Resenärer till Ravensbrücks koncentrationsläger

14 december, 2011 klockan 20:02

Katja Olsson var femton år när hon fördes från sitt hem i södra Polen till tvångsarbete hos en österrikisk bonde. Hon längtade efter sin mamma, gick på fel tåg och fördes som 16-åring till Auschwitz. Efter tre år överfördes hon till kvinnolägret Ravensbrück, norr om Berlin. Några dagar innan krigsslutet kom hon med Folke Bernadottes vita bussar till räddningen i Malmö.

Jag har berättat om Katjas liv och hennes år mellan 15 och 20 i olika koncentrationsläger i boken ”Flickan som kom till Auschwitz” (Historiska Media, i pocket 2010).

Två klasser från Kunskapsskolan i Helsingborg har i dagarna gjort en skolresa till Ravensbrück, ökänt som ett läger där fångarna/slavarbetarna utsattes för medicinska experiment.

På tisdagen träffade Katja och jag själv skoleleverna, som är ungefär lika gamla som Katja var när hon sattes i koncentrationsläger. Det var starka känslor i klassrummet och de unga Ravensbrücksresenärerna kunde identifiera sig med Katjas utsatthet, inte minst när hon berättade att hon vägde under trettio kilo då hon utmärglad kom till Sverige .

Dela

32 brevkort från Förintelsens Tyskland

6 december, 2011 klockan 11:03

Den sjätte december 1941 skrev Gustav och Minna Wächter ett postkort till sin son Walther, judisk flykting i Sverige. Gustav och Minna har förts från sitt hem och väntar ett par dagar på Hannoversche Bahnhof i Hamburg på det tåg som just i dag för sjuttio år sedan förde dem och andra judar till koncentrationslägret Jungfernhof utanför Riga, där de en månad senare är döda/mördade. På kortet berättar Gustav att de just fått mat och att ”allt är bra”. Han lämnar det färdigskrivna kortet till en polis som lovar att posta det.

Minnas och Gustavs (bilden) barnbarn, författaren Torkel S Wächter, son till Walther, fann för tio år sedan några flyttlådor på en vind i Stockholm. Där fanns hans fars dagböcker, tillsammans med fotografier, tidningsklipp, brev och postkort.

Nu har Torkel Wächterinternet publicerat 32 postkort som skildrar tysk-judiskt liv under världskrigets första år. De flesta är från hans far Walthers föräldrar i Hamburg och har lagts ut ett efter ett på dagen 70 år efter det att de avsänts.

Jag läser korten som oftast mest innehåller till synes oskyldiga notiser om vardagen och säkert förskönande skildringar, kanske för att inte oroa – och förflyttas jag tillbaka i tiden, till en ond tid, vars skuggor faller långt in i våra dagar. Det är djupt berörande, dessa meddelanden från en tid så svår att konkret försöka leva sig in i.

På nätet kompletteras de översatta texterna på korten med författarens koncentrerat knapphändiga kommentarer som tecknar en bakgrund till situationen i familjen och i Nazityskland då korten skrevs.

Så här heter det i  brevkort 25 från augusti 1941:

För ert kortbrev tusen tack. Att ni går på bio så ofta gläder mig. Ser ni även tyska filmer där borta? Jag går själv på bio varannan lördag! Ibland ser jag något bra, men andra gånger bara smörja. För 14 dagar sedan var vi med firman på ”Flora”, där det gavs en god revy.

Walther Wächter, sonen som mottog korten, levde ett annat liv i Skåne, där han bland annat arbetade på en gård i Kattarp utanför Helsingborg.

Dela

Förintelsen – på franska

11 oktober, 2010 klockan 10:52

Röda Kvarn i Helsingborg visar nu franska ”Innan gryningen kommer”. Filmen bygger på verkliga händelser och skildrar deporteringen av 13 000 judar från Paris 1942. Regissören Roselyne Bosch påminner om hur de tyska ockupanterna gav order som fransk polis villigt verkställde, påhejade av antisemitiska kretsar. Malin Krutmeijers recension finns här.

De deporterade judarna fördes till Förintelsens krematorier i Östeuropa. Barnen skiljdes från sina föräldrar för att lite senare fraktas mot samma masslakt. Av 13 000 överlevde 125.

Det är i dag svårt att förstå att de franska kollaboratörerna ”lydde order”. Filmen är en påminnelse om hur främlingsfientlighet och antisemitism bäddar för bestialiteter. Den belyser  att antisemitism inte enbart var ett tyskt fenomen – men ger också utrymme åt fransmän som stod emot.

Jag hoppas att många ser filmen och att gymnasieskolor tar tillfället till fördjupning i samtidshistoria.

Danska ”Armadillo” visas också nu på Röda Kvarn. Filmen skildrar dokumentärt unga danska soldater i Afghanistan som inte kan skilja mellan vanliga afghaner och talibaner. Läs Johan Malmbergs recension här.

Båda filmerna har en minsta gemensam nämnare. De som delar in världen i vi och dom förvandlar ”de andra” till ickemänniskor, judarna i Paris 1942 eller afghanerna i det pågående kriget.

Dela

Vågor av solidaritet i Ramlösa

26 augusti, 2010 klockan 17:45

Ulla och Gustav Kraitz’ skulptur till minnet av flyktingmottagningen i Ramlösa under andra världskriget och de vita bussarna invigdes på torsdagen. Helsingborg har fått ett konstverk med stor uttrycksfullhet. Liksom konstnärsparets monument över Raoul Wallenberg utanför FN:s högkvarter i New York omges Vågorna i Ramlösa av gatstenar som en gång legat i Budapests judiska getto.

Gustav Kraitz kom som flykting till Sverige 1956 efter långa år i sovjetiska fångläger. Han berättar att idén med att göra en skulptur med vågor föddes ur ett minne från flykten den gången, att havet och vågorna stod för frihet, för ett nytt liv.

Skulpturen och invigningen genomfördes som ett led i Region Skånes pågående projekt ”Skåne i humanitetens tjänst”. Genom att påminna om flyktingmottagande i våra trakter vill man visa att Skåne inte är främlingsfientligt och att de flesta skåningar är öppna mot världen.

Evenemanget vid invigningen fokuserade på just detta i starka tal av Rolf Tufvesson, ordförande i Region Skånes kulturnämnd och en av de pådrivande för projektet, Röda Korsets ordförande Bengt Westerberg, förre ordföranden i FN:s generalförsamling ambassadör Jan Eliasson och förre danske ministern Arne Melchior, som själv flydde över Öresund 1943. Kronprinsessan Victoria och norske kronprins Haakon var där. Det blev en känslofylld och engagerande eftermiddag.

Människor med minnen från den tiden var där, flera överlevare från koncentrationslägren. Det var också Katja Olsson eller Kazimiera Kurdziel, som 1945 i krigsslutet kom med de vita bussarna till Sverige från kvinnolägret Ravensbrück, där man utförde medicinska experiment på människor, efter långa år tidigare i Auschwitz, där hon var fånge 74111, vilket finns intatuerat på hennes arm. I dag bor hon på Fredriksdal i Helsingborg. På bilden intervjuas hon i Ramlösa av tysk television, Norddeutsche Rundfunk.

Min intervjubok med Katja har i sommar kommit ut i pocketutgåva, ”Flickan som kom till Auschwitz” (Historiska Media).

Dela

Vilnius – inget Jerusalem

18 maj, 2010 klockan 16:32

Vilnius var under flera århundraden Östeuropas Jerusalem. Här levde före andra världskriget hundratusen judar som utgjorde 45 procent av stadens befolkning. I staden fanns över hundra synagoger, i dag återstår en enda.

De litauiska judarna eller litvakerna hade en alldeles egen kultur. I hela Litauen levde 220.000 litvaker, varav 206.000 mördades under 1941. Därmed förintades också den litvakiska kulturen. I dag finns bara 5.000 judar i hela landet.

Förintelsen i Litauen var värre än på många andra ställen genom att stora grupper ur den litauiska befolkningen deltog mycket aktivt i massmorden, tillsammans med tyska nazister. Litvakerna mördades inte i koncentrationsläger utan slaktades på över två hundra platser runtom i landet.

Institutioner som polis, fängelser och lokala myndigheter liksom många av de litauiska partisaner som stred mot ryssarna var aktiva i progromerna. De flesta litauer deltog inte själva, men stod tysta och tittade på utan att göra något under denna den svartaste perioden i landets historia. Ett fåtal hjälpte de utsatta judarna.

Jag besöker det oansenliga Holocaustmuseet i Vilnius och ”Toleranscentrat” (som skildrar judisk kultur i Litauen) för att försöka bilda mig en uppfattning både om vad som hänt och i vilken utsträckning de skyldiga ställts till svars för sina brott. Frågor hopar sig utan svar.

Vandrar längs gatorna i de kvarter som utgjorde det judiska gettot. Inte heller här finns många spår efter litvakerna. Platsen där den stora synagogan låg (bilden) är en ödetomt med ett skyltskåp som påminner om vad som funnits där.

Frågan om litvakernas öde är insvept i iskall tystnad.

Dela

På Förintelsedagen: Katja berättar

27 januari, 2010 klockan 13:52

Förintelsedagen infaller varje år den 27 januari, den dag då Röda armén under Katja2+++andra världskrigets slutskede befriade Auschwitz. Dagens har blivit antagen av FN:s generalförsamling 2005, till minnet av Holocaust.

I Helsingborg bor Katja Olsson, född i Polen 1925 som Kazimiera Kurdziel. Hon är inte judinna utan polsk katolik. När hon var 15 år fördes hon hemifrån och kom till Österrike som tvångsarbetare hos en bonde. Efter ett år försökte hon rymma, hon längtade efter sin mamma. Men hon gick på fel tåg, greps och fördes till Auschwitz. Efter flera år där och ett år i kvinnolägret Ravensbrück kom Katja med de vita bussarna till Malmö några dagar innan kriget var slut. Hon var då tjugo år och vägde bara 30 kilo. Men hon överlevde, träffade sin svenske man Sture och blev svenska Katja Olsson och fick ett nytt liv i Sverige.

För tre år sedan publicerades min intervjubok ”Sanna historier om flickan i Auschwitz”, där Katja, särskilt för unga vuxna, berättar om sitt liv.

Torsdag 28/1 visar SVT2 kl 18.00 filmen ”Från människa till nummer” där överlevarna Katja Olsson och Sioma Ziubicky berättar om sina år i tyska koncentrationsläger, där de bara var nummer. Filmen har gjorts av två gymnasister från Karlstad, Elinor Engkvist och Sandra Dahlén.Katja-12342++

På bilden överst är Katja 15 år i den österrikiska byn. Hon är hos fotografen på Adolf Hitler-Platz. Hon måste alltid ha ett P för polack på sina kläder, precis som judarna bar Davidstjärnor. Bilden nertill är Katja, som hon ser ut i dag, då hon intervjuades av Aktuellt när vår bok hade kommit ut.

Dela