Aralsjön och vår framtid

11 april, 2013 klockan 20:02

 Aralsjön_4461

Aralsjön öster om Kaspiska Havet var länge en av världens största sjöar. Men på 1960-talet beslöt Moskva att leda om vattnet från floderna Syr-Darja och Amu-Darja för att i den sovjetiska planekonomin helt inrikta Uzbekistans ekonomi på bomullsodling.

Följden blev en av världens (hittills) största naturkatastrofer. Aralsjön torkade ut och försaltades. Fisken dog ut. Staden Mujnaks fiskare förlorade sina jobb och alla stadens tiotal fiskeindustrier fick lägga ner. Mujnaks befolkning har på femtio år sjunkit från 80 000 till 20 000. Ytan på sjön sjönk mellan 1966 och 1993 med 16 meter.

Mujnak låg före katastrofen vid Aralsjöns stränder och var en omtyckt turistort för folk från hela Sovjet. I dag är det mer än tjugo mil från staden till vattenbrynet, somliga påstår trettio mil.

Nedanför en klippa i Mujnak finns en skeppskyrkogård med tiotalet sönderrostade fiskebåtar. När jag står vid vraken tänker jag inte bara på miljökatastrofen med den uttorkade Aralsjön. Platsen blir en handfast påminnelse om hela världens framtid om ingenting görs åt den globala uppvärmningen. Bilderna av vraken kommer att jaga mig.

Under den sovjetiska tiden förekom vådliga idéer att ändra floders lopp för att genom stora kanalbyggen föra deras vatten till Aralsjön. Gorbatjov stoppa dessbättre planerna, annars hade fler människovållade ekologiska katastrofer blivit följden.

Till det kommer att Uzbekistans ekonomi nu blivit så beroende av bomullsodlingen att få vågar tänka på att ställa om.

 

Dela

De verkliga OS-vinnarna, vaniljsås och guldmedaljer

24 juli, 2012 klockan 19:23

 

De olympiska spelen i London invigs om tre dagar. Kostnaderna är svindlande. Sponsorer har bidragit med bortåt sju miljarder kronor.
I fredags utsåg organisationen Greenwash gold de ”tre värsta OS-sponsorerna”, som ”hyllades” i London vid en satirisk ceremoni framför klockan på Trafalgar Square som räknar ner timmarna till invigningen. Tre allvarliga personer låtsades vara representanter för de segrande tre värsta företagen och tog emot medaljer innan arrangörerna hällde lite vaniljsås i håret på var och en av de tre. Det hela var över på femton minuter. Då stormades platsen av 25 poliser som grep sex av arrangörerna.

Efter omröstning tilldelades Rio Tinto guldmedaljen som den minst etiska OS-sponsoren. Företaget driver bland annat miljöfarliga urangruvor – men bryter också det guld av vilket OS-medaljerna tillverkas.
På andra plats kom BP, ansvarig för oljekatastofen utanför USA häromåret. Och på tredje Dow Chemical, företaget vars haveri 1984 orsakade massdöd i indiska Bhopal, med bortåt 25 000 dödsoffer.
De gripna anklagades för att ha spillt vaniljsås på Trafalgar Square-torget.

Bland andra sponsorer vi TV-tittare kommer att möta i sändningarna från London är McDonalds, Coca-Cola och Panasonic. Har de olympiska spelen förvandlats till en gigantisk varumärkeslansering för globala företag. Är McDonalds och Rio Tinto spelens verkliga vinnare?

Dela

Misslyckas också klimatkonferensen i Durban?

27 november, 2011 klockan 19:17

Denna första adventsöndag ligger temperaturen kring tio grader, vilket inte är långt från meteorologisk sommar (då dygnsmedeltemperaturen är över tio grader). Det stormar med vindbyar upp till 27 meter i sekunden när jag skriver detta och SMHI har utfärdat en klasstre-varning.

Förra året föll den första snön den 24 november och snön låg kvar resten av året. Dagarna före jul rådde vargavinter med under tjugo minusgrader.

Det är något fel med vädret – och även om vädret alltid skiftat från år till år är världen på väg mot en klimatkatastrof.

I morgon måndag inleds en viktig miljökonferens i sydafrikanska Durban, 2011 United Nations Climate Change Conference. Målen är försiktiga, framförallt att få till stånd en förlängning av Kyotoavtalet, som löper ut nästa år. Skulle det misslyckas finns det inga bindande utsläppsregler.

Redan kommer larmrapporter. Koldioxidutsläppen ökade med sex procent mellan 2009 och 2010 enligt amerikanska energidepartementet. De största utsläppen kommer från Kina, USA och Indien.

USA har inte undertecknat Kyotoavtalet, därför att kongressen inte godkänt det. Länder som Ryssland, Japan och Kanada vill nu inte fortsätta med Kyotoavtalet, när USA och Kina står utanför, skriver Dagens Nyheter. Det ser dystert ut.

Konferensen hålls i Afrika som bara står för tre – fyra procent av koldioxidutsläppen men som drabbats svårt av de globala klimatförändringarna. I-världen står för det mesta av utsläppen men miljökatastroferna slår hårdast mot världens fattiga. Bilden från en demonstration i Durban mot fossila bränslen.

Dela

Konst mot gasledningen i Östersjön

15 maj, 2010 klockan 19:21

Med ”Green Woods, White Sea” går den litauiske konstnären Saulius Vaiteiekunas till fränt angrepp mot den planerade gasledningen under Östersjön från Ryssland till Tyskland. Han kopplar samman 600-årsminnet av slaget vid Grünewald med gasledningsprojektet, som han menar utsätter havet för risken av en ekologisk katastrof. (På litauiska kallas Östersjön ”vita havet”)

Vaiteiekunas utgångspunkt är att mängder av kemiska vapen dumpades i Östersjön/Vita havet efter andra världskriget och att arbetena med gasledningen kan aktivera avfallet, få det att komma ut i havet som ”lödder”.

Verket består av flera delar. En installation skapas av 400 gasmasker, en annan som ett lödder av mänskliga kroppar och kroppsdelar i form av dockor och delar av dockor. Sju meter höga ”obelisker” av plaströr med två meters diameter ingår också i veket, som är under arbete.

Jag träffar Saulius Vaiteiekunas i hans stora ateljé i en före detta fabrik i den konstnärliga och bohemiska Vilniusstadsdelen Uzupis. Saulius bjuder på öl och berättar att han hoppas få visa sitt verk i alla berörda länder runt Östersjön. Det skulle kunna bli en verkningsfull installation som initierar en fördjupad debatt om det gigantiska projektet.

I ateljén finns mängder av andra verk. Jag fascineras särskilt av ”Requiem för en orkester”, som består av ett hundratal stolar med belysta notställ och så nedanför dem gamla blåsinstrument och elektriska sladdar.

Dela

BP, oljekatastrofen och girigheten

13 maj, 2010 klockan 09:13

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Oljebolaget BP försöker skylla ifrån sig. Läckan som gör att 800.000 liter olja per dygn rinner ut i havet var inte deras fel, hävdar man. Men över USA växer demonstrationerna mot BP och de inblandade företagen Halliburton och Transocean mot vad som är på väg att bli den värsta miljökatastrofen i USA någonsin.

På onsdagen genomfördes en nationell protestdag i USA mot BP. Organisationen Seize BP kräver att staten ska ta över företagets tillgångar och använda dem till sanering och skadestånd.

Men oljegiganten skyddas av lagen. Efter den hittills största oljekatastrofen, Exxon Valdez, skrev 1990 president George Bush (den äldre) under Oil Pollution Act, som begränsar oljebolagens ansvar till att göra rent på stränderna och därutöver betala maximalt 75 miljoner dollar för övriga kostnader. Den siffran kan jämföras med BP:s förväntade vinst i år – 24 miljarder dollar.

Vid förhör i representanthuset framkom på onsdagen uppgifter om att de tre nämnda storföretagen kände till brister i säkerhetssystemen, men ändå fortsatte de som vanligt, i girighetens namn, BP som äger oljekällan, Transocean som äger plattformen och Halliburton som svarat för cementkonstruktioner vid utvinningen.

Elva oljearbetare omkom vid branden på oljeplattformen. Konsekvenserna för havet, stränderna, fisket och turismen i och vid Mexikanska bukten är enorma och påverkar människors liv, hälsa och ekonomi under år framöver. Men för BP gäller business as usual.

Filmen nedan visar hur oljan på havsbotten läcker ut. Den släpptes på onsdagen av BP, som under flera veckor avvisat mediernas kav på att få se den.

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Dela

Bob Dylans Hard Rain miljökonferensens sång

6 december, 2009 klockan 00:26

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Bob Dylans A Hard Rain’s A Gonna Fall från 1962 har utsetts till inofficiell hymn för den stundande FN-konferensen om miljön i Köpenhamn, rapporterar BBC. Sången framfördes av Dylan första gången i samband med Kubakrisen och uttryckte fruktan för ett kärnvapenkrig. I dag är det lätt att tolka Hard Rain som en protest mot den globala miljökrisen:

Oh, where have you been, my blue-eyed son?
Oh, where have you been, my darling young one?
I’ve stumbled on the side of twelve misty mountains,
I’ve walked and I’ve crawled on six crooked highways,
I’ve stepped in the middle of seven sad forests,
I’ve been out in front of a dozen dead oceans,
I’ve been ten thousand miles in the mouth of a graveyard,
And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, and it’s a hard,
And it’s a hard rain’s a-gonna fall.

Oh, what did you see, my blue-eyed son?
Oh, what did you see, my darling young one?
I saw a newborn baby with wild wolves all around it
I saw a highway of diamonds with nobody on it,
I saw a black branch with blood that kept drippin’,
I saw a room full of men with their hammers a-bleedin’,
I saw a white ladder all covered with water,
I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken,
I saw guns and sharp swords in the hands of young children,
And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard,
And it’s a hard rain’s a-gonna fall. …

Alla gillar inte valet av Hard Rain till sång för miljökonferensen. Någon hävdar att Dylans domedagsstämningar är överdrivna i konferensens sammanhang. Andra menar tvärtom, som miljö-fotografen Mark Edwards, som arbetat för FN med bilder inspirerade av Dylans sång, faktiskt rad för rad. En utställning med hans foton kommer att visas i Köpenhamn. Här under en av hans bilder.

bildHR

Dela

Udden – efter katastrofen

4 september, 2009 klockan 18:26

”Udden – tidens gång” var titeln på en utställning för Skellefteå museum som teaterarbetaren Christina Lundström och filmaren Stellan Olsson gjorde tillsammans med bl a konstnären Jan Håfström, för en handfull år sedan. Det handlade om sågverket i Furuögrund några mil norr om Skellefteå, en gång en stor och levande arbetsplats, där allt efter nedläggningen bara lämnades kvar, så att naturen obevekligt återerövrar det människan tillfälligt lånat.

En av de sista morgnarna i augusti går vi på ”udden” tillsammans med Chrissie och Stellan. Här ligger rester av det som en gång var imponerande kajer, ett söndermultnande lager av pappersmassa som brann för många decennier sedan. I vattnet finns porslinsskärvor, trasiga flaskor och plötsligt en hel hög med skor.

Är det så här det kommer att se ut efter den stora katastrofen, undrar jag, när människor inte längre går på jorden, då alla prylar vi omgett oss med sakta återgår till naturen? Sådana tankar kan väckas av resterna av ett sågverk, dit för inte alls länge sedan stora mängder timmer flottades via Norrlandsälvarna.

Dela

Fotspår i vattnet

5 augusti, 2009 klockan 23:15

Ekologiska fotspår är ett mått på de ytor människor använder för sin konsumtion. London täcker 1500 kvadratkilometer. För sin försörjning och för det avfall som produceras kräver den brittiska huvudstaden 200 000 kvadratkilometer, motsvarande halva Sveriges yta. Mycket av Londons resursgivande ”landsbygd” ligger inte geografiskt nära utan i fjärran länder, Kansas veteprärier, Mato Grossos soyabönsfält, Sveriges och Kanadas skogar.

Ditt ekologiska fotavtryck beror på din livsstil.

Nya numret av den amerikanska tidskriften Mother Jones diskuterar ”fotspår i vatten”, hur mycket vatten vi verkligen använder. En person i New York förbrukar 448 liter per dag, i Stockholm 200 liter och i Adis Abeba 16.9 liter. Men de siffrorna utgör långt ifrån hela sanningen. Vattnet vi personligen använder till att dricka, duscha eller diska är bara sex procent av vår förbrukning, återstoden kommer från de varor vi konsumerar.

Vi dricker 4 liter per dag i den utvecklade världen (kaffe, te och vin inräknat antar jag) men konsumerar via de produkter vi köper dagligen ytterligare 3 000 liter.

I april i år blev det finska företaget Raisio det första av sitt slag som märker sina produkters förpackningar med deras vattenfotspår.

Bilden visar Pepsis buteljerade vatten, som säljs dyrt i indiska miljonstaden Chennai (Madras), där kranvattnet är odrickbart.

Dela

Livsfarliga miljöbilar?

21 maj, 2009 klockan 05:13

En TV står på i frukostmatsalen på Best Western Sea Island Hotel i Beaufort (som uttalas Bjufåår …) i South Carolina. Fox Channels morgonnyheter visar om och om igen en besynnerlig filmsnutt, där en stor bil kvaddar en liten bil, en extremt liten minibil, som mosas totalt.

Det tar lite tid innan jag inser vad det handlar om. President Obama har träffat Arnold Schwarzenegger och  lanserar efter mötet ett program för den amerikanska bilindustrin att redan till 2016 ställa om till miljövänligare och bensinsnålare bilar. En amerikansk bil kör i dag 25 miles per gallon (mpg). Kravet 2016 är 35.5 miles per gallon.

Men små bilar är livsfarliga dundrar salvelsefullt representanter för bilindustrin och försäkringsbolagen på Fox. Miljöbilar är per definition små löjliga (europeiska eller japanska) bilar som kommer att skörda stora offer på motorvägarna. Obamas förslag är ett dödligt hot mot trafiksäkerheten. Går det igenom kommer det att kräva fler liv än Irakkriget …

Allt det här säger man med största allvar, som en självklar sanning. Men ”testfilmen” är förstår en partsinlaga och ren propaganda.

Själv kör jag i USA en Toyata Prius hybridbil som med råge klara det nya miljökravet redan nu, när mätaren registrerar 60 mpg. Jag förstår att jag är en trafikfara.

När jag räknar mötande bilar på motorvägen noterar jag 25 stadsjeepar och smålastbilar på tio vanliga person bilar. Amerikanerna kör trafiksäkert. Bilderna här visar två trafiksäkra stora bilar, den nedre är Budweissers ölbil, som ingen Volvo eller Fiat kör över.

Dela

Flyg, makt och myror

30 april, 2009 klockan 10:18

world_airtraffic_24-hour_period

Av Tomas, en vän som i många år arbetat för SAS och flugit kors och tvärs över den här jorden, får jag den här videon. De gula prickarna motsvarar ett flygplan och bilden skildrar lufttrafiken globalt under ett dygn.

Flygtrafiken avspeglar ekonomiska maktförhållandena, videon visar var världens ekonomiska maktcentra finns. Filmen inbjuder också till funderingar om miljöfrågor och utsläpp.

Själv tänker jag på hur det ser ut kring en myrstack när myrorna släpar hem vad de behöver till stacken.

Dela