Umm el-Dabadib är en romersk fortruin från andra århundradet efter Kristus, i en sällan besökt del av Sahara, fyra väglösa svårframkomliga mil från oasen Khargla i Sahara väster om Nilen. Hur ofta kommer någon hit? En gång i månaden, några gånger om året? Men en gång levde säkert tusentals människor här, det är lätt att ana.

Själva fortet är inte stort, men väl bibehållet trots sin ålder. Invid finns en kyrka och lite längre bort rester av vad som måste ha varit en ganska stor stad, husformer är lätt synliga. Marken runt Umm el-Dabadib är översållad av krukskärvor över ett väldigt område. Det framgår av skärvornas stora mängd att många människor måste ha levt eller färdats här. Det här var en av de sydligaste romerska utposterna, en knutpunkt också för den tidens slavhandel från Nubien och Sudan. Det finns skärvor och blod i ökenmarken.

Har slavar burit de krukor av vilka rester finns på marken? Hur gamla är krukskärvorna? Det finns inga svar, bara frågor.

Till Umm el-Dabadib fanns ett avancerat system för vattenförsörjning med flera kilometer långa tunnlar från de kringliggande bergen. Tunnlarna och brunnar förbundna med dem är också i dag lätta att se. Men de är torra, uttorkade sedan sekler – eller årtusenden. Tiden har stannat. Här finns bara evigheten.

Vad har hänt? Är det rester av stridshandlingar som kan anas, eller var det en ekologisk katastrof, att vattnet sinade och tvingade människor att överge platsen?

Namnet Umm el-Dabadib betyder ”krypens moder”. Romarna här måste ha haft bekymmer med spindlar, skorpioner och ormar. Nu är också krypen borta. Men några palmer finns kvar liksom ett mycket gammalt sant-träd och så torra taggiga buskar.

Här i öknen finns det bara en väg, hemåt, och där slutar min egyptiska bloggresa.

Den vita öknen i Egypten består av kritstensformationer, som slipats av sandstormar. Landskapet är lika surrealistiskt som suggestivt, en naturens vidlyftiga installation. Det är som om Salvador Dalí hade arbetat här hela sitt liv – men det är sandens och vindens poetiska verk.

När jag vandrar i öknen finns det överallt tecken. Jag ser och försöker läsa. Här finns de geologiska spåren, spåren av allt liv som funnits här. Där ser jag en fossil snäcka, visst det har varit havsbotten någon gång. Här finns petrifierade delar av växter. Landskapet skiftar oupphörligen och där ser jag en sjö, med glittrande vatten och palmdungar.  Det är bara en hägring.

Formationerna är kantiga och unika ”saltstoder”, det är lätt att ”se” former, en uggla, en sfinx, en falk, och rentav Lenin med keps bärande en sjöjungfru …

Några har namn och finns på vykort, kaninen, svampen (t h på bilden här under).

Det är väglös öken. Jeeparna tar sig fram där det går, genom ingenstans. Vi möter några kameler, som rör sig i en annan rytm. Annars finns här ingen och ingenting. Allt som finns är spår. Jepparna följer spår, men plötsligt kommer de inte längre. Vi vänder och man söker en ny väg, vänder igen och igen. Är vi vilse i öknen?

En av bilarna kör fast i sanden. Här finns inget att orientera efter annat än solen. Men chaufförerna är hemma i öknen. De läser med vana blickar öknen och kan tala med den. När vi pausar berättar de om olika slags sanddyner, Valryggsdynerna, Nymånedynerna, de Stjärnformade dynerna …

En kväll i vid lägerelden i öknen berättar Hesham om när han han en gång arbetade för en stor Hollywoodproduktion, en film om profeten Mohammeds liv, vilken spelades in i södra Libyiens öken. Hundratals statister och amerikanska superstjärnor medverkade. Libyens envåldshärskare Muammar al-Khadaffi hade gett projektet sin välsignelse och hade nog gärna själv spelat Mohammed, gissar Hesham. Så blev det hursom inte. Däremot skymtade någon gång skuggan av Khadaffis kamel, som vore det Mohammeds, eller hur det nu var.

För att de amerikanska skådisarna skulle se välklädda ut ingick i filmteamet ett tiotal turbanrullare, som hade fullt upp att göra.

På souken i oasen Bahariya köper jag en röd palestinasjal. Hesham hjälper mig att göra en turban av den. Det är en praktisk huvudbonad, som skyddar mot sand och sol. På bilden står jag med Hesham. Efter några dagar i öknen rullar jag själv min turban så att den sitter som gjuten. Jag börjar allt mer trivas med den och i öknen går ju de flesta klädda så här.

Så är det inte i Luxor, där ökenfärden med fyrhjulsdrivna jeepar slutar. I Luxor blir jag med min turban en hopplös lantis eller något ditåt. På den lilla färjan över Nilen tjoar någon efter mig, ”Hej där Yassir Arafat”.

Förr kunde en beduin visa sin rikedom med kameler eller rentav köpa sig en hustru. I dag är det inte kameler utan fyrhjulsdrivna Toyotajeepar som gäller. Åtminstone är det vad turistfolket säger, fast jag tror inte att de resonerat med beduinerna om frågan.

I oasen Bahariya, 35 mil sydväst om Kairo driver svenska Ann Brun och hennes egyptiske man Ahmed ElShimy ”Golden Valley Hotel & Safari”. Ann hade doktorerat i Lund  men ville att livet skulle vara något mer än så – och flyttade till oasen, där hon är som en nutida Karen Blixen, men i Sahara.

Härifrån startar min ökenexpedition, sex dagar i Sahara, med Hesham Bahari från Alhambras förlag i Lund. Hesham är inte bara bokförläggare utan arrangerar också kulturresor och ökenexpeditioner till Egypten.

Tre Toyota Cruisers tar oss genom Svarta öknen mot Vita Öknen. En bit färdas vi längs asfaltväg men så svänger jeeparna av ut i öknens väglösa ingenting och allting. Landskapet skiftar oupphörligt. Jeeparna slirar över väldiga sanddyner som övergår i stenig mark, täckt av oxiderade svarta järnstenar.

I solnedgången slår vi läger på en magisk plats, bredvid vad Hesham kallar ”Alhambras plattformar”, tre besynnerliga ett par meter höga uppbygga cirklar, 20, 15 och 10 meter i diameter. Är det naturen som format dem – eller människor, men vilka i så fall och när? Och varför, med vilket syfte? Det finns inga svar. Men en gång var öknen här bebodd och täckt av savann. På andra ställen finns unika förhistoriska grottmålningar i Sahara.

Någon sentida besökare har med järnstenar textat på en av plattformarna: ”Earth shows God’s Glory”.

Jeeparna ställs i en kvadrat med en öppen sida. Vid elden en bit bort spelar den 23-årige kocken och chaufförerna sina sånger i natten.

– Vem har lärt dej laga så god mat, frågar jag kocken. Är det din mamma?

– Också en åsna kan lära sig allt genom träning, skrattar han. Hans egyptiska linssoppa med lime är oslagbar.

Alla kommer från Bahariyaoasen.

– Öknen är vårt hem, öknen är vårt liv.

Solen går ner över Sahara, himlen flammar upp, nymånen vilar som en skål i väster och nära Orion och Sirius. Från sovsäcken ser jag Saharas gnistrande Vintergata över mig. En ökenräv hörs helt nära.