På nyårsafton tänker jag tillbaka på kulturåret 2012 i Helsingborg. Den överskuggande händelsen under året i Helsingborg var kulturnämndens internbudget, klubbad för några veckor sedan, en budget som formulerade upprörande nya verksamhetsmål för Dunkers kulturhus.

Det handlar om flera saker. De lokala politikerna – i kulturnämnden och i kommunstyrelsen – tar i strid med svensk kulturpolitisk tradition över det konstnärliga ansvaret för Dunkers. De ambitioner man formulerar i budgeten innebär en total utslätning av Dunkers konstnärliga inriktning.

Dunkers ska ha en ”inriktning som kan nå breda publikgrupper”, heter det. Verksamheten ska ”ändra inriktning mot fotografi och familjeutställningar”.

På Landskrona museum visas just nu verk av Dawid, en av svensk spännande fotokonstnär. Ingen familjeutställning, allt är inte föreställande, inget för Dunkers. En av Sveriges främsta fotografer Gerry Johansson lever i Kullabygden men har världen som arbetsfält. Hans bilder är knappast ”familjeutställnings”-mässiga. Inget för Dunkers heller. Fotografen Ralph Nyqvist, numera bosatt i Malmö, dokumenterade under decennier liv och människor i Helsingborg. Men Ralph skulle säkert bli förbannad om man klassade hans bilder som en familjeutställning.

Höganäs museum har i höst visat målningar av surrealisten Max Walter Swanberg tillsammans med verk av fem framstående regionala konstnärer. De utställningarna hade aldrig kunnat visas på Dunkers med den nya inriktningen.

Vad återstår för Dunkers? Hötorg, nonsens och kanske lite Bamse och Snövit. Det är beklämmande.

När Dunkers invigdes och under institutionens första fem år var kulturhuset en av de mest intressanta institutionerna på Sveriges kulturkarta. Peter Danielssons och Mats Sanders Dunkers är inget annat än en pinsamhet, en förolämpning mot alla som arbetar med eller är intresserade av kultur. Dessutom är de nya målen ett hån mot minnet av Henry Dunker och mot de dryga 300 miljoner kronor som Dunkersstiftelsen satsade på kulturhuset.