Kultur

På vännen och poeten Bengt Bergs blogg läser jag några rader i en dikt om omställningen till vintertid och tänker att precis så där är det ju.

Vi bär våra våra tidigare dagar med oss
när vi kliver in i en ny, en timma som skruvas tillbaka
och vi har signalerat ok till vintern …

På Internationella torget på bokmässan lyssnade jag på den suveräna unga tyska poetryslampoeten Nora Gomringer, som introducerades av Madeleine Grive från tidskriften 10-tal, som ger ut en svensk översättning av hennes dikter, ”Men säg något om natten då”.

Gomringer född 1980 i staden Bamburg har gett ut sex diktsamlingar på tyska. På mässan gav hon smaklprov både på tyska och på engelska. Några dikter handlade om hundar. En om en neurotisk och intelligent hundsom skulle tas om hand av en som inte var vardagshusse under några veckor, då en bruksanvisning medföljde. Annat handlade om hennes familj och hennes Tyskland, men också om elfteseptember 2001, då Nora Gomringer råkade befinna sig i New York.

Mycket på mässan handlar ”om” kultur. Att lyssna på Nora Gomringers onewomenshow var något annat, ett prov på ung vass tysk kultur av ett slag som sällan eller aldrig når över Östersjön till våra frostiga anglofierade breddgrader.

Till frukosten läste jag i GP:s kulturdel om antalet till svenska översatta titlar under 2010. Det var beklämmande siffror.

1) Från engelska 1889 titlar, 2) norska 157, 3) danska 136, 4) franska 115, 5) tyska 113, 6) nederländska 32, 7) japanska 31, 8) spanska 27, 9) ryska 27, 10) italienska 26.

Kulturellt är Sverige numera ungefär som en amerikansk delstat. Minus dödsstraffet dock.

PS: Läs mer om bokmässan på Bokmässebloggen, här.

Belarus eller Vitryssland står i fokus under bokmässan och inte bara som ”Europas sista diktatur”.

Poeten Katarina Frostenson förmedlade intryck från en författarresa i landet. En av de poeter hon mött satt bredvid henne i Göteborg, Marya Martysjevich. Som poet upplevde Marya Martysjevich trots allt en relativt stor frihet.

– Regimen vet vad jag gör. Men man låter oss poeter hållas. De är för lata helt enkelt, håller bara på med politiker och har inte tid att ägna sig åt poeter. Och jag själv skriver i metaforer. Ingen har förföljts för sina metaforer.

Belarus har två officiella språk. Presidenten och hans folk talar ryska. Den som använder belarus riskerar att bli tagen för oppositionell. Det gäller att hålla tungan rätt.

Jila Mossaed, iransk-svensk poet, besökte Helsingborg och biblioteket på torsdagen under de nordiska bokdagarna. Hon föddes i Teheran 1948. 1986 kom hon  som flykting till Sverige från kriget mellan Iran och Irak. I Iran hade hon gett ut flera diktsamlingar. I Sverige hamnade hon i Hagfors i Värmland och fick börja om från början. Hon var 38 år gammal då, ingen lätt ålder att lära ett nytt språk. Men redan 1997 publicerade hon sin första svenska diktsamling. Förra året kom hennes fjärde diktbok, ”Varje natt kysser jag nattens fötter”. Nu bor hon i Göteborg.

– När jag använder ett språk som inte är mitt eget ursprungsspråk är det som att simma i en bassäng, till skillnad från att dyka i havet.

I dag arbetar hon både med lyrik på persiska och svenska. Persiskan är språket för minnets dikter, svenskan för vardagens erfarenheter.

”Sakta har jag lärt mig/världens underligaste språk/exilens …”

Språkbytet är ingen enkel transformation. I en dikt heter det:

”Varför kan jag fortfarande inte/uttala ö/Öar/Sjöar/Öde/Ödlor/Öm, öm, öm/ Får man undvika en bokstav i tusen rader med dikter?”

I dagens Iran finns fler kvinnliga romanförfattare än på shahens tid. Jila Mossaed har kontakt med många av dem.

– De kan skriva vad de vill så länge de inte ifrågasätter islam eller regimen.

Många iranier bosatta i Helsingborg och många andra hade kommit till poesikvällen som inramades både med persisk musik spelad av Saeed Forsat och uppläsningar av den helsingborgska gruppen ”Poetisk plattform”, som i år gett ut en antologi med verk av tio poeter, ”Universum vid Sundet”.

”Landet poesi ligger mellan landet matematik och landet journalistik”, säger författaren Lars Gustafsson och ler förtjust över sin finurliga formulering, som får åhörarna att nyfiket vänta på fortsättningen. Det handlar om dikten och journalistiken när Lars Gustafsson intervjuas av Karin Olsson i Dagens Nyheters monter på bokmässan.

– När poesin är som bäst övertygar den som det goda matematiska beviset, säger Lars Gustafsson. Det kan vara som efter att ha läst en dikt av Tomas Tranströmer. Man blir aldrig fri från den.

Men poesin är också journalistik.

– Lyriken rymmer en verklighetsbeskrivning. I Sverige finns en stark linneansk tradition. När jag läser hans Lappländska resa fascineras jag över hur exakt Linné slår fast var myggorna slutar och flugorna tar vid. Förresten var Tranströmer insektssamlare …

Beatpoeten, pacifisten och anarkisten Tuli Kupferberg (t h på bilden från 2003) avled i veckan i New York, 86 år gammal. Kupferberg grundade på 1960-talet undergroundbandet The Fugs, som med sin musik protesterade mot Vietnamkriget och som med nihilistisk humor och frenesi gick till attack mot alla uppblåsta storheter och allt annat också. På den tiden spelade jag LP-skivan ”The Fugs first album” mest dag och natt.

I ”The nothin song” (nertill) på blandad engelska och spanska togs alla storheter ner på jorden till nothing/nada. Och i ”Kill for peace” (överst) skändades kriget som idé på ett sätt som våra svenska krigsivrare Sten Tolgfors och Carl Bildt borde begrunda innan de skickar fler soldater till Afghanistan.

The Fugs tog sitt namn efter den förskönande omskrivningen för fuck i Norman Mailers roman om andra världskriget, ”De nakna och de döda”, utgiven 1948. The Fugs grundades i en bokhandel i East Village i New York, på en grund av sex, droger, rockn’roll och poesi och kallades ofta det första undergroundrockbandet.

Tuli Kupferberg ( till höger på bilden tagen av Richard Avedon) hade på äldre dar en egen Youtubekanal där han kallade sig tulifuli. Han var vän med beatpoeter som Allen Ginsberg och LeRoi Jones och förblev genom hela sitt liv en symbol för en bohemisk livsstil, skrev New York Times för några år sedan. Då sålde författaren till ”1001 Ways to Live Without Working” sina dikter och teckningar på gatorna i närheten av sin lägenhet i SoHo. Han höll sig ung på vegetarisk diet och vägrade se sina dikter som bara provokation:

Mitt syfte är inte att chockera folk utan att få dem att ändra åsikt. Jag tycker att människor ska få säga precis vad de vill så länge de inte skadar någon annan. Att chockera folk är bara korkat och barnsligt.

Olivia och Loke var på onsdagskvällen på Dunkers i Helsingborg, där de inledde sin vårturné med poesi och musik på tusen volt till nio platser landet runt. För två år sedan stod Olivia Bergdahl på scenen på Dunkers, när hon välförtjänt tog hem segern i SM i Poetryslam. Nu hade hon med sig Loke (Nyström), ”Undergroundvisans härförare”. De tog en stor publik på Rumett med storm, rimmen var bortom all rim och reson och rytmerna fick asfaltvalarna att gnissla.

Sjäv fick jag smyga mig in i lokalen eftersom ett ålderssegregerat anslag utestängde alla som inte var mellan 15 och 25, men ingen såg mig. Någon gång kan väl generationer få mötas.

Två olika temperament flätades samman. Olivia läste:

”… för vem kan säga att de inte gillar
gulliga små hiphopkillar?
och helt ärligt får jag en smärre hjärtkatarr
varenda gång jag ser en skäggstubbig kille med gitarr
som spelar låtar han skrivit alldeles själv
jag faller som en fura i en norrlandsälv
för fattigmansromantiken
den rödvinsosande finlyriken
kedjerökare och självmordsförsökare
jag älskar svartklädda män …”

(ur Jag älskar genier av Olivia Bergdahl)

… och där stod ”Schyssta killen”, Loke med sin gitarr:

”… För jag är den schyssta killen. Ett av få manliga snillen
som förstått att det finns orättvisor mellan våra kön.
Och att jag själv i mångt och mycket har en del i könsförtrycket.
Att vi män så gott som jämt har högre lön.
Rätt att tränga oss i kön.
Jag är så p.k man kan bli. Härskarteknik och fördomsfri.
Om jag är feminist? Jag ber! Numer är jag nog mer av queer.
Och uppå internationella kvinnodan.
Då demonstrerar vi ihop och läser Edith Södergran. …”

(Ur Schyssta killens sång, som du kan lyssna till nedan)