Kors i taket för Konst på Kryss
Konst på allvar i Sundsbussarnas terminal i Gamla Tullhuset, Konst till folket – under Konst på Kryss. Bilden ”Vem slog mig?” av Gordon Skalleberg. Läs mer
Konst på allvar i Sundsbussarnas terminal i Gamla Tullhuset, Konst till folket – under Konst på Kryss. Bilden ”Vem slog mig?” av Gordon Skalleberg. Läs mer
Den 2 april skärs de helsingborgska biblioteksfilialernas öppettider ner kraftigt. Bilden från Elineberg, där öppethållandet minskar med nästan 40 procent. Läs mer
Nordiska bokens dag genomfördes för första gången på den danska sidan av Sundet, i Helsingørs ett år gamla Kulturværftet, vars stora sal var i det närmsta fullsatt. En stor del av publiken bestod av svenskar och det var en ovanlig syn att skåda en karavan av bokensdagsbesökare gåendes från färjan till det fräsiga kulturvarvet. Många var där för första gången.
Nordiskt samarbete har allt mer reducerats till tomma ord med få praktiska insatser. Därför är initiativet från Föreningen Norden i Helsingborg och dess drivande ordförande Arne Johansson extra välkommet. Planerna är att evenemanget framöver vartannat år ska genomföras i Helsingborg och vartannat i Helsingør.
Till vardags är det allt färre helsingborgare som i dessa dagar besöker tvillingstaden. Annat var det för 25-30 år sedan, då Helsingør bara låg fyra km bort och var den stad dit man for både för att köpa ost, kött och vin och för att roa sig. Numera går folk ut i Helsingborg och de nya växelkurserna har gjort Helsingør ointressant som alternativ till Väla.
På bilden några av de deltagande författarna, från vänster Jan Guillou, Hanne Örstavik (Norge), Christina Hesselholdt (Danmark) och Föreningen Nordens Per Johansson, som tillsammans med Lars Svenson ledde författarsamtalen. Därutöver deltog Einar Mar Gudmundsson (Island) och finlandssvenske Philip Teir.
Läs om evenemanget på måndagens kultursida, där Gunnar Bergdahl rapporterar.

Kulturvaerftet i Helsingør öppnade den 10.10.10 med talmagisk sinne för tidpunkten. På tisdagen hälsade jag med HD:s kulturredaktion på i det nya kulturhuset, där vi guidades av nye chefen Michael Fock i en häftig byggnad som dock till stora delar fortfarande är en byggarbetsplats. Allt har inte blivit riktigt klart i tid. Men vad gör det. Dryga 8.000 besökare besökte huset i söndags under invigningsdagen, då Helsingborgs symfoniorkester bidrog till den musikaliska inramningen.
– Helsingør har formats under tre historiska skeden eller vågor, påminde Mikael Fock om. På Öresundstullens tid fick Danmark halva landets statsbudget härifrån. Under 1800-talets industrialisering tillkom varvet, som i 101 år var stadens största arbetsplats. Nu lever vi i den tredje vågen, när kulturen ger staden en ny identitet.
Kulturen i Helsingør börjar med kulturhuset Toldkammeret mitt emot stationen, fortsätter med Kulturvaerftet och sedan med Sjöfartsmuseet – som står klart om något år – och så anrika Kronborg. Sjöfartsmuseet byggs i en underjordisk hästsko runt en torrdocka. Vilken oslagbar helhet utmed vattnet!
Utsikterna från det ny kulturhuset är hisnande, mot färjehamnen, havet, Kronborg och Kullaberg. Insikterna är än mer svindlande, något om kulturens förlösande möjligheter.
Det nya kulturhuset har kostat 350 miljoner danska kronor. Man planerar konserter och teater. Några utställningar
har öppnat, bland annat om varvet, där en kaffekopp från en av de gamla färjorna tillhör sevärdheterna. Biblioteket med 70 anställda och böcker i flera våningar är redan i gång. Bara 15 är ännu så länge anställda på kulturhuset, till skillnad mot de 100 som arbetar på Dunkers i Helsingborg.
Från kulturhuset kan man inte se till Dunkers, Kronborg skymmer sikten. Men man har redan långtgående planer på samverkan.
– För oss i Helsingør är det mera intressant att samarbeta med Helsingborg än med Köpenhamn, säger Mikael Fock.
Det är lätt att bli entusiastisk över Helsingørs nya kulturhus och jag kan bara säga, Til lykke!

Valet är över. Det är den första dagen av bortåt 1500 dagar med främlingsfientliga politiker i riksdagen. Jag funderar på att gå i exil. Tar därför färjan till Helsingör.
Men Danmark? Föregångslandet i modern rasism??
Slår mig ner på fina Toldkammeret och äter tapas. Lite bättre känns det. Upptäcker att jag sitter omgiven av en utställning med bilder av en 22-årig helsingörskonstnär, Kasper F Nielsen, med en bakgrund som självlärd graffitimålare. På Toldkammeret visar han en serie bilder där ikoniska fotografier försetts med gula bananer och texten ”Seen this banana”.
Bredvid Hitler med en gul bananmustasch finns tre Ku Klux Klan-män, den ene med ett bananhuvud. På en
annan bild med motiv från Abu Greib-fängelset i Bagdad har den amerikanske fångvaktaren fått ett bananhuvud.
Rasismen goes banans!
Främlingsfientligheten har en dyster historia i Pia Kjärsgaards Danmark. Men den kan och måste bekämpas och den kampen pågår inne på Toldkammeren. Nu får vi ta fram våra bananer på den här sidan Sundet också!
”Yes we have no bananas” sjöng redan Josephine Baker, som inte bara var sångerska utan också antirasistisk aktivist.
Fem års nazistisk ockupation av Danmark tog slut den 4 och 5 april 1945, för 65 år sedan. För svenskar som aldrig varit i krig är det nog svårt att föreställa sig vad den tiden betydde för präglandet av en nationell dansk identitet. Minnen från fem mörka år har hållits levande i varje familj. Den minutenlånga filmen ovan visar hur tyska soldater lämnar Ribe på Jylland, den dag då kriget slutar och freden börjar.
På krigets första dag tog den danska brigaden färjan över Sundet, i avsikt att härifrån ta upp striden mot
nazisterna. Så blev det inte. Natten mellan den 4 och 5 april 1945 återvände de danska soldaterna. På rådhuset i Helsingborg finns en minnesplatta uppsatt av Den danske brigadeforening tio år efter krigsslutet, med ett tack till Sverige för storsint hjälp under Danmarks fem onda år.
På tisdagen hade någon lagt en bukett blommor vid minnesplattan, med ett rödvitt band mot blå botten, jag gissar att blommorna kom från Brigadeforeningen.
De danska soldaternas återfärd hör till mitt eget livs allra första minnen. Jag är tre år gammal och är på Hamntorget framför Ångfärjestationen med mina föräldrar. En glad folkmassa jublar och trängs. Världskriget är slut, en ny tid börjar. En av de danska soldaterna lyfte upp mig i luften och sedan fick jag en liten dansk tygvimpel. Den satt i mitt pojkrum under alla år så länge jag bodde hemma.

Sundstrafik i kris var den svarta rubriken på HD:s förstasida i veckan. Sundsbussarna eller ACE-link som de heter nu har under årets första sju månader förlorat var tredje passagerare och Scandlines var sjunde.
Den bisarra valutakursen, som ingenting har med verklig ekonomi att göra, har redan slagit ut svenskhandeln i Helsingör och förvandlat staden till något som liknar Svendborg eller Ribe.
Helsingborgs identitet har i alla tider varit förknippad med Öresund och gränsen, av läget i skärningspunkten mellan det danska och det svenska. Turarkulturen är med färjekrisen utrotningshotad men inte bara det, Helsingborgs egenart bleknar bort och staden krymper till något som liknar Eslöv eller Värnamo.
För några år sedan var Dunkers kulturhus det första som utsocknes förknippade med Helsingborg, något som skapade stadens identitet. Också detta har mest gått upp i rök.
Kvar finns en blåsig stad vid havet där var tionde röstade på Sverigedemokraterna i förra valet.
Från Egypten kommer jag strax före midnatt till Helsingörs numera allt sunkigare färjestation. En färja har just gått, nästa går om en timme. Ute på tågperrongerna finns som alltid inga anslag om när färjorna går. Alltså springer jag och alla andra från tåget, vi släpar alla på tunga väskor. Till rulltrapporna kommer man bara om man går ut och runt om stationen. Den vanliga vägen är stängd av stora galler. Alla snubblar flämtande uppför trapporna.
Här finns en död skylt som borde visat tiden för nästa färja. Afgang till Hälsingborg står det. Och sedan ingenting.
På Hälsingörs färjestation har man inte heller upptäckt att Hälsingborg blev Helsingborg för så där ett halvsekel sedan. Eller också kan man inte stava.
De nya växelkurserna har medfört att inga av resenärerna är svenskar som roat sig i Helsingör, som förr i tiden. Alla är resenärer, många med stora väskor. Några bagagevagnar har aldrig funnits här. På stationerna i Helsingør och Helsingborg har sådana nymodigheter inte introducerats.
Inte heller finns det några sittplatser. Bänkarna är utformade för att alltför glada turare inte ska slumra till på dem. De är inte gjorda för att trötta resenärer ska kunna slå sig ner på dem medan de väntar på färjan. Alltså sitter de flesta på det smutsiga och kalla stengolvet.
Avgångshallen är som DDR på 70-talet, minus beväpnade soldater.
De som ansvarar för den här stationen måste tillhöra en organisation på dekis, utan minsta känsla för service och för resenärernas bästa.