fredag mot israeliska soldater och bosättare, som stjäler mark från byn, bränner upp böndernas olivträd och bygger en barriär över deras mark.

Under fem år växer Gibreel från spädbarn till liten pojke. Pappa Enad får fem videokamror sönderslagna av brutala soldater. De tränger också nattetid in i hans hem, kommenderar familjen att lämna hemmet som förklarats som en spärrad militärzon.

Som åskådare är jag där i byn, med byborna. Jag är med dem när de blir beskjutna med tårgasgranater och med skarp dödande ammunition. Det är starkt berörande.

De senaste veckorna har världen fokuserat på Israels övergrepp i Gaza. Samtidigt fortsätter Israels folkrättsstridiga ockupationspolitik på Västbanken med dagliga människorättskränkningar och övergrepp mot civila palestinier, de är inte längre nyhetsmässiga.

Kanske kan det glädjande beslutet på torsdagen i FN:s generalförsamling att ge Palestina särskild status innebära en förändring. Håller med Carl Bildt, som ju sa att han tyckte att också USA och Israel borde ha ställt sig bakom beslutet.

Bio Scala i Båstad visar under helgen en minifestival med fem arabiska filmer. Invigningsfilmen Five Broken Cameras följs på fortsätter på lördags- och söndagseftermiddagarna av två egyptiska filmer, som visas tillsammans med en algerisk kortfilm, och den May Odehs norska dokumentär om tre kvinnor i Gaza. Hela programmet här.

Fotnot: Den israeliska dagstidningen Haaretz hyllade Five broken cameras, som ”dokumentären som borde få varje anständig israel att skämmas”. Så här skrev Svenskan.

Dela

Ljuset från Örkelljunga

5 oktober, 2012 klockan 23:39

Många av skådespelarna från Gabriela Pichlers (bilden) Äta sova dö satt upprymda i Röda Kvarns snudd på fullsatta salong när filmen på fredagskvällen hade Sverigepremiär bland annat där men också på Filmstaden. Vilken begivenhet!

Filmen skildrar tjugoåriga Raša (Nermina Luka) och hennes pappa (spelad av Milan Dragišić) Hon har levt i Sverige sen hon var ett, men har rötter i Montenegro. Pappan har värk i rygg och knän och är mest arbetslös. Hon försörjer de båda genom sitt arbete på fabriken där hon under tempoarbete förpackar grönsaker – tills hon får sparken.

Gabriela Pichler kommer från Örkelljunga och filmen är inspelade i olika nordvästskånska miljöer. Hon visar fram ett Sverige som finns här och nu, fastän de som inte lever i det knappast ser det eller anar dess existens.

Lågavlönade och socialt utsatta människor utan skyddsnät men med en stark social gemenskap som vi andra kan avundas, kämpar för jobb och överlevnad, för att livet ska vara mera än Äta sova dö. Jag känner igen mig, men ändå inte, eftersom det inte är min värld filmen rör sig i.

Sällan har en svensk långfilmsdebuterande filmare fått så mycket välförtjänta lovord för sin film som Gabriela Pichler. I HD hyllas hon och hennes film av Gunnar Bergdahl, som också är entusiastisk över huvudrollsinnehavaren Nermina Luka (bilden, till vardags fritidsledare i Kvidinge) och över filmens många suveräna amatörer. Filmen får också översvallande kritik och högsta betyg i Svenska Dagbladet, ”Sensationell debut”,” och i Dagens Nyheter, ”Dödsbra debut om skånsk fixare” (en knepig rubrik).

Gabriella Pichler synliggör med värme och humor de allra mest utsatta i ett svenskt och nordvästskånskt klassamhälle, vars villkor bara blivit allt kärvare under senare år. Med henne har svensk film fått ny kreativ energi, genom nytt ljus från Örkelljunga över samtiden.

Dela

Snön på Kilimanjaro i Marseille

1 april, 2012 klockan 22:08

Helsingborg har återigen blivit en biostad efter några mörka år, när nästan bara amerikanska kommersiella produktioner visades här. Nu är det annorlunda. I fredags hade franska Snön på Kilimanjaro Sverigepremiär (Camilla Larssons recension i HD här) på bland annat Röda Kvarn i Helsingborg, där samtidigt också egyptiska Kairo 678 premiärvisades.

Robert Guédiguian, som gjort den mästerliga Snön på Kilimanjaro, är en av vår tids främsta regissörer. I film efter film har han gestaltat människans och arbetets villkor. Nästan allt han gjort utspelar sig i Marseille och i synnerhet i stans arbetarkvarter. Liksom Ingmar Bergman använder han återkommande samma skådespelare i det mesta han gör, några av Frankrikes främsta, i skiftande roller. I centrum står ofta hans egen hustru sedan trettio år Ariane Aascaride.

Filmen skildrar en fackföreningsledare (Jean-Pierre Daroussin) som blir arbetslös och hur det påverkar honom själv, hans familj och alla vänner. Guédiguian låter kretsen av människor och deras vardagsdramatik bli ett prisma genom vilket han med djup inlevelse belyser vår samtid.

Snön på Kilimanjaro genomsyras av solidaritet och människokärlek. När jag ser filmen lever jag med dess personer i Guédiguians Marseille – och blir djupt berörd.

På Röda Kvarn visas också Wuthering Heights, Svindlande höjder, efter en roman av Emily Brontë, i regi av en annan av Europas främsta filmare, Andrea Arnold.

Dela

Weekendfilm en sorgesång över Thalassa

19 februari, 2012 klockan 19:46

Stadsteatern i Helsingborg bjöd på söndagseftermiddagen i samarbete med Röda Kvarn på svensk premiär på Robert Lillhongas ”weekendfilm” Villa Thalassa vecka 48. Stora salongen var så gott som fullsatt. Många som var där hade varit engagerade i produktionen både framför och bakom kameran.

Helsingborgsfilmaren slog igenom fär fem år sedan med guldbaggenominerade ”Hata Göteborg”. Men sedan har det varit hopplöst för honom att med gällande regelverk finansiera en ny film. I ett samtal före visningen (bilden) med HD:s kulturchef Gunnar Bergdahl berättade Robban att han under fem år producerat 27 olika manusversioner, avverkat fyra producenter, förgäves.

Efter visningen stod vi alla upp och applåderade och sen väntade en ny publik på andra föreställningen. Regissören trodde på tre premiärer efter detta, en på Röda Kvarn i Helsingborg, en på internet och en på filmfestivalen i Arjeplog.

Efter alla motigheter beslöt Lillhonga sig för något annat och lanserade begreppet ”weekendfilm”. En decemberhelg 2011 samlade han hundratalet kompisar och andra på och kring det före detta vandrarhemmet Thalassa och gjorde en film för 150 000 kronor. Summan kan jämföras med de 18 miljoner som en ny svensk film i dag kostar i snitt.

Filmen är en hårt skruvad satir över meningslöst konferensande, tomma PR-fraser och uppblåsta kulturpersoners plattityder, med ett och annat klokt ord på vägen från bland andra Jacques Werup. Det är också en film full av karakteristiska helsingborgsmiljöer, inte minst från det legendariska vandrarhemmet.

Själv ser jag filmen också som en sorgesång över Thalassa, det klassiska vandrarhem i skogen som aningslösa politiker lagt ner. Man vill inte ha vandrarhemsresenärer till stan utan ska satsa på ”besöksnäringen”. Thalassa kommer säkert att omvandlas till något tjusigt lill-Saltkristallen för businesspersoner tänker jag och blir bara bedrövad.

Dela

En orättvis värld

1 februari, 2012 klockan 11:52

Är Grekland roten till det onda i EU:s ekonomiska kris? Naturligtvis inte. Men EU-ledarna hetsar mot landet som om grekerna vore glada Zorba-figurer som levt för dagen långt över sina tillgångar. Det är inte mer än rätt att de måste skärpa sig, eller?

Var femte grek är utan jobb. Nu vill EU att den grekiska minimilönen ska sänkas med tjugo procent. De allra fattigaste ska betala för politikernas och bankernas vanstyre och girighet.

I morgon torsdag har filmen Adikos Kosmos premiär i Aten. Själva såg jag Filippos Tsitos filosofiska och politiska film på Göteborgs filmfestival, där den presenterades med engelsk titel, Unfair world. Det är en berättelse om hur krisen drabbar vanliga människor och om varje dags desperata kamp för överlevnad.

Huvudpersonen är en desillusionerad polis, som skiljer mellan vanliga människors små brott och de brott som skapar människors ekonomiska utsatthet. På trailern ovan (tyvärr bara på grekiska) knycker en städerska något ur frysdisken på snabbköpet. När vakten tar upp jakten på henne sätter polisen krokben på vakten och flickan kommer undan.

Ibland kan dokumentärer eller bra spelfilmer säga oändligt mycket mer än alla nyhetstelegram.

För dryga veckan sedan avled den store grekiske filmaren Theodoros Angelopoulos efter en olycka och lämnade en halvfärdig film om den grekiska krisen bakom sig. Hur den skulle ha blivit får vi aldrig se. Men Filippos Tsito arbetar i Angelopoulos anda, och är en filmare vars solidaritet ingen behöver tvivla på.

Dela

Mäktiga mäns ”mörka hemligheter”

8 januari, 2012 klockan 11:23

Richard Nixon, en gång USA:s president, var USA:s andre homosexuelle president (den förste lär ha varit Abraham Lincoln), enligt uppgifter i en ny bok. Hans älskare ska ha varit Charles Rebozo, en exilkubansk maffiaboss. Samma källa hävdar att presidenten var gravt alkoholiserad och misshandlade sin hustru. På bilden från 1971 syns Rebozo (t v) med FBI-chefen J Edgar Hoover och Nixon.

Följdfrågorna blir vilka konsekvenser hemligheten hade för Nixon som politiker och statschef i ett land där toleransen i sådana frågor fortfarande är närmast obefintlig. Inom militären har den officiella politiken fram till Obamas presidentperiod varit ”don’t ask, don’t tell”, soldater som var gay fick inte tala om det.

J Edgar Hoover var mellan 1935 och 1972 fruktad och tyrannisk chef för FBI i USA. Hoover förföljde och terroriserade bl a Martin Luther King och lär ha utövat utpressning på John F Kennedy. Han var på alla vis en vidrig maktperson.

Nyligen hade storfilmen J. Edgar premiär i USA, iscensatt av den 81-årige Clint Eastwood (se trailern ovan). I filmen spelar Hoovers ”mörka hemlighet” en viktig roll, hans homosexuella läggning och förmodade kärleksaffär med Clyde Tolson. I filmen visar Eastwood dock bara ett förstulet handhållande mellan de båda männen (som syns i verkligheten på bilderna härintill och underst). Filmen ger en förskönande och överslätande bild av FBI-chefen, skriver NYT-journalisten Russell Baker i New York Review of Books (12.1.12).