hd.se
Hos Elin Wägner på Lilla Björka
Elin Wägner var inte bara en god författare utan också en föregångare i arbetet för freden och 
för kvinnors rättigheter under hela sitt liv, därtill miljöaktivist. Frågorna är lika centrala i dag, mer än sextio år efter hennes död 1949.
De sista tjugo åren av sitt liv bodde hon i Lilla Björka i Berg, tre mil norr om Växjö, i en rödmålad Smålandsgård som hon själv byggde efter att ha fått De nios litterära pris 1923.
I dag är Lilla Björka ett engagerande författarmuseum, som drivs av Bergs Hembygdsförening, Elin Wägner-sällskapet och Smålands akademi, med långsiktigt kulturstöd från bl a Växjö kommun.
Elin Wägner var den andra kvinnan i Svenska Akademin, efter Selma Lagerlöf. Hon föddes i Lund, men växte upp i Helsingborg, där hennes pappa var rektor på det som senare blev Nicolaiskolan. Hennes första jobb var som journalist på Helsingborgs-Posten, där Birger Sjöberg var redaktionssekreterare. Hon räknas till en av dem som bidrog till att kvinnor fick rösträtt.
Jag stannar länge i Lilla Björka, där Elin Wägners ande fortfarande svävar, ett hus som också
blivit ett kulturcentrum. Med mig köper jag några av hennes böcker som säljs där, som Väckarklocka, Fred med jorden och Norrtullsligan.
Sedan kan jag inte låta bli att tänka på Helsingborgs kommuns totala ointresse för Birger Sjöbergs hus, när det nyligen var till salu och en unik möjlighet fanns att i stan skapa ett museum över en av den svenska 1900-talspoesins stora nydanare.
Fotnot: Elin Wägner-sällskapet driver en insamling för att placera en staty av Elin Wägner i Stockholm, vars skulpturpark övervägande visar män, gärna på Odenplan, där flera av hennes romaner utspelar sig. Man välkomnar bidrag till statyn till bg 645-0126, ange staty.
Med Pampas omkring mig många hundra gröna mil, sjöng Evert Taube och sången klingar i mig när bussen timme efter timme färdas över Pampas oändliga vidder, där i bland väldiga flockar av kor går och betar.
svinskinn. Den korta skjortan täckte dåligt kniven vars benhandtag, var mörkt efter att ha blivit mycket använt. … Hans alparagatas var uppskurna för att bereda plats åt hans köttiga fötter.”
Poeten Pablo Nerudas hus i Isla Negra bortåt tio mil söderut vid den chilenska kusten är i dag museum. Vågorna från Stilla havet rullar in mot de svarta klipporna och bryts i frustande kaskader av vatten. Besökare från vida världen flockas i byn.
Mitt första intryck är inte det jag väntat. Neruda var inte bara poet utan samlare, i sitt hus samlade han galjonsfigurer, färgade glasflaskor, snäckor och allt möjligt annat. Långtifrån allt är vackert, mycket är kitsch och det är bara alltför mycket med fem – sex stora galjonsfigurer från fartyg i vardagsrummet, Pablos leksaker. Poeten seglade inte, men han drömde om havet, han red inte men han gillade hästar, han spelade inte men samlade på kurviga gitarrer. Han var en som samlar och älskar, en älskare.
