18 februari, 2009 klockan 08:32

Tungt beväpnad piketpolis ryckte på tisdagseftermiddagen ut till Bryggargatan i Landskrona, efter ett larm om skottlossning. Den skrämmande bilden härinvid togs av HD-fotografen Stefan Ed. Dessbättre visade sig larmet vara falskt. Man fann inga vapen och inga spår av skottlossning. Jag tror många drog en suck av lättnad.
Bilden är skrämmande. Det är svårt att förstå att den är tagen i Sverige, i lilla Landskrona. Sannolikt stämmer den med många människors inre bilder av kriget i staden mellan polis och brottslighet.
Det är också en bra bild. Fotografen var där, hans kamera fångade de framryckande poliserna i farten. Den är abslut inte fejkad, men är den ”sann”? Både och. Trots allt råder inte inbördeskrig i staden.
Våld är en realitet i Landskrona. Jag ska inte här diskutera sådant som statistiska jämförelser med andra städer utan fokusera på en annan fråga, hur medierna beskriver våldet.
Våldet finns men det vi upplever och det Landskronaborna upplever påverkas markant av mediernas skildringar. Medierna formar föreställningar om brottslighet. Våld och kriminalitet skapar stora rubriker. Men ”brottslighetens nyhetsvärde” är inte givet en gång för alla, det skiftar över tiden.
Medieforskarna Monika Djerf-Pierre och Lennart Weibull publicerade 2001 en analys av hur andelen ”brott och olyckor” skiftat under en 35-årsperiod i TV-Aktuellt.
1960 handlade 23 procent av Aktuellts nyheter om ”brott och olyckor”. Andelen sjönk ner till 3 procent (1975) och var 1990 under 10 procent för att stiga til 20 procent 1995.
Det är mycket svårt att förklara varför nyheterna ser ut som de gör, heter det i Lars Nord & Jesper Strömbäcks (red) ”Medierna och demokratin”. Det enda som är säkert är att nyhetsvärderingskriterierna befinner sig i ständig omvandling, beroende på en rad olika faktorer. Det handlar om föreställningar om vad man tror att läsarna vill ha eller förväntar sig, men också om sådant som redaktionell organisation och värderingar och attityder i det rådande samhällsklimatet.
Så titta en gång till på Stefan Eds bild – och tänk efter …