Kultur

”Denna lag är USA:s mest illasinnade och bakåtsträvande”, sa Roger Mahony, katolsk ärkebiskop i Los Angeles, som undrade om man i Arizona nu verkligen ”skulle börja använda tekniker hämtade från Nazityskland och det kommunistiska Sovjet”.

I fredags skrev delstaten Arizonas kvinnliga republikanska guvernör Jan Brewer under en lag riktad mot delstatens 460 000 illegala invandrare, de flesta latinos från Mexiko. Nu ska polisen stoppa ”misstänkta personer”. Den som inte kan bevisa att han eller hon har uppehållstillstånd kan dömas till ett halvårs fängelse. Lagliga invandrare måste alltid bära legitimation – på samma sätt som de svarta i Sydafrika under apartheid. Varje latino som råkar röra sig på offentliga platser utan id-kort lever nu farligt, skriver brittiska The Economist.

Med den illegala invandringen till Arizona har följt brottslighet och knarksmuggling. Men en tredjedel av Arizonas sex miljoner invånare är latinos med amerikanskt medborgarskap. Många av dem har bott i USA i generationer.

Till saken hör också att det i hela USA nu finns  47 miljoner latinos eller hispanics, med rötter i den spansktalande världen. Gruppen är nu större än den afroamerikanska (38 miljoner). 37 procent av Kaliforniens befolkning utgörs av hispanics.

President Obama har uttalat sig fränt mot Arizonas nya lag, som ”undergräver amerikanska rättviseprinciper”.

New York Times intervjuar latinos i Arizona.

”Vi är alltid rädda och nu tror jag att jag flyttar till Kalifornien”, sa den 29-årige Eric Ramirez, bosatt  i ett latinskt kvarter, från vilket redan många gett sig av av fruktan för polistrakasserier. ”vi handlar i deras affärer, vi städar deras hem, men nu vill de sparka ut oss och polisen kommer att jaga oss”.

The Economist belyser i samma nummer (24 april) invandrarfrågan ur andra aspekter och skriver:

”Immigranter har alltid gynnat USA, därför att de studerar flitigt och arbetar hårt. Det är standardargumentet till fördel för invandring. Och det är korrekt. Att lämna sitt hemland kräver mycket och är en förklaring till att immigranterna är så företagsamma.”

Till det kommer att USA gynnats exceptionellt av att så stora grupper invandrare kommit från många länder och bidragit till att skapa ytterst speciella internationella nätverk av största betydelse för den amerikanska ekonomin.

Sedan 2004 har 1.5 miljoner östeuropéer kommit till Storbritannien från de åtta länder som då blev EU-medlemmar, Tjeckien, Ungern, Polen, Slovakien, Slovenien, Estland, Lettland och Litauen. Liksom i Sverige har migrationen diskuterats livligt. Främlingsfientliga krafter har gormat och i Sverige viftade ju statsminister Göran Persson på ett obehagligt sätt med sitt varnande pekfinger.

Migration Policy Institute i England har nu presenterat en omfattande studie av dessa östeuropeiska gästarbetare. Två tredjedelar har varit polacker och två tredjedelar har varit i åldern mellan 18 och 35. Många av dem har varit välutbildade och skickliga yrkesarbetare. En majoritet har stannat kortare tid än ett år, men 700 000 har stannat. De flesta har skaffat bostad och arbete genom sina egna kontakter. De har i lägre grad än britterna själva erhållit bidrag. Gruppens arbetslöshet har också varit lägre än inhemska arbetares, under tredje kvartalet 2009 bara fem procent jämfört med 7.8 procent.

Trots att immigranterna ofta varit högutbildade har de arbetat i låglöneyrken med en medellön på mellan sextio och sjuttio procent av brittiska arbetares. 2010 utgör östeuropéerna 1.5 procent av den arbetsföra befolkningen i Storbritannien.

”Östeuropeiska arbetare har skapat ett uppsving för den brittiska ekonomin”, säger Andrea Murray, direktör för The Equality and Human Rights Commission, som intervjuats av tidningen The Observer.

I Sverige är sannolikt förhållandena likartade. Ändå ser många svenskar ner på gästarbetare från i synnerhet Polen eller Baltikum, trots att det borde vara precis tvärtom. Tack alla polacker!

På Göteborg Film Festival ser jag ”Familia”, tredje delen av Mikael Wiströms unike serie filmer om en fattig familj från slumområdena utanför Lima, de tidigare är ”Den andra stranden” 1993 och ”Compadre” (2004). I Familia, som Wiström gjort tillsammans med Alberto Herskovits, beger sig familjens mamma Naty till Spanien som gästarbetare, hon sliter som hotellstäderska för att hjälpa familjen där hemma.

När visningen är slut och ljuset tänds i salongen på Bergakungen, då står hon där livs levande mamma Naty. Hon har klivit ut ur filmen och blivit en människa av kött och blod och ögonblicket är både magiskt och alldeles oändligt gripande. Naty berättar att varje gång hon ser de här filmerna återupplever hon hur det var. Hon berättar också att hennes familj nu har brutit upp från Lima och begett sig till Brasilien för att söka en bättre framtid. Från Göteborg ska hon efter visningen av filmen bege sig dit, till en ny vardag där.

Brasilien har en mera tolerant och generös invandrarpolitik än Sverige och EU, berättar Mikael Wiström. I över trettio år har han följt familjen och berättat om dess sorger och glädjeämnen i ett unikt dokumentärfilmprojekt. De här filmerna borde ingå samhällsundervisningen i varenda svensk gymnasieskola.

Natys öde,  slummen, migration, exil är en sammanfattning av människans villkor i vår tid. Just därför är filmen så viktig. Den skildrar hur det är i världen, människors grundläggande villkor som aldrig blir rubriker i medierna.