Vi har gäster från Columbia, aplaoso, från Makedonien, från Suecia, stor aplaoso, och så kommer en svensk flagga fram på bordet framför mig. Det är musikkväll eller peña på Sachún i stadsdelen Miraflores.

Lokalen är packad med folk, musiken på högtyck, danser och folklore fyras av så det slår gnistor, med inslag från många av Perus skiftande färgstarka andinska kulturer.

Hela världen är här, vill konferenciern säga, en fortpratande smörsångare, som får upp publiken på dansgolvet och firar födelsedagar och bröllopsdagar på löpande band. Och så kommer de färgstarka akrobatiska saxdansarna och är av världsklass. Så här roar man sig i Lima, det börjar sent och slutar när vanligt folk går till jobbet.

När jag kommer ut på gatan i natten regnar det. Det regnar aldrig i Lima men den här kvällen strilar det och folk betraktar förundrade  väderfenomenet. Är det klimatförändringen, frågar man sig, och undrar om den kringliggande kustöknen en dag kommer att blomstra.

Förresten hur kunde de spanska erövrarna vara så dumma att de byggde en stad i öknen? Kanske kan några av de miljoner som bor i slummen utan rinnande vatten en dag börja odla sin egen potatis?

Mångmiljonstaden Lima är så skiftande att jag mest upplever staden i dess stadsdelar. Pueblo Libre, ”den fria staden” är en stad i staden, med rötter i det tidiga artonhundratalet och tiden för Perus självständighet.

Vid Simon Bolívartorget ligger Perus Arkeologiska museum i en byggnad förknippad med Perus självständighetskamp. Efter libertadorernas avgörande seger mot spanjorerna 1824 i slaget vid Ayacucho i de peruanska Anderna blev Simon Bolívar samma år det självständiga Perus förste president. Han gjorde huset till sitt högkvarter – samtidigt som byn döptes om till Pueblo Libre.

En religiös procession paserar med en helgonbild, en blåsorkester spelar gungande musik och klungor av barn viftar med vita ballonger.

Bolívar hade i Europa sett Napoleon kröna sig till kejsare och förlorat respekten. Snart blev han besviken också i Peru och lämnade landet 1827. Självständigheten hade inte förändrat något, eftersom en liten spanskättad elit behöll makten.

En spanskättad oligarki har ända in i vår tid suttit vid makten. Alejandro Toledo blev 2001 Perus förste indianske president. Men hans politik gjorde ingen skillnad och han blev inte omvald. Sedan 2006 styrs landet som gjort försiktiga framsteg av Alain García .

Perus politiska historia har  länge varit som den klassiska sydamerikanska schablonen – en oligarki som störtas genom en militärkupp och efterträds av en annan oligarki – ett mönster som i sin tur periodiskt avbrutits av uppror och sporadiskt våld från de bortglömda vid samhällets botten.

Det arkeologiska museet är ett av de bästa i Lima, med skatter ur Perus förkolumbianska förflutna. Man hade roliga saker att dricka ur här förr i tiden. En man med stor snopp från Mochetiden är onekligen ett originellt dryckeskärl liksom en annan figur, en man med händerna på knäna, från Nascatiden.

I Circuito Magico del Agua, en park nära Limas historiska centrum, arrangeras varje kväll en vattenfest, med sprutande fontäner och ljuseffekter. Det hela är så storslaget att parken kommit med i Guiness rekordbok som världens största fontänpark.

Människor strömmar till, evenemanget är omåttligt populärt och vem bryr sig då om att en tredjedel av Limas befolkning saknar rinnande vatten och att tiomiljonerstaden ligger i ett ökenområde utan regn.

Ljus projiceras på det flödande vattnet och skapar hisnande effekter. En kondor eller en bild av en kondor svävar på vattnet över parken. Och showen slutar med att en bild på den populäre borgmästaren projiceras på vattnet.

Jag går genom en tunnel av vatten utan att bli våt tillbaka ut i verkligheten.

En tredjedel av befolkningen i Lima lever i vad som kallas pueblos jovenes, slumområden. Är det så här världens framtid ser ut tänker jag när jag besöker Manchay, en timmes bilfärd från centrala Lima. I grusig knastertorr öken nästan utan växtlighet bor 50 000 människor i bosättningen, som har el men saknar vatten och avlopp. Perus huvudstad ligger i en öken där det regnar i medeltal under en millimeter per år.

När förhållanden på landsbygden blir sämre flyttar människor till storstädernas slumområden i hopp om bättre liv. Deras vardag är osynlig. Hit ut kommer inga turister, inga journalister, på sin höjd en och annan socialarbetare. Allt fler människor på jorden bor så här.

En blå vattenbil glider runt i området och folk får betala dyrt för att få sina vattentunnor fyllda. Några är av plast, andra av metall.

Limas borgmästare Luis Castaneda Lossio har byggt en ”solidaritetstrappa” uppför den grusiga sluttningen. Innan fick till och med gravida kvinnor på väg att föda hasa sig ner på branta grusstigar. Några jobb finns här inte. De som har något arbete får ta bussen flera mil.

Solen går ner över Stilla havet och himlen blir till guld. På Rosa Nautica dricker jag pisco sour medan solen går ner över den kalla Humboldtströmmen.

Till den här kusten kom Pisarro och de andra erövrarna som mördade indianerna, stal inkafolkets guld och skeppade det till Spanien, där allt smältes ner och smetades ut i landets kyrkor. Lite blev ändå kvar och finns  på muséerna där det ger en bild av en för alltid förlorad kulturs egenartade skönhet.

Nästa år firar man i flera länder i Latinamerika 200-årsjubiléet av befrielsen från Spanien. Andra tyranner tog över efter spanjorerna. Lokala jordägare, militärjuntor, transnationella bolag och  USA tävlade i brutalitet och om vem som mest kunde plundra kontinentens rikedomar. Men de senaste decennierna har inneburit stora förändringar, när land efter land skakat av sig beroendet också av USA.

De gamla schablonbilderna av kontinenten kan kasseras, diktaturernas tid är över. En ny tid har börjat, men vad den innebär kan man ännu bara ana och i många länder finns fortfarande utbredd fattigdom.