Kultur

Danjin Malinovic, skådespelare vid Helsingborgs stadsteater, trollband sin publik under dryga två timmars enmansteater på Helsingborgs stadsteaters Foajéscen på tisdagskvällen. Danjin berättade med stor inlevelse om sitt liv i föreställningen ”Var är mitt hem”. När han bara var sju år kom kriget till hans hemstad Derventa i norra Bosnien. Under dramatiska omständigheter flydde hans familj, först till Zagreb i Kroatien och sedan till Moskva, för att i maj 1994 komma till Sverige som flyktingar. Först i maj 1997 kunde de andas ut och börja ett nytt liv, som bland annat innebar att den då tolvårige Danjin till slut kunde börja svensk skola.

Danjin använder sig i sin dramatiserade berättelse inte av etniska eller nationalistiska termer. Det som hände i Jugoslavien var inte hans krig. Hans föreställning ger också en skakande bild av godtyckligt bemötande av flyktingar i Sverige. Som bosnier hamnar familjen i kroatiska Zagreb. När Jugoslavien upphör att existera (och verkligen inte utfärdar jugoslaviska pass) lyckas de få kroatiska pass,  en förutsättning för att kunna komma till Sverige. Väl här vill Invandrarverket skicka tillbaka familjen eftersom ”det inte är krig i Kroatien”, men väl i Bosnien, ett ohyggligt krig som svenska byråkrater inte tycktes ha en aning om.

I Sverige följde några år av upprepade utvisningsbesked och underjordiskt liv som gömd illegal flyktingfamilj, ständigt jagad av polis. Det blir happy end till slut, annars hade inte Danjin suttit på Helsingborgs stadsteater den här oförglömliga kvällen med sina likaså i Helsingborg bosatta föräldrar och sin syster i publiken, alla försedda med PUT, permanent uppehållstillstånd, inträdesbiljetten till det raserade folkhemmet.

Ett hundratal personer hade hittat till foajéscenen, trots stadsteaterns numera havererade marknadsföring. Det var gratis entré och en kväll som ingen lär glömma, där Danjin med inlevelse, värme och stor humor gestaltade sitt eget öde, som är nog så typiskt för de senaste decenniernas europeiska historia.

Nästa tisdag kl 19 kommer till Foajéscenen  Behrang Kianzad, som bl a arbetat för televisionens Uppdrag granskning, att föreläsa om det delade Sverige och de nya svenskarnas undantagstillstånd, om mångfaldens många nyanser och den svenska medierapporteringen, satt i relation till mediebilder i andra länder. Några frågeställningar som Behrang utgår från är varför länder som Holland, Storbritannien, Kanada och USA är så mycket bättre än Sverige på att integrera nya medborgare? Vilken roll spelar massmedierna i dessa länder för att forma den nya nationella identiteten? Tänker de annorlunda än journalisterna i Sverige och är metoderna överförbara till svenska förhållanden? Det är några viktiga frågor som ska försöka besvaras i föreläsningen som delvis tar sin utgångspunkt i boken ”Sanningens Många Nyanser”, en handbok i mångfaldsjournalistik.

Sevko Kadric, författare och översättare bosatt i Helsingborg med rötter i Sarajevo, gör Zlatan Ibrahimovics memoarer Min historia: Jag är Zlatan tillgänglig för läsare på Balkan i det före detta Jugoslavien där fotbollsspelaren har sina rötter. Hans översättning av Zlatanboken lanseras i Sarajevo den 17 april, berättar Sevko stolt, när vi träffas över en kopp kaffe på Haket på Kullagatan i Helsingborg.

Det har varit ett stort arbete att överföra den mer än 400-sidiga boken till ”Balkanspråken”. Man kan gissa att många, många också där är intresserade av att läsa om fotbollsspelarens fabulösa framgångssaga. Biografin har på svenska sålts i väldiga upplagor och fått starka recensioner. Bakom verket står David Lagercrantz.

– Namnet ”Zlatan” betyder förgylld eller gjord av guld, berättar Sevko.

Sevko Kadric har fått kontrakt med Zlatans svenska förlag Bonniers för sin översättning. Men det räckte inte. Han måste också få ett ok från Zlatan själv. Och det var inte alldeles enkelt att komma i kontakt med världsstjärnan.

– Men jag kände sedan gammalt Zlatans pappa Sefik Ibrahimovic som bor i Malmö, berättar Sevko. Sefik från Bijeljina i nuvarande Bosnien var en av de många jugoslaver som kom till Sverige på 1970-talet som arbetskraftsinvandrare. Zlatan växte upp med pappan efter föräldrarnas skilsmässa. Boken om hans liv är en skildring av segregering, uppväxt, självförtroende och mycket mer. Jag tycker det är en bra bok som alla borde läsa, också därför att så många unga människor ser upp till Zlatan.

Via pappa Sefik fick Sevko klartecken för sin översättning från Zlatan, den mest framgångsrike svenske fotbollsspelaren någonsin.

Samtidigt med Zlatanboken lanserar Sevko Kadric en egen ungdomsbok i Sarajevo på de olika – och lika – språken på Balkan. Den heter på svenska Jag vill måla himlen och handlar om en fjortonårig flicka och hennes kamp för att, liksom Zlatan, övervinna hinder.

Tjugo år har gått sedan de jugoslaviska sönderfallskrigen inleddes 1991. Fortfarande är historieskrivningen om vad som verkligen skedde infekterad. Genom att visa två utmärkta norska dokumentärfilmer, Staden som offrades och Spåren från Sarajevo har SVT:s Dokument utifrån belyst viktiga frågor ur delvis nya eller mindre kända perspektiv. Båda dokumentärerna kan ses på SVTPlay

I den första filmen problematiserades diskussionen om vad som egentligen hände före folkmordet i Srebrenica. Den förste bosnienmuslimske presidenten Alija Izetbegovic framställs i dokumentären som en cynisk nationalistisk maktpolitiker, liksom sina kollegor Franjo Tudjman och Slobodan Milosevic. Det handlade särskilt också om Naser Oric (bilden), muslimsk befälhavare i Srebrenica, och hans övergrepp mot serbiska byar i regionen. Massakern i Srebrenica sätts därmed in i ett sammanhang. Bilden överst visar muslimska soldater i den förstörda serbiska byn Kravica utanför Srebrenica.

I Expressen gick Jasenko Selimovic, en gång flykting från Sarajevo och nu folkpartistisk statssekreterare, till rabiat angrepp både mot filmen och mot att SVT visat den: ”SVT ska inte vara en kanal för förnekelse av folkmord”. Han skriver vidare att fllmen visar fram ”konspirationsteori med islamofobiska undertoner”. Selimovics reaktion är tyvärr typisk för stora delar av den svenska jugoslaviendebatten och påminner inte så lite om upphetsade tonlägen under den så kallade Ordfrontdebatten.

SVT Dokumentärs ansvarige utgivare, Ingemar Persson, betonar att ”Staden som offrades”  bygger på omfattande dokumentation och är gjord av några av Europas främsta undersökande journalister. Han skriver på programmets hemsida att det är grundläggande viktigt att ”undersöka mekanismerna och orsakerna bakom krig och konflikter” i ett ”journalistiskt arbete som ständigt måste pågå”. Det borde vara självklart, liksom detta att det i krig aldrig finns enkla sanningar.

Spåren från Sarajevo, den andra filmen, är lika spännande i sin belysning av hur Bill Clinton i en ohelig allians med Iran (enligt Torvald Stoltenberg) sanktionerade vapenexport till de bosnienmuslimska trupperna i strid mot FN:s vapenembargo och hur al-Qaida samtidigt fick fäste i Bosnien. Två av elfteseptemberkaparna hade tidigare deltagit i striderna i Bosnien.

I filmen påpekades också att president Izetbegovic, i sitt hemland en folkhjälte och nationsskapare, hade kommit att åtalas av Haagtribunalen om han inte hade avlidit.

Kan man hoppas på att debatten om de jugoslaviska krigen efter dessa viktiga dokumentärer äntligen återupptas? Händelserna är alldeles för infekterade och alldeles för viktiga för att begravas i tystnad.

Ratko Mladic greps på torsdagen i Vojvodina i norra Serbien, efter att ha hållit sig undan i sexton år. I kommentarer hette det att att gripandet innebar att den sista pusselbiten i ett stycke mörk samtidshistoria fallit på plats. Serbiens president Boris Tadic talade i liknande ordalag om att landet nu kan avsluta ett mörkt kapitel av landets historia.

Mladic kommer nu snarast att överföras till ICTY, krigsförbrytartribunalen i Haag, där åtalspunkterna mot honom gäller massmordet i Srebrenica och fyra års belägring av Sarajevo med 10 000 döda.

Några mest äldre nationalistiska serber kan tänkas fortfarande  se Mladic som en hjälte. Men de är i dag marginella. För de flesta serber innebär gripandet säkert en lättnad. Serber har alltför länge tilldelats en alldeles orimlig kollektiv skuld för de krig som nationalistiska politiker på Balkan drev av egenintresse, medan vanligt folk kämpade för att överleva.

För Serbien kan dörrarna till ett serbiskt medlemskap i EU till slut öppnas, när både Karadzic och Mladic ställs inför rätta i Haag (affischen här intill är från år 2000). Förhandlingar kan kanske inledas redan i november. Slovenien är redan EU-medlem och Kroatien är på god väg. Om EU-processen haltar skapas nya ekonomiska klyftor mellan de nya länderna, vilka i sin tur kan skapa nya konflikter. EU har nu en stor utmaning att fredsbyggande hantera alla de jugoslaviska staternas medlemsansökningar.

Förhoppningsvis kan det efter gripande av Mladic till slut komma igång en mera nyanserad diskussion om 90-talets krig på Balkan. Och att i vardagen på Balkan krigen blir längesedan historia. Så är det tyvärr inte i Bosnien, där Daytonavtalet skapat en dysfunktionell stat med två enheter. Fred råder, men vägen är lång till välstånd och verklig demokrati.