Nordkorea och USA:s propagandakrig
Pentagons propagandakrig mot Nordkorea döljer det verkliga skeendet, skriver Brian Becker för amerikanska ANSWER, Act Now to Stop War and End Rascism. Läs mer
Pentagons propagandakrig mot Nordkorea döljer det verkliga skeendet, skriver Brian Becker för amerikanska ANSWER, Act Now to Stop War and End Rascism. Läs mer
Hugo Chavez, Venezuelas karismatiske, populistiske och kontroversielle president, avled på tisdagen. Omdömena om honom skiftar. Från amerikanskt håll har beskyllningarna mot honom varit rabiata, särskilt därför att Chavez nationaliserade amerikanskt oljeägande i landet. För det borde han förstås hyllas. USA plundrade under decennier Latinamerikas länder på deras råvaror. Läs mer
Wikileaks avslöjande av 400 000 klassificerade amerikanska dokument från Irakkriget är en av alla tiders främsta avslöjanden av krigets verkliga ansikte. Av materialet framgår att antalet civila dödsoffer är större än vad som rapporterats, att amerikanska och andra koalitionstrupper gjort sig skyldiga till tortyr och övergrepp och att man blundat för rapporter om övergrepp från irakiska regeringstrupper. Det mesta härrör sig till Bushs presidenttid. Men också president Obamas administration har blod på händerna. Den nya rapporten visar också att 15 000 fler civila dödats än vad man tidigare känt till, kommenterar Iraq Body Count. Siffran är nu fasansfulla 122 000 döda civila. Och därtill flera miljoner flyktingar.
I somras avslöjade Wikileaks 91 000 dokument om kriget i Afghanistan. Det fick till följd att den amerikanska regeringen utövade press mot Storbritannien, Tyskland, Australien och andra västländer att inleda kriminella undersökningar mot Julian Assange, Wikileaks grundare, och att så långt möjligt inskränka hans möjligheter att resa fritt, rapporterar oberoende amerikanska Freedom Now (se filmen härunder). Sannolikt har den svenska regeringen fallit under för amerikanska påtryckningar, när man i veckan vägrade Assange uppehållstillstånd i Sverige. Någon borde gå till botten med regeringen Reinfeldts agerande i fallet. SVT är för övrigt ett av de medieföretag som har haft tillgång till Wikileaks material sedan i somras.
USA har gjort sig skyldigt till brott mot folkrätten genom att strunta i att utreda långa rader av folkrättsbrott, sa professor Ove Bring på lördagen. Men den amerikanska regeringen slår förstås ifrån sig, är rasande över avslöjandena, i stället för att välkomna en diskussion om krigets sanna natur.
En krigsförbrytartribunal för Irak borde vara en logisk följd av den nya informationen. Men USA lär inte ställa upp på en sådan. Och USA har som bekant inte ens erkänt den permanenta krigsförbrytartribunalen i Haag. På Bushs tid stod ju USA utanför Världssamfundet. Är det så fortfarande?
Nobels fredspris nästa år borde gå till Wikileaks för de här avslöjandena om krigens verkliga ansikte i både Afghanistan och Irak. Bilden av båda krigen har fram till i år varit missvisande, lögnaktig och ofullkomlig. Nu kan ingen säga att man inte visste – och i förlängningen blir det svårare att inleda den här sortens barbariska krig. Wikileaks som ”whistleblower” är en av de mest uppmuntrande antikrigskrafterna i vår tid, när det högterknologiska kriget nästintill omöjliggjort vanlig journalistisk rapportering, som på Vietnamkrigets tid.
Israeli Attack on the Mavi Marmara, May 31st 2010 // 15 min. from Cultures of Resistance on Vimeo.
”Skjut inte vi är civila. Vi behöver medicinsk hjälp. Skjut inte, vi är civila …”
En hjärtskärande röst från någon av aktivisterna ombord på Mavi Marmara hörs upprepa ett nödrop till de attackerande israeliska soldaterna. Det är den amerikanska oberoende TV- och radiostationen Democracy Now, som offentliggjort filmen, som smugglats ut av en av aktivisterna ombord, Iara Lee, en av de få amerikanska aktivisterna på det fartyg där massakern ägde rum med nio döda.
Den israeliska armén beslagtog aktivisternas kameror, mobiler och datorer och försökte på alla vis förhindra andra bilder än sina egna propagandamässigt redigerade att nå omvärlden. Ändå lyckades Iara Lee föra ut ungefär en timmes råfilm, som ger en helt annan bild än den israeliska versionen. Det är skakande och obehagligt att se Iara Lees bilder, som visar desperationen ombord under attacken och hjälplösheten då människor förblöder och dör.
Den nya filmen ställd mot tidigare israeliska propagandaversioner stärker än mer kraven på en internationell utredning av det som skedde.
Folkrättsexperten Hans Corell understryker detta i en debattartikel i lördagens Dagens Nyheter, där han bland annat skriver:
I frågan om ”Ship to Gaza” står fredens folkrätt mot sjökrigets lagar. Oavsett vilken uppfattning man har är det som inträffat fullständigt oacceptabelt. För att den process som ändå är på gång ska bära frukt bör nu Säkerhetsrådet, med stöd av FN-stadgans Kapitel VII, beordra Israel att stoppa de olagliga bosättningarna på Västbanken, tillsätta en internationell opartiskt utredning om vad som hände ”Ship to Gaza” och begära att Internationella brottmålsdomstolen utreder de israeliska och palestinska parternas agerande under kriget i Gaza vid årsskiftet 2008-2009.

”Obammunism är kommunism” stod det på demonstrationsplakaten när tiotusentals demonstrerade i Washington den 12/9 mot president Obamas planerade sjukvårdsreform. Svenska medier rapporterade om protesterna som ett exempel på Obamas sjunkande popularitet.
Men vad var det som hände? Handlade det om ”folkliga protester” – eller om välorganiserade manifestationer finansierade av penningsstarka högerextrema krafter?
I en artikel i senaste numret av New York Review of Books (22 oktober 2009) analyserar Michael Tomasky bakgrunden till demonstrationerna.
Bakom det som kallats 9/12-demonstrationerna i år finns tre mäktiga krafter. I stort sett obegränsad finansiering av företag, ideologiskt pådrivande medier (i synnerhet Fox TV) och inflytelserika högerrepublikaner som offentlig ger sitt stöd åt protesterna, däribland den tidigare vicepresidentkandidaten Sarah Palin.
Demonstrationerna organiserades av en ny organisation ”Tea Party Movement”, som föddes i februari i protesterna mot Obamas krisprogram till stöd för drabbade husägare. Bakom organisationen ligger bland annat Koch Industries från Kansas, vars förste ägare Fred Koch var en av grundarna på 1950-talet av högerextrema John Birch Society. Koch finansierar också ”Americans for Prosperity”, vars syfte är att motsätta sig lagstiftning relaterad till klimatförändringar. En tredje organisation kallar sig ”Patients United Now” som betalar skrämmande TV-reklam mot förslagen till sjukförsäkringsreform.
Inte bara högerextrema stiftelser står bakom motståndet. Lobbyorganisationen ”Americas’s Health Insurance Plans” finansieras av privata resursstarka försäkringsbolag, som satsar väldiga belopp på att svärta ner reformplanerna.
I spelet mellan medier och intressegrupper blir fantasifoster som Obamas ”dödspatruller” (att staten ska få avgöra vem som ska leva eller dö) heta ämnen i absurda pseudodebatter.
Den nya högerns guru, Fox-TV-kommentatorn Glenn Beck har kallat presidenten för ”rasist” och sagt att Obama har ”ett djupt hat mot vita personer”. Becks program ses av tre miljoner tittare. Många amerikaner får det mesta av sin information från Fox. Obamaadminsitrationen har reagerat fränt på Fox krig mot presidenten genom att säga att kanalen inte ägnar sig åt journalistik utan blivit en del av oppositionen.
Tea Party-rörelsens 9/12-demonstrationer var utformade för att se ut som folkliga protester. Michael Tomasky visar övertygande att det handlar om något helt annat, om mycket penningstarka krafter lierade med extremhögern, till 98 procent vita, som också med rasistiska argument gör allt för att slå sönder Barack Obamas presidentskap.
Hatkampanjen mot Obama för tankarna till hur medborgarrättslagar motarbetades på sextiotalet, inte bara av vita sydstatsrasister utan också mycket aktivt av J. Edgar Hoover och hans FBI, i en process som ledde till mordet på Martin Luther King, det mord som några menar var en statlig avrättning.
Robert Capas fotografi av en döende soldat, tagen under det spanska inbördeskriget, hör till fotohistoriens mest kända bilder, en ikon över krigets ohygglighet. Men är bilden äkta? Har Capa fotograferat soldaten i just det ögonblick när han faller ner död, träffad av en kula? Eller är fotot arrangerat, med en statist som spelar träffad?
Det är tre kvarts sekel sedan bilden togs. I en ny bok hävdar en spansk forskare att det går att belägga att bilden är ett falsarium, skriver New York Times. I “Shadows of Photography” vill José Manuel Susperregui bevisa att Capas bild inte kan vara tagen vid fronten som Capa uppgett utan i en annan stad fem mil bort och långt från krigshändelserna. Susperregui har helt enkelt granskat bakgrunden i Capas bild och genom den kunnat identifiera platsen.
International Center of Photography i New York där Capas bildarkiv finns, fortsätter dock att hävda att bilden är autentisk.
Debatten är inte ny. Den brittiske propagandaexperten Phillip Knightley har tidigare fört fram liknande åsikter om Capas bild.
Spelar det någon roll? I en djupare mening blir vi berörda av bilden, därför att den ger en ”sann” bild av krigets vanvett och den enskilde soldatens lidande.
Ändå är frågan om bilders ”äkthet” förstås grundläggande, om en bild visar det vi tror att den visar. Vårt sätt att tänka och värdera formas av de bilder vi ser. Ett av de senaste exemplen på det är fotografiet när Saddam Husseins staty i Bagdad dras omkull av bagdadbor som jublande hälsar de amerikanska ”befriarna” välkomna.
Den bilden var fejk, ett av fotohistoriens mest riggade ”photo opportunities” skrev den brittiske journalisten Robert Fisk. Amerikanska
soldater fixade omkull statyn och bilden var länge en ikon för det ”goda krig” som USA:s förre och i mina ögon kriminelle president George W Bush förde mot Irak.