Kultur

Danjin Malinovic, skådespelare vid Helsingborgs stadsteater, trollband sin publik under dryga två timmars enmansteater på Helsingborgs stadsteaters Foajéscen på tisdagskvällen. Danjin berättade med stor inlevelse om sitt liv i föreställningen ”Var är mitt hem”. När han bara var sju år kom kriget till hans hemstad Derventa i norra Bosnien. Under dramatiska omständigheter flydde hans familj, först till Zagreb i Kroatien och sedan till Moskva, för att i maj 1994 komma till Sverige som flyktingar. Först i maj 1997 kunde de andas ut och börja ett nytt liv, som bland annat innebar att den då tolvårige Danjin till slut kunde börja svensk skola.

Danjin använder sig i sin dramatiserade berättelse inte av etniska eller nationalistiska termer. Det som hände i Jugoslavien var inte hans krig. Hans föreställning ger också en skakande bild av godtyckligt bemötande av flyktingar i Sverige. Som bosnier hamnar familjen i kroatiska Zagreb. När Jugoslavien upphör att existera (och verkligen inte utfärdar jugoslaviska pass) lyckas de få kroatiska pass,  en förutsättning för att kunna komma till Sverige. Väl här vill Invandrarverket skicka tillbaka familjen eftersom ”det inte är krig i Kroatien”, men väl i Bosnien, ett ohyggligt krig som svenska byråkrater inte tycktes ha en aning om.

I Sverige följde några år av upprepade utvisningsbesked och underjordiskt liv som gömd illegal flyktingfamilj, ständigt jagad av polis. Det blir happy end till slut, annars hade inte Danjin suttit på Helsingborgs stadsteater den här oförglömliga kvällen med sina likaså i Helsingborg bosatta föräldrar och sin syster i publiken, alla försedda med PUT, permanent uppehållstillstånd, inträdesbiljetten till det raserade folkhemmet.

Ett hundratal personer hade hittat till foajéscenen, trots stadsteaterns numera havererade marknadsföring. Det var gratis entré och en kväll som ingen lär glömma, där Danjin med inlevelse, värme och stor humor gestaltade sitt eget öde, som är nog så typiskt för de senaste decenniernas europeiska historia.

Nästa tisdag kl 19 kommer till Foajéscenen  Behrang Kianzad, som bl a arbetat för televisionens Uppdrag granskning, att föreläsa om det delade Sverige och de nya svenskarnas undantagstillstånd, om mångfaldens många nyanser och den svenska medierapporteringen, satt i relation till mediebilder i andra länder. Några frågeställningar som Behrang utgår från är varför länder som Holland, Storbritannien, Kanada och USA är så mycket bättre än Sverige på att integrera nya medborgare? Vilken roll spelar massmedierna i dessa länder för att forma den nya nationella identiteten? Tänker de annorlunda än journalisterna i Sverige och är metoderna överförbara till svenska förhållanden? Det är några viktiga frågor som ska försöka besvaras i föreläsningen som delvis tar sin utgångspunkt i boken ”Sanningens Många Nyanser”, en handbok i mångfaldsjournalistik.

Folkhemmet Integration kallar sig ett företag som lönsamt tar hand om ensamkommande flyktingbarn. Som Rapport visade på söndagskvällen har vården av de unga flyktingarna stora brister, med upprepade anmärkningar från Socialstyrelsen. De lokaler där de ensamkommande flyktingbarnen lever är ofta nedgångna med eftersatt underhåll.

Samtidigt tjänar Företaget Folkhemmet Integration stora pengar på verksamheten. En tredjedel av de skattebidrag man får i Uppsala kommun går direkt till vinst. Och som om det inte var nog har nu företagets ägare, s-politikern Jan Emanuel Johansson, känd också från TV:s Robinson, i december 2010 sålt  verksamheten vidare till riskkapitalbolaget Frösunda för en vinst på över 200 miljoner – av insatta skattemedel.

Frösunda är ett jättekonglomorat inom vården  som bland annat arbetar med den luckrativa missbruksvården för ungdomar. Frösunda ägs i sin tur enligt de uppgifter jag får fram av HG Capital, ett brittiskt investmentbolag.

SVT:s granskning visar att en tredjedel av de företag som driver hem för ensamkommande flyktingbarn 2010 hade mycket höga vinstmarginaler, över 15 procent. För många av Johanssons hem var vinstmarginalen över 30 procent.

Hur har det gått till att ensamkommande flyktingbarn och ungdomar med missbruksproblem blivit föremål för riskkapitalbolags lukrativa mångmiljonsnatteri av skattepengar?

”EU-ländernas ovilja att ge fristad åt flyktingar under den arabiska våren utgör ett historiskt misstag”, sa EU-kommissionären Cecilia Malmström i radions lördagsintervju. Den folkpartistiska politikern är som kommissionär ansvarig för flyktingfrågor inom EU.

UNHCR, FN:s flyktingkommissariat, gjorde efter den arabiska våren upp listor på 8 000 nordafrikaner i akut behov av skydd. De 27 EU-länderna erbjöd tillsammans 400 – 500 platser. Många EU-länder tog inte emot några flyktingar alls –  medan enbart Norge tog emot 250 asylsökande.

– Jag tycker inte att vi har hanterat de fantastiska händelserna i vår nära omvärld som vi borde, sa Malmström och det är lätt att hålla med henne.

Den arabiska vårens demokratiska omvälvningar kan jämföras med det kalla krigets slut och Berlinmurens fall, som ett unikt och avgörande historiskt skeende.

Många västländer har haft nära kontakter med de arabiska diktaturerna och inte minst gjort lönsamma vapenaffärer med regimerna. På alla vis borde EU och EU:s alla medlemsländer ha ett speciellt ansvar gentemot den arabiska vårens flyktingar, liksom när det gäller stöd till demokratibyggandet.

Sveriges smutsiga vapenaffärer med Saudiarabien måste ses i det sammanhanget, inte minst sedan Saudiarabien militärt krossat den arabiska våren i Bahrein.

Ledande politiker i olika EU-länder hetsar i främlingsfientliga termer mot flyktingar. Värst är Frankrikes populistiske president Nikolas Sarkozy, som inför presidentvalet sagt att det finns för många flyktingar i Frankrike och vill sänka antalet från 180 000 till 100 000.

Cecilia Malmström försöker att i år arbeta fram en gemensam flyktingpolitik för EU, ett svårt och enormt viktigt uppdrag.

Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg stoppade på tisdagen utvisningen av den åldriga och dementa ukrainska kvinnan Ganna Chyzhevska. Hon har större delen av sin familj i Sverige och inga anhöriga som kan ta hand om henne i Ukraina. Hon är hjärtsjuk, i det närmaste blind och 91 år gammal. Hennes dotterdotter Anna Otto bosatt i Sverige, var på väg med sin mormor till flygplatsen när beskedet från Europadomstolen kom i allra sista stund.

Att Europadomstolen gång på gång ingriper mot Sveriges migrationspolitik känns beklämmande. Sverige har med gällande regelverk blivit en skurkstat i sammanhanget och  grundläggande mänskliga rättigheter tycks väga lätt som en fjäder. Regeringens hantering av Ganna Chyzevska är djupt inhuman. Så behandlar man  inte en gammal och utsatt människa.

Allt fler kräver en ändrad lagstiftning, också representanter för de andra allianspartierna. Men migrationsminister Tobias Billström är kallsinnigt ointresserad. Hur sover den mannen om nätterna?

- I dagsläget ser jag det som uteslutet att över huvud taget överväga att återinföra sista länken med tanke på det mycket stora antal asylsökande som Sverige har i dagsläget. Det skulle generera kostnader inom äldrevård och medicinsk vård som Sverige inte har några resurser till, säger Tobias Billström till TT.

Fram till 1997 fanns en regel om ”sista länken” som hade gett ukrainska mormor rätt att stanna i Sverige. Enligt den regeln skulle åldringar med släkt i Sverige men utan anhöriga i hemlandet kunna få uppehållstillstånd. I dag återstår en regel om ”synnerligen ömmande omständigheter”. Att vara i mormors situation, är inte det ”synnerligen ömmande”? Nej, säger Migrationsverkets informationschef Johan Rahm till Svenska Dagbladet.

Europadomstolens beslut innebär att Ganna Chyzevska nu fått en frist. Men det är inte alls säkert att hon beviljas uppehållstillstånd.

Två tusen ensamkommande flyktingbarn under 18 år kommer varje år till Sverige, på flykt undan krig och katastrofer, unga människor vars barn- och ungdomsår präglats av flykt och fasa. Många kommuner, som det välbärgade Vällinge, har länge kallsinnigt avvisat dessa ungdomar, trots att många av dem tillhör de allra mest utsatta.

”Som broar över mörka vatten” kallas en utställning på Galleri Gate 38 i Malmö, där fem afghanska flyktingungdomar i text och bild berättar om sina liv och om den långa flykten som förde dem till en fristad i Sverige. Alla har fått PUT, permanent uppehållstillstånd och är därmed inte utvisningshotade. Så här skriver Ali:

”Jag har dåliga minnen från olika länder. Men ett av dem glömmer jag aldrig. När vi åkte gummibåt över Turkiets hav till Samos ö i Grekland och greps av grekiska poliser. Poliserna kastade alla våra kläder i havet och gjorde små hål i vår båt. De skickad oss tillbaka till Turkiet. När vi stannade vid en kaj hade vi inga kläder och inga skor och det var jättekallt väder. Vi gick en dag för att komma in till staden utan kläder och utan skor. När vi kom till staden fick vi lite kläder och skor från folk. De hjälpte oss.

När jag kom till Sverige kände jag säkerhet och jag blev jätteglad när vi fick hjälp av människor och nu trivs jag bra här i Sverige.”

Mashat berättar om hur han under flykten från Afghanistan som åttaåring kom bort från sin familj och av någon fördes till en väskfabrik i Teheran. Han bodde och jobbade på fabriken i sex år.

Så här ser det ut för barnen och ungdomarna som flytt från kriget i Afghanistan, det krig som Sverige nu deltar i med vapenmakt – i stället för att satsa på konfliktläkande och fredsbyggande insatser.

Det här är en viktig och berörande utställning, som visas bara i veckan som kommer torsdag – fredag 11-18 och lördag 11-16 på Stora Nygatan 38 i Malmö. Den har arrangerats av Christina Spännar från TFF, Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning, med stöd av Arvsfonden. Jag hoppas att den kan visas på fler platser. Det är en utställning som ger dessa flyktingungdomar ett mänskligt ansikte, vi möter deras blick, deras öden.

Schengenavtalet tycks vara i gungning, grundbulten i EU ifrågasätts, efter påtryckningar från populistiska krafter i synnerhet i Italien och Frankrike. Ska Europa böja sig för Lega Nord och Le Pens Nationella Fronten? I Radions Studio ett intervjuades på onsdagen EU:s kommissarie Cecilia Malmström med ansvar för flyktingfrågor, och aviserade ett toppmöte i juni mellan EU:s migrationsministrar.

På sin blogg förtydligar Cecilia Malmström:

I mycket speciella fall kan det därför behöva finnas en möjlighet att temporärt kunna införa gränskontroller. Det ska i sådana fall vara ett gemensamt beslut av EU-länderna, under kommissionens överinseende.

Till sådana ”speciella fall” ska inte räknas ”20 000 flyktingar från Tunisien” förklarar Malmström och det låter betryggande. Men om Schengen i juni ifrågasätts och rörligheten inom EU blir relativiserad vore det förödande för tilltron för EU. Sverige lär ju med en migrationsminister som Tobias Billström knappast stå på barrikaderna, med tanke på Billströms ljumma attityd mot den obehagliga behandlingen av romer i Sverige, i uppenbar strid mot Schengen.

Under det kalla kriget delades Europa av järnridån. Med EU blev Europa åter en kontinent med starka band mellan folken och öppna gränser mellan alla länder. De högerextrema ytterlighetspartier som inte accepterar det kan inte få skjuta sönder en tolerant migrationspolitik.

Mahatma Gandhi hungerstrejkade och fick ner kolonialmakten Storbritannien på knä. I Helsingborg har den 17-årige utvisningshotade gymnasisten Khaleds mamma hungerstrejkat under lång tid för att protestera mot Migrationsverkets obegripliga beslut som helt uppenbart strider mot FN:s barnkonvention.

Hur kan en svensk myndighet utvisa en 17-åring som levt i Sverige i fem år, efter att ha flytt från krigets Libanon? Byråkraternas paragrafer blir som vassa knivar mot allt vad medmänsklig anständighet heter.

På torsdagseftermiddagen var vi några hundra som gick i ett demonstrationståg från GA-torget till en manifestation på Stortorget. Den här dagen svepte hårda nordvästvindar bort all den inskränkthet som annars kan finnas i våra trakter. De flesta i tåget var ungdomar, många säkert klasskompisar. De och vi andra vill inte leva i ett samhälle utan medmänsklighet. Och den här dagen var både Khaled och hans mamma våra frihetshjältar i sin kamp mot inskränktheten.

Efter sju år som flykting i Sverige har Mohammad Gulchin från staden Polekhomri i Baghlanprovinsen i Afghanistan fått avslag på sin begäran om asyl i Sverige, först av Migrationsverket och sedan av Förvaltningsrätten i Malmö. Han flydde från en lokal krigsherres privata fängelse. Han hade kidnappats och misshandlades sedan i fängelset. Om han utvisas riskerar han förföljelse och tortyr.

Mohammad är välutbildad, har stort samhällsengagemang och arbetar på olika sätt för integration mellan nykomlingar till Sverige och de som redan bor här, skriver Christina Spännar i Lund, en av hans vänner som arbetar för att han ska få stanna i landet.Hon skriver:

”Domaren och de två övriga nämndemännen var av uppfattningen att de bevis som Mohammad anförde som skäl för uppehållstillstånd var fabricerade av honom själv. För oss som känner Mohammad ter sig detta absurt. Hans ärlighet, hederlighet och omsorg om andra framstår som hans mest utmärkande egenskaper.”

Mohammad är aktiv i Svenska Afghanistankommittén och kritisk till den afghanska regeringen under Karzai. Han har intervjuats i BBC om sina synpunkter. Det är ett av de skäl som Mohammad åberopar som stöd för skyddsbehov.

Förutom svenska talar Mohammad nio andra språk. Han har arbetat på transitboende för ensamkommande flyktingbarn i Lunds kommun, som tolk, varit initiativtagare till hemspråksundervisning för SFI-elever och barn i Eslövs kommun, samt är projektassistent i ett pågående integrationsprojekt som drivs i samarbete mellan Transnationella Stiftelsen För Freds- och Framtidsforskning och Tamam.

Tamam är en politiskt och religiöst obunden lundabaserade biståndsorganisationen  som arbetar med integration av nyanlända invandrar- och flyktingungdomar på flera håll i Sverige. Mohammad utsågs i december av Tamam till årets eldsjäl.

En namninsamling för Mohammad Gulchin har nu inletts av Tanam, som skriver:

”Vi i Tamam anser att det är fullkomligt orimligt att denna typ av passionerade insatser för ett tolerant samhällsklimat helt kan ignoreras i en asylprövning. Att utvisa en person som under sju års tid investerat så mycket i det svenska samhället, och som det svenska samhället också satsat på, ter sig som ogenomtänkt, inhumant och bisarrt.”

Läs mer om Mohammad Gulchins öde och skriv under här.

”Massinvandring” är som bekant signalordet för sverigedemokraterna när de orerar om det ”mångkulturella” samhällets fasor. Nu visar nya Wikileaksdokument att Carl Bildt tänker i liknande banor. På ett möte på den amerikanska ambassaden i Bagdad 2007 ska han enligt rapporten ha sagt att …

”… utan ett regelverk för att skicka tillbaka tillståndslösa skulle invandringsproblemet skena okontrollerat i ett land med nio miljoner invånare.”

Med på resan var också migrationsminister Tobias Billström. De båda herrarna ska vidare – förenklat och felaktigt – ha påstått att många irakiska flyktingar var …

”… blottställda, lågutbildade, och utan yrkes- eller språkkunskaper”.

”Bildt och Billström nämnde också flera mycket uppmärksammade hedersrelaterade mord som utlöst fler krav från svenska folket på hårdare invandringspolitik”, förklarar man vidare i rapporten, enligt uppgifter i fredagens Svenska Dagbladet.

De båda ministrarna har redan fått frän kritik. Folkpartiets europaparlamentariker Cecilia Wikström skräder inte orden:

”Det är förfärlig retorik, jag hoppas verkligen och vill inte tro att de kan ha sagt något så avskyvärt.”

Abdulwahid Al Moosawi, ordförande i Irakiska riksförbundet i Sverige säger att han litar på UD och inte tror ”att de skulle ge en sådan rasistisk kommentar”. Miljöpartiets utrikespolitiske talesman Bodil Ceballos planerar att KU-anmäla både Bildt och Billström. Peter Weiderud, ordförande för de kristna socialdemokraterna i Broderskap, reagerar mot ministrarnas häpnadsväckande och fördomsfulla uttalanden. Och till och med kristdemokraternas migrationspolitiske talesman Emma Henriksson är kritisk.

I onsdags lämnade ett plan med tvångsavvisade irakier Arlanda, trots omfattande kritik från bland annat Amnesty, Europarådet och FN:s flyktingorgan UNHCR som fruktat för irakiernas säkerhet i hemlandet. Svensk flyktingpolitik har blivit alltmer inhuman.

Nu har den inhumaniteten fått ett ansikte, eller snarare två, två ministrar som i samtal med amerikaner uttrycker sig häpnadsväckande inskränkt och fördomsfullt, med sverigedemokraternas retorik. Ännu på fredagsmiddagen hade ingen av dem försökt dementera eller förtydliga. På sin blogg är Bildt, som alltid, ute och reser.

Under helgen offentliggjordes graverande uppgifter om Sveriges avvisningar av flyktingar till Irak. Radioprogrammet Kaliber har särskilt efterforskat individuella öden i en grupp på 45 irakier som avvisades i februari 2009. En stor andel var åter på flykt. Några levde gömda i Irak. Kaliber visade att få om ens någon av de avvisade hade kunnat återvända till ett rimligt tryggt liv. Och att svenska myndigheter var helt ointresserade för att följa deras situation.

Dessutom harförhållandena under transporterna varit förnedrande. Många har som kriminella suttit med hand- och fotfängsel under transporten. Någon har försetts med vad man kallade en spotthuva i så mycket som fem timmar, ungefär så som jag föreställer mig att USA behandlat Guantanamofångar under transporter.

Migrationsminister Tobias Billström fick kommentera uppgifterna. Han var rakt på sak och ville avvisa fler.

- De som får nej måste iväg från Sverige, annars fungerar inte systemet. Vi måste arbeta hårdare med att flyktingar återvänder, frivilligt eller med tvångsåtgärder.

Någon inlevelse för utsatta flyktingars situation kunde jag inte uppfatta i det Billström sa. Han spottade på flyktingarna som grupp, i stället för att betona det grundläggande, att Sverige måste kunna garantera en flyktingpolitik på humanistisk grund. Hur v0re det med en spotthuva på herr ministern själv – för att bättra på inlevelsen?