Kultur

”När planet med Dag Hammarskjöld störtade för femtio år sedan överlevde generalsekretaren förmodligen kraschen men var död strax efter. Bredvid hans döda kropp fann man tio sidor som han översatt till svenska från en av 1900-talets viktigaste böcker, Martin Bubers ”Jag och du”.”

Hammarskjöld hade träffat Buber vid några tillfällen i New York och i Tel Aviv och inspirerats djupgående av den chassidisk-judiske författarens tankevärld, detta att människan är en relationsvarelse som blir till i mötet med andra. I Buber mötte han en jämlik. ”Förmodligen var Buber den ende Hammarskjöld förde samtal med i existentiella frågor.

KG besökte bibblan i Helsingborg på måndagskvällen och talade om Dag Hammarsköld, femtio år efter dennes död. ”Bara en person i Sverige kan omnämnas med bara två bokstäver så att ändå alla vet vem han är”, sa Sven Volk Jovinge från Lukasstiftelsen, när han hälsade förre ärkebiskopen K G Hammar välkommen.

Martin Buber menade att möten också med fiender och dem man avskyr är viktiga, möten där den andra är ett ”du”. Och Dag Hammaskjöld inspirerades. Han mötte i Kina Chou En-Lai och lyssnade på honom utan förutfattade meningar. När han omkom var han på väg att träffa utbrytarprovinsen Katangas ledare Moise Tshombe. I stället för att lägga upp en manipulativ strategi under flygresan översatte Hammarskjöld Martin Bubers skrift, övertygad om att mötet skulle ge mer om det skedde med öppet sinne.

Världen hade varit annorlunda om fler vågat tala med oliktänkande, också med  fienden, att möta fienden som ett ”du”. Jag och du …

När jag föddes var jag den 2 329 197 780:e människan på jorden. Siffran skulle ha kunnat vara mitt globala personnummer. Denna sista dag i oktober 2011 föddes någonstans på jorden människa nr 7 000 000 000. Se vilket nummer du själv är, enligt BBC:s kalkyl här.

På en mansålder (min alltså) har mänskligheten tredubblats. Är det något positivt eller ett problem? Det beror på perspektivet. För inte alls länge sedan förmedlades svenskt bistånd till Indien för att hejda den så kallade befolkningsexplosionen (enligt en amerikansk ekonom). Men för en indisk bonde innebar varje nytt barn både en glädje och ett tillskott i försörjningen. En slogan förkunnade att ”Four is a family, five is a crowd”. Men den var missvisande.

Befolkningen växer mest i Asien och Afrika. Men vi i den rika västvärlden tar för oss mest av världens globala resurser och är i den meningen det stora problemet.

Danica May Camacho (bilden) i Manila i Filippinerna föddes två minuter före midnatt och uppmärksammades av FN för att markera att jordens befolkning nu passerat sju miljarder, skriver Svenska Dagbladet.

Dag Hammarskjöld omkom i dag för femtio år sedan i en flygkrasch i Afrika. I dag lägger utrikesminister Carl Bildt ner en krans på platsen där planet störtade i Ndola i nuvarande Zambia. Sedan fortsätter Bildt till New York och FN, där Hammarskjöld kommer att hyllas under de kommande dagarna. På DN.debatt hyllade Bildt på lördagen Hammarskjöld som ”en av vår tids största svenskar” och skrev bland annat att det FN som Hammarskjöld till stora delar formade har gjort skillnad:

”Ingen kan i dag tänka sig vår värld utan FN – och ingen kan tänka sig vårt FN utan de formativa insatser som för evigt är förknippade med Dag Hammarskjölds namn.”

Jag håller verkligen med Carl Bildt och undrar samtidigt varför han som utrikesminister personifierar Sveriges svek mot FN och mot allt vad Dag Hammarskjöld och senare Olof Palme stod för.

I Bildts värld är det Nato som gäller, inte FN. I dag deltar svenska soldater i Natoledda krigsinsatser i Afghanistan, Libyen och Kosovo, men inte i FN-insatser. På 90-talet fanns två tusen svenska fredsbevarande soldater i FN-tjänst. Sverige bidrar i dag bara med 21 personer av FN:s 84 000 fredsbevarande soldater. ”Det är väldigt lite”, säger Alain Le Roy, chef för FN:s fredsbevarande operationer.

FN vädjade om att Sverige skulle delta i fredsbevarande insatser i Södra Sudan och Kongo. Men Sverige sa nej och FN fick i stället ”blå baskrar” från fattiga länder som Bangladesh, Indien, Pakistan och Nigeria.

Sverige har förvandlats till ett land som negligerar FN och alla de ideal som drev Dag Hammarskjöld.

Det handlar inte bara om fredsbevarande insatser utan också om viljan att lansera svenskar till framträdande poster i FN-systemet och Sveriges ställningstagande i viktiga frågor i FN. En sådan gällde att den självklara rätten till rent vatten skulle betraktas som en mänsklig rättighet. Sverige röstade nej.

Efter 42 år faller Muammar Gaddafis regim i Libyen. Mediernas sändningar under måndagen präglades av eufori över att kriget föreföll gå mot sitt slut. Två tusen exillibyer bosatta i Sverige firar att det halvårslånga kriget går mot sitt slut och att diktatorn faller vilken timme som helst. Filmen ovan från CNN visar gatuscener från Tripoli under måndagen.

Den libyska sommaren är något annat än den arabiska våren i Egypten och Tunisien. USA och Nato har spelat en avgörande roll för krigets utgång. Ett dussintal europeiska länder har deltagit i kriget. Rebellernas ”trashanksarmé” har knappast själv vunnit kriget. Natoländernas insatser, också på marken (i strid mot FN-mandatet) har varit avgörande. FN-mandatet gick ut på att skydda civilbefolkningen, inte att störta Gaddafi, påminner New York Times om.

Ett nytt Libyen föds ur kriget. Vi vet alltför lite om rebellerna och om vilka motstridiga intressen som finns bland dem. Och vem kommer att stå i ledningen för det nya Libyen? Blir det en USA-marionett precis som i Afghanistan?

Libyens stora oljereserver är den främsta anledningen till västvärldens och Natos stora engagemang i landet. Tre procent av jordens olja finns i landet. Redan på måndagen började de globala oljepriserna att falla, när kriget verkade gå mot sitt slut och Libyen snart åter kan leverera olja.

Kommer det libyska folket nu att få något inflytande över hur oljan används? Eller blir det huggsexa mellan internationella oljebolag, precis som i Irak? New York Times rapporterar att oljebolagen redan börjat ta för sig. Italiens utrikesminister Franco Frattini sa på måndagen i TV att det italienska oljebolaget Eni kommer att ha huvudrollen på de libyska oljefälten. Precis som på Mussolinis tid, kan man fråga sig.

Till Europas krigförande länder har Sverige hört. Det har för politiker från nästan alla partier blivit en prestigefråga att ställa upp med stridsflygplan för spaningsoperationer. Om avsikten bakom insatsen var att ge stöd till det libyska folket borde stridsflygplanen ersättas av SIDA-koordinerade insatser för att hela krigets sår och ge stöd i landets svåra demokratibyggande. Ut med Nato, in med FN. Det som behövs nu är observatörer och poliser i FN:s regi, för att förhindra hämndaktioner och plundring.

Eller var den reella anledningen en annan, att steg för steg integrera svensk militär med Natos trupper och i strid med folkviljan utan debatt ytterligare omforma Sverige till ett Natoland?

Ska Sverige skicka stridsflygplan till Libyen? I synnerhet folkpartiet och kristdemokraterna driver frågan, men också övriga riksdagspartier utom sverigedemokraterna. I min värld är det fullständigt fel.

Sverige har en lång tradition som neutral och alliansfri stat, som ett land som ställt upp på Förenta Nationerna utifrån FN:s ambitioner och mål. Genom deltagande i Afghanistankriget under Natobefäl har både den tidigare socialdemokratiska och nuvarande borgerliga regimen mer och mer övergett den hållningen och prioriterat Nato framför FN.

Självklart ska Sverige ställa upp bakom resolution 1973. Men vårt bidrag måste kunna vara humanitärt, med insatser för flyktinghjälp och sjukvård, i ett läge då hundratusentals libyer tvingats fly sina hem. Att också svenska stridsflygplan – i solidaritet med Nato – skulle använda Libyen som ett slags övningsfält ter sig fullständigt absurt.

Folkpartiets utrikespolitiske talesman Fredrik Malm uttalar sig i sammanhanget totalt cyniskt för Dagens Nyheter:

– Jag tycker att det här också visar att det skulle vara en fördel för oss att vara med i Nato. Därför att vårt försvar skulle vara mer kompatibelt med Natoländernas i den här situationen.

Men hallå där Fredrik Malm och alla andra stridisar, FN-resolutionen handlar om att förindra att Libyens diktator Gaddafi begår övergrepp på sitt eget folk. Och det gör vi bäst genom humanitära insatser – och genom att också om så skulle behövas – stå öppna för att ta emot libyska flyktingar till Sverige. Så många andra vill vara med och kriga, både Danmark och Norge. Bilden ovan visar norska F-16-plan – på väg till Libyen.

Medan jag skriver den här bloggen flyger den första vågen stridsflygplan in över Libyen för att agera enligt FN-resolutionen 1973, som antogs sent i torsdags kväll. Det rör sig om franska, brittiska och kanadensiska plan.  I går utlyste Libyens utrikesminister Mussa Kussa ett eldupphör, men det tycks mest ha varit ett taktiskt drag. På lördagseftermiddagen rapporterade al-Jazira att Gaddafi-styrkor var på väg att inta Benghazi, Libyens andra stad och centrum för motståndet. Bilden t h visar motståndsmän i Benghazi.

Kommer kriget att leda till något positivt? Det här är något helt annat än det ensidiga angreppskrig mot Irak som Bush inledde för precis åtta år sedan. Nu står FN:s säkerhetsråd bakom, vilket garanterar folkrätten, och andra arabiska stater.

Kritiska röster har svårt att tränga igenom när krigseufori sprider sig. Men finns det goda krig? En kritiker är Jonathan Power som skriver att en flygförbudszon inte kommer att fungera:

”It would be “rah rah rah” at the beginning. But once planes were shot out of the sky there would be popular pressure to go in and sort out the Libyans on the ground.”

Andra, som Gilbert Achar på ZNet, påpekar att FN-resolutionen ”luktar olja”. En utdragen konflikt i Libyen leder till höjda oljepriser. Det är ingen tillfällighet att Frankrike som gått i spetsen för aktionen har blygsamma oljeintressen i Libyen och kan antas förvänta sig en större andel som belöning i Libyen efter Gaddafi. Och på svenska Newsmill skriver Anders Björnsson om ”Krigsgalningarnas julafton”.

Men fanns det alternativ, undrar jag. Om Gaddafi, som till ganska nyligen var lierad med många västländer, med grova militära övergrepp slagit ner oppositionen hade det lett till stora offer i människoliv och sannolikt följts av år av terror.

Ett PS: Läser Robert Fisk, The Independents suveräne journalist och mellanösterkännare, som skriver:

”Gaddafi is completely bonkers, a crackpot on the level of Ahmadinejad and Lieberman.”

IDEX 2011 avslutades i veckan i Abu Dhabi, IDEX, ja, The International Defence Exhibition and Conference, alltså en vapenmässa för att sälja de senaste vapenmodellerna. Bland de 900 utställarna fanns ett tiotal svenska företag. Samtidigt som Gaddafi skjuter mot sitt eget folk – med vapen made i west – gör vapenföretagen en säljoffensiv i Mellanöstern, under beskydd av Förenade arabemiratens president och överbefälhavare, His Highness Sheikh Khalifa Bin Zayed Al Nahyan.

Malmöföretaget Aimpoint uppfann lasersiktet, som placerar en röd prick på offret och gör det lättare för skytten att träffa rätt. Björn Lindahl skriver i en krönika i Svenska Dagbladet att Aimpoints slogan ger honom dålig smak i munnen efter rapporterna om att prickskyttar skjutit mot demokratidemonstranterna i Tripoli:

”We have done the science, you pull the trigger.”

Brittiska företag har exporterat pansarfordon till Libyen och tränat upp libyska poliser i hur man kontrollerar folkmassor, skriver Björn Lindahl, som också påminner om att Frankrike exporterade sju ton tårgas till Tunisien bara två dagar innan diktatorn Zine el-Abidine Ben Ali flydde landet den 14 januari.

Sverige har bidragit till ”stabiliteten” i arabvärlden (med Carl Bildts formulering) genom omfattande vapenexport till i synnerhet diktaturerna i Egypten, Saudiarabien och Tunisien. Under 2009 översteg värdet av den svenska vapenexporten till världens diktaturer 1,5 miljarder kronor. Sverige är i förhållande till folkmängden ett av de länder i världen som exporterar mest vapen. Hur har det kunnat bli så??

”Ligger det verkligen i vårt intresse att stödja förtryckande regimer där det är olagligt att kritisera makten?”, skrev i Svenskan i januari Yasri Khan, ordförande för Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, Elisabeth Lundgren, generalsekreterare i Kristna Fredsrörelsen och Klas Corbelius, ansvarig för vapenexportfrågor i Broderskap – Sveriges Kristna Socialdemokrater.

FN:s säkerhetsråd väntas under lördagseftermiddagen svensk tid sent omsider fatta beslut om sanktioner mot Libyen, däribland också ett vapenembargo. EU grubblar på frågan över helgen. Kontrakten från IDEX i Abu Dhabi är förstås klara innan dess.

Amerikanska diplomater spionerade i FN-huset på organisationens ledare, inklusive FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och säkerhetsrådets medlemmar från Kina, Ryssland, Frankrike och Storbritannien. Det hela skedde på order av utrikesminister Hillary Clinton. Detta är en av den mängd uppgifter som blivit offentlig genom de hundratusentals diplomatiska dokument som nu offentliggjorts av Wikileaks.

I en konvention från 1946 heter det att FN:s lokaler måste vara okränkbara, liksom alla världsorganisationens tillhörigheter var de än befinner sig. Inget som tillhör FN får genomsökas eller konfiskeras. Därmed är buggningen av FN:s generalsekreterare och övriga diplomater illegal och skyldig till detta brott är Hillary Clinton.

Clinton själv gick till frenetiska angrepp på Wikileaks under måndagen. Organisationen hotade USA:s nationella säkerhet, hette det. Men Hillary Clintons spioneri mot Ban Ki-moon, var är det då?

Det är möjligt att Wikileaks nya avslöjanden kan skapa problem i den internationella diplomatin. Samtidigt avslöjar dokumenten, så långt de hittills hunnit bli kända, förhållanden som är djupt otillfredsställande och som ger en solkig inblick i det världspolitiska maktspelet, sådant det förs av världens militärt mäktigaste stat. Alla nedlåtande och skymfande tillmälen mot andra länders politiska ledare visar på en attityd som knappast bidrar till att skapa en fredligare värld.

Genom publiceringen bidrar Wikileaks konstruktivt till att sätta press på världens och i synnerhet USA:s diplomater att uppträda anständigt och seriöst. Att diplomaterna från och med denna dag måste leva med kunskapen om att deras hemliga utspel kan komma att granskas av eftervärlden är mera till nytta än skada, även om det förstås kan finnas exempel på det motsatta.

Helsingborgs FN-förening stod värd för söndagens Afghanistansamtal på stadsbiblioteket. På mötet får jag ett ex av tidskriften Världshorisont, som utges av Svenska FN-förbundet. I årets nummer tre är temat FN:s Millenniemål, så grundläggande och alltför sällan diskuterade. Här en påminnelse om de åtta målen:

1. Utrota extrem fattigdom och hunger.

2. Grundskoleutbildning för alla barn.

3. Främja jämställdhet och öka kvinnors makt.

4. Minska barnadödligheten.

5. Förbättra mödrahälsan.

6. Bekämpa hiv/aids, malaria och andra sjukdomar.

7. Säkra en hållbar utveckling.

8. Utveckla ett globalt partnerskap för utveckling.

Sverige, som länge var ett av de mest aktiva länderna i FN-systemet, har på senare år prioriterat ner Förenta Nationerna. Svenska soldater som i Afghanistan strider för Nato verkar vara viktigare än FN för regeringen Reinfeldt.

I två uppmärksammade fall fattade Sverige tidigare i år beslut stick i stäv mot Millenniemålen. Den svenska regeringen vägrade skriva på en resolution om att rätten till rent vatten ska betraktas som en mänsklig rättighet. Och regeringen har inte ratificerat avtalet om förbud mot tillverkning och lagring av klustervapen. Svenska FN-förbundet arbetar aktivt för att stärka det avtalet mot klustervapen, till skillnad mot regeringens cyniskt kallhamrade hållning.

Millenniemålen antogs av FN år 2000 med syftet att de ska vara genomförda 2015. Det verkar inte bli så. Världens länder – också Sverige – satsar mera på vapen och militära strukturer än på att bygga en rättvisare värld för alla människor. Det är knappast pengar som saknas, utan vilja.

Tidskriften Världshorisont kan beställas från Svenska FN-förbundets butik. Den går också att läsa som gratis pdf-fil på hemsidan och finns på stadsbibliotekets tidskriftsavdelning.

Medlemskap i Helsingborgs FN-förbund kan man ansöka om här.

Svenska FN-föreningen i Helsingborg arrangerade på FN-dagen ett välbesökt föredrag på stadsbiblioteket om Afghanistan av Anders Davidson från Lund, kännare av landet sedan trettio år tillbaka.

Ska Sverige dra tillbaka sina soldater från Afghanistan, undrade någon.

– Det grundläggande är Afghanistans rätt till självständighet. Afghanerna accepterar i längden inte utländsk närvaro. Ju mer kriget förlängs, desto mer stärks talibanerna.

Däremot behövs ett långsiktigt humanitärt engagemang i landet och i regionen.

– Afghanistan har varit en krigsskådeplats i det kalla kriget mellan Sovjet och USA. Nu handlar mycket om rivaliteten mellan Pakistan och Indien, om Kashmirkonflikten.

Om en månad har USA och de med USA allierade trupperna ockuperat landet lika länge som Sovjet gjorde.

– Återuppbyggnaden av det civila samhället har inte varit framgångsrik. De som haft framgångar är motståndsgrupperna, som inte alls enbart består av talibanerna. Det här är ett krig som inte går att vinna militärt. Att Sverige deltar tillsammans med amerikanska trupper misskrediterar Sveriges civila insatser.

Anders Davidson var förvånad över okunnigheten om det krigsdrabbade landet både hos medier och bland politiker. Han återkommer till Helsingborg på tisdag kl 19 för ett samtal om den danska dokumentärfilmen Armadillo, som visas på Röda Kvarn och där jag själv också deltar. Filmen handlar om en grupp danska soldater i kriget.