Vad kan vi göra? Lära av Malmö!

15 maj, 2013 klockan 07:45

Helsingborgs stagnation är till stor del politiskt vållad. Politiker utan visioner, utan förståelse för kulturens betydelse för en stads utveckling, har satsat på kortsiktiga ekonomistiska lösningar.

Borgerliga idealister byggde stora delar av stadens kulturliv. Borgerliga nyliberala icke-humanister håller på att snabbt förstöra det. En stad utan kultur saknar själ, den blir ointressant. Helsingborg har sitt specifika geografiska läge, skönheten med havet och naturen. Men det räcker inte för att skapa en levande och livfull stad.

När de stora partiernas politiker ville bygga Saltkristallerna protesterade många helsingborgare genom att skriva på namnlistor och debattera på insändarsidorna. Det var ett demokratiskt hälsotecken. Men politikerna lyssnade inte.

När politiker inte är lyhörda för att politik utvecklas i ett fingertoppskänsligt samspel med medborgare och väljare är det illavarslande. Många väljare mister tron på demokratin som ett medel till förändring.

Vad kan vi göra? Till att börja med vore det en god idé att studera och lära av hur Malmö lyckades vända en negativ utveckling till det staden står för i dag. Helsingborg borde kunna vara en (nästan) lika levande stad som Malmö!

Dagens Helsingborg är en stad på jakt efter en identitet. Ett kongresshus ger ingen identitet, inte heller ett lyxhotell.

Häromdagen skrev jag om ”Kunskap, kultur och mångkultur”. Vore inte det ett koncept värt att realisera!

Fotnot: Detta är den sjätte och avslutande bloggen i Kultur-Sörens serie Helsingborg på dekis?.

Dela

Det sönderfallande centrum

14 maj, 2013 klockan 07:40

Lediga lokaler_4106

I många amerikanska städer har en till synes obeveklig utveckling slagit sönder stadskärnorna, den urbana kultur som är kittet i vår civilisation. På sina håll i USA har i många städer nästan all kommers och mycket av städernas bostäder överförts till segregerade ytterområden. På senare år har en liknande utveckling blivit allt mer uppenbar i många svenska städer. Helsingborg utmärker sig starkt negativt i sammanhanget.

Både på Norr och på Söder har rader av affärslokaler långa perioder stått tomma och outhyrda. Stora delar av detaljhandeln lämnar centrum och etablerar sig på  stormarknader, i synnerhet Väla. Utbudet av varor i centrum har blivit allt mer begränsat. Och politiker har inte bara accepterat utan också drivit på utvecklingen.

Helsingborg planerar spårvagnar. Det är bra. Men inte heller spårvagnarna tycks vara utformade för invånarnas skull utan för näringslivets behov. Den första linjen ska gå till Väla, för att frakta kunder till köpcentrat där (om man inte kommit på bättre tankar).

Om utvecklingen fortsätter kan många komma att känna sig otrygga i centrum stora delar av dygnet. I en stadskärna utan butiker och affärsliv kan nästa steg bli förslumning och avfolkning.

Så långt har det ännu vad jag vet inte gått i någon svensk stad. Men utvecklingen i Helsingborg pekar skrämmande nog käpprätt åt det hållet.

Fotnot: Detta är den femte och näst sista bloggen i Kultur-Sörens serie Helsingborg på dekis?.

Dela

De förslösade donationerna

13 maj, 2013 klockan 10:59

Helsingborgs kulturliv bygger på privata donationer, mycket mer än andra städers. Gummimiljonären Henry Dunker och Dunkers fonder har bekostat Konserthuset, Stadsteatern, Kulturmagasinet och Dunkers kulturhus, så länge man följde testamentets intentioner. På senare år har politikerna omtolkat begreppet kultur till att omfatta också idrott. Olympias läktare byggdes med Dunkerspengar, liksom nya Helsingborgs Arena.

Det sistnämnda bygget kostade (enligt en förhandsuppskattning i HD i februari 2012) 380 miljoner. Så mycket pengar fanns inte i fonderna. Kommunen förskotterade och accepterade ett budgeterat driftsunderskott på omkring 23 miljoner/år samt en årlig hyra på 36 – 40 miljoner.

Varför är en sådan budget ok för Helsingborgs Arena samtidigt som de styrande politikerna strypt driftsanslagen till Dunkers kulturhus och till kulturen överhuvud? Svaret på den frågan säger en hel del om mentaliteten i staden och vad som rör sig i beslutsfattarnas huvuden.

Fredriksdals friluftsmuseum är en annan donation där underhållet förefaller vara eftersatt och där höga entreavgifter stöter bort barnfamiljer. Ängelholms hembygdspark med fri entré visar vad som går att göra om man vill skapa en barnvänlig stad.

Pålsjö slott fick staden till skänks med sitt unika läge. Krapperup drivs som en stiftelse med konst, café och trädgårdskultur. Tänk vad Pålsjö slott med Krapperups koncept skulle ha kunnat utvecklats till, som mötespunkt för alla som besöker Pålsjö skog. Men slottet såldes, donationens möjligheter förskingrades.

Vikingsbergs konstmuseum gjordes i strid med testamentet om till dagis. Till och med Sofiero är för bypolitikerna ett bekymmer och nu ska kungens privata rum hyras ut till företag, samtidigt som verksamheten i parken och på slottet minimeras.

Fotnot: Detta är den fjärde bloggen i serien Helsingborg på dekis? Fortsättning följer.

Dela

Kunskap, kultur, mångkultur?

12 maj, 2013 klockan 20:05

Kring millennieskiftet var utvecklingen dynamisk i Helsingborg. Sommaren 1999 genomfördes utställningen Bo 99, vars namn anspelade på legendariska H55. Samtidigt fick staden ett nytt bostadsområde Norra Hamnen, som ytterligare markerade Helsingborgs havsnära identitet. Kajpromenaden, stråket längs hamnar och stränder, blev en självklar mötesplats för helsingborgare med olika bakgrund, ett vardagsrum under milda sommarkvällar, ungefär som ströget och corson i sydeuropeiska städer.

År 2000 invigdes universitetsfilialen Campus, som i dag har 4000 studenter. Efter Campus följde Dunkers kulturhus som stod färdigt 2002.

Helsingborg hade dessförinnan förlorat sin identitet som gränsstad. Med Campus och Dunkers kunde man lovande skönja en ny, Kunskap och Kultur. Med det omvandlade och dynamiska Söder var det frestande att lägga till ett tredje begrepp, Mångkultur.

I Malmö skedde något liknande. Per Svensson skildrar i sin bok Malmö – Världens svenskaste stad hur stora projekt avlöste varandra, som Öresundsbron, Bo 01, och Turning Torso. Han pekar på invigningen av den världskände arkitekten Henning Larsens nya stadsbiblioteket försommaren 1997 som ”vändpunkten i Malmös samtidshistoria. Det var då en ny identitet och ett nytt självförtroende tog form.”

På liknande vis går det att peka på en – fastän negativ – brytpunkt då Helsingborgs positiva utveckling avbröts, avskedandet av Niels Righolt som chef för Dunkers kulturhus 2007. Under hans fem år som chef hade Dunkers varit ”en aktör i det nationella och internationella konstlivet”. Av intentionerna återstår en politiskt vållad ruin, det ska vara ”familjeinriktning och foto”.

Hur fungerar Campus i dag? Jag vet inte, men har känslan av att universitetsfilialen inte integrerats i staden, Helsingborg har knappast blivit någon studentstad. Och Söder är inte längre prioriterat i stadsplaneringen efter den skrotade Södertunneln, förutsättningen för H+, och attackerna mot Folkets Hus.

Fotnot: Detta är den tredje bloggen i Kultur-Sörens serie ”Helsingborg på dekis?”. Serien fortsätter.

Dela

Hur illa mår Helsingborg?

11 maj, 2013 klockan 11:21

350px-Helsingborg_Färjestationen

Det mesta har gått snett i Helsingborg det senaste decenniet. I dag fokuseras debatten om Helsingborgs urbana utveckling på ett halvmiljardsprojekt som de flesta helsingborgare ogillar och som mött massivt folkligt motstånd. Lyxhotellet vid Norra Hamnen och kongressanläggningen är till för näringslivet, inte för helsingborgarna.

Nästa stora satsning, 300 miljoner ur Dunkers kulturmärkta fonder, ska i strid med testamentet användas till ombyggnad av idrottsplatsen Olympia. Man kan bli fotbollshatare för mindre.

Helsingborgs framtid låg i H+satsningen, som varit det mest fantasieggande urbana projektet i Helsingborg någonsin. Men luften har gått ur H+ sedan tunneln inte kunde få statlig finansiering och visade sig ”för dyr” för kommunen.

Samtidigt är två av mötesplatserna för yngre helsingborgare hotade, musikhuset The Tivoli och Folkets Hus på Söder. Förutsättningarna för det fria kulturlivet utanför de stora institutionerna är miserabla. Helsingborg är inte längre någon attraktiv stad för unga människor.

Hotet mot Folkets Hus bidrar också till ytterligare segregering i en stad mera kluven än de flesta, där det mångkulturella Söder missgynnas när det gäller urban utveckling.

De styrande politikerna bäddar för Sverigedemokraternas stormtrupper, för att travestera moderate Christian Orsings retorik i kommunstyrelsen.

SJ har slutat trafikera Helsingborg. Det gör tågresor till Stockholm tidsödande och obekväma med tågbyten. Och det försvårar den halvlånga pendling som allt fler lever med, eftersom pågatågen på många sträckor fungerar som obekväma ”mjölkatåg”. Man pratar gärna spårvagn i Helsingborg, men planeringen saknar prioriterat tempo. I praktiken prioteras nästan jämnt bilismen.

I Malmö har utvecklingen efter tillkomsten av Öresundsbron varit den rakt motsatta. Staden har integrerats i Stor-Köpenhamns arbetsmarknad och Köpenhamns kulturutbud har blivit lätt tillgängligt. Den nya stadstunneln med nya centrala stationer har förändrat människors dagliga villkor i stora delar av staden.

Fotnot: Detta är den andra bloggen i Kultur-Sörens serie ”Helsingborg på dekis?”. Serien fortsätter.

Dela

Helsingborg på dekis?

10 maj, 2013 klockan 23:25

Helsingborg var länge Sveriges femte stad, med speciell historia och identitet, som hängde samman med läget som gränsstad vid Öresund. ”Här börjar kontinenten” hette det en tid på kaxiga skyltar längs motorvägen vid stadsgränsen.

Det fanns under decennier en speciell rivalitet mellan Helsingborg och Malmö. Städerna jämfördes i alla sammanhang. Ingen helsingborgare skulle kunna tänka sig att flytta till det tråkiga och träiga Malmö, där man inte ens kunde se havet från centrum, vilket var en självklar del av den helsingborgska identiteten, havskänslan, att man kunde se Danmark så alldeles nära. I dag är förhållandet närmast det omvända.

Jag läser med intresse författaren och journalisten Per Svenssons reflekterande hyllning av sin hemstad, ”Malmö – Världens svenskaste stad. En oauktoriserad biografi” (Weyler 2011). Helsingborg förekommer knappast i hans text. Det är inte konstigt. Malmö spelar numera i en annan division – som Sveriges nog mest levande stad, medan Helsingborg det senaste decenniet har stagnerat och i mina ögon i dag är en stad på dekis.

Malmö hade på 1990-talet, liksom dagens Helsingborg, stora problem, och var en stad som förlorat sin identitet. Men något hände som förändrade det mesta.

Varför har Malmö lyckats med att bli en attraktiv och levande stad och varför har Helsingborg misslyckats med samma mål?

Kultur-Sören har grunnat på frågan och återkommer till ämnet i en serie bloggar.

I dagarna är Europas ögon fästa på Malmö, som står värd för 2013 års Melodifestival, som äger rum den 14, 16 och 18 maj. Det ger en extra anledning till reflexion.

SVT satsar 125 miljoner kronor på begivenheten, vilket motsvarar Utbildningsradions hela årsbudget. Men det är en annan historia.

 

 

Dela

68 år sedan krigsslutet

7 maj, 2013 klockan 17:02

943542_619765128052939_760819872_n

Stridsvagnar rullar genom Helsingborg. Året är 1952. Staden är inte ockuperad och det är inte krig. Det är pansarregementet K2 som paraderar i samband med att regementet lämnade staden.

Sju år hade då gått sedan andra världskrigets slut, då Helsingborg låg vid gränsen mellan krig och fred och då helsingborgarna kunde se över Öresund till det av nazisterna ockuperade Danmark bara fyra kilometer bort. I morgon onsdag är det 68 år sedan fredsdagen den 8 maj 1945.

På Pålsjö kyrkogård påminner de brittiska och tyska krigskyrkogårdarna konkret om de onda tider då krigets svetslåga svedde våra annars så fredliga kuster.

En sådan här dag kan det vara värt att tacksamt tänka på 68 år av fred. Vi är några vänner som de senaste åren just den här dagen besökt krigskyrkogårdarna. Väl mött kl 11 onsdag.

Bilden här under visar svenska soldater under andra världskriget på vakt vid Oljekajen i Helsingborg.

oljekajen

Dela

Huvudnyheter

Se biofilmer från SF att köpa eller reservera här