Följs Kofi Annans avgång av storkrig?

3 augusti, 2012 klockan 00:18

Kofi Annan, FN:s förre generalsekreterare, lämnar uppdraget som FN:s och Arabförbundets specielle medlare i Syrienkonflikten. I ett känslosamt tal tillkännagav han sitt beslut och kritiserade fränt säkerhetsrådets intriger i ett läge när det syriska folket är desperat utsatt och i behov av av handling och åtgärder som leder till eldupphör och fred.

Avgången tillkännagavs i en artikel i Financial Times, där Annan skrev att Syrien fortfarande kan besparas det allra värsta, men att det kräver mod och ledarskap särskilt bland säkerhetsrådets permanenta medlemmar och i synnerhet presidenterna Putin och Obama.

I natt röstar FN:s generalförsamling om en resolution om Syrien, författad av Saudiarabien. Enighet om Syrien fanns inte i säkerhetsrådet. Man gissar nu att bara dryga hundratalet av FN:s 193 länder kommer att ställa sig bakom resolutionen. Det vore i så fall ett stort misslyckande för FN som konflikthanterande global institution och en katastrof för det syriska folket.

Det avslöjas nu att USA:s president Barack Obama gett klartecken för ökat stöd till syriska rebeller, vilket direkt motverkar Annans fredsplan. Från Storbritannien har man i allt mer tydliga ordalag börjat tala om en militär intervention. Ett dryga 40 sidor långt brittiskt dokument diskuterar förutsättningarna för att militärt angripa inte bara Syrien utan också Iran. Rapporten har sammanställts av RUSI, Royal United Services Institute.

Annans avgång är djupt oroväckande. Det duger inte bara att med Annans ord peka finger mot Ryssland och Kina. Också USA och Storbritannien bär ett stort ansvar för att Kofi Annans fredsplan inte kunnat avvärja vad som kan bli ett fasansfullt storkrig i Västasien med en rad länder inblandade. USA:s ryggmärgspolitik att med överlägsen vapenmakt vilja bomba fram ”fred” är stenåldersmässig.

Bilden: FN-sändebudet Kofi Annan och Syriens president Bashar al-Assad på ett möte i Damaskus tidigare i år.

Dela

Kommer Israel att gå i krig mot Iran?

6 februari, 2012 klockan 21:40

Kommer Israel att gå i krig mot Iran? USA:s försvarsminister Leon Panetta har varnat för att ett sådant krig kan komma redan i april. Den israeliska dagstidningen Haaretz skriver att Israel har all möjlighet att ”rensa Mellanöstern från alla kärnvapen” men att man inte kommer att göra det.

Den arabiska TV-stationen al-Jazira undrar rakt på sak om Israel kommer att attackera Iran och diskuterar vilka konsekvenser ett sådant krig kommer att få för regionen och för världen. Man undrar om nedräkningen till kriget redan har börjat – och om Israel i så fall planerar att genomföra kriget på egen hand eller räknar med hjälp från USA.

Prestigefyllda amerikanska opinonsundersökande Rasmussen Reports redovisar på måndagen färska siffror enligt vilka 83 procent av amerikanerna tror att Iran kommer att utveckla kärnvapen inom en nära framtid och planerar att använda dem mot Israel. Många är övertygade om att Israel därför kommer att angripa Iran redan i år. Och hela 48 procent av amerikanerna vill att USA i så fall ska hjälpa Israel.

BBC citerar amerikanska regeringskällor som bestämt hävdar motsatsen, USA är inte på krigsstigen. Samma källor tonar ner Israels krigsplaner till sabelskrammel.

Vad ska man tro? Följderna av ett storkrig mot Iran blir oöverskådliga för den iranska befolkningen, men också Israel kan drabbas ohyggligt. Den nuvarande israeliska regeringens oförsonlighet och ovilja till kompromisser är dessvärre en skrämmande förutsättning för ett israeliskt angrepp på Iran. Och detsamma kan förstås sägas om regimen i Teheran.

Richard Sale diskuterar på webbsidan Truthout hur ett krig skulle kunna se ut, om Israel använder inte bara flygattacker och missiler utan också kärnvapen – och hur Iran kommer att svara med Scudmissiler mot många israeliska städer.

Ett storkrig där Israel eventuellt med stöd från USA angriper Iran skulle inte bara drabba regionen utan mänskligheten. Att stora delar av den amerikanska befolkningen redan inväntar och stöder ett sådant krig är primitivt och fasansfullt.

Dela

Nya hot ökar risken för krig mot Iran

24 januari, 2012 klockan 21:37

EU förbjuder all oljeimport från Iran, och Iran hotar med att som svar blockera all trafik av olja genom Hormuzsundet. Till TT uttrycker utrikesminister Carl Bildt viss skepsis inför beslutet, risken är att vi ”glider in i en konfrontation som ytterst kan sluta i krig – och dit vill ingen”. På sin blogg Alla dessa dagar är Bildt ännu mera kritisk till sanktionerna, som han menar möjligen kan påverka Irans ekonomi men knappast landets politik. Men varför deltar Sverige då i beslutet??

Hot är dålig konflikthantering, i alla sammanhang. Den förälder som hotar sina barn skapar bara nya problem. USA och EU hotar Iran som hotar omvärlden. Konflikthantering på sandlådenivå.

På måndagen gick amerikanska, brittiska och franska krigsfartyg in i Hormuzsundet. För den iranska regimen måste fartygen te sig extremt hotfulla. För några veckor sedan mördades en iransk kärnfysiker i Teheran av en tidsinställd bomb som sattes på hans bil, förmodligen av israeliska agenter. Det var det det tredje mordet under liknande omständigheter på ledande kärnfysiker.

Det som sker nu liknar illavarslande förspelet till Irakkriget för nio år sedan. En skillnad nu mot då är att Sverige ställt in sig i ledet av krigshetsande nationer och att EU tycks ha gett upp sin allra viktigaste funktion, att vara fredsskapande.

Ett eventuellt krig mot Iran skulle innebära ohyggliga fasor i landet och drabba hela världen otroligt destruktivt. Storpolitik kan inte drivas så att krigsrisken ökar, vilken som Bildt säger ”ytterst kan sluta i krig”.

Irans eventuella planer på att skapa egna kärnvapen är illavarslande. Men för att möta planerna finns inget alternativ till förhandlingar och diplomati. Eller med Bildts formuleringar ur samma blogg:

”Det måste till ett uthålligt och utdraget diplomatiskt engagemang för att rätt kunna värdera möjligheterna till framgång den vägen.

Och något sådant har vi faktiskt inte haft på mycket länge.”

Dela

Nätet demokratiskt eller totalitärt?

11 januari, 2011 klockan 16:48

Är nätet en demokratisk kraft där för makten obekväma åsikter kan spridas – eller det motsatta, ett totalitärt redskap för kontroll och övervakning i George Orwells anda?

Den brasilianske författaren Paulo Coelho (bilden), mest känd för sin roman ”Alkemisten” har sålt 300 miljoner exemplar av sina böcker i 150 länder. Nu har den iranska regimen bannlyst honom och hans verk, sedan Coelhos förläggare synts på en film med regimkritiska protester efter valet 2009. Coelho, vars böcker sedan 1998 sålts i sex miljoner exemplar i Iran, svarar med att låta översätta alla sina böcker till persiska eller farsi – och göra dem fritt nedladdningsbara från nätet.

När tusentals unga iranier demonstrerade mot det manipulerade valet i landet spreds nyheten om demonstrationerna via nätet. ”Detta hade inte varit möjligt utan Twitter”, förklarade Wall Street Journal. New York Times skrev att demonstranterna mötte kulor med ”tweets”.

Men också det omvända gäller. I dagarna har en domstol i USA krävt att nätverkssajten Twitter ska lämna ut all kommunikation med Wikileaks, också privata meddelanden mellan Julian Assange och hans medarbetare.

Den isländska parlamentsledamoten Birgitta Jonsdottir (bilden) är en av de personer som domstolen i Virginia vill ha särskilt ingående uppgifter om eftersom hon har samarbetat med Wikileaks. Jonsdottir har uttalat sig:

– Det känns ungefär som om någon ringt och andats i luren.

Dela

Resenärer i Iran

7 januari, 2011 klockan 14:24

Iran tillhör de mest demoniserade länderna i vår tid. I USA finns stora grupper som menar att Iran bör angripas ”innan man skaffat kärnvapen”, medan andra vill att USA ska stödja ett israeliskt krig mot Iran. Som om krig kunde lösa problemen.

Nyhetsrapporteringen från dagens Iran är förutsägbar och minimal, utom då det gäller vad president Ahmadinejad företar sig och så turerna kring Irans anläggningar för civil kärnkraft. Men Iran är mer än en frispråkig och kontroversiell president. Jag träffar en läkare som arbetat för Läkare utan gränser och som på egen hand besökt Iran, den mest spännande resa hon gjort, och får låna Roy Mottahedehs ”Profetens kappe. Lærdom og magt i Iran”, översatt til danska. Boken är en skildring av shiamuslimsk kultur, betraktad med en ung mullahs ögon.

Någon reguljär nyhetsbevakning av Iran förekommer knappast. Ändå besöker många resenärer landet. Två turister och journalister som är där nu är Ellinor Avén (på bilden nedan) och John Palm, som i sin blogg ”Way out east” ger spännande ögonblicksbilder från landet. Båda bilderna är från deras blogg. De skriver bland annat:

”En sak är säker – mediebilden av Iran gör inte dess folk rättvisa. Iran utmålas som ett farligt, extremistiskt, atombombsbyggande jättehot mot omvärlden och ett land som förtjänar att sanktioneras ner i djup ekonomisk kris. Skrapar man lite på trycksvärtan hittar man ett frustrerat folk som gör sitt yttersta för att väga upp det dåliga ryktet.”

Dela

Jila Mossaed, exilens språk och alla svenska ö-n

11 november, 2010 klockan 21:17

Jila Mossaed, iransk-svensk poet, besökte Helsingborg och biblioteket på torsdagen under de nordiska bokdagarna. Hon föddes i Teheran 1948. 1986 kom hon som flykting till Sverige från kriget mellan Iran och Irak. I Iran hade hon gett ut flera diktsamlingar. I Sverige hamnade hon i Hagfors i Värmland och fick börja om från början. Hon var 38 år gammal då, ingen lätt ålder att lära ett nytt språk. Men redan 1997 publicerade hon sin första svenska diktsamling. Förra året kom hennes fjärde diktbok, ”Varje natt kysser jag nattens fötter”. Nu bor hon i Göteborg.

– När jag använder ett språk som inte är mitt eget ursprungsspråk är det som att simma i en bassäng, till skillnad från att dyka i havet.

I dag arbetar hon både med lyrik på persiska och svenska. Persiskan är språket för minnets dikter, svenskan för vardagens erfarenheter.

”Sakta har jag lärt mig/världens underligaste språk/exilens …”

Språkbytet är ingen enkel transformation. I en dikt heter det:

”Varför kan jag fortfarande inte/uttala ö/Öar/Sjöar/Öde/Ödlor/Öm, öm, öm/ Får man undvika en bokstav i tusen rader med dikter?”

I dagens Iran finns fler kvinnliga romanförfattare än på shahens tid. Jila Mossaed har kontakt med många av dem.

– De kan skriva vad de vill så länge de inte ifrågasätter islam eller regimen.

Många iranier bosatta i Helsingborg och många andra hade kommit till poesikvällen som inramades både med persisk musik spelad av Saeed Forsat och uppläsningar av den helsingborgska gruppen ”Poetisk plattform”, som i år gett ut en antologi med verk av tio poeter, ”Universum vid Sundet”.

Dela

Bella ciao, Iran

30 juli, 2009 klockan 23:35

På Facebook får jag av en vän Bella Ciao, en italiensk revolutionär sång, bildsatt med aktuella foton från Iran. Sångens kraft lever i ett nytt sammanhang. Men vet inte vem som gjort filmen.