Vännen Per Assarson i Ängelholm mejlar mitt under torsdagskvällens sändning av Melodifestivalens andra semifinal nedanstående salva mot ESC, som… ”… en allmän, smaklös och kommersialistisk gröt! Här saluförs dessutom en kulturellt tomt urvattnad, enkelspårig och för fattiga deltagare ruinerande samt hypernationalistisk sörja!” Kultur-Sören öppnar bloggen för en gästskribent. Läs mer
Helsingborgs stagnation är till stor del politiskt vållad. Politiker utan visioner, utan förståelse för kulturens betydelse för en stads utveckling, har satsat på kortsiktiga ekonomistiska lösningar.
Borgerliga idealister byggde stora delar av stadens kulturliv. Borgerliga nyliberala icke-humanister håller på att snabbt förstöra det. En stad utan kultur saknar själ, den blir ointressant. Helsingborg har sitt specifika geografiska läge, skönheten med havet och naturen. Men det räcker inte för att skapa en levande och livfull stad.
När de stora partiernas politiker ville bygga Saltkristallerna protesterade många helsingborgare genom att skriva på namnlistor och debattera på insändarsidorna. Det var ett demokratiskt hälsotecken. Men politikerna lyssnade inte.
När politiker inte är lyhörda för att politik utvecklas i ett fingertoppskänsligt samspel med medborgare och väljare är det illavarslande. Många väljare mister tron på demokratin som ett medel till förändring.
Vad kan vi göra? Till att börja med vore det en god idé att studera och lära av hur Malmö lyckades vända en negativ utveckling till det staden står för i dag. Helsingborg borde kunna vara en (nästan) lika levande stad som Malmö!
Dagens Helsingborg är en stad på jakt efter en identitet. Ett kongresshus ger ingen identitet, inte heller ett lyxhotell.
Häromdagen skrev jag om ”Kunskap, kultur och mångkultur”. Vore inte det ett koncept värt att realisera!
Fotnot: Detta är den sjätte och avslutande bloggen i Kultur-Sörens serie Helsingborg på dekis?.
Kring millennieskiftet var utvecklingen dynamisk i Helsingborg. Sommaren 1999 genomfördes utställningen Bo 99, vars namn anspelade på legendariska H55. Samtidigt fick staden ett nytt bostadsområde Norra Hamnen, som ytterligare markerade Helsingborgs havsnära identitet. Kajpromenaden, stråket längs hamnar och stränder, blev en självklar mötesplats för helsingborgare med olika bakgrund, ett vardagsrum under milda sommarkvällar, ungefär som ströget och corson i sydeuropeiska städer.
År 2000 invigdes universitetsfilialen Campus, som i dag har 4000 studenter. Efter Campus följde Dunkers kulturhus som stod färdigt 2002.
Helsingborg hade dessförinnan förlorat sin identitet som gränsstad. Med Campus och Dunkers kunde man lovande skönja en ny, Kunskap och Kultur. Med det omvandlade och dynamiska Söder var det frestande att lägga till ett tredje begrepp, Mångkultur.
I Malmö skedde något liknande. Per Svensson skildrar i sin bok Malmö – Världens svenskaste stad hur stora projekt avlöste varandra, som Öresundsbron, Bo 01, och Turning Torso. Han pekar på invigningen av den världskände arkitekten Henning Larsens nya stadsbiblioteket försommaren 1997 som ”vändpunkten i Malmös samtidshistoria. Det var då en ny identitet och ett nytt självförtroende tog form.”
På liknande vis går det att peka på en – fastän negativ – brytpunkt då Helsingborgs positiva utveckling avbröts, avskedandet av Niels Righolt som chef för Dunkers kulturhus 2007. Under hans fem år som chef hade Dunkers varit ”en aktör i det nationella och internationella konstlivet”. Av intentionerna återstår en politiskt vållad ruin, det ska vara ”familjeinriktning och foto”.
Hur fungerar Campus i dag? Jag vet inte, men har känslan av att universitetsfilialen inte integrerats i staden, Helsingborg har knappast blivit någon studentstad. Och Söder är inte längre prioriterat i stadsplaneringen efter den skrotade Södertunneln, förutsättningen för H+, och attackerna mot Folkets Hus.
Fotnot: Detta är den tredje bloggen i Kultur-Sörens serie ”Helsingborg på dekis?”. Serien fortsätter.
Det mesta har gått snett i Helsingborg det senaste decenniet. I dag fokuseras debatten om Helsingborgs urbana utveckling på ett halvmiljardsprojekt som de flesta helsingborgare ogillar och som mött massivt folkligt motstånd. Lyxhotellet vid Norra Hamnen och kongressanläggningen är till för näringslivet, inte för helsingborgarna.
Nästa stora satsning, 300 miljoner ur Dunkers kulturmärkta fonder, ska i strid med testamentet användas till ombyggnad av idrottsplatsen Olympia. Man kan bli fotbollshatare för mindre.
Helsingborgs framtid låg i H+satsningen, som varit det mest fantasieggande urbana projektet i Helsingborg någonsin. Men luften har gått ur H+ sedan tunneln inte kunde få statlig finansiering och visade sig ”för dyr” för kommunen.
Samtidigt är två av mötesplatserna för yngre helsingborgare hotade, musikhuset The Tivoli och Folkets Hus på Söder. Förutsättningarna för det fria kulturlivet utanför de stora institutionerna är miserabla. Helsingborg är inte längre någon attraktiv stad för unga människor.
Hotet mot Folkets Hus bidrar också till ytterligare segregering i en stad mera kluven än de flesta, där det mångkulturella Söder missgynnas när det gäller urban utveckling.
De styrande politikerna bäddar för Sverigedemokraternas stormtrupper, för att travestera moderate Christian Orsings retorik i kommunstyrelsen.
SJ har slutat trafikera Helsingborg. Det gör tågresor till Stockholm tidsödande och obekväma med tågbyten. Och det försvårar den halvlånga pendling som allt fler lever med, eftersom pågatågen på många sträckor fungerar som obekväma ”mjölkatåg”. Man pratar gärna spårvagn i Helsingborg, men planeringen saknar prioriterat tempo. I praktiken prioteras nästan jämnt bilismen.
I Malmö har utvecklingen efter tillkomsten av Öresundsbron varit den rakt motsatta. Staden har integrerats i Stor-Köpenhamns arbetsmarknad och Köpenhamns kulturutbud har blivit lätt tillgängligt. Den nya stadstunneln med nya centrala stationer har förändrat människors dagliga villkor i stora delar av staden.
Fotnot: Detta är den andra bloggen i Kultur-Sörens serie ”Helsingborg på dekis?”. Serien fortsätter.
Eurovisionsfinalen 2013, Eurovision song contest, kommer att genomföras i Malmö den 14 – 18 maj , tillkännagav Sveriges Radios vd Eva Hamilton på 
söndagen. ”Mångkulturella Malmö är den idealiska staden för det här internationella evenemanget”, menade hon.
Det är lätt att hålla med. Malmö är i många avseenden Sveriges mest spännande stad, den plats där Sverige mer än på andra ställen möter världen. Visst finns problem men också kreativa förutsättningar i levande urbana miljöer. SR:s beslut känns helt riktigt och det är lätt att säga ”grattis Malmö”, som under några dagar kommer att få Europas blickar riktade mot sig.
Bilden från Baku i maj när svenska Loreen vann årets Eurovisionfinal.
Det fanns en lång tid med positiv rivalitet mellan de båda skånska städerna Helsingborg och Malmö. Länge var Malmö på dekis mer eller mindre. Sen svängde det rejält. Helsingborgs tillbakagång kulturellt och urbant har varit markant de senaste fem åren. Striden om Saltkristallerna är bara ett av flera symptom på detta illavarslande tillstånd. Hur kan de ledande politiska partierna driva en fråga på det viset, som om ett kongresshus och ett lyxhotell vore det viktigaste för att bygga en stad med utvecklingsmöjligheter för framtiden, en stad också för unga människor?? Vilken inkrökthet. Ack, så bedrövligt.
Tacka vet jag Malmö! I dag är Malmö en av Sveriges mest attraktiva städer, med ett dynamiskt kulturliv, en blomstrande högskola och urbana levande miljöer, där människor med olika kulturell bakgrund tillsammans skapar en levande stad, med halva befolkningen under 36 år.
”Varför vill alla bo i Malmö?” var rubriken för ett nära nog timslångt högintressant program i radions P1 på onsdagseftermiddagen i kulturradions K1. Det sänds i repris torsdag kväll 18.15 och du kan lyssna på det över webben, via SR:s programsida. Man väjde inte för problem som finns, som ungdomsarbetslöshet, och underrubriken var ”ett program om tillväxtområden, kackerlackor och framtidsoptismism”. Men tonen bland de som fick komma till tals var genomgående entusiastisk om Malmö. Den gamla arbetarstaden har förvandlats till Sveriges mest attraktiva stad.
Programmet handlade om staden som har Sveriges snabbaste tillväxt, som gärna pratar om integration och deltagande och har en befolkning som består av mer än 160 nationaliteter. Dramatikern Jonas Jarl talade med sex personer om Malmö, däribland den danske kulturkonsulten Niels Righolt, som bara hade gott att säga om Malmö. Righolt sparkades ju brutalt från posten som chef för Dunkers.
Hur har Malmö kunnat bli en så dynamisk stad medan Helsingborg förlorat så mycket av sin attraktionsförmåga? Det behandlades förstås inte i programmet, men tål verkligen att tänka på. Varför har det mentala avståndet mellan Peter Danielssons Helsingborg och Ilmar Reepalus Malmö växt så dramatiskt? Bara på fotbollsplanen kan Helsingborg hålla jämna steg med Malmö, åtminstone nästan.
På bilden ovan förs Kockumskranen bort för transport till Korea.
Boom för Bollywood i Malmö, läser jag i Efter Arbetet. Sveriges enda Bollywoodbiograf, Bio Centrum i 
Limhamn, startar två nya biografer, i Kirseberg och på Gamla Väster i Malmö. I Kirseberg kommer repertoaren också att inriktas på egyptisk film.
Bio Centrum har visningar nästan varje kväll och har ett café som är öppet också då man inte visar film. Bakom biografen står en ideell förening. Visningarna har lockat en växande publik. Den folkpartistiske politiker som skrev en hatisk insändare mot biografen har ändrat uppfattning. Hans hjärnspöke var att Bollywood skulle locka bara afghaner, zigenare och pakistaner till Limhamn, minns Alexander Olin, drivkraften bakom biografen.
Röda Kvarn i Helsingborg återöppnar i höst efter att ha levt i Törnrosasömn under SF:s många magra år och efter att ha varit dödförklarad ett antal gånger. Förutom kvalitetsfilm och opera finns goda chanser, hoppas jag, för en och annan Bollywoodfilm på biografen. Det ser jag fram mot!
Blir Helsingborg en fristad för förföljda författare? Frågan diskuterades på en konferens arrangerad av Region Skånes kulturnämnd i Malmö på fredagen. Åtta skånska kommuner har uttryckt intresse av att fungera som fristäder för författare, däribland Helsingborg och Sjöbo.
De senaste åren har Skåne som den svenska Södern återkommande figurerat i obehagliga sammanhang förknippade med främlingsfientlighet och bristande respekt för andra kulturer. Jag tänker på sådant som Sverigedemokraternas framgångar i städer som Landskrona och Helsingborg, attacker mot moskén i Malmö och alla obehagliga associationer som politikerna i Vita Vackra Vellinge väckte genom sin ovilja att ta emot ensamma flyktingbarn.
Därför behövs det initiativ som visar att Skåne inte står för den här sortens värderingar. Fristadsprojektet är ett stycke praktisk handling som inger respekt. Regionens kulturnämndsordförande Rolf Tufvesson sa att initiativet syftar till att visa fram ett Skåne som är inkluderande och står för öppenhet och tolerans i motsats till mörka exkluderande krafter.
I Sverige finns tre städer som ingår i fristadsprojektet, Stockholm, Göteborg och Uppsala, knutna till ICORN, International Cities of Refugee Network.
Kommunstyrelsen i Malmö förväntas den 3 mars fatta beslut om att Malmö blir Sveriges fjärde fristad, berättade Carina Nilsson, kommunalråd och ordförande i Malmö kulturnämnd. Hon underströk att fristadsprojektet ingår som en naturligt del i Malmös mångkulturella profil. I Malmö talas hundra språk av 172 nationaliteter.
Det finns 700 – 800 förföljda eller fängslade författare i världen enligt Svenska PEN. Fyrtio förföljda författare väntar på att få komma till en fristad, berättade norske Helge Lunde från ICORN.
hd.se
