Mormor och Migrationsverkets omänsklighet

25 februari, 2012 klockan 11:19

Anna Otto hoppas att Europadomstolen tar upp fallet med hennes utvisningshotade 91-åriga mormor och tvingar Sverige att ta ansvar för de ”många brott mot mänskligheten som Migrationsverket gör varje dag”, rapporterar Sveriges Radio.

Ganna Chyzevska skulle ha utvisats till Ukraina i höstas trots att hon inte har någon familj som som bor där. Utvisningen stoppades i sista stund efter Europadomstolens uppmaning till Migrationsverket. Ganna Chyzevska är dement och kan inte ta vara på sig själv och hennes läkare menar att hon befinner sig i slutskedet av sitt liv där också små förändringar kan orsaka stort lidande.

Nu har Ganna Chyzevskas juridiska ombud Ignacio Vita lämnat in ett yttrande till Europadomstolen, där han menar att menat att sättet på vilket Migrationsverket har hanterat hennes ärende har det inneburit att hennes rätt till skydd mot omänsklig behandling, enligt artikel 3 i europakonventionen, har kränkts.

Denna 91-åriga ukrainska mormor har ett svenskt barnbarn som tar hand om henne och kämpar för att hon ska få stanna här. De svenska myndigheternas behandling av Ganna Chyzevska är tecken på en migrationspolitik där beslutsfattarna har tappat respekten för grundläggande humanistiska värderingar.

 

 

Dela

Utvisa inte Mohammad Gulchin!

12 mars, 2011 klockan 10:15

Efter sju år som flykting i Sverige har Mohammad Gulchin från staden Polekhomri i Baghlanprovinsen i Afghanistan fått avslag på sin begäran om asyl i Sverige, först av Migrationsverket och sedan av Förvaltningsrätten i Malmö. Han flydde från en lokal krigsherres privata fängelse. Han hade kidnappats och misshandlades sedan i fängelset. Om han utvisas riskerar han förföljelse och tortyr.

Mohammad är välutbildad, har stort samhällsengagemang och arbetar på olika sätt för integration mellan nykomlingar till Sverige och de som redan bor här, skriver Christina Spännar i Lund, en av hans vänner som arbetar för att han ska få stanna i landet.Hon skriver:

”Domaren och de två övriga nämndemännen var av uppfattningen att de bevis som Mohammad anförde som skäl för uppehållstillstånd var fabricerade av honom själv. För oss som känner Mohammad ter sig detta absurt. Hans ärlighet, hederlighet och omsorg om andra framstår som hans mest utmärkande egenskaper.”

Mohammad är aktiv i Svenska Afghanistankommittén och kritisk till den afghanska regeringen under Karzai. Han har intervjuats i BBC om sina synpunkter. Det är ett av de skäl som Mohammad åberopar som stöd för skyddsbehov.

Förutom svenska talar Mohammad nio andra språk. Han har arbetat på transitboende för ensamkommande flyktingbarn i Lunds kommun, som tolk, varit initiativtagare till hemspråksundervisning för SFI-elever och barn i Eslövs kommun, samt är projektassistent i ett pågående integrationsprojekt som drivs i samarbete mellan Transnationella Stiftelsen För Freds- och Framtidsforskning och Tamam.

Tamam är en politiskt och religiöst obunden lundabaserade biståndsorganisationen  som arbetar med integration av nyanlända invandrar- och flyktingungdomar på flera håll i Sverige. Mohammad utsågs i december av Tamam till årets eldsjäl.

En namninsamling för Mohammad Gulchin har nu inletts av Tanam, som skriver:

”Vi i Tamam anser att det är fullkomligt orimligt att denna typ av passionerade insatser för ett tolerant samhällsklimat helt kan ignoreras i en asylprövning. Att utvisa en person som under sju års tid investerat så mycket i det svenska samhället, och som det svenska samhället också satsat på, ter sig som ogenomtänkt, inhumant och bisarrt.”

Läs mer om Mohammad Gulchins öde och skriv under här.

Dela

Sevko och bogomilerna

14 oktober, 2010 klockan 11:46

Sevko Kadric lämnade Bosnien i maj 1992 och kom som flykting från krigets Sarajevo till Helsingborg. I hemstaden hade han varit professor i sociologi. Här fick han börja om från början, ett nytt liv med nya förutsättningar. Efter en tid flyttade han till Värnamo, där det fanns jobb och möjligheter. En oktoberdag i år träffas vi över en kopp kaffe i Helsingborg. Sevko har återvänt till sin första svenska stad. Han har med sig flera av sina böcker, några både i svenska och bosniska utgåvor.

Novellsamlingen ”Måsen”, publicerad i år, börjar spännande:

”Gryningen drar sakta bort mörkret från himlen över Öresund. Ur mörkret dyker skuggor upp som i unga kvinnors drömmar och ur dem vita segel.”

”Sista striden” (2007) skildrar jugoslaviskt 1900-tal förkroppsligat i en partisanhjältes liv. Sevko påbörjade manuset för länge sedan. Det blev kvar i Sarajevo när han flydde. Men när han återvände efter kriget fann han familjens ägodelar samlade i en plastpåse.

– Vaktmästaren på lärarhögskolan där jag arbetade hittade och bevarade några familjefoton och manuset till boken.

I Sevkos debut på svenska, romanen ”Borttappade bilder” (2005), minns en flykting i Sverige sitt liv, den första kärleken, kriget, familjen som förintades.

Den produktive författaren har i år gett ut ännu en bok, på engelska och bosniska ”Bogomils as inspiration”. Där berättar han om bogomilerna, en fascinerande gnostisk och ”kättersk” rörelse på Balkan mellan 900- och 1400-talen. De lämnade efter sig egenartade gravstenar. I sin bok återger Sevko Kadric många av de poetiska inskriptionerna. Här ett smakprov:

”Här vilar Hlapic Tihmilich. Denna sten högg jag med egna händer medan jag ännu var i livet. Därför kan jag nu när jag är död fortsätta att drömma om livet. Välsignad vare den som passerar och förbannad den som välter stenen” (juni 1417).

Dela

Neel Mukherjee om exilens villkor

23 augusti, 2010 klockan 08:23

Neel Muhkerjee föddes i Calcutta och har studerat vid Cambridge och Oxford. Han bor nu i London och skriver för bland annat New York Times och The Observer. Hans i Indien prisbelönta ”A life apart” kom i våras i en brittisk utgåva. Två perspektiv korsar varandra i romanen. En indisk student läser i Oxford. I en annan berättelse lyfter Mukherjee fram en biperson ur en roman av Rabindranath Tagore, en brittisk kvinna i Indien kring år 1900, miss Gilby.

– Hon förekommer hos Tagore bara i två stycken på sidan tio och återkommer inte, skrattar Neel Mukherjee, som i sin roman bygger ut hennes levnadsöde.

– I ”A Life apart” skriver jag om hemma kontra exil. Vad händer när man tvingas slå sig ner i ett annat land? Människan lever under bördan av historien och den version vi får av historien är alltid partisk.

Någon i publiken berättar om hur han och hennes syster med utomeuropeiska rötter ständigt trakasserats i Storbritannien som ”lille svarte Sambo” och än värre saker.

– Rasismen kommer inte att försvinna. Ändå tror jag att mycket blivit bättre fastän inte idealiskt. Salman Rushdies ”Midnattsbarnen” var en bok som gav floden en ny riktning, en viktig vändpunkt.

Klichéer om öst och väst skapas genom att kulturer missuppfattar varandra och förenklar, säger Mukherjee. Förr var Indien förknippat med tigrar och maharadjor, lite senare bara med fattigdom. Nu handlar det mest om terrorism. Det finns en lång tradition att vita manliga resenärer reser ut i välden och sedan skildrar det som de upplevt i exotismens endimensionella stereotyper.

Dela

Den långa resan från Polen, via Sibirien till England

22 augusti, 2010 klockan 08:23

Den brittiske författaren och historikern Matthew Kellys polskfödda mormor deporterades under världskrigets inledning 1940 av Sovjet till Sibirien och Kazakstan, ett öde som hon delade med en halv miljon andra polacker. Många av dessa ”klassfiender”, med sovjetiska ögon betraktade, kom 1947/48 som flyktingar via Indien till Storbritannien.

Kelly färdades i hennes fotspår för att synliggöra hennes öde och därmed också belysa ett kapitel i brittisk historia. Hans bok ”Finding Poland” är därtill en medidation över hemlöshet och exil.

– För mig som historiker var det en utmaning att skildra en människa som jag älskar och att göra det med historikerns objektiva verktyg, berättar han på bokfestivalen i Edinburgh.

Mormodern har inte berättat om sin långa resa tidigare. Hon talade ogärna med sin dotter om det hon upplevt.

– Det påminner om svårigheterna som Förintelsens överlevare haft att berätta om det som de utsatts för. På något vis blir det lättare med barbarnen, som i mitt fall. Men om inte historien berättas nu kommer den för alltid att sjunka ner i glömska.

Matthew Kelly frågar sig också varför många blivit så intresserade av sina familjehistorier nu, sedda i ett större sammanhang. Sedan boken publicerades har han fått e-post från många med samma bakgrund som han själv.

– De har inte heller vetat något om hur deras släktingar två generationer tidigare under liknande omständigheter kommit som flyktingar till England. Min bok har gett dem kunskap som är viktig för deras identitet.

Med sin bok synliggör han det stalinistiska Sovjets förbrytelser och skapar fördjupad förståelse för de stora gupperna polska migranter i Stobitannien.

Dela

Balkongblommorna i Jakobsberg

28 november, 2009 klockan 07:33

Mario Quintana, en av ”de försvunna” under militärdiktaturens tid i Mario-3454Argentina, var anarkist och inflytelserik journalist på tidningen Critica, vän med Che Guevara. När juntan tog makten greps han och fördes under ett par år mellan olika tortyrcentra och fängelser.

Internationella påtryckningar medförde att han till slut släpptes, på villkor att han lämnade landet. Från fängelset sattes han på ett flygplan med destination Sverige. Under 29 år var han flykting i Sverige. Nu har han återvänt till sitt Argentina, en sällsynt levande 91-åring.

På restaurang Biela i Buenos Aires berättar Mario om åren i Sverige, jobben på IBM och LM Ericson och på radions spanskspråkiga program. När jag frågar om tortyren, visar han kraftiga ärr på armar och händer och beättar att han blev handopererad i Sverige.

Han arbetar med sin självbiografi, inte bara om mörka stunder utan än mer om ljusa, om det viktiga i livet, politiken – och balkongblommorna. Mario minns sina balkongblommor i Jakobsberg.

Svenska språket hade Mario inte så myckt tid med, folkpartiet skulle med sina språkkrav nog ha kastat ut honom, men än i dag minns han leende frasen från demonstrationerna, ”krossa kapitalismen”.

Ingmar Bergman kom en vinterkväll gående på Karlavägen i Stockholm och mötte Mario, som på sin knaggliga svenska berättade för Bergman att i Argentina ser vi dina filmer och diskuterar dem. Bergman tog honom i armen och ville fortsätta samtalet. Marios ord räckte inte till. Det var vinter och snö och alla ord hade frusit. Det fanns också en eld.

Dela