Kultur

Efter Bofors skandalösa mutaffärer i Indien föddes ett nytt ord på hindi. ”There is something bofors with it” kom att betyda att det är något skumt med saken.

Nu hoppas Saab på att bli ny storleverantör till den indiska militärmakten, rapporterar SR:s ekonomieko. Den indiska försvarsbudgeten förväntas växa med 50 procent till 300 miljarder kronor 2015, vilket betecknas som ”ett gyllene tillfälle” för svensk försvarsindustri och särskilt för Saab.

Indien är i dag en snabbt växande ekonomi. Ändå lever en stor andel av befolkningen fortfarande under fattigdomsgränsen. Ska svensk industri verkligen medverka i militariseringen av Indien?? Och är Saab annorlunda än Bofors? Lars Ångström, tidigare miljöpartistisk ledamot i försvarsutskottet, påminner om att Saab är under utredning för anklagelser om mutor i samband med svensk vapenförsäljning till Sydafrika.

Oscar Arias Sánchez, tidigare president i Costa Rica, fick 1987 Nobels fredspris. Han har sagt att den internationella vapenhandeln …

”… underbygger krig, brottslig verksamhet och etniskt våld; destabiliserar nya demokratier, blåser upp militärbudgetar på bekostnad av vård, utbildning och grundläggande infrastruktur.”

Min fotoutställning ”Bilder mellan krig och fred” har vernissage på torsdag 14/7 kl 12 – 20 i Lund på Öberg PhotoGraphics gallery, Vegagatan 25, i de lokaler där TFF, Transnationella Stiftelsen för Freds- och framtidsforskning har sitt kontor. Utställningen presenteras kl 14 och kl 18. Övriga tider enligt överenskommelse på telefon 0738 52 52 00 eller 070 79 111 25. Anmäl dej gärna om du är intresserad på Facebook, http://www.facebook.com/event.php?eid=138156062930459.

Med mina fotografier vill jag försöka säga något om människors skiftande villkor i vår tid, mellan det lokala och det globala, mellan bysamhället och megastädernas realiteter, mellan krig och fred. Gängse mediebilder har en grammatik som utgår från sådant som makt, våld och krig. Med dem som filter ser vi en plågad värld definierad av nyheternas kategorier.

Men det finns andra bilder, andra sätt att se, motbilder, ickevåldsbilder, fredsbilder.

Mina längsta resor någonsin gick till kriget. Tillsammans med TFF:s Jan Øberg besökte jag i september 1991 för första gången krigets Jugoslavien. Det blev många fler resor. Vår ambition var inte att skildra kriget genom frontreportage. I stället försökte vi förstå hur konflikter övergick i krig och dödande och vad människor upplevde. Berättelserna var olika i Sarajevo, Zagreb och Belgrad – och ändå besynnerligt lika. Med kameran ville jag visualisera krigets utsatthet. Bilderna blev en del av mina fyra böcker om de jugoslaviska sönderfallskrigen.

Andra resor har gått till Indien, Kina, Etiopien och Latinamerika, särskilt som studier av den urbaniserade världen, där fler människor nu lever i städer än på landsbygden. Och till den amerikanska södern, till medborgarrättsrörelsens och slaveriets landskap.

Sören Sommelius – Kultur-Sören

Bilderna här: Överst flicka i Kerala, Indien. Därunder barn i etiopiska Gondar, en muralmålning av krigspresidenten Bush i Belfast, två kvinnor i krigets Kroatien och här under en slavhydda i USA.

140 miljarder kronor uppskattas den skatt vara värd som i dagarna hittats i Sri Padmanabhaswamy-templet i den indiska delstaten Keralas huvudstad Trivandrum eller Thiruvananthapuram.

Thutankhamuns skatt är bara nålpengar i jämförelse med den i det hinduiska templet. Skatten låg gömd i ett valv som inte öppnats på 150 år och består av mynt, gudabilder av guld, dekorerade med diamanter, rubiner och andra ädelstenar opch andra gåvor som skänkts till templet under 500 år. Fyndet gjordes i ett underjordiskt valv efter en undersökning beordrad av Indiens högsta domstol. Många frågor återstår nu att besvara. Vad ska man göra med den sällsamma och omåttliga skatten? Och hur ska den skyddas från tjuvar?

Jag har besökt templet och platsen utanför vid flera olika tillfällen men aldrig kunnat komma in, det är bara öppet för hinduer. Under sekler har templet beskyddats av furstendömet Travancores maharadjor.

När jag arbetade på min bok ”Indiens kämpande Kerala” (utgiven 1988) försökte jag träffa och intervjua den siste maharadjan, Chithira Thirunal (bilden), som avgick efter Indiens självständighet 1947. Tyvärr blev han opasslig på överenskommen tid. Tidsandan hade också blivit en annan och kommunistpartiet styrde delstaten efter att ha vunnit allmänna val. Vad visste han om skatten, undrar jag nu?

Bilden av Indien har skiftat dramatiskt genom tiderna. Nyheten om skatten knyter an till mahadjornas, tigrarnas, mystikernas och de fabulösa rikedomarnas Indien. Den bilden ersattes av bilden av massfattigdomens Indien, präglat av hungersnöd, överbefolkning och katastrofer. De senaste decennierna har ett nytt Indien exponerats, landet med snabb ekonomisk utveckling, en av de kommande globala stormakterna.

I dag lever 200 miljoner indier eller fler på en standard som vår, samtidigt som lika många eller fler lever under fattigdomsgränsen.

Indiens befolkning har växt med 181 miljoner människor under det senaste decenniet till 1,21 miljarder, skriver den stora indiska dagstidningen The Hindu, som presenterar resultaten från den i år genomförda folkräkningen. Indien antas komma att gå om Kina (i dag 1,3 miljarder) som världens folkrikaste land år 2030.

Redan i dag är var sjätte människa på jorden indier. Den största delstaten Uttar Pradesh i norr har med 199 miljoner invånare större befolkning än Brasilien (181 miljoner).

Ett stort bekymmer är den sneda könsbalansen. 914 flickor föds på 1 000 pojkar. En viktig anledning är de hemgiftstraditioner som gör att föräldrar måste betala dyrt för att gifta bort sina döttrar.

Indien är ett av de länder i världen som ekonomiskt utvecklas snabbast. Det sätter också sina spår i utbildningen. På det senaste decenniet har läskunnigheten gått upp från 65 till 74 procent.

Så mycket som fyrtio procent av Indiens befolkning lever fortfarande under fattigdomsgränsen, motsvarande en dollar om dagen. Men ett par hundra miljoner i den indiska medelklassen lever på en ekonomisk standard motsvarande den i västvärlden. Och för första gången i historien kan en indisk bonde hoppas på att hans barn kommer att få ett bättre liv än han själv.

Vinod K. Bhardwaj mejlar mig från Kanada, från Victoria B.C. Det handlar om min bror Torgny, som dog i en flygolycka i Port of Spain på Trinidad en januaridag 1963, då hans privatflygplan störtade vid landningen. Både Torgny, som flög planet, och hans vän skådespelaren Erik Strandberg omkom.

Mejlat skildrar ett möte i Indien vid mitten av femtiotalet, då Torgny i sin Volkswagenbuss  bilade från Sverige till Sri Lanka och åter. Han var ute i ett och ett halvt år och skrev när han kom hem tre böcker om resan, ”Bort genom Asien”, ”Blå Indien” och ”Den märkvärdiga resan hem”. Vinod träffade Torgny i staden Janapur. Så här skriver han:

”Jag hade glädjen att träffa Torgny i Janapur när han bilade genom Indien. Den gången var jag bara tio eller elva år gammal, men på något vis lämnade han ett bestående intryck. Jag minns att han berättade för mig om sina resplaner. Själv gick jag vid den tidpunkten i en brittisk skola och vi kunde därför enkelt tala med varandra.

Några veckor efter det att Torgny hade lämnat Janapur såg jag hans bilder publicerade i tidskriften Illustrated Weekly of India. Efter nästan sextio år mindes jag Torgny när en vän skickade ett mejl från Sverige. … Om du någon gång kommer till den här sidan klotet, hör gärna av dig.”

Vinod K. Bhardwaj hade läst den blogg jag skrev 2009 om Torgny på årsdagen av flygolyckan och sedan översatt den med hjälp av Google Translate.

Så leder ett möte mellan en pojke och en resenär i Indien på 1950-talet till ett annat möte fastän virtuellt på 2010-talet mellan resenärens bror och den vuxne pojken, bosatt i Kanada, bortom tiden och rummet.

För några år sedan upplevde jag något liknande. Via en vän kontaktades jag av Vlada Petric, professor i filmvetenskap i USA. Han hade som ung träffat Torgny när denne reste i Jugoslavien för sin första bok, ”Jugoslavien u.p.a”. Han ville efter alla dessa år, då han lämnat Jugoslavien och blivit amerikan, lägga en blomma på Torgnys grav på Pålsjö kyrkogård.

Bilden ovan visar Torgny med all sin utrustning framför sin specialinredda bil, inför Indienresan.

Barack Obama besöker i dagarna Indien. På söndagen talade han inför det indiska parlamentet och uttalade sitt stöd för att Indien borde ingå som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd.

”Med på resan” är Svenska Dagbladets Karin Lundbäck. Hon skildrar indiska invandrare i USA, den tredje största asiatiska gruppen i landet efter amerikaner med kinesiskt respektive filippinskt ursprung. Det finns bortåt två miljoner indienfödda i USA. 75 procent av dem har universitetsexamen.

Många med indiska rötter har framträdande positioner i USA, som guvernörerna i Louisiana och South Carolina, vd:n för bankjätten Citigroup och rektorn för Harward Business School. Indra Nooyi, vd för Pepsi (bilden). Indra Nooyi föddes i Chennai (Madras), utbildade sig i Calcutta och på Yale. 2010 utsågs hon till första namn på tidskriften Fortunes lista över världens 50 mäktigaste kvinnor.

Så ser det ut i det mångkulturella USA. Och i England är landets rikaste person en indier, Lakshmi Mittal, huvudägare i världens största stålproducerande bolag.

Invandrarfientliga krafter har dessvärre blivit starka, inte bara i Sverigedemokraternas USA utan också i teapartyrörelsens USA. En indier som ska söka arbetsvisum i USA måste betala 2000 dollar för sitt visum. USA bör nog måna mer om sina indier.

Frågan är också om framtiden ligger i USA eller om den indiska ekonomin kan visa sig ha större utvecklingsmöjligheter de kommande decennierna.

Årets teaterföreställning i Helsingborg gavs på torsdagen när brittiska Royal Theatre från Plymoth gästspelade med ”A disappearing number” – live på Röda Kvarn. Pjäsen, som fått Lawrence Olivier-priset för bästa nya drama, handlar om mötet mellan den geniale indiske autodidaktiske matematikern Srinavasa Ramanujan och Cambridgeprofessorn G H Hardy.

Dramat handlar om strängteori och om talet 1729 (det lägsta heltal som på två olika vis blir summan av två tal upphöjda till tre). Det belyser matematikens skönhet som måleriets och poesins och bygger broar mellan modern matematik och de indiska Upanishaderna, med talmusik och tablatrummor.

Föreställningen bjöd på teater i världsklass, med effektiv dramaturgi, parallella handlingar och drivet berättande. Dialogen var textad på engelska vilket gjorde det lättare att hänga med. Innan spelet började intervjuades dramats författare Simon McBurney, som också själv stått för regin.

I Sydindien kastas vi in i en taxi genom sjudande mångmiljonstaden Chennai/Madras (bilden underst). Nästa scen är vi i Cambridge, där Ramanujan som brahmin och vegetarian har problem med både mat och sömn. Han lever på ris och citroner medan hans intellektuella nyfikenhet driver honom mot ständigt nya utmaningar.

Jag har sett några digitalt överförda operor och blivit fascinerad. Men den här teaterföreställningen, med sin intellektuella briljans och sin dramatiska fulländning var ännu vassare. Jag kan inte bärga mig tills det är dags för nästa föreställning, då Hamlet den 9 december står på programmet.

”A disapearing number” sågs av mellan 200.000 och 300.000 människor världen runt i direktsändning. Bland de uppkopplade fanns också vi på Röda Kvarn.

Neel Muhkerjee föddes i Calcutta och har studerat vid Cambridge och Oxford. Han bor nu i London och skriver för bland annat New York Times och The Observer. Hans i Indien prisbelönta ”A life apart” kom i våras i en brittisk utgåva. Två perspektiv korsar varandra i romanen. En indisk student läser i Oxford. I en annan berättelse lyfter Mukherjee fram en biperson ur en roman av Rabindranath Tagore, en brittisk kvinna i Indien kring år 1900, miss Gilby.

– Hon förekommer hos Tagore bara i två stycken på sidan tio och återkommer inte, skrattar Neel Mukherjee, som i sin roman bygger ut hennes levnadsöde.

– I ”A Life apart” skriver jag om hemma kontra exil. Vad händer när man tvingas slå sig ner i ett annat land? Människan lever under bördan av historien och den version vi får av historien är alltid partisk.

Någon i publiken berättar om hur han och hennes syster med utomeuropeiska rötter ständigt trakasserats i Storbritannien som ”lille svarte Sambo” och än värre saker.

– Rasismen kommer inte att försvinna. Ändå tror jag att mycket blivit bättre fastän inte idealiskt. Salman Rushdies ”Midnattsbarnen” var en bok som gav floden en ny riktning, en viktig vändpunkt.

Klichéer om öst och väst skapas genom att kulturer missuppfattar varandra och förenklar, säger Mukherjee. Förr var Indien förknippat med tigrar och maharadjor, lite senare bara med fattigdom. Nu handlar det mest om terrorism. Det finns en lång tradition att vita manliga resenärer reser ut i välden och sedan skildrar det som de upplevt i exotismens endimensionella stereotyper.

Volvo har blivit en kinesisk bil. De nya ägarna Geely kommer framförallt att satsa på marknaderna i Asien: Kina, Indien, Malaysia, Thailand och Indonesien.

Från Indien rapporteras att man där framställt världens billigaste dator. Den indiska datorn påminner om Apples iPad i allt utom priset, den kommer att säljas för mindre än 250 kronor. Den nya datorn kommer att använda fria Linux operativsystem. Den kan drivas av solceller, av batterier eller vanlig el. Prototypen presenterades i förra veckan. De första användarna kommer att bli 110 miljoner indiska skolelever.

Indien håller sig framme också på bilmarknaden. För två år sedan lanserade Tata Motors med huvudkontor i Mumbai sin nya minibil Tata Nano (bilden), som säljs för cirka 15 000 kronor. Samma företag har också köpt de prestigefyllda bilmärkena Jaguar och Landrover av Ford.

Jaguar är en indisk bil och Volvo nu en kinesisk. Världen förändras och allt går egentligen mycket fortare än de flesta av oss hinner fatta. I många år har svenskar köpt billiga prylar ”made in China”. En dag kan det bli tvärtom.

I FNs generalförsamling röstades i går med stor majoritet igenom en resolution där tillgång till rent vatten klassificerades som en grundläggande mänsklig rättighet. 122 länder röstade för. 41 länder, däribland Sverige, la ner sina röster.

För de 900 miljoner människor i världen som i dag saknar tillgång till rent vatten är beslutet viktigt, även om det kommer att ta tid innan målet realiseras. Att leva utan rinnande vatten och utan toalett innebär utsatthet för sjukdomar och stora problem i det dagliga livet.

Ofta beror vattenfrågan mindre på brist på vatten än på storföretags girighet. I den indiska mångmiljonstaden Chennai (Madras) är det kommunala vattenledningsnätet så dåligt att dess vatten är odrickbart. Bilden från en folklig restaurang i staden. Därför säljs stora mängder buteljerat vatten, framförallt av Coca-Cola och Pepsi. Det globaliserade vattnets plastflaskor skapar sedan berg av sopor. Vid en av Pepsis vattenfabriker utanför staden tog det multinationella företaget ut så mycket vatten att man skapade ”vattensvält” i flera byar.

Bolivia är Latinamerikas fattigaste land, där det utspelats två vattenkrig. När landet bad om lån från Världsbanken för att bygga ut vatten och avlopp i huvudstaden La Paz i bergen krävde banken att vattenverket skulle privatiseras. Det franska bolaget Suez fick jobbet och höjde snabbt priserna på vatten. En anslutning kostade en halv årslön. 200 000 blev helt utan vatten. Ledningar till de fattigaste områdena var inte lönsamma.

I Cochabamba, Bolivias tredje stad, privatiserade amerikanska Bechtel vattnet och tredubblade priserna. Våldsamma demonstrationer följde i båda fallen och regeringen fick backa. Världsbanken var nedlåtande. Dess dåvarande chef James Wolfenstein, en av Bushs grabbar, menade att problemet var slöseri med vatten.

När nu FN tar upp frågan och alldeles självklart förklarar att rent vatten är en mänsklig rättighet, då ställer sig Sverige på Coca-Colas, Pepsis, Bechtels och de andra storföretagens sida – mot grundläggande villkor för jordens fattigaste och mest utsatta befolkningsgrupper.

PS: Jag har skrivit om vattenfrågan i Indien, Bolivia och Peru i min bok ”Hemma i Ingenstans. Resor till städer”, Carlssons 2008.