Kultur

”Udden – tidens gång” var titeln på en utställning för Skellefteå museum som teaterarbetaren Christina Lundström och filmaren Stellan Olsson gjorde tillsammans med bl a konstnären Jan Håfström, för en handfull år sedan. Det handlade om sågverket i Furuögrund några mil norr om Skellefteå, en gång en stor och levande arbetsplats, där allt efter nedläggningen bara lämnades kvar, så att naturen obevekligt återerövrar det människan tillfälligt lånat.

En av de sista morgnarna i augusti går vi på ”udden” tillsammans med Chrissie och Stellan. Här ligger rester av det som en gång var imponerande kajer, ett söndermultnande lager av pappersmassa som brann för många decennier sedan. I vattnet finns porslinsskärvor, trasiga flaskor och plötsligt en hel hög med skor.

Är det så här det kommer att se ut efter den stora katastrofen, undrar jag, när människor inte längre går på jorden, då alla prylar vi omgett oss med sakta återgår till naturen? Sådana tankar kan väckas av resterna av ett sågverk, dit för inte alls länge sedan stora mängder timmer flottades via Norrlandsälvarna.

Bjuröklubbs fyr (bilden) nämns i radio varje dag i sjövädrets magiska ramsa med fantasieggande namn på väderstationer, Bjuröklubb nordost 18. Fyren kastar sitt sken över havsbandet i Västerbotten och är nu automatiserad, fyrmästaren har lämnat plats för vandrarhemsgäster.

Dimman ligger tät om morgonen när vi före frukost vandrar i de steniga backarna på Bjuröklubb, där jag lär mig två nya ord, ”ryssugnar” och ”tomtningar”. En ryssugn (bilden) är en enkel hög med stenar, gjord kanske på 1700-talet för att elda i av de människor som bodde här tillfälligt. Av deras  hyddor återstår grunderna, tomtningarna, ett slags stenringar.

Vilka var det som byggde ryssugnarna? Var det ryska soldater? Eller var det fiskare och säljägare som gick i land här? Vissa forskare hävdar att ryssugnarna användes för att torka strömming. Står ”ryss” för folk från Ryssland, för soldater och farliga fiender – eller helt enkelt för främlingar, tillfälliga gäster på de här steniga kusterna?

Två nya ord varje dag före frukost blir mitt nya motto när jag från fyren ser ut över Bottenviken.

”Till minne av den 15 maj 1809, den enda dag som bragt ofred till vår eljest så välsignade bygd” läser jag på minnesstenen nära Lejonströmsbron i Skellefteå. Jag gillar formuleringen. Inte ett ord om ära och hjältar. 6 000 ryska soldater angrep och den svenska truppen på 600 man blev krigsfångar. Bara en soldat lär ha stupat.

Efter ytterligare några slag, de sista vid Sävar och Ratan den 19 och 20 augusti för 200 år sedan, hade Sverige besegrats av Ryssland. Den 17 september undertecknades freden i Fredrikshamn och Sverige förlorade Finland och delar av det dåvarande Västerbotten.

Tillsammans med vännerna i min läsecirkel ”De heliga idioterna” (bilden) reser jag i Norrland under en knapp vecka. Vi färdas genom saralidmanland och poenquisttrakter och torgnylindgrenbyar men läser en japansk roman av Haruki Murakami, ”Sputnik älskling”.

Vad hade hänt om ryssarna stannat kvar och erövrat också Norrbotten och Västerbotten? Tänk om dessa områden blivit ett Sameland när Finland vart självständigt? Kontrafaktiska historiefunderingar låter tankarna vandra iväg.

Hursom var det nog tur att Sverige först förlorade Finland och hundra år senare också Norge och därmed blev ett litet och snällt land utan stormaktsambitioner. Hade vi annars kunnat undgå att bli indragna i 1900-talets båda världskrig?