Kultur

Landskronafamiljen Ahlgren används av New York Times som ett exempel på hur antiinvandringspartier vunnit framgångar i olika delar av Europa. Michael Ahlgren (bilden) har en svensk flagga tatuerad på axeln och gör ingen hemlighet av att han röstat på sverigedemokraterna. I Landskrona har var tredje person invandrarbakgrund. Arbetslösheten är högre än i de flesta andra städer. Och i valet 2006 röstade var fjärde landskronabo på sverigedemokraterna, vilket blev en alarmklocka för det politiska Sverige.

Men, skriver NYT, partiet har gått tillbaka sedan andra partier tagit över en del av partiets frågor. Man intervjuar också Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet, som arbetar med en omfattande treårig studie med 20 forskare om vad som skett i Landskrona.

– Landskrona belyser mycket av problematiken för städer som går från industriepoken till en postindustriell era, säger Salonen. Han menar att det som visar sig i Landskrona är problem som är synliga i hela Västeuropa: ”Det är framtiden.”

Artikelns utgångspunkt är massmorden i Oslo och hur Anders Behring Breiviks 22-juli-attentat hänger samman med främlingsfientliga partier och idéströmningar i de nordiska länderna. Tidningen intervjuar partisekreteraren Björn Söder som tar starkt avstånd från morden i Norge. Men på partihögkvarteret i Kristianstad där han finns har någon med graffiti skrivit: ”Vi minns Norge”.

Tidningen länkar också till sverigedemokraternas rasistiska film i valrörelsen förra året med invandrarkvinnor i burkas som trängde sig förre en äldre kvinna till de sociala myndigheterna.

NYT:s artikelserie utifrån 22 juli-attentaten är ett tecken på hur stort det internationella intresset är för detta hatbrott i ett fredligt nordiskt land, ett attentat riktat både mot socialdemokratin och mot invandrargrupper.

Kanske avgörs Nordens framtid i städer som Landskrona – och Oslo.

”Utlänningsfrågan var en fråga som i stor utsträckning drevs av medierna själva”, konkluderar Lena Sundström i sin bok om främlingsfientlighetens Danmark, ”Världens lyckligaste folk”. Under hela våren och sommaren har HD på kultursidorna varje söndag publicerat utdrag ur boken. Dagens  avsnitt, det artonde, belyser insiktsfullt och nyanserat medierna och främlingsfientligheten i vårt grannland.

I sammanhanget tar Lena Sundström upp Landskronaposten/HD:s artikelserie valåret 2006 om den så kallade gängkriminaliteten i Landskrona. Där förekom rubriker som ”Vi har våldet i blodet” och ”Unga med våldet som drivkraft” i intervjuer med unga kosovoalbaner, som citeras med uttryck som ”Blir de skadade får de skylla sig själva, för då är de svaga”. Sundström skriver:

”Jag har bläddrat igenom de där tidningarna i efterhand, och jag blir rädd till och med nu. Och då bor jag inte ens i Landskrona.”

Landskronapostens artikelserie skapade rädsla som födde främlingsfientlighet och blev en orsak till att Sverigedemokraterna i staden fick nästan var fjärde röst. Så kan man se det. Medierna inte bara beskriver verkligheten, de formar människors uppfattning om verkligheten. Illa formulerade rubriker som påstår att ett ”vi”, som kan tolkas utvidgat som kosovoalbaner eller invandrare i allmänhet, skulle ha ”våldet i blodet” (till skillnad från vanliga ”svenskar”) kan få förfärande konsekvenser

Att just kosovoalbaner skulle ha ”våldet i blodet” är förstås kvalificerat nonsens. Deras ledare under många år Ibrahim Rugova var på det krigshärjade Balkan ickevåldsförespråkare med stort folkligt stöd.

Det är ingen enkel uppgift för varken Landskronaposten eller andra medier att beskriva socialt laddade och komplexa frågor, alldeles särskilt under valår. Jag hoppas och tror att medierna i dag inte sparar några ansträngningar för att hantera den utmaningen.

Dödsmisshandeln i Landskrona, främlingsfientligheten i staden och sverigedemokraternas valframgångar diskuterades i torsdagens Debatt på SVT. Sören Karlsson, ansvarig utgivare för hd.se sa där att det är huvudlöst att skylla sverigedemokraternas framgångar på medierna. Han syftade särskilt på Landskrona-Postens artikelserie för fyra år sedan med bland annat en intervju med fyra kosovoalbanska tonåringar med rubriken ”Vi har våldet i blodet”.

Krigspropaganda är ett dominerande inslag i dagens krig. Ord kan vara farligare än kulor. Efter krigen på Balkan myntades termer som mediekrigsförbrytare, samtidigt som man analyserade sådant som ”hate speech”, hatpropaganda. Etniska krig inleds med hatpropaganda. ”De andra” demoniseras. ”Dom”, dom onda, bär skulden för allt det lidande som drabbar oss, vi de goda. Vi och dom, skapar rädsla och leder till krigshets.

Vad har nu det med Landskrona att göra? Jo, om medierna förmedlar stereotypa bilder av invandrare som grupp skapar det rädsla och vi-dom-situationer, också i en svensk småstad. Ingen har ”kriget i blodet”, det är inte heller rimligt att tala om invandrare som en enhetlig grupp.

Att inför ett val skildra främlingsfientlighet och en komplicerad social dynamik i en krisdrabbad stad är en stor utmaning. Jag är imponerad över de ansatser som min egen redaktion gör och syftar inte på minsta vis till att vara kritisk till den, tvärtom. Men en debatt om de här frågorna, och inte minst om mediernas roll och mycket stora ansvar måste föras.

Till saken hör att många kommentarer som förekommit på hd.se och för den delen också här på min blogg  mycket ofta har varit uppenbara former för hate speech. Genom att tillåta anonyma rasistiska kommentarer som hatpropaganda blir medierna en del av problemet. Det här är en principiell fråga, det hjälper inte att stänga av kommentarfunktionen eller ta bort de värsta avarterna.

Tungt beväpnad piketpolis ryckte på tisdagseftermiddagen ut till Bryggargatan i Landskrona, efter ett larm om skottlossning. Den skrämmande bilden härinvid togs av HD-fotografen Stefan Ed. Dessbättre visade sig larmet vara falskt. Man fann inga vapen och inga spår av skottlossning. Jag tror många drog en suck av lättnad.

Bilden är skrämmande. Det är svårt att förstå att den är tagen i Sverige, i lilla Landskrona. Sannolikt stämmer den med många människors inre bilder av kriget i staden mellan polis och brottslighet.

Det är också en bra bild. Fotografen var där, hans kamera fångade de framryckande poliserna i farten. Den är abslut inte fejkad, men är den ”sann”? Både och. Trots allt råder inte inbördeskrig i staden.

Våld är en realitet i Landskrona. Jag ska inte här diskutera sådant som statistiska jämförelser med andra städer utan fokusera på en annan fråga, hur medierna beskriver våldet.

Våldet finns men det vi upplever och det Landskronaborna upplever påverkas markant av mediernas skildringar. Medierna formar föreställningar om brottslighet. Våld och kriminalitet skapar stora rubriker. Men ”brottslighetens nyhetsvärde” är inte givet en gång för alla, det skiftar över tiden.

Medieforskarna Monika Djerf-Pierre och Lennart Weibull publicerade 2001 en analys av hur andelen ”brott och olyckor” skiftat under en 35-årsperiod i TV-Aktuellt.

1960 handlade 23 procent av Aktuellts nyheter om ”brott och olyckor”. Andelen sjönk ner till 3 procent (1975) och var 1990 under 10 procent för att stiga til 20 procent 1995.

Det är mycket svårt att förklara varför nyheterna ser ut som de gör, heter det i Lars Nord & Jesper Strömbäcks (red) ”Medierna och demokratin”. Det enda som är säkert är att nyhetsvärderingskriterierna befinner sig i ständig omvandling, beroende på en rad olika faktorer. Det handlar om föreställningar om vad man tror att läsarna vill ha eller förväntar sig, men också om sådant som redaktionell organisation och värderingar och attityder i det rådande samhällsklimatet.

Så titta en gång till på Stefan Eds bild – och tänk efter …