Akademi Valand vid Göteborgs universitet hyser sedan 2012 Fotohögskolan, den enda högskoleutbildningen i fotografi i Sverige. I vår visar årets avgångselever (till 26.5) på Röda Stens konsthall sina examensarbeten. Ioana Cojocariu jämför drabbande yogans och tiggeriets kroppsspråk. Läs mer
Före jul satte politikerna tvångströja på Dunkers, foto- och familjeutställningar ska det vara, inget annat. Påbudet har redan genomförts. Läs mer
Landskrona kan bli ett nationellt centrum för den fotografiska bilden, skriver HD. Om projektet realiseras kan man i 
Landskrona samla olika slags fotografiska bilder, tagna i kommersiellt, konstnärligt eller journalistiskt syfte, på liknande vis som man tidigare i staden samlat svensk reklam från olika decennier. Materialet ska göras tillgängligt för forskare men också användas till utställningar.
Bakom den goda idén står Landskronas folkpartistiske kulturnämndsordförande Gunlög Stenfelt och Göran Nyström, kultur- och fritidschef. De båda får stöd från Per Lindström, professor i fotografi vid Mittuniversitetet i Sundsvall, tidigare bildchef på Sydsvenskan. Sedan 2008 forskar han kring ”Den svenska bildjournalistikens historia”. Man har också fått stöd från Göran Montan, skånsk moderat riksdagsman och ledamot i kulturutskottet. På bilden Per Lindström och förgrunden Göran Nyström.
Landskrona var en gång med Skånska teatern något av Sveriges kreativa teatercentrum. Om idén om ett fotografiskt centrum blir verklighet kan en ny regional och nationell kulturinstitution skapas, vars betydelse inte kan underskattas.
I Skärhamn finns framgångsrika Nordiska akvarellmuseet och i Laholm Teckningsmuseet. Det är möjligt för mindre platser att skapa kulturinstitutioner som blir nationellt intressanta. I vår digitaliserade tid finns det därtill ett stort behov av en institution som arkiverar dagens olika former av fotografi för framtiden.
Idrott och politik är sammanflätade begrepp, påminns vi om dessa fotbolls-EM-dagar. Det är inget nytt. Själv minns
jag särskilt den stoppade Davis Cup-matchen i tennis i Båstad mellan Sverige och dåvarande rasistiska Rhodesia.
Fotografiska museet i Stockholm visar i sommar ePic Moments, en stor fotoutställning med fotografier från de olympiska sommarspelen, från Stockholm 2012 och framåt, som en introduktion till sommarens OS i London. En avdelning visar just Politics, bilder med politisk sprängkraft. Bredvid varandra hänger två bilder från prispallar.
Den ena är välkänd och visar två svarta amerikanska idrottsmäns protest mot rasförtryck i den tidens USA. Tommie Smiths och John Carlos förstummade stora delar av den amerikanska opinionen och väckte raseri genom sin Black Power-hälsning i Mexico City 1968. För många andra blev de förstås hjältar. Bilden togs den 16 augusti 1968, det år då tidigare först Martin Luther King och senare Robert Kennedy mördats. Smith blev vid OS i Mexiko legendarisk som guldmedaljör med den första tiden under 20 sekunder på 200 meter,
Den olympiska kommitténs ordförande Avery Brundage fördömde i hårda ordalag de båda idrottsmännen som uteslöts ur USA:s idrottstrupp och förnekades tillträde till spelens olympiska by. Åter i USA fick de båda svarta idrottsmännen och deras familjer motta en lång rad dödshot.
Avery Brundage var ordförande för USA:s olympiska trupp under OS i Berlin 1936, Adolf Hitlers stora propagandashow. Brundage hade inga problem med idrottsmän som gjorde nazisthälsning på prispallen. Det gör silvermedaljören på den andra bilden. Men segraren gör i stället honnör. Det är den legendariske svarte idrottsmannen Jesse Owens, som till Hitlers fasa besegrade alla ”ariska” idrottsmän och vann fyra guldmedaljer.Till historien hör att han fick hoppa in i USA:s segrande stafettlag efter det att Tyskland krävt att en judisk-amerikansk löpare inte skulle få delta.
Bilden från prisceremonin efter Owens seger i längdhopp.
Till Albert Speer sa Hitler efter Owens framgångar att folk som härstammade från djungeln hade starkare fysik än civiliserade vita och borde uteslutas från framtida OS.
I am woman står det skrivet på en ung kvinnas handleder på en av de tio bilder med feministiskt engagemang som 
Hana Begovic ställer ut på Helsingborgs stadsbibliotek kring 8 mars, kvinnodagen. Hon visar tio svartvita bilder på temat Holding hands. I en text skriver hon att hon valt genus som tema för sina bilder därför att hon upplever att det fortfarande finns samband mellan att vara kvinna och särbehandlas och diskrimineras.
Bilderna visar händer, ofta med skrift: Jämlikhet är frihetens själ, det finns ingen frihet utan jämställdhet. Andra händer knyts samman i gemenskap eller dras genom håret i vånda.
Utställningen har – åtminstone på kvinnodagen – en andra del på reklamtavlan för rörliga bilder som FX Media driver på en husvägg i korsningen mellan Drottninggatan och Hälsovägen. Mellan reklambudskapen dök uppfriskande feministiska foton från Hana Photography upp, vilket säkert fick en och annan rödljusväntande bilist att höja på ögonbrynen.
Hana Begovic går på Cultura gymnasium i Helsingborg och hennes bilder är ett resultat av en profilvecka på skolan i höstas på temat genus och jämställdhet.
”You press the button, we do the rest”, var film- och kameratillverkaren Kodaks framgångsrika slogan 1888. Principen var från starten 1880 att sälja billiga kameror och tjäna pengar på film, papper och kemikalier. Under stora delar av 1900-talet var Kodak i det närmaste synonymt med fotografin. Ännu på 1990-talet var Kodak
ett av världens mest värdefulla varumärken. För femton år sedan uppgick företagets årsintäkt till över 100 miljarder kronor, vinsten var nära tjugo miljarder och man hade 145000 anställda.
Under hela 1900-talet var Kodak i det närmaste synonymt med fotografin och Kodaks filmer som den speciellt ljuskänsliga Tri-X användes världen över.
Eastman Kodak byggde 1975 en av de första digitala kamerorna, men andra företag tog över teknologin och så kom de smarta telefonerna med inbyggd kamera och Kodaks storhetstid gick mot sitt slut. Förra året rasade aktiernas värde med nittio procent och i dag torsdag lämnade företaget in en konkursansökan, skriver New York Times. Förhoppningen är att kunna rekonstruera företaget, vars huvudinriktning de senaste åren varit lanseringen av bläckstråleskrivare.
Felet med Kodak var att dess företagsledning led av föreställningen att de egna produkterna var perfekta och därför hade låg förändringsvilja, skriver The brittiska Economist.
Kodak är det senaste stora företaget som fallit offer för tekniska förändringar. Förra året gick den stora amerikanska bokhandelskedjan Borders i konkurs efter att ha misslyckats med att att komma in på marknaden för e-böcker.
Bilden t v Kodaks bälgkamera Vollenda från 1930-talet.
”Att skända motståndaren hör till kriget”, förklarar Stefan Olsson från Totalförsvarets forskningsinstitut i en TT-intervju som en kommentar till den i går offentliggjorda filmen, där fyra amerikanska marinsoldater flinande kissar på tre blodiga afghanska lik. Patrik Svensson i Sydsvenskan har reagerat med hetta.
Olssons åsikt är den rakt motsatta mot kommentarer från USA:s utrikesminister Hillary Clinton och försvarsminister Leon Panetta, som båda i starka ordalag tagit avstånd från de kränkande handlingar som filmen visar.
Det värsta med filmen, menar Olsson, är att ”videon kommer att utnyttjas av talibanerna” för att bedriva ”propaganda”, vilket kommer att skada all utländsk trupp i landet. Han har fel: Det värsta med filmen är att den visar soldater som inte längre betraktar motståndarna som mänskliga varelser.
Det svenska totalförsvaret behöver ses över. Den här sortens cyniska uttalanden väcker kalla kårar. Skulle något liknande kunna hända i den svenska truppen i Afghanistan – och accepteras av totalförsvaret?
Som jag nämnde i bloggen i går i samma ämne är det historiskt ytterst sällsynt med bilder där personer triumferande och skrattande 
avbildar sig tillsammans med sina offer. Den amerikanska författaren Susan Sonntag har behandlat ämnet och den inhumanisering det innebär i en viktig essä, där hon jämför bilderna från Abu Ghraibfängelset (t h) med lynchningsbilderna i USA under 1900-talets första hälft.
Till den kategorin hör bilden på de fyra marinkårssoldaterna, för vilken det bara finns ett ord: Fasa.
Bilden här under är en lynchningsbild från den amerikanska södern, framställd som vykort. Sådana vykort var dessvärre vanliga och ett uttryck för rasistiska värderingar. Mellan 1882 och 1968 lynchades femtusen svarta. Förövarna dömdes sällan eller aldrig. Bilden av en förkolnad svart kropp har en son sänt till sin pappa med texten ”Vi hade grillfest här i går kväll”.
Amerikanska marinkårssoldater kissar på döda afghaner på en 39 sekunder lång film som spridits på nätet. Man hör hur soldaterna skrattar, hur de uppfattar det som händer som ett bra skämt, som visar vem som har makten i Afghanistan.
En av soldaterna tilltalar de döda: ”Have a great day, buddy.” En röst undrar: ”Fick du det på video?” och en annan röst svarar ”Yeah”. Någon skämtar: ”Golden, like a shower.”
CNN rapporterar om videon, som man inte visar, bara en bild. Man frågar sig om filmen är autentisk och vem som har lagt ut den. En talesman för amerikanska armén i Afghanistan säger att det filmen visar är motbjudande, ”det vände sig i min mage”.
I krig avhumaniseras motståndaren, blir ett odjur, en taliban, en terrorist, absolut ingen människa. Kriget drabbar inte bara de som dödas utan också de som dödar.
Fotografier på förövare som hånar sina offer hör dessbättre till sällsyntheterna. I den amerikanska södern lät vita lynchare fotografera sig med sin stympade svarta offer. Något liknande hände i Bagdadfängelset Abu Ghraib. Bilderna av amerikanska soldater som i fängelset leende torterade irakiska fångar väckte fasa när de spreds över världen.
Den nioåriga vietnamesiska flickan Kim Phúk sprang gråtande och naken på en väg rakt mot den amerikanske AP-fotografen Nick Ut, som den 8 juni 1972 tog den bild av den svårt napalmskadade flickan som gick till fotohistorien. Många hävdar att bilden bidrog till att stoppa Vietnamkriget, skriver Johannes Nesser i tidningen Journalisten (1 dec 2011).
Efter att ha tagit bilden tog fotografen med sig Kim och de andra barnen till ett sjukhus, där hennes liv kunde räddas. I dag lever hon i 
Toronto i Kanada (där den lilla bilden av henne i dag är tagen) och har kontakt med Nick Ut varje vecka.
Bilden publicerades först den 12 juni, då AP:s redaktion i Los Angeles släppte den efter att ha tvekat två dagar, till följd av den napalmskadade flickans nakenhet.
I dag har USA angripit två andra asiatiska länder i stora, långvariga koloniala krig, där också Sverige deltar under Nato-kommando. Civila drabbas varje dag av krigets ohyggligheter. Men vi får aldrig se några bilder.
Journalister och fotografer har ingen möjlighet att bevaka dem på samma sätt som i Vietnam.
– Myndigheterna och den amerikanska militären kontrollerar mediernas möjligheter i Irak och Afghanistan, säger Nick Ut. Det har blivit svårare att berätta sanningen om krig.
World Press Photo of the Years segrande bild visar den 18-åriga afghanska Bibi Aisha, som stympades och vanställdes 
sedan hon flytt från sin mans familj i den centrala delen av landet. Redan som 12-åring hade hon blivit bortlovad till en talibankämpe som hon efter sin pubertet blev gift med. Efter flykten fick hon sin näsa och sina öron avskurna. Övergiven fick hon stöd av en hjälporganisation för kvinnor och fördes till USA för rekonstruerande kirurgi. Bilden av henne togs av den sydafrikanska journalisten Jodi Bieber.
Bilden av den stympade afghanska kvinnan är fasansfull. Det är lätt att identifiera sig med hennes vanmakt och utsatthet och känna avsky gentemot det samhälle och den sexistiska manskultur där dådet genomförts. Men det är en bild som mera väcker avsky än förklarar. Bilder av våld förklarar sällan. Det går inte genom Jodi Biebers foto att förstå något om det afganska samhället, däremot är det förstås en bild som väcker medlidande.
”Between War & Peace” är titeln på min egen fotoutställning på Öberg PhotoGraphics i Lund (Vegagatan 25), där en ambition är att visa fotografier som återger människor från andra kulturer i ögonhöjd. Det handlar om krig och fred, om växande megastäder i Kina och byskolor i Indien, om människors villkor i vår globaliserade tid, som fredsbilder och positiva motbilder.
Utställningen har förlängts till den 28 augusti. Den är öppen efter överenskommelse på telefon 0738-52 52 00 eller 070-79 111 25 eller via mejl till janoberg@mac.com.
Lördag den 20 augusti är galleriet specialöppet 14 till 17. Då blir det två stående samtal, kl 14 och kl 16, mellan mig själv, Sören Sommelius, och fredsforskaren och fotografen Jan Öberg, som också visar egna tidigare inte utställda bilder.
Min egen bild överst visar en kvinna från den indiska delstaten Kerala, där nästan alla kvinnor kan läsa och skriva och där kvinnan historiskt haft en speciell ställning, också till följd av starka inslag av matriarkala traditioner både i hinduiska och muslimska grupper.
hd.se
