Kultur

I veckan hölls samrådsmöten på Stadsbiblioteket för H+områdets första faser Oceanhamnen och Bredgatan. Kanske blir det byggstart för 2 000 bostäder där redan 2014. Det innebär att Helsingborg om bara några år kan få nya och spännande centrala områden med blandad stadsbebyggelse.

För precis ett år sedan presenterades Imagine Helsingborg Manual, med idéer om H+områdets utformning. Sedan kom i höstas beslutet att senarelägga byggandet av Södertunneln för järnvägen, vilket innebär att H+området till en början inte kan integreras med Söder. Ändå är det nu de första stegen tas från ord och skisser till handling och realiserande.

I två nya hundrasidiga häften presenteras program för de båda områdena. Det är lätt att bli fascinerad av många inslag, som tanken på att förvandla Bredgatan, som går längs Campusbyggnaden till en lång kanal, ett ”blågrönt stråk” med flera småparker, torg, sport- och lekplatser (bilden t h).

I december 2011 genomfördes i vintermörkret det kreativa projektet Smack Bang i Folkets hamn, som fokuserade på att för helsingborgarna visa upp möjligheterna i det i dag tomma hamnområdet. I detta väldiga område kommer Helsingborgs centrum att få en helt ny framtoning de närmaste decennierna. Till skillnad från politikernas tjurskalliga planer för de nya Saltkristallerna rymmer skisserna för H+ (ännu så länge i alla fall) mängder av originella och kreativa inslag som kan tillföra Helsingborg unika urbana kvalitéer, om nu inte politikerna säljer bort också H+ för en grynvälling.

Folkets hamn syftar på Oceanhamnen. Tanken är att i ett tidigt skede, kanske redan på sensommaren i år, inrätta ett stadsbad där (bilden överst), vattenkvaliteten är ok. En pontonbro ska skärma av Folkets hamn mot färjetrafiken och det finns tankar på utrymmen också för kajakpaddling.

Om planerna realiseras innebär det att Söder får ett eget bad för första gången på över ett sekel.

Till sommaren finns planer på fortsatta events i H+området för att få helsingborgarna att återupptäcka och återerövra det unika området.

Länsstyrelsen ansåg som bekant att Saltkristallerna stred mot ”riksintresset” i Helsingborgs centrum. Riksantikvarieämbetet gick på samma linje. Flera olika argument framfördes.

Den riksintressanta stadsbilden skadades av Saltkristallerna påtagligt, på ett sätt som försämrade ”förståelsen av stadens uppkomst och tillbyggnad”, hette det.

Ångfärjestationen och perrongtaken intill ger nycklar till Helsingborgs framväxt och hamnens gamla användning skrev Riksantikvarieämbetet, som tydligt motsatte sig flytt eller rivning av stationen:

”Med beaktande av tidigare förändringar i området skulle en flyttning eller rivning innebära att denna koppling helt skulle försvinna och förståelsen för platsens historia gå förlorad.”

Boverket instämde i Riksantikvarieämbetets och Länsstyrelsens bedömning, som också delas av den upprörda opinion i Helsingborg, som skrev på namnlistor i protest.

I veckan la en politisk majoritet fram ett nytt förslag. Så nytt var det inte. Kongresshuset och hotellet var lägre, men innehåller vad jag förstår samma ytor och funktioner, det som är det viktiga för exploatören Midroc. Antalet bostäder är oförändrat. Kajpromenaden är nerskuren eller avskuren.

Politikerna struntar tjurskalligt i det nya förslaget i Länsstyrelsens, Riksantikvarieämbetets, Boverkets och helsingborgarnas mycket tydligt manifesterade åsikter att Ångfärjestationen inte ska flyttas.

Jag tvivlar på att det kommer att lyckas. Att bygga upp något som liknar stationen på andra sidan torget är fusk och fejk – och innebär att förståelsen för platsens historia går helt förlorad. I Helsingborg är nästan allt fusk: Kärnan är ett 1800-talstorn byggt för att se gammalt ut, Rådhuset försöker se ut som en tysk riddarborg, o s v.

För övrigt är The Tivoli, som fungerande musik- och kulturhus för helsingborgarna mycket viktigare än kongresshuset och lyxhotellet.

”Det finns bred politisk enighet om att Ångfärjetomten ska användas för att utveckla Helsingborg till en ännu attraktivare stad för helsingborgarna”, sa kommunstyrelseordförande Peter Danielsson, när ”omtaget” för Ångfärjetomten presenterades.

Hur helsingborgarna vill använda tomten och vad de inte vill använda den till är ovanligt väl dokumenterat efter den långa kampen mot halvmiljardbygget Saltkristallerna. Ändå hade Danielsson mage att fortsätta med att som en papegoja upprepa sitt gamla Midroc-mantra, ”omtaget möjliggör en centralt placerad hotell- och kongressanläggning som skapar välbehövliga nya jobb och nya bostäder”. Det vill säga exakt samma planer som väckte så våldsamma protester.

Det goda med det nya förslaget är att höjden är anpassad till kringliggande bebyggelse. Men Ångfärjestationen flyttas över torget, precis som i det ursprungliga förslaget. Det är en tydlig markering av att ett välbesökt musik- och kulturhus är ett pepparkorn jämfört med affärsmännens och besöksnäringens salta lyxhotell och kongressalar.

Dessutom verkar det som om Kajpromenaden kommer i kläm när de nya lyxbyggnaderna dras ända fram till vattnet. Överlever helsingborgarnas unika ”strög” längs hamnens kajer?

På bilden ovan höjer sig Helsingborgs silhuett med Kärnan och Rådhustornet över nya Saltkristallerna. Men stämmer bilden? De båda tornen verkar ritade på en höft.

I flera av kommentarerna till min blogg i går påpekar man att kongresshus blivit en trend i många svenska städer och att det inte alls kommer att vara enkelt att fylla den nya byggnaden med evenemang. Och vilka ska ha råd att bo i det nya lyxhotellet? Vems stad är egentligen Helsingborg?

Danielsson öppnar med sin presentation av projektet för andra halvlek av folkligt motstånd mot ett skrytprojekt.

Nya planer för ”Sveriges mest attraktiva tomt”, heter det i ett pressmeddelande på kommunens hemsida, utlagt efter en presskonferens på onsdagsförmiddagen. Saltkristallerna, höghuset som skulle kasta sina skugga över Hamntorget och Stortorget, är tack och lov inte längre aktuellt.

Efter alla bisarra turer läser jag det korta meddelandet med skepsis. Bland annat citeras Peter Danielsson, kommunstyrelsens ordförande:

– Det finns bred politisk enighet om att Ångfärjetomten ska användas för att utveckla Helsingborg till en ännu attraktivare stad för helsingborgarna. Omtaget möjliggör en centralt placerad hotell- och kongressanläggning som skapar välbehövliga nya jobb och nya bostäder. Dessutom blir Ångfärjetomten en tryggare och mer levande plats.

Jag förstår att Peter Danielsson känt sig otrygg med Ångfärjetomten efter alla opinionsstormar mot Saltkristallerna. Kommer omtaget att göra honom tryggare??

”Omtaget” har som första prioritet att snabbt bygga en hotell och konferensanläggning på samma plats som tidigare, efter en utredning som man låtit göra. Midroc är kvar på banan, det tycks vara det viktigaste. Ångfärjestationen och The Tivolis verksamhet är inget prioriterat, ingen grundförutsättning.  ”Ångfärjestationen ska prövas i befintligt och flyttat läge”, heter det. Suck.

 Är det kontentan av den långa debatten att en hotell- och kongressanläggning gör ”Helsingborg till en ännu attraktivare stad för helsingborgarna”? Nejh, verkligen inte. Det var ju just det som helsingborgarna reagerade mot, att platsen gentrifierades på ett sätt som skadade ”stadens själ” och störde kontakten med havet, att politikerna sålde ut staden och det man floskulöst kallar ”Sveriges mest attraktiva tomt”.

Det ser ut som om man gör ett nytt försök att råna medborgarna på Helsingborgs mest oskattbara urbana värden för ”besöksnäringens” och Midrocs skull. Jag hoppas att jag har fel.

Stadsbyggnadsförvaltningen har tagit fram en kultur- och volymstudie samt idéskisser för Ångfärjetomten där hänsyn tagits till kommuninvånares och länsstyrelsens synpunkter. Det låter ju bra, liksom resonemangen att den nya bebyggelsen ska anpassas till den befintliga och med hänsyn tagen till ”riksintresset”.

Nu är det bråttom, bråttom. Stadsbyggnadsnämnden ska ta fram nytt planprogram för samråd redan i vår. Kommer det att ge andrum åt eftertanke och nytänkande?

Två underliga och olika skisser av förslaget presenteras. Med pressmeddelandet på hemsidan finns en skiss där Ångfärjestationen ligger onaturligt inklämd kvar på nuvarande plats. Inne i materialet finns en nästan likadan skiss, där Ångfärjestationen flyttats till andra sidan Hamntorget, precis så som man planerade i de ursprungliga Saltkrikstallerna. Jag antar att det är den varianten som kommer att gälla till slut (se bilden här under).

Därför känner jag mest skepsis, tills jag övertygas om motsatsen.

”Historiskt vansinne” var rubriken på huvudledaren i Expressens fredagstidning, signerad Malin Siwe. Till artikeln fanns en bild på Ångfärjestationen i Helsingborg. Vad det stationen som blivit vansinnig eller Expressen, undrade jag, men behövde inte läsa långt för att förstå hur det förhöll sig.

Siwe dundrade på och krävde ny lagstiftning då det gällde stadsplanering. Länsstyrelsens resonemang om riksintresse avfärdade hon som åsikter från ”statligt anställda skönandars”. Färjestationen borde rivas tyckte hon, eftersom byggnaden användes ”delvis som nöjesställe” och det inte längre går några tåg eller färjor dit.

Hur är det med Stockholms gamla huvudpostkontor på Vasagatan? Dit kommer inga brev längre, riv kåken! Kan man argumentera så? Bara i Expressen.

Siwes och Expressens intresse för Helsingborgs stadsmiljö är yrvaket. Skribenten har noll koll på bakgrunden och hennes artikel är full av felaktigheter. ”Större delarna av Helsingborg” är riksintresse påstår hon. Men det är fel. Sen påstår hon att ”Alliansstyret och Socialdemokraterna” vill bygga kongressanläggning och hotell. Men det är också fel. Socialdemokraterna har lyssnat på folkopinionen och på Länsstyrelsen och klokt nog begärt ”omtag”.

Det finns sedan några veckor vansinnigt nog ingen demokratisk majoritet för bygget. Malin Siwe har missat det. Sedan skriver hon okunnigt om ”riksintresset” som något löjligt för ”tillfälliga historieturister”. Så är det ju inte alls. Hon ställer dessa ”tillfälliga historieturister” (läs Länsstyrelsen) mot ”invånarnas intressen”, men har missat innebörden i den opinionsundersökning som visade att helsingborgarna med stor majoritet var mot Saltkristallerna.

Hennes ledare är ett sammelsurium av löst tyckande och felaktigheter. Rena vansinnet faktiskt.

Peter Danielsson är arg, läser jag i onsdagens HD. Kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg ogillar socialdemokraternas nya hållning i frågan om Saltkristallerna, som innebär att mångmiljonbygget inte kan genomföras och att Ångfärjestationen bevaras. Danielsson är djupt orolig för hur omvärlden ser på Helsingborg efter detta.

– Det är jätteviktigt att ha bra relationer med exploatörer …

Men bäste herr ordförande, det är ju inte ”omvärlden” som har valt dej och inte heller ”exploatörerna”. Det där har du fått om bakfoten. Det är ju faktiskt väljarna här i Helsingborg som du ska bekymra dej om och inga andra.

Jo, kanske ska du också bry dig om Länsstyrelsen, som ser till att lagarna i landet följs och med stor skärpa gång på gång har understrukit att Saltkristallerna bryter mot lagarna och inte är förenligt med det noga definierade riksintresset.

Hur vore det med en grundkurs i demokrati? Bättre sent än aldrig.

Första budet är ju inte så svårt: En demokrati utgår från väljarna, inte från exploatörerna.

Andra budet är inte heller krångligt: Demokrati är mer än enbart en röstsedel vart fjärde år.

På presskonferensen i rådhuset på tisdagseftermiddagen klargjorde socialdemokraterna Jan Andersson och Mikael Skoog tydligt varför man nu kräver ”omtag” då det gäller Saltkristallerna och tar initiativ till ett nytt planarbete. Helsingborgarna har tydligt sagt ”vi vill inte” och länsstyrelsen ”vi får inte”. ”Vi är inte oberörda av folkopinionen som varit”, medgav Mikael Skoog och Jan Andersson fyllde i med att klargöra att politiker ska driva saker men inte köra huvudet i väggen. Sakfrågan har hamnat i en återvändsgränd och de 14.800 namnunderskrifterna är många.

– Ångfärjestationen ska vara kvar på nuvarande plats, sa Jan Andersson. Länsstyrelsen är väldigt tydlig på den punkten och vi måste rätta oss efter det.

Två rationellt resonerande politiker väcker min respekt. Låt oss hoppas att diskussionen nu kan växla inpå nya spår.

Återstår bara att se hur treklöverns politiker reagerar i det nya läget.

Efter mötet i rådhuset traskade jag ner till Hamntorget för att prata lite med den gamla Ångfärjestationen. Det var inte länge sedan visarna på stationen stod på fem i tolv. Nu var klockan halv tre och stationsklockan stod på 12.10, vilket jag såg som ett gott tecken. Det rör på sig.

Jag frågade huset hur hon gillade det nya läget och fick ett muttrande svar. Kanske hade hon hoppats på att få flytta fram till Inre hamnen för att slippa att månad efter månad bara titta på den fula f d sundsbussen Simara Ace. Men då hade jag väl lobotomerats, suckade hon sen och syftade på att det mest var byggnadens yttre som Midroc skulle tvingas bevara.

Nu ser det ut som om Ångfärjestationen slipper att stå i skuggan av något pråligt lyxhotell och att hon kan se fram mot ett nytt liv, kanske snart som k-märkt vördnadsvärd dam med rock.

– Men jag tål inte alla bilarna här ropade hon efter mig. På Hamntorget finns ju nästan inte en katt och än mindre än människa. Gör en park här, sa hon och sätt ut lite bänkar och plantera blommor.

Socialdemokraternas helomvändning om Saltkristallerna innebär att skrytbygget inte blir av. Det klubbades i maj i kommunfullmäktige med 50 röster mot 15. Nu är det augusti, snart höst och det parlamentariska läget har blivit det omvända. Nu finns en majoritet också i kommunfullmäktige mot bygget som skulle ”satt Helsingborg på kartan”, enligt somliga, med 35 mandat mot jämfört med 30 för. Så bra.

För alla oss som ogillat bygget från början känns det här förstås bra. Men det är ännu viktigare ur demokratisk synpunkt. Demokrati är mer än en valsedel vart fjärde år, det fordrar öppenhet och dialog mellan politiker och makthavare.

Socialdemokraternas nya hållning kan förstås betraktas som opportunistisk, men ändå, det krävs politisk mod att frångå fastlåsta uppfattningar, lyssna på medborgarna, rannsaka argument och egna hållningar och tänka om. Dessutom är det krass politisk realism. Och i djupare mening demokratiskt.

På köpet blir Helsingborg en vackrare och roligare stad!

Saltkristallerna innebär ”påtaglig skada på riksintresset för kulturmiljön i centrala Helsingborg”, skriver Länsstyrelsen som motivering för att man upphäver den detaljplan för miljardbygget som i juni godkändes av ett oenigt kommunfullmäktige.

Beslutet är välmotiverat och helt i linje med de reaktioner som kommit från många helsingborgare, i samband med namninsamlingen om folkomröstning och också i den opinionsundersökning som HD genomförde där 60 procent var emot projektet.

Stadsbyggnadsnämndens ordförande Magnus Jälminger (bilden) säger i HD att han är förvånad eftersom han upplever sig ha haft ”en bra dialog med länsstyrelsen”. Han tycks omyndigförklara länsstyrelsen – i stället för att ta till sig innebörden av beslutet. Och han tycks helt sakna känsla för vad ”riksintresset” innebär, trots att det är väldefinierat.

– Vår lagstiftning är tydlig när det gäller påtagliga skador på ett riksintresse, säger samhällsbyggnadsdirektör Kajsa Palo på Länsstyrelsen i Skåne län.

I länsstyrelsens niosidiga redovisning av de starka motiven till beslutet är man kristallklar. Jag har svårt att tänka mig att beslutet kommer att kunna rivas upp av en högre instans.

Staden Helsingborg har vuxit från medeltiden till 1900-talets hamn- och industristad. Saltkristallerna försvårar, heter det i länsstyrelsens skrivelse,  ”läsbarheten av platsen” och det i den allra mest centrala delen av staden. Den planerade bebyggelsen avviker kraftig från områdets byggnadstradition på ett sätt som raderar ut de kulturhistoriska sambanden.

Allt det här är självklarheter för de flesta helsingborgare och har liksom rader av andra argument upprepats otaliga gånger under den här för tilltron till den lokala demokratin så destruktiva processen.

Det enda demokratiskt rimliga borde vara att ”politikerna” nu tar sitt ansvar och inleder arbetet på att utifrån hänsyn till länsstyrelsens argument skapa ett alternativt förslag som är förenligt med riksintresset, med en placering i H+området.

På onsdagen överlämnades 14 825 namnunderskrifter till kommunfullmäktiges ordförande Carin Wredström (M) med begäran om folkomröstning om Saltkristallerna, lyxhotellet och kongresshuset i centrala Helsingborg. Personer från alla olika partier har skrivit under. Resultatet bekräftar det engagemang mot prestigebygget som framkom av HD:s opinionsundersökning tidigare i år, då 60 procent av helsingborgarna förklarade sig vara emot.

Enligt lagen ska en rådgivande folkomröstning genomföras om minst tio procent av de röstberättigade kräver det och en tredjedel av kommunfullmäktiges ledamöter ställer upp på kravet. Det första kriteriet har man uppnått med råge. Men enligt vad HD skriver förefaller politikerna inte vara intresserade av en folkomröstning. Frågan dryper av politisk prestige. Det är obehagligt. Här tycks råda total dövhet från makthavarnas sida.

Det folkliga engagemanget i ett stort byggprojekt borde vara något positivt, särskilt när det gäller ett bygge med så avgörande påverkan på stadens profil och själ som det här. Politikerna borde rimligen kommunicera med medborgarna. I stället har de gått i baklås.

Jag antar att många i kommunfullmäktige röstar efter partilinjen och mot sin egentliga övertygelse. I så fall är det ynkedom. Ett rimligt krav är att kommunfullmäktigeledamöterna ger uttryck för sin individuella hållning.

Saltkristallerna nu blivit en demokratifråga. Den svenska representativa demokratin är i likhet med andra politiska system, som det engelska med enmansvalkretsar, inte alltid fullkomlig. Verklig demokrati kräver kontakt med folkliga rörelser och dialog. När det gäller Saltkristallerna tycks formalia med samrådsförfarande bara ha varit skendemokratiska processer.

En folkopinion av det här slaget kan man inte bortse från i en demokrati.

Särskilt inte som det ytterst mest av allt tycks handla om pengar. Saltkristallerna är verkligen mycket långt ifrån det allra viktigaste för Helsingborg och helsingborgarna, tvärtom det är en historielös stöld av de vackraste delarna av staden.

Bilden ovan: Miljöpartiets Rickard Persson och Annika Román Lundskog räcker över helsingborgarnas namnunderskrifter till Carin Wredström.