Kultur

På Tivolihuset i Höganäs lyssnade på onsdagskvällen över två hundra intresserade på ett samtal om väninnor mellan författarna Åsa Moberg, Birgitta Stenberg och Stoika Hristova. Utgångspunkten var Åsa Mobergs senaste bok Väninnorna och jag, där hon reflekterar över vänskap i allmänhet och väninnors roll i synnerhet, genom intervjuer med åtta väninnor.

Det blev en berörande och livgivande kväll om väninneskapets natur. Mycket handlade om väninnornas stöttande roll i livskriser, annat om sådant som de tidiga väninnornas speciella betydelse.

Säkert gick det nio kvinnor på varje man i publiken. Men Åsa Mobergs bok fick också mig som man att under läsningen reflektera över mina egna vänners avgörande roller i olika faser av livet.

Saknar ett dödsbo pengar till begravning och gravsten ska kommunen hjälpa till, skriver Efter Arbetet i senaste numret. Enligt nationella riktlinjer handlar det om ett halvt basbelopp eller 21 400 kronor. Men till slut är det kommunerna som avgör hur mycket man vill ge i stöd. Och sämst i Skåne har Vellinge och Höganäs varit.

Osby och Svedala är anständiga och ger 8 000 kronor mer per avliden än Höganäs, som med 17 120 kr ligger tjugo procent under den nationella rekommendationen. Vellinge har dock bättrat sig och höjde i år beloppet från 12 840 till just 21 400 kr.

Är det pengar eller politisk vilja som saknas?

Enligt Fonus kostar en enkel begravning 20 000 kronor och en gravsten 10 000 till 15 000 kronor. Den som dör fattig i Höganäs får nog inte en anständig begravning och en gravsten är väl inte att tänka på. Klassamhället sträcker sig till andra sidan och Joe Hill har åtminstone i Höganäs fel när han sjunger ”du får smör ovanför när du dör” i ”Prästen och slaven” (lyssna ovan).

Vid infarten till Höganäs står det att Höganäs är ”Sveriges mest ekonomiskt välskötta kommun”. Nu förstår vi vad det beror på.

”En titt ut” bjuder Kullateatern på i Tivolihuset i Höganäs under februari. Revyns trettiotal nummer pendlar mellan stort och smått. Man raljerar med den lokala politiken och fattas bara annat när en av skådisarna är den f d socialdemokratiske riksdagsmannen Bengt Silfverstrand. Han uppträder i nästan bara mässingen och ett fikonlöv (plus en kroppsstrumpa) i ett Taubepotpuri och som hippiebohemisk konstnär på vernissage.

Ständiga kostymbyten i full fart, massor av busigt humör, vassa texter och mindre vassa, entusiasm och spelglädje och en publik som är med på noterna. Och mellan numren glider Lars Vilks som gris med en rondellhund över scenen.

Skönsjungande John Isberg raljerar över swengelskan i en egenhändigt skriven monolog. Eva Fischer får tiden att stanna upp med Lars Forssells ”Stanna min jord”. Förre HD-journalisten Kjell-Åke Persson charmar alla när han som högreståndsfru trippar över scenen i högklackat eller simulerar att han stickar.

Sista föreställningen ges i eftermiddag lördag kl 15. Fortsättning följer om ett år, hoppas jag.

”Livets mening och andra bekymmer” berättade författaren Ulf Peter Hallberg om, utifrån titeln på sin nya bok, på en författarkväll i en till sista plats fullsatt Höganäs bokhandel på onsdagskvällen.

Boken har han skrivit om och tillsammans med skådespelaren och författaren Erland Josephson. De båda uppträder samtalande under pseudonymer eller förklädnader som Herr Josephson och Mister Test. Och boken är inte en intervjubok utan en ”konstroman” eller förstås en tankebok med frågor om sådant som livet, kärleken, döden och teaterkonsten.

Mister Test, nåja Peter, prisade bokhandeln, det var tredje gången han var där för att presentera en ny bok, i ”världens bästa bokhandel”. Och han läste ur boken och det blev 1933 och Herr Josephson är bara tio år och tillbringar en sommar i Viken. På stranden i Viken tar han upp kampen med Hitler och spelar teater, som Peter Kvicken i Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”.

Den unge Herr J är ”tio år, tjock och fräknig” och han ”talade till horisonten och solens glödande klot vid Kullaberg”.

I dag är Erland Josephson 87 år. Han lider av Parkinsons sjukdom. Men, säger han, Herr Parkinson har inte ”slagit sig på mitt humör, trots att han invaderat min kropp”. Jag hör en liten suck när jag läser, det är ett heltidsjobb att bli gammal, men trots att det går utför kan man ändå kan ha kul och ha glädje av livet.

”Det etablerade Sverige kväver yttrandefriheten. Massinvandring och våldsam kriminalitet gör att befolkningen känner sig som främlingar i sitt eget land. Svenskarnas självförakt är avgrundsdjupt …”

Sverigedemokraterna hade bjudit en beryktad utlänning till sitt stora valmöte i Tivoliparken i Höganäs på eftermiddagen, Danska Folkpartiets Pia Kjärsgaard (på bilden ovan med bl a Jimmy Åkesson). Hon visade sig vara en ovanligt kass talare och läste sitt tal innantill. Flosklerna stod som spön i backen, men möttes av ovationer från delar av publiken, särskilt från de biffiga grabbarna i Dansk Folkepartis ungdom och andra i publiken, där det dessbättre fanns få höganäsare. Sällan har danska och svenska flaggor tillsammans känts så motbjudande.

Kjärsgaard citerade sig själv i början av sitt tal, hur hon tidigare sagt att massinvandringen till Sverige skulle leda till massvåldtäkter och att bron måste stängas. Riktigt så hade det ju inte blivit, erkände hon. Och nu hade hon själv modigt gett sig in i fiendeland.

Förtalare var SD:s ordförande Jimmy Åkesson, som hoppades att Sverige skulle bli som Danmark, det Danmark där Dansk Folkeparti lyckats inte bara påverka utan vända migrationspolitiken, så att ”Danmark kunnat fortsätta att vara ett danskt land”.

Sverigedemokraterna har rötter i nationalsocialismen. På mötet i Höganäs var attackerna mot muslimer och islam nedtonade, men det hjälper inte, partiets budskap är antidemokratiskt och strider mot den grundläggande principen om alla människors lika värde.

Några unga motdemonstranter påminde om det. De och vi andra som var där skyddades av en massiv och otroligt professionell polisinsats, som smidigt avstyrde flera incidenter, som hade kunnat bli våldsamma, när aggressiva SD-are gav sig på politiska motståndare och stillsamt protesterande ungdomar.

”I själva verket” är titeln på en träskulptur, där en man står innesluten i en träkonstruktion, som påminner om Nimis. Den är gjord av konstnären Chrissie Lundström och visas på hennes utställning på Lilla Galleriet i Helsingborg.

Är det en modell till en rondellskulptur för Höganäs kommun? Eller visar det en konstnär fången i sin idé? Eller är det i själva verket rentav …

Biografen Saga i Höganäs har visat film sedan 1899 men behöver byggas om med en andra salong, annars finns risk för nedläggning, säger biografägaren Bosse Svensson i söndagens HD. Stadens starke politiker Peter Kovács uttalar sig också och betonar att ”det är viktigt för Höganäs att vi har vår biograf kvar”. Han säger sig också vara beredd att ”snabbt markera en viljeinriktning från kommunens sida att biografen ska vara kvar”.

Heja Höganäs! Där inser man att en biograf hör till det grundläggande i det lokala kulturutbudet.

I Helsingborg är det som bekant fullständigt annorlunda. Här finns ett ”filmmanifest” som inte ens har klubbats och vad gäller det viktigaste, biografen Röda Kvarns vara eller inte vara, så fattar kulturnämnden beslut om det först efter nyår, enligt HD den 30/9.

Därmed är Helsingborgs Filmstudios framtid fortfarande oviss. I Lund har den anrika filmstudion just lagts ner. Ska det verkligen gå samma väg i Helsingborg med fyra filmstudiovisningar varje vecka??

De Nordiska filmdagarna har med begränsade anslag och frivilligt arbete av Föreningen Norden ägt rum vartannat år och skulle ha genomförts i vår. Nu hänger också Helsingborgs egen filmfestival i luften. Kanske blir det något till hösten 2010, kanske inte.

Vilken bedrövelse. Vad i helvete sysslar egentligen kulturförvaltningen i Vikingsbergs gamla konstmuseum med??