Aralsjön och vår framtid
Aralsjön öster om Kaspiska Havet var länge en av världens största sjöar. Men på 1960-talet beslöt Moskva att leda om vattnet från floderna Syr-Darja och Amu-Darja för att i den sovjetiska planekonomin helt inrikta Uzbekistans ekonomi på bomullsodling.
Följden blev en av världens (hittills) största naturkatastrofer. Aralsjön torkade ut och försaltades. Fisken dog ut. Staden Mujnaks fiskare förlorade sina jobb och alla stadens tiotal fiskeindustrier fick lägga ner. Mujnaks befolkning har på femtio år sjunkit från 80 000 till 20 000. Ytan på sjön sjönk mellan 1966 och 1993 med 16 meter.
Mujnak låg före katastrofen vid Aralsjöns stränder och var en omtyckt turistort för folk från hela Sovjet. I dag är det mer än tjugo mil från staden till vattenbrynet, somliga påstår trettio mil.
Nedanför en klippa i Mujnak finns en skeppskyrkogård med tiotalet sönderrostade fiskebåtar. När jag står vid vraken tänker jag inte bara på miljökatastrofen med den uttorkade Aralsjön. Platsen blir en handfast påminnelse om hela världens framtid om ingenting görs åt den globala uppvärmningen. Bilderna av vraken kommer att jaga mig.
Under den sovjetiska tiden förekom vådliga idéer att ändra floders lopp för att genom stora kanalbyggen föra deras vatten till Aralsjön. Gorbatjov stoppa dessbättre planerna, annars hade fler människovållade ekologiska katastrofer blivit följden.
Till det kommer att Uzbekistans ekonomi nu blivit så beroende av bomullsodlingen att få vågar tänka på att ställa om.






Vaiteiekunas utgångspunkt är att mängder av kemiska vapen dumpades i Östersjön/Vita havet efter andra världskriget och att arbetena med gasledningen kan aktivera avfallet, få det att komma ut i havet som ”lödder”.







