Kultur

”EU-ländernas ovilja att ge fristad åt flyktingar under den arabiska våren utgör ett historiskt misstag”, sa EU-kommissionären Cecilia Malmström i radions lördagsintervju. Den folkpartistiska politikern är som kommissionär ansvarig för flyktingfrågor inom EU.

UNHCR, FN:s flyktingkommissariat, gjorde efter den arabiska våren upp listor på 8 000 nordafrikaner i akut behov av skydd. De 27 EU-länderna erbjöd tillsammans 400 – 500 platser. Många EU-länder tog inte emot några flyktingar alls –  medan enbart Norge tog emot 250 asylsökande.

– Jag tycker inte att vi har hanterat de fantastiska händelserna i vår nära omvärld som vi borde, sa Malmström och det är lätt att hålla med henne.

Den arabiska vårens demokratiska omvälvningar kan jämföras med det kalla krigets slut och Berlinmurens fall, som ett unikt och avgörande historiskt skeende.

Många västländer har haft nära kontakter med de arabiska diktaturerna och inte minst gjort lönsamma vapenaffärer med regimerna. På alla vis borde EU och EU:s alla medlemsländer ha ett speciellt ansvar gentemot den arabiska vårens flyktingar, liksom när det gäller stöd till demokratibyggandet.

Sveriges smutsiga vapenaffärer med Saudiarabien måste ses i det sammanhanget, inte minst sedan Saudiarabien militärt krossat den arabiska våren i Bahrein.

Ledande politiker i olika EU-länder hetsar i främlingsfientliga termer mot flyktingar. Värst är Frankrikes populistiske president Nikolas Sarkozy, som inför presidentvalet sagt att det finns för många flyktingar i Frankrike och vill sänka antalet från 180 000 till 100 000.

Cecilia Malmström försöker att i år arbeta fram en gemensam flyktingpolitik för EU, ett svårt och enormt viktigt uppdrag.

Efter 42 år faller Muammar Gaddafis regim i Libyen. Mediernas sändningar under måndagen präglades av eufori över att kriget föreföll gå mot sitt slut. Två tusen exillibyer bosatta i Sverige firar att det halvårslånga kriget går mot sitt slut och att diktatorn faller vilken timme som helst. Filmen ovan från CNN visar gatuscener från Tripoli under måndagen.

Den libyska sommaren är något annat än den arabiska våren i Egypten och Tunisien. USA och Nato har spelat en avgörande roll för krigets utgång. Ett dussintal europeiska länder har deltagit i kriget. Rebellernas ”trashanksarmé” har knappast själv vunnit kriget. Natoländernas insatser, också på marken (i strid mot FN-mandatet) har varit avgörande. FN-mandatet gick ut på att skydda civilbefolkningen, inte att störta Gaddafi, påminner New York Times om.

Ett nytt Libyen föds ur kriget. Vi vet alltför lite om rebellerna och om vilka motstridiga intressen som finns bland dem. Och vem kommer att stå i ledningen för det nya Libyen? Blir det en USA-marionett precis som i Afghanistan?

Libyens stora oljereserver är den främsta anledningen till västvärldens och Natos stora engagemang i landet. Tre procent av jordens olja finns i landet. Redan på måndagen började de globala oljepriserna att falla, när kriget verkade gå mot sitt slut och Libyen snart åter kan leverera olja.

Kommer det libyska folket nu att få något inflytande över hur oljan används? Eller blir det huggsexa mellan internationella oljebolag, precis som i Irak? New York Times rapporterar att oljebolagen redan börjat ta för sig. Italiens utrikesminister Franco Frattini sa på måndagen i TV att det italienska oljebolaget Eni kommer att ha huvudrollen på de libyska oljefälten. Precis som på Mussolinis tid, kan man fråga sig.

Till Europas krigförande länder har Sverige hört. Det har för politiker från nästan alla partier blivit en prestigefråga att ställa upp med stridsflygplan för spaningsoperationer. Om avsikten bakom insatsen var att ge stöd till det libyska folket borde stridsflygplanen ersättas av SIDA-koordinerade insatser för att hela krigets sår och ge stöd i landets svåra demokratibyggande. Ut med Nato, in med FN. Det som behövs nu är observatörer och poliser i FN:s regi, för att förhindra hämndaktioner och plundring.

Eller var den reella anledningen en annan, att steg för steg integrera svensk militär med Natos trupper och i strid med folkviljan utan debatt ytterligare omforma Sverige till ett Natoland?

”Om någon för 25-30 år sedan, medan Olof Palme ännu levde, hade sagt att Sverige skulle bli en nation som förde krig och dödade människor i ett annat land, hade den personen ansetts vara spritt språngande galen.
Men där är Sverige i dag. Vi är i krig.”

Så skrev Thage G Peterson, före detta socialdemokratisk försvarsminister och riksdagens talman, i ett uppfriskande och viktigt  inlägg i onsdags på Expressens debattsida.

Olof Palmes – och FN:s – arbete gick ut på att hantera konflikter genom samtal, förhandlingar och politiska lösningar. Svenska FN-soldater sändes med fredsbevarande uppdrag av FN till krigsområden. I dag står svensk trupp i Afghanistan  under Natobefäl och är fredsframtvingande, vilket innebär att dödandet är en naturlig del av uppdraget.

”Något har hänt i Sverige. Det råder en ökande krigsgalenskap. Internationella förpliktelser uttrycks allt oftare i kallt stål och i militära termer. Att skicka Jas 39 Gripen-plan till Libyen anses angeläget. Att kriga i Afghanistan är en svensk stolthet!”

Till råga på allt satsas hundratals reklammiljoner på att få svenska ungdomar att bli soldater, på ”PR som ska sälja in krig”, sedan värnpliktsförsvaret skrotats.

Det här är krigsgalenskap, långt ifrån det Sverige jag trodde mig leva i. Och Thage G Peterson har blivit en förnuftets röst i en tid av nära nog total tystnad om Sveriges militära äventyrligheter.

Skyddar vi civila eller de västliga oljebolagen i Libyen, undrar Brian Becker i en artikel publicerad av A.N.S.W.E.R, Act Now to Stop War and End Racism. Becker hänvisar till ett dokument från USA:s utrikesdepartement sammanställt under Bushs presidentskap i november 2007 och offentliggjort av Wikileaks (Wikileaks reference ID 07TRIPOLI967).

Där talar man om hur den libyska regimen ”använder sina oljetillgångar nationalistiskt” i ordalag som är nära nog identiska med de amerikanska och brittiska regimernas hot mot Irans premiärminister Mohammad Mosaddeq sedan denne nationaliserat Irans oljefält 1951. Två år senare störtades Mosaddeq i en CIA-kupp, varefter amerikanska och brittiska oljebolag återtog kontrollen över Irans olja, fram till revolutionen 1979.

I det nämnda Wikileaksdokumentet hänvisar man till ett tal av Libyens president Gaddafi 2006: ”De av utlänningar kontrollerade oljebolagen har tjänat miljoner på dem. Nu måste Libyen få sin del av dessa vinster.”

Libyens oljetillgångar är de största i Afrika och de nionde största i världen.

Becker konstaterar att befolkningen i många länder kan ha befogade kritiska synpunkter på sina regimer och att också de i Libyen som stöder Gaddafi mot Natos bomber förmodligen också har kritiska synpunkter på regimen. Men, fortsätter han, regeringarna i USA, Storbritannien, Frankrike och Italien har startat krig för att skydda sina egna intressen:

”Att skydda civila eller stödja demokratiutveckling är inget som Conoco-Phillips, Exxon-Mobil och de andra stora oljebolagen bryr sig det minsta om”.

Vad det ytterst handlar om är vem som ska kontrollera den libyska oljan, Libyen eller de västliga oljebolagen, skriver Becker.

Åtta svenska stridsflygplan och 130 personer ska under högst tre månader delta i den FN-sanktionerade operationen för att upprätthålla flygförbudszonen över Libyen, beslöt regeringen på tisdagsförmiddagen. När jag skriver detta pågår debatten i riksdagen, som måste ge sitt stöd till insatsen. Sverige ska dock också ge humanitär hjälp via SIDA och olika FN-organ.

Det senare är bra. Sverige har en långa tradition av humanitär hjälp till många länder i kris och fattigdom. Behoven för sådan hjälp i Libyen och i Nordafrika kommer att vara akuta och stora.

Men varför ska Sverige med vår alliansfria tradition delta i flygaktioner mot Libyen. Demokratin kan i slutänden inte byggas av bomber.

FN har sanktionerat insatsen genom resolution 1973. Nu har USA , Frankrike och Storbritannien bombat Libyen med bland annat kryssningsmissiler, B-2 stealth bombplan, F-15 och F-16 attackflygplan. Ingen vet ännu hur många civila offer attackerna har krävt. Allt fler kritiska röster mot aktionen har nu gjort sig hörda.

Även om USA nu minskar sin del av operationen när Nato tar över befälet lär det finnas mer än nog av militära muskler för att fortsätta aktionen. Sverige borde höra till de länder som i stället fokuserar på hjälp genom icke-militära medel. FN-resolutionens “All necessary measures” syftade också på icke-militära insatser. Där hade Sveriges engagemang kunnat betyda något för det libyska folket.

Risken är att det här kriget blir långvarigt. Det är svårt att avgöra vad Sverige dras in i genom att ännu en gång gå i krig, ta till vapen, mera för principens skull än av akut nödvändighet.

För mig verkar det här först och främst vara en insats som för Sverige ännu ett steg längre mot fullt medlemskap i Nato.

USA:s luftangrepp mot Libyen har fått debattörer i landet att åter fokusera på händelsen 1988, då Pan Am Flight 103 exploderade över Lockerbie i Skottland (bilden). Alla ombord, mer än 250, omkom. Det finns de som menar att USA nu ska ta hämnd för det som skedde för över 22 år sedan, skriver mediegranskande FAIR, Fairness and Accuracy in Reporting.

”Amerikaner dog ombord på flygplanet över Lockerbie. … Jag är amerikan … och jag har alltid trott att Gaddafi är en terrorist”, sa Ed Schultz i liberala MSNBC. Fox’ Bill O’Reilly uttryckte sig så här:

”President Reagan bombade Libyen 1986 efter en terroristhändelse i Berlin, då två amerikanska soldater dödades. Två år senare sprängdes Pan Am-flygplanet. Det är dags för USA att låta Gaddafi betala för det nu. Man mördar inte amerikaner och kommer undan ostraffad, som president Reagan sa.”

Kan man hämnas med krig för händelser för 22 år sedan? Och vad var det som hände 1988? Allt började med att USA sköt ner Iranian Airs Flight 655 över Persiska Viken med en missil från krigsfartyget Vincennes, som låg i området för att hjälpa Saddam Hussein i kriget mot Iran. 290 civila dödades. Fartygets kapten Will Rogers bestraffades inte utan mottogs som en hjälte när han återvände till USA och fick senare en av de främsta militära hedersbetygelserna för ”exceptionally meritorious conduct.”

Många betraktade sprängningen av planet över Lockerbie som Irans hämnd på USA. Libyern Abdelbaset al-Megrahi dömdes år 2000 för Lockerbieattentatet.

Ska Sverige skicka stridsflygplan till Libyen? I synnerhet folkpartiet och kristdemokraterna driver frågan, men också övriga riksdagspartier utom sverigedemokraterna. I min värld är det fullständigt fel.

Sverige har en lång tradition som neutral och alliansfri stat, som ett land som ställt upp på Förenta Nationerna utifrån FN:s ambitioner och mål. Genom deltagande i Afghanistankriget under Natobefäl har både den tidigare socialdemokratiska och nuvarande borgerliga regimen mer och mer övergett den hållningen och prioriterat Nato framför FN.

Självklart ska Sverige ställa upp bakom resolution 1973. Men vårt bidrag måste kunna vara humanitärt, med insatser för flyktinghjälp och sjukvård, i ett läge då hundratusentals libyer tvingats fly sina hem. Att också svenska stridsflygplan – i solidaritet med Nato – skulle använda Libyen som ett slags övningsfält ter sig fullständigt absurt.

Folkpartiets utrikespolitiske talesman Fredrik Malm uttalar sig i sammanhanget totalt cyniskt för Dagens Nyheter:

– Jag tycker att det här också visar att det skulle vara en fördel för oss att vara med i Nato. Därför att vårt försvar skulle vara mer kompatibelt med Natoländernas i den här situationen.

Men hallå där Fredrik Malm och alla andra stridisar, FN-resolutionen handlar om att förindra att Libyens diktator Gaddafi begår övergrepp på sitt eget folk. Och det gör vi bäst genom humanitära insatser – och genom att också om så skulle behövas – stå öppna för att ta emot libyska flyktingar till Sverige. Så många andra vill vara med och kriga, både Danmark och Norge. Bilden ovan visar norska F-16-plan – på väg till Libyen.

Libyenkriget är inne på andra dagen. Få rapporter från Libyen har hittills nått omvärlden, frånsett Gaddafiregimens propagandabulletiner. Också al-Jazira har svårigheter att rapportera. På söndagsmorgonen arresterades fyra av arabiskspråkiga al-Jaziras  medarbetare, som rapporterat från västra delen av landet.

Kvinnor har sällan deltagit i protester och motstånd mot regimen, både av religiösa orsaker och av säkerhetsskäl. På söndagsmorgonen förmedlade Reuters ovanstående bild på en kvinna som uppenbarligen inte gömmer sig inomhus. Bilden är från Benghazi och kvinnan tillhör enligt Reuters rebelltrupperna. Hon skjuter i luften och firar att Gaddafistyrkorna dragit sig tillbaka från staden.

Filmen ovan, utlagd av al-Jaziras engelskspråkiga redaktion, visar diktatorns välbetalda legosoldater, tillfångatagna eller dödade i Benghazi under Gaddafis attacker just innan det internationella flygangreppet på Libyen inleddes.
Följ utvecklingen här.

Medan jag skriver den här bloggen flyger den första vågen stridsflygplan in över Libyen för att agera enligt FN-resolutionen 1973, som antogs sent i torsdags kväll. Det rör sig om franska, brittiska och kanadensiska plan.  I går utlyste Libyens utrikesminister Mussa Kussa ett eldupphör, men det tycks mest ha varit ett taktiskt drag. På lördagseftermiddagen rapporterade al-Jazira att Gaddafi-styrkor var på väg att inta Benghazi, Libyens andra stad och centrum för motståndet. Bilden t h visar motståndsmän i Benghazi.

Kommer kriget att leda till något positivt? Det här är något helt annat än det ensidiga angreppskrig mot Irak som Bush inledde för precis åtta år sedan. Nu står FN:s säkerhetsråd bakom, vilket garanterar folkrätten, och andra arabiska stater.

Kritiska röster har svårt att tränga igenom när krigseufori sprider sig. Men finns det goda krig? En kritiker är Jonathan Power som skriver att en flygförbudszon inte kommer att fungera:

”It would be “rah rah rah” at the beginning. But once planes were shot out of the sky there would be popular pressure to go in and sort out the Libyans on the ground.”

Andra, som Gilbert Achar på ZNet, påpekar att FN-resolutionen ”luktar olja”. En utdragen konflikt i Libyen leder till höjda oljepriser. Det är ingen tillfällighet att Frankrike som gått i spetsen för aktionen har blygsamma oljeintressen i Libyen och kan antas förvänta sig en större andel som belöning i Libyen efter Gaddafi. Och på svenska Newsmill skriver Anders Björnsson om ”Krigsgalningarnas julafton”.

Men fanns det alternativ, undrar jag. Om Gaddafi, som till ganska nyligen var lierad med många västländer, med grova militära övergrepp slagit ner oppositionen hade det lett till stora offer i människoliv och sannolikt följts av år av terror.

Ett PS: Läser Robert Fisk, The Independents suveräne journalist och mellanösterkännare, som skriver:

”Gaddafi is completely bonkers, a crackpot on the level of Ahmadinejad and Lieberman.”

Fredsforskaren Jan Öberg skriver om Libyen och undrar varför det inte finns några diskussioner om civila insatser för att hantera den djupnande krisen i landet. Det skulle kunna handla om medling, fact-finding uppdrag, hearings och annat – på uppdrag av EU eller FN. Det enda som tycks diskuteras är upprättandet av ickeflygzoner, vilket är en krigshandling, som inte kommer att lösa krisen utan kommer att leda till en militär intervention längre fram.

”Allt handlar om Libyen = 3,5 % av världens oljetillgångar, dubbel så stora som USA:s, ingenting handlar om fredsskapande och konfliktläkande åtgärder.”

På sin blogg skriver Richard Falk, ordförande i Nuclear Age Peace Foundation och knuten till Jan Öbergs TFF, Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning, i samma anda. Han påminner om hur militära interventioner under de senaste årtiondena lett till det ena misslyckandet efter det andra, med stort mänskligt lidande till följd.

Det gäller särskilt västliga krigshandlingar i den muslimska världen under det senaste halvseklet. Falk betonar att beslut måste fattas av FN:s säkerhetsråd och att internationella lagar måste följas.

Har världen ingenting lärt av krigen i Vietnam, Irak och Afghanistan, undrar Falk. Han förfäras över de amerikanska republikaner (bland dem förre presidentkandidaten John McCain) som tycks vilja satsa miljarder dollar på ett nytt krig i Libyen –  samtidigt som man drastiskt skurit ner inhemska välfärdssystem:

”Det finns en oroande (amerikansk) beredvillighet att gå in med pengar och vapen i en ny konflikt, till synes för att visa att den imperialistiska geopolitiken inte är död, trots alla uppenbara tecken på USA:s nedgång.”

Under tiden fortsätter Muammar Gaddafi-trogna trupper att attackera rebellerna. På torsdagskvällen kom ett gemensamt fransk-engelsk uttalande där man krävde att Gaddafis attacker måste upphöra omedelbart. Bilden ovan visar rebeller nära Ras Lanuf, utsatta för bombardemang.