Kultur

Den tyske Nobelpristagaren Günter Grass har blivit förklarad persona non grata i Israel av landets inrikesminister Eli Yishai efter att i Süddeutsche Zeitung ha publicerat en dikt ”Vad som måste sägas”.

I dikten kritiserar Grass Israels olagliga innehav av kärnvapen och kallar detta ett hot mot världsfreden. Eli Yishai har nu utfärdat ett inreseförbud i Israel för Günter Grass, med hänvisning till en lag som förbjuder f d nazister inresevisum.

Israeliska politiker och kommentatorer säger att Grass inte har någon rätt att kritisera Israel efter att han som ung  tjänstgjorde i det nazistiska Waffen SS. Några hävdar att poemet är lätt förklädd antisemitism, en reaktion som Grass förutsäger i sin dikt. President Netanyahu har utfärdat ett fördömande av dikten och dess författare, skriver brittiska The Guardian. Och Israels rabiate utrikesminister Liebermann stämmer in och kräver att europeiska ledare ska fördöma Grass antisemitiska dikt.

Är man antisemit om man kritiserar Israels kärnvapeninnehav? Naturligtvis inte. Dock finns också besinningens röster i Israel.

Den ledande israeliske journalisten Gideon Levi skriver i den israeliska dagstidningen Haaretz att det finns inslag i Grass dikt som han finner överdrivet tillspetsade men att dikten innehåller mycket som måste kunna sägas.

Levi menar att Grass har rätt när han skriver att den israeliska regeringens politik utgör ett hot mot världsfreden och att hans ställningstagande mot Israels kärnvapen är helt legitimt.

Den amerikansk-israeliske journalisten Larry Derfner, som i mer än tjugo år har rapporterat om Mellanöstern för amerikansk-judiska publikationer, försvarar också Grass på sin webbsida +972:

”Günter Grass säger modigt sanningen, liksom han var modig när han berättade om hur han som tonåring värvades till Waffen SS. Genom att varna för en israelisk attack mot Iran gör han Israel en stor tjänst.”

 Bakgrunden till dikten är att ett israeliskt angrepp på Iran kan vara nära förestående, med eller utan kärnvapen. Grass skriver, i The Guardians engelska översättning:

Why only now, grown old,

and with what ink remains, do I say:

Israel’s atomic power endangers

an already fragile world peace?

Because what must be said

may be too late tomorrow; …

Världens största stad Tokyo, med omkring 35 miljoner invånare, ligger bara 25 mil från den havererade reaktoranläggningen i Fukushima Daiichi. Nu rapporteras också i Tokyo förhöjda nivåer av radioaktiv strålning.

Befolkningen har börjat hamstra sådant som mat, vatten, stearinljus och ansiktsmasker (bilden visar en mataffär i Tokyo med tomma hyllor efter hamstring). Svenska UD avråder från icke-nödvändiga Tokyoresor.

Värsta tänkbara scenario är så kusligt att få vågat formulera tankar åt det hållet. Men vad händer om stora mängder radioaktivitet läcker ut från en eller flera av de havererade reaktorerna och ogynnsamma vindar för utsläppen mot huvudstaden?

Om Tokyo blir obeboeligt för människor – vart ska befolkningen ta vägen? Ingenstans. Det går inte ens i ett högteknologiskt samhälle att på kort tid evakuera så många personer. Och i ö-riket Japan är förutsättningarna ur det perspektivet extremt ogynnsamma. Vad händer då? Kan vi göra något, vi som lever långt från sprickzonerna.

Japan är det enda landet i världen som har utsatts för en kärnvapenattack. USA:s båda atombomber mot Hiroshima och Nagasaki dödade mer än 200 000 människor och minnet av bomberna och den långvarigt livshotande radioaktiva strålningen har satt djupa ärr i det kollektiva japanska medvetandet. Många ohyggliga minnen väcks till liv av den senaste veckans katastrofer, av jordbävningen som blev en tsunami som slog sönder flera så kallat säkra kärnkraftverk. Nu hotar dödlig radioaktivitet åter stora delar av den japanska befolkningen. Var kärnkraften som tillväxtmotor värd det priset?

Attacken den 11 september riktades mot New York, en annan av världens trettiotal megastäder (med över tio miljoner invånare). Allt större andel av mänskligheten lever i någon av världens 500 miljonstäder. I deras slum och skyskrapor formas framtiden – men kanske också undergången.

Bara en sak är säker. Händelserna i Japan dessa marsdagar kommer att liksom elfteseptemberattentaten kasta mörka skuggor över mänsklighetens framtid.

I Tyskland har man redan dragit i nödbromsen och beslutat att omedelbart tillfälligt stänga landets sju äldsta kärnkraftverk.

Nej till kärnvapen är innebörden av Resolution 1887, som på torsdagen enhälligt antogs av FNs säkerhetsråd på ett möte lett av USA:s president Barack Obama. Det var femte gången sedan FN inrättades som säkerhetsrådets medlemmar representerades av sina statschefer och första gången rådet leddes av en amerikansk president. Vilken tyngd bakom resolutionen, vilken osannolikt glädjande nyhet!

Innebörden av resolutionen är att spridningen av kärnvapen ska stoppas och att kärnvapenstaterna ska minska sina innehav av nukleära vapen, enligt Non-Proliferation Treaty (NPT), icke-spridningsavtalet. Det handlar förstås speciellt om Iran och Nordkorea, men borde också handla om länder som Israel, Pakistan och Indien.

Under George W Bush vägrade USA att samarbeta med FN, bland annat genom att inte betala sina avgifter och genom att återkommande sabotera FN:s arbete. Det handlade till exempel om att biståndsprojekt i FN-regi inte fick ges till projekt som innehöll preventivmedelsrådgivning eller hade inslag av abort.

Sannolikt hade USA:s trupper i Irak kärnvapen i bagaget. Genom tortyr satte sig Bushregimenöver alla FN-konventioner.

Allt det där är sunkig historia nu. Med Barack Obama som USA:s presidents blåser nya friska vindar inte bara genom USA utan genom världen. Och FN håller på att återfå den centrala roll organisationen en gång hade och alltid borde ha haft.

För snart trettio år sedan tog sig åtta fredsaktivister ur Plogbillsrörelsen in på general Electrics vapenfabrik utanför Philadelphia i USA. Man gick lös på kärnvapenmissiler med sina hammare för att ”oskadliggöra” världens farligaste vapen och stänkte ner hemliga dokument med blod.

Tre av de åtta har dött, däribland den mest kände, prästen Philip Berrigan. En i gruppen, fader Carl Kabat (bilden), är i dag 75 och fortsätter hängivet kampen mot kärnvapen. Utklädd i clowndräkt, utrustad med hammare och plåtsax genomför han aktioner – med ett Martin Luther King-citat på magen: ”We have guided missles and missguided men”.

Fader Kabats senaste aktion ägde rum i Greely norr om Denver, skriver New York Times. Carl Kabat klippte upp ett håll i ett staket till en anläggning med stridsberedda Minuteman III kärnvapenmissilier. Under 45 minuter hann han spänna upp antikärnvapenbanderoller och be en bön innan han arresterades av säkerhetspersonal.

De senaste tre decennierna har Carl Kabat tillbringat halva sitt liv i fängelse. Ingen människa borde acceptera kärnvapen, säger han. oskyldiga mördas och de pengar som satsas på kärnvapen kunde användas till att bekämpa fattigdom och hunger. Fader Kabat ångrar ingenting, tvärtom.

”När jag dör vill jag att det på min gravsten ska stå Han levde verkligen”, säger han.

Det finns i dag 150 stridsberedda Minuteman III-missiler utspridda över USA.