Kultur

Två nya och vackra Tranströmer-böcker har legat på mitt nattduksbord den gångna sommaren, dels författarens samlade verk, Dikter och prosa 1954–2004 och dels Staffan Bergstens Tomas Tranströmer, ett diktarporträtt, en inkännande och grundlig introduktion i Tranströmers författarskap. Också därför är jag både glad och djupt rörd över att årets litteraturpris nu mer än välförtjänt gått till den svenske poeten. ”Han ger oss nytt tillträde till verkligheten”, sade Svenska Akademiens ständiga sekreterare Peter Englund vid tillkännagivandet. Det är lätt att instämma.

Kjell Espmark har skrivit om ”det förtätade ögonblicket” i Tranströmers poesi, i bilder som med Ezra Pounds ord ”åskådliggör ett intellektuellt och känslomässigt komplex i ett enda ögonblick”. Bergsten menar vidare att Tranströmers särart ligger i hans liknelser och metaforer, men också i språkets alliterationer och assonanser, ord som börjar på samma bokstav eller har liknande ljudkombinationer.

Det som kan låta krångligt är enkelt. Tranströmer är en poet som det är lätt att läsa och läsa om, i den förtätade tiden.

Lyssna på Tomas Tranströmer. I filmen ovan intervjuas han och läser ur Från levande och döda prosadikten Näktergalen i Badulunda, som bland annat handlar om ”tiden som strömmar ned från solen och månen och in i alla tick tack tick tacksamma klockor”. Här under läser han Madrigal:

Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går. Men det kommer en dag när de döda och levande byter plats. Då sätter sig skogen i rörelse. Vi är inte utan hopp. De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek. Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa. Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper! Det är vår och luften är mycket stark. Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.

Kosovos premiärminister Hashim Thaçi har under lång tid varit en av de ”största fiskarna” i organiserade kriminella nätverk i landet, enligt hemliga Natodokument, skriver brittiska The Guardian. Trots det har USA och andra västmakter gett honom politiskt stöd. På tisdagen väntas Europarådet begära en utredning utifrån påståendena att Thaçi var ledare för en maffialiknande grupp som smugglade vapen, droger och mänskliga organ under och efter Kosovokriget 1998-99.

Hashim Thaçi och andra ledare inom UCK, Kosovos befrielsearmé, sägs ha utövat kontroll med våld över heroinhandeln. Thaçi sägs också vara ansvarig för att en grupp serbiska fångar mördades vareftyer deras njurar såldes på svarta börsen.

Natodokumenten som nu läckt är från 2004, då Kosovo fortfarande var ett FN-protektorat. 2008 fick Kosovo status som självständig nation. Thaçi omvaldes i december till Kosovos premiärminister. Han har under alla år varit starkt uppbackat av Nato, där man under lång tid alltså känt till anklagelserna mot honom. På bilden från 2008 ler president Bush förbindligt mot samme Thaçi, som togs emot i Vita Huset. Bush bör ha varit informerad.

Martti Ahtisaari, den f d finske presidenten, var FN:s speciella sändebud under den process som ledde till Kosovos självständighet. Han fick för detta Nobels fredspris 2008.

Xhavit Haliti, en annan av dagens ledande politiker i Kosovo, med nära band till Thaçi från UCK, anklagas i samma rapport för organiserad brottslighet i stor skala, från början för att finansiera självständighetskriget mot Serbien, där Nato ingrep med bombningar 1999.

Om uppgifterna i The Guardians artikel stämmer kommer Kosovokriget i ett nytt ljus. En sak är uppenbar, mycket återstår att skriva innan historien om Jugoslaviens sönderfall kan läggas till handlingarna. För det kosovoalbanska folket är förstås de här ohyggliga avslöjanden en total katastrof.

Jafar Hasan Aboud spelade på det lutliknande stränginstrumentet oud medan Alàa Rashid och Rayam Aljazairi läste och gestaltade arabisk poesi på arabiska och på svenska. Torsdagens lunchpoesi i Stadsbibliotekets Café Birger bjöd på en rad höjdpunkter, från Gilgamesheposet, via Tusen och en natt till den palestinske poeten Mahmoud Darwish och Nobelprisaktuelle syrisk-libanesiske Adonis. I mitt huvud dök minnen från musikkvällar i Kairos Khan el-Khalili upp i tankarna, så som bara musik kan vidga världen.

När minuterna tickade ner mot ett kunde vi som var där i högtalarna lyssna på när Peter Englund på Svenska Akademins vägar kungjorde att priset gick till en peruansk-spansk författare som sett sin bästa dagar. De arabiska författare som många hade hoppats på blev återigen förbigångna, inte bara Adonis utan också författare som algerisk-franska Assija Djebar, egyptiska Nawal El Sadaawi eller marockansk-franske Tahar Ben Jelloun. Inte Afrika söder om Sahara kom heller ifråga.

Den där timmen i Café Birger svävade Adonis ande förbi, samtidigt som dörrar öppnades till en fascinerande musikvärld som det så sällan ges tillfälle att lyssna på här i kalla Norden.

Den spansk-peruanske författaren Mario Vargas Llosa får årets Nobelpris. En gång tillhörde Vargas Llosa världens ledande författare, med romaner som ”Det gröna huset” (1979) och ”Tant Julia och författaren” (1981).  Äregirighet drev honom in i politiken och författaren blev en av huvudkandidaterna i det peruanska presidentvalet 1990.

Vargas Llosa vann första valomgången men förlorade i den andra och avgörande mot den japanskättade politikern Alberto Fujimori. Den senare vann kortsiktig popularitet genom det brutala kriget mot gerillan Sendero Luminoso, Den Skinande Stigen, men slutade sin korrupta karriär genom att gå i landsflykt och per fax från Japan avsäga sig presidentposten. Och Vargas Llosa gick i exil i Europa med svansen mellan benen. Så där har politiker länge betett sig i Peru, med blick mest för maktens personliga privilegier.

Som ung var Vargas Llosa anhängare av Fidel Castro och den kubanska revolutionen. Vid tidpunkten för presidentvalet hade han åsiktsmässigt blivit en neoliberal hårdför konservativ politiker. Han betraktade Perus stora indianska befolkning som ”primitiv”, förordade långtgående privatiseringar och hårdföra ekonomiska neddragningar på ett sätt som skrämde landets fattiga. Den begåvade författaren hade förvandlats till en medioker högerpolitiker.

Efter det misslyckade presidentvalet har Mario Vargas Llosa mest bott i London och Spanien, han har numera dubbelt spanskt och peruanskt medborgarskap. Om Svenska akademin hade velat se världen utanför den västerländska sfären hade man inte valt Mario Vargas Llosa som heller inte på något vis kan jämföras med tidigare latinamerikanska pristagare som Pablo Neruda (1971), Gabriel Garcia Marquez (1982) eller Octavio Paz (1990).

Mario Vargas Llosas ”Den sanna berättelsen om kamrat Mayta” kom på svenska 1987, i översättning av Jens Nordenhök. Författaren besökte i samband med publiceringen av den då nya romanen Sverige. Driftiga Anita Linde på Gleerups i Lund engagerade honom till en författarträff en majkväll i bokhandeln. Efteråt var vi en åtta-nio som åt middag tillsammans med Mario Vargas Llosa, bland andra poeten Lasse Söderberg, Sydsvenskans kulturredaktör Nils Gunnar Nilsson och översättaren Kjell A Johansson. Skrev efteråt i min dagbok att Vargas Llosa onekligen är en intressant personlighet men att han verkade ha blivit ganska konservativ med åren. Jag passade också på att få en dedikation i mitt ex av romanen, som jag nu kan ställa i hyllan bredvid andra signerade av mera värdiga Nobelpristagare som Octavio Paz, Joseph Brodsky, Orhan Pamuk och Günther Grass.