Kultur

När biblioteken lånar ut en bok får författaren biblioteksersättning för sitt arbete med att skriva boken. Efter ett års resultatlösa förhandlingar mellan regeringen och Sveriges Författarförbund tillsattes i höstas medlare som den 1 juni presenterade ett förslag, vilket helt avvisades av kulturdepartementet.

Medlarna avgick och ett system som fungerat i 25 år slogs sönder.

Författarförbundets krav var tio öre mer per utlånad bok. I stället bestämde kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth enväldigt att ersättningen ska höjas med ett öre, till 133 öre per utlånad bok. I ett pressmeddelande skrev ministern:

”Jag tycker att vi ska ha öppna och rättvisa bidragssystem istället för ersättningar som görs upp i slutna förhandlingsrum.”

Frågan är om författarna får ”bidrag” eller ersättning för sitt arbete?

”Kulturministern  backar hundra år i synen på vad kulturarbete är värt”, säger Författarförbundets ordförande Mats Söderlund. Beslutet är ”en kränkning från en maktfullkomlig minister”.

I SR:s Kulturnytt reagerade Göran Sommardal.

”I dag gäller arbetslinjen i politiken. Knappast ens politiskt blockåtskiljande. Ba­ra lite gnöl kring siffrorna i belöningssystemen. Och ändå finns det grupper i samhället för vilka det inte räcker att de producerar och att de finns avnämare och kunder som efterfrågar deras produkter – det tycks ändå inte räknas som att det som blivit uträttat är arbete och bör ersättas som sådant.”

Bara ett fåtal författare kan leva på inkomster från sina böcker. När nu vår blåögda kulturminister förklarar att biblioteksersättningen är ”ett bidrag” är det ett utslag för en översittaraktig och nedlåtande kultursyn och en krigsförklaring mot landets författare.

”En naken man låg på bordet framför mig. Jag var 24 år och hade aldrig sett något liknande. Jag läste till läkare och skulle bli kirurg. Mannen skulle obduceras, också hans könsorgan. Vad är allt detta stohej kring en sådan liten köttbit, minns jag att jag tänkte.”

Publiken på bokmässan är med på noterna. Det handlar om kategorierna manligt kvinnligt. Den egyptiska författarinnan Nawal El Saadawi är bestämd:

– Jag delar inte in människor efter deras könsorgan utan efter hur de tänker, vad de gör och hur de kämpar mot orättvisor.

Nawal El Saadawi, född 1930, arbetade aldrig som läkare och kirurg utan blev en av arabvärldens främsta författare. Hon är också kvinnoaktivist och medborgarrättskämpe som aldrig tvekar att ta strid för rättvisa och mot orättvisor. Därför är hon hatad av fundamentalister och av författare som samarbetar med den korrupta Mubarak-regeringen. Hon har suttit i fängelse för det hon skrivit och även tvingats gå i exil. ”Men en av mina bästa böcker skrev jag i fängelset”. Bakom sig har hon ett fyrtiotal böcker. Den senaste ”Den stulna romanen” (Översättning Marie Anell, Ordfront) utkommer i dagarna på svenska. Den är skriven i exil, då hon arbetade som professor i Atlanta i USA.

El Saadawi är en kvinna som det slår gnistor om när hon talar. Hon är slagfärdig, ja slängd i käften, har nära till skrattet och långt vitt hår.

– Jag har bara blivit mera radikal och argare med åren, fast jag är ingen arg person, skrattar hon.

Hon är djupt engagerad i kvinnofrågor men vill inte kalla sig feminist när Hillary Clinton och Angela Merkel gör det.

– Allt hänger samman, klass och patriarkat, ekonomiskt förtryck.

I Egypten är kvinnorörelsen förbjuden. Och halva befolkningen lever under fattigdomsgränsen, två dollar per dag.

– 2005 sa president Mubarak att vem som helst kunde ställa upp i presidentvalet, så då gjorde jag det. Men jag fick snart polisen efter mig. Det blev mycket obehagligt och jag drog mig tillbaka.

Nawal El Saadawi talar om religionen, hon har ägnat åravis åt att studera och jämföra kristendomen. islam och judendomen.

– Kvinnor förtrycks av ett partiarkaliskt kapitalistiskt samhälle, inte av exempelvis islam. Förtrycket mot kvinnor har inget som helst med islam att göra.

Skrivandet är viktigt för henne.

– Att skriva är som att andas. jag kan inte leva utan det.

Författaren Nadine Gordimer, född 1923, är en veteran från kampen mot apartheid i Sydafrika, belönad med Nobelpriset i litteratur 1991. Hon besöker bokmässan, där hon intervjuas av Per Wästberg.

I sitt författarskap förknippades hon med den kampen. Men hon har fortsatt att skriva och har gett ut tio romaner och tretton novellsamlingar.

– Oavsett situationen i sitt land blir man som författare alltid inblandad. Det finns andra saker att kämpa för nu, som det skrivna ordets kultur. Biblioteken i Sydafrika är nergångna och får dåliga anslag. Mycket nu handlar om korruption. Men vi besegrade apartheid och måste också kunna övervinna nya saker. Kampen måste gå vidare. Dryga femton år har gått sedan apartheid föll. Det tar längre tid, kanske en generation för att förändra landet, för att skapa skolor och sjukhus lika för svarta och vita.

Nadine Gordimer har skrivit ett öppet brev till presidenten om inskränkningar i yttrandefriheten.

– Det hotar också oss författare.

Nadine Gordimers senaste roman ”Börja leva” publicerades på svenska 2006 och handlar om människor som efter en omvälvande förändring i samhället omprövar sina liv och väljer olika vägar.

”Döda poeter skriver inte kriminalromaner” påstod Björn Larsson i sin senaste roman, där en mördad poet upphittades hängd i sin husbåt i Helsingborgs hamn. Boken recenserades nyligen på HD:s kultursida. På bokmässan redde författaren ut begreppen tillsammans med litteraturvetaren och vännen Niklas Schiöler, som själv förekommer i en fiktiv version i boken.

– Min franske förläggare försökte förgäves övertala mig att skriva en ny kriminalroman, som han skulle kunna lansera som en ny svensk ”Larsson”. Stig eller Björn var inte så noga kanske i Frankrike. Jag har inte läst så många kriminalromaner och tackade nej, fastän en intrig redan hade börjat etablera sig i huvudet på mig. Jag läste någonstans att underbetalda poeter lever ett farligt liv. Deras medellivslängd är bara 62 år, jämfört med romanförfattarnas 70 och historikernas 74.

Björn Larsson ville säga något om poesi i kriminalromanens form. För att göra det behövde han ”riktiga dikter”, som han lånade och översatte från en fransk poetvän. Sen klev polisen Martin Bark in i handlingen, en ovanlig sjöpolis.

– Svenska folket skriver dikter och läser poesi. Det är inget ovanligt. Att skriva är en av svenskarnas mest utbredda hobbies, vanligare än att spela golf eller gå på fotboll. Min polis skrev dikter och hoppades genom mordutredningen av en död poet själv komma i kontakt med en förläggare.

Boken genrebestäms som ”ett slags kriminalroman”.

– Det var lustfyllt att skriva den lite som på lek och gick fortare än någon annan bok jag skrivit, det brukar ta två – tre år annars.

Med Pampas omkring mig många hundra gröna mil, sjöng Evert Taube och sången klingar i mig när bussen timme efter timme färdas över Pampas oändliga vidder, där i bland väldiga flockar av kor går och betar.

Bussarna i Argentina och Chile är betydligt bekvämare än våra svenska och vad gör det då att färden från Santiago i Chile till Buenos Aires tar 25 timmar.

I San Antonio de Areca återstår ännu några timmar till den argentinska huvudstaden. Det här gaucholand, med argentinska cowboytraditioner. Huvudgatan heter Segunda Sombra och har fått sitt namn efter en romanfigur, hjälten i Ricardo Güiraldes (1886 – 1927) roman med samma namn, som publicerades 1926. Så här beskriver Ricardo Güiraldes Segundo Sombra:

”Han var klädd som vilken fattig gaucho som helst. Runt midjan bar han ett enkelt bälte av svinskinn. Den korta skjortan täckte dåligt kniven vars benhandtag,  var mörkt efter att ha blivit mycket använt. … Hans alparagatas var uppskurna för att bereda plats åt hans köttiga fötter.”

Ricardo Güiraldes (bilden t h)  var en i den nära kretsen av författare kring den store Jorge Luis Borges.

Poeten Pablo Nerudas hus i Isla Negra bortåt tio mil söderut vid den chilenska kusten är i dag museum.  Vågorna från Stilla havet rullar in mot de svarta klipporna och bryts i frustande kaskader av vatten. Besökare från vida världen flockas i byn.

Mitt första intryck är inte det jag väntat. Neruda var inte bara poet utan samlare, i sitt hus samlade han galjonsfigurer, färgade glasflaskor, snäckor och allt möjligt annat. Långtifrån allt är vackert, mycket är kitsch och det är bara alltför mycket med fem – sex stora galjonsfigurer från fartyg i vardagsrummet, Pablos leksaker. Poeten seglade inte, men han drömde om havet, han red inte men han gillade hästar, han spelade inte men samlade på kurviga gitarrer. Han var en som samlar och älskar, en älskare.

Men kanske var alla dessa ibland bisarra föremål särskilt poetens bruksvaror, prylar som i Nerudas händer blev till poesi, alltid nertecknad med grönt bläck eftersom grönt är livets färg.

I matrummet hänger en galjonsfigur föreställande den svenska sångerskan Jenny Lind. Hur fick Pablo nys om henne? Det är sångerskan som syns på målningen ovan på restaurang Pablo i grannbyn.

Några rum är svindlande vackra, särskilt sovrummet och utsikten därifrån. Andra är bara överlastade med pinnaler.

Neruda var nära vän med Salvador Allende som mödades vid fascistjuntans kupp den 11 september 1973, med hjälp av USA. Poeten och Nobelpristagaren överlevde tragedin bara med några veckor. Han dog av cancer och av sorg.

Birger Sjöbergs Villa Daghill i Ramlösa är till salu, meddelas i ett utskick från Birger Sjöberg-sällskapet. Författaren bodde här från 1920 till sin alltför tidiga död 1929. Det var under de här åren hans folkkära och mycket lästa ”Fridas bok” (1922) och ”Kvartetten som sprängdes” (1924) utkom, liksom hans mest betydelsefulla diktsamling ”Kriser och kransar” (1926). Med den framstod han som en av den svenska modernismens tidiga och främste.

Villan har varit i privat ägo sedan Birger Sjöbergs död. Nu finns chansen att kommunen eller kulturnämnden köper Villa Daghill och gör om den till ett Birger Sjöberg-museum, för att hylla den främste författaren som levt i staden. (Innebandy-)bollen är hos Anders Lundström.

Sjöberg skildrade sin tids småborgerliga Helsingborg i ”Kvartetten som sprängdes”. Boken filmatiserades redan på trettiotalet och 1972 gjorde Hans Alfredson en TV-serie på den. I bokens småstad är det spekulationer och krassa pengar som räknas, precis som i dagens Helsingborg.

Birger Sjöberg-sällskapet har länge varit ett av landets största litterära sällskap. I stort sett varje år sedan 1962 har man gett ut en 200-sidig bok om Sjöbergs liv och diktning. I utskicket rapporteras dock om minskande medlemstal och bekymmer inför framtiden.

I andra städer hade ett Birgersjöbergmuseum för länge sedan varit en prioriterad angelägenhet. Nu finns möjligheten.

I väntan på det, lyssna härunder på Ernst Hugo Järegård, som sjunger Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”. På bilden ovan syns författaren på sin arbetsplats på Helsingborgs-Posten. Och huset är förstås Villa Daghill.

”Nu vet jag var jag är och vem jag är, säger författaren Henry Miller (1891 – 1980). Jag är ”in that old shithole New York”, där jag föddes och där allt jag visste om var svält och förtvivlan.

Jag har nyss talat med G om öknen och New York. Henry Miller faller in i samtalet. ”New York är”, säger han ”den fulaste, smutsigaste, skitigaste staden i världen. Jag tänker på tiggarna på Bowery, sådana jag själv upplevde dem. Men det var på Millers tid. De finns inte där längre, säger G och frågar sig vart de tagit vägen.

Miller ställer sin barndoms New York mot staden sådan han upplever den mot slutet av sitt liv. Han är en dysterkvist.

”Allt jag varit med om i mitt liv förefaller ha varit en enda lång dröm, avbruten av mardrömmar”.

Från slutet av 20-talet levde Henry Miller i Paris. Hans frispråkiga sexuella skildringar därifrån i bland annat ”Kräftans vändkrets” skakade om den pryda amerikanska kulturen. Bilden en orgiescen i badkaret från ”Stilla dagar i Clichy” (1965″), byggd på en roman av Henry Miller.

När jag ser farbror Henry stå med käppen på vad han upplever som en mänsklig öken på en gata i New York och klaga över hur hemsk staden är tror jag att han i sjävla verket längtar efter både sin ungdom och ett förlorat Paris.