Stadens själ?

20 februari, 2012 klockan 17:42

I tidskriften Turist, som ges ut av Svenska Turistföreningen, läser jag en spännande artikel av Dan Hallemar om att hitta själen i den svenska staden, ”Spaning på stan”. Professorn i kulturgeografi Lars Aronsson, reflekterar över turismen.

– Turismen handlar om att konstruera, marknadsföra och sälja en viss bild av en plats, att skapa en efterfrågan och en förväntan, säger han. Och det har medfört att alla städer marknadsför sig ungefär likadant.

Men var finns stadens själ då, undrar Hallemar? Han kliver av tåget i Lund och kommer till något som ser ut som en förort från 1973. Mörkt , murrigt, en bankomat och ett litet torg. Malmö är annorlunda, här hamnar han nästan direkt på storslagna Stortorget och känner wow.

Helsingborg finns inte nämnt i texten och det kanske är tur. Att stiga av tåget eller än värre långfärdsbussen i Helsingborg på Knutpunkten är en näradödenupplevelse, att komma till formidabel ickeplats, med sällan fungerande rulltrappor och ingenting som har med Helsingborgs egenart att göra.

Har Helsingborg någon själ? Ja kanske, ungefär där Färjestationen finns och staden möter havet och längtan ut i världen, just där politikerna ville skära halsen av själen med Saltkristallerna.

Dela

Osloterminalen, Oceanhamnen och Folkets hamn

12 december, 2011 klockan 22:09

På 1900-talet steg jag en tidig morgon för sista gången av Oslofärjan i Helsingborg. Färjorna Köpenhamn – Oslo slutade 2006 att gå in i Helsingborg. Sedan dess har Osloterminalen i princip stått tom. När jag nu åter besöker samma väl bibehållna byggnad är det som om tiden har stannat.

Allt ser ut som om man bara väntade på att en Oslobåt åter skulle lägga till. Men nu väntar Osloterminalen på ett nytt liv. Kan den rentav bli ett kulturhus?

Terminalen ligger längst ut mot havet på Oceanpiren. Utsikten mot Sundet och färjetrafiken är suggestiv. Men det här är numera ingemansland. Känslan att komma dit en decemberkväll 2011 får mig att tänka på det sena 1800-talets upptäcksresande och de vita fläckarna på Afrikas karta.

Ändå är det här kanske den allra mest spännande platsen i Helsingborgs geografi – men lämnad åt sitt öde.

Några av Helsingborgs mest centrala delar vid havet är vita fläckar i de flesta helsingborgares vardag. Här ute finns så gott som ingen verksamhet, ingenting. Osloterminalen är ett ingenstans, en relik från en annan tid.

Men inte länge till. På lördag öppnas från kl 15 till 03 på natten tre byggnader runt Oceanhamnen för allmänheten under ett tolvtimmars kulturevenemang, Osloterminalen, Magasin 407 och HH-Ferries – under mottot ”Smack Bang i Folkets hamn”, som ett kreativt led i H+ stadsförnyelsearbete.

På måndagen användes Osloterminalen till ett spännande ”Visionärt knytkalas om konstens roll i samhällsutvecklingen”, med anknytning till H+, i regi av Riksutställningar och lett av W.I.S.P, Women in Swedish Performing Arts, som en heldags ”Open Art”.

Dela

The City Solution

6 december, 2011 klockan 10:04

National Geographic belyser i nya numret (dec 2011) ”The City Solution”, med utgångspunkterna att jordens befolkning nyligen överskridit sju miljarder människor och att över hälften av alla sedan förra decenniet lever i städer.

År 1800 fanns tre miljonstäder på jorden, Peking var med 1.1 miljoner den största staden, följd av London och Tokyo med vardera en miljon invånare.

År 2010 finns 442 miljonstäder. Tokyo har 36.7 miljoner, Delhi 22.5 miljoner, São Paulo 20.3, Mumbai 20 och Mexico City 19.5 miljoner. I Kina finns 89 miljonstäder, i Indien 46, i USA 42, i Brasilien 21 och i Mexiko 12.

Föga förvånande listar tidskriften som de mest ”betydelsefulla” städerna New York, London, Tokyo och Paris.

Man konstaterar att om fyrtio år kommer sjuttio procent av mänskligheten att bo i städerna. Många människors liv kommer än mer i framtiden att formas av villkoren i mega- och metastädernas växande slumområden.

Bilden överst från Singapore och den här invid från koreanska Soeul.

Dela

Den hotade megastaden Tokyo

16 mars, 2011 klockan 10:51

Världens största stad Tokyo, med omkring 35 miljoner invånare, ligger bara 25 mil från den havererade reaktoranläggningen i Fukushima Daiichi. Nu rapporteras också i Tokyo förhöjda nivåer av radioaktiv strålning.

Befolkningen har börjat hamstra sådant som mat, vatten, stearinljus och ansiktsmasker (bilden visar en mataffär i Tokyo med tomma hyllor efter hamstring). Svenska UD avråder från icke-nödvändiga Tokyoresor.

Värsta tänkbara scenario är så kusligt att få vågat formulera tankar åt det hållet. Men vad händer om stora mängder radioaktivitet läcker ut från en eller flera av de havererade reaktorerna och ogynnsamma vindar för utsläppen mot huvudstaden?

Om Tokyo blir obeboeligt för människor – vart ska befolkningen ta vägen? Ingenstans. Det går inte ens i ett högteknologiskt samhälle att på kort tid evakuera så många personer. Och i ö-riket Japan är förutsättningarna ur det perspektivet extremt ogynnsamma. Vad händer då? Kan vi göra något, vi som lever långt från sprickzonerna.

Japan är det enda landet i världen som har utsatts för en kärnvapenattack. USA:s båda atombomber mot Hiroshima och Nagasaki dödade mer än 200 000 människor och minnet av bomberna och den långvarigt livshotande radioaktiva strålningen har satt djupa ärr i det kollektiva japanska medvetandet. Många ohyggliga minnen väcks till liv av den senaste veckans katastrofer, av jordbävningen som blev en tsunami som slog sönder flera så kallat säkra kärnkraftverk. Nu hotar dödlig radioaktivitet åter stora delar av den japanska befolkningen. Var kärnkraften som tillväxtmotor värd det priset?

Attacken den 11 september riktades mot New York, en annan av världens trettiotal megastäder (med över tio miljoner invånare). Allt större andel av mänskligheten lever i någon av världens 500 miljonstäder. I deras slum och skyskrapor formas framtiden – men kanske också undergången.

Bara en sak är säker. Händelserna i Japan dessa marsdagar kommer att liksom elfteseptemberattentaten kasta mörka skuggor över mänsklighetens framtid.

I Tyskland har man redan dragit i nödbromsen och beslutat att omedelbart tillfälligt stänga landets sju äldsta kärnkraftverk.

Dela

Stadsrummets öppna famn mot havet

13 mars, 2010 klockan 22:01

”Barcelonas stadsrum (bilden) öppnar famnen mot havet, liksom Lissabons. Men i Oslo finns starka ekonomiska intressen som vill bygga barriärer mot havet och fjorden liksom här i Helsingborg.”

Den norske författaren och historikern Karsten Alnaes mötte på lördagen förre teaterchefen Lars Svenson i serien ”Samtal på Dunkers”, arrangerad av Föreningen Norden. Alldeles i inledningen kom det att handla om destruktiva likheter mellan Oslo och Helsingborg, hur politiker säljer sig till kapitalstarka affärsintressen på ett sätt som går ut över staden, särskilt över stadsrummets kontakt med havet.

Det är viktigt att städer när man bygger nytt tar hänsyn till historiska miljöer. Stadens historia manifesteras i dess byggnader på ett sätt som ger kontinuitet och identitet åt oss som lever i städerna, fortsatte Alnaes, som, kändes det, kunde ha deltagit i demonstrationen mot Saltkristallen.

Efter samtalet strövade jag längs kajen bort mot Inre hamnen och blev återigen djupt bedrövad när jag försökte föreställa mig hur det planerade tolvvåningsbygget skulle ta över och förstöra den här platsen där Helsingborg mer än någon annan stans öppnar famnen mot havet.

Namninsamlingen med krav på folkomröstning i protest mot planerna fortsätter, listor finns på http://www.bevarathetivoli.se.

Dela

Ett större Väla eller ett mänskligt Helsingborg?

13 juni, 2009 klockan 22:09

Väla ska byggas ut. 700 nya jobb skapas på så vis, läser jag, när jag efter en månads resa i den amerikanska Södern är tillbaka i Helsingborg och går igenom högarna av tidiningar som samlats.

Väla är ok som det är. Men varför ska det bli större? Ska vi nödvändigtvis behöva gå mot en liknande fullständigt hopplös utveckling som i USA, undrar jag. Där har stad efter stad kollapsat, stadskärnorna är folktomma, det finna inga affärer och matställen. Allt sker ute kring motorvägarna vid stora köpcentra. Det är där folk lever, vid motorvägarna och i avlägsna segregerade förorter.

Vi är så vana vid den europeiska staden att vi tar den för självklar. Men det är den ju inte, som så mycket annat kan också staden komma att ”amerikaniseras” på kommersialismens villkor. Någonstans finns en brytpunkt, när centrum blir ”olönsamt” och faller sönder. Då kommer vi inte längre att kunna fortsätta att gå till fots i en stad som lever, där det finns affärer, matställen, fik och andra människor. Det kan gå fortare än vi tror.

I Alabama bodde jag en helg i Birmingham, en gång en stor industristad. I downtown fanns inga människor överhuvudtaget, ingenstans att äta, inte en gång café. Jag gick mellan tomma parkeringshus, öde parkeringstomter (bilden: tomt p-hus och tom parkering, mitt i stan), igenbommade affärer, byggnader med trasiga rutor och helgnersläckta kontorshöghus. Det gick inte ens att få nån jävla hamburgare utan att åka iväg med bilen.

När Väla byggs ut tar vi flera steg på vägen mot ett sådant tillstånd, ett förstörande av den mänskliga staden. Staden utarmas, avgaserna påverkar miljön, det är påtagligt. Men också våra sociala mönster och sådant som våra matvanor påverkas destruktivt.

Mark Kurlansky, känd för svenska läsare bland annat för sina originella böcker om torskens och saltets kulturhistoria, diskuterar de här frågorna i sin senaste bok, utgiven i år. Titeln anger vad den handlar om: ”The Food of a Younger Land”, särskilt den långa undertiteln ”Ett porträtt av amerikansk mat före de utbyggda motorvägarnas, kedjerestaurangernas och den frusna matens tid, när det nationen åt betingades av årstider, regioner och traditioner …”.

A portrait of American food–before the national highway system, before chain restaurants, and before frozen food, when the nation’s food was seasonal, regional, and traditional–from the lost WPA files.

Dela

Memphis övergivna pyramid

3 juni, 2009 klockan 05:31

I USA har de flesta städer besynnerligt stendöda stadskärnor, med igenbommade lokaler och öde rivningstomter mellan väldiga parkeringshus och höga kontorshus.

Kan ett land fungera utan levande innerstäder, bara utifrån bilismens behov?

Memphis hade ända in på 60-talet en innerstad full av liv. Handeln med bomull på Mississippi och via järnvägen. Kommersen florerade. I gatukorsningarna runt centralstationen fanns poliser 24 timmar om dygnet för att dirigera trafiken. Så är det inte i dag, mest öde bara.

På Arcade restaurang, snett över gatan från stationen, berättar en man hur de breda trottoarerna längs huvudgatan Main street då var fulla av liv. Staden var visserligen segregerad. Men den levde.

På kort tid förändrades allt. Järnvägen förlorade sin betydelse, när folk övergick till bilen eller flyget. Mordet på Martin Luther King 1968 följdes av social oro. Allt fler gav sig av från innerstaden till förorterna och innerstadens hotell, affärer och restauranger bommade igen. Innerstaden slutade helt fungera.

– De här kvarteren blev en spökstad. Allt gick på några år.

Memphis har inte återhämtat sig ännu, även om i ärlighetens namn skett en långsam förbättring sedan början av 90-talet. Men mycket återstår. Ett exempel: I norra downtown byggdes 1991 nära floden en 32-våningar hög pyramid, till storleken två tredjedelar av Keopspyramiden i Egypten. Med pyramiden blev Mississippi som Nilen och Memphis som egyptiska Memfis.

Pyramiden, ett amerikanskt Globenprojekt, var en lokal för utställningar, konserter och sportevenemang. Men den gick i konkurs och står tom och övergiven sedan 2005, som så många andra byggnader.

Vad händer med Memphis och andra trasiga amerikanska städer? Och hur kan man bygga en 32-våningspyramid och sedan bara låta den stå tom och falla sönder?

Dela

Fler bilar säljs i Kina än i USA

11 februari, 2009 klockan 13:20

De stora nyheterna blir sällan nyheter i medierna. Någon gång under detta decennium, kanske 2007, levde för första gången i mänsklighetens historia fler människor i städer än på landet. Det är slummen som växer mest. Framtidens typiske invånare lever inte i en skyskrapa av glas och stål utan i stinkande slumområden. Världens slumbefolkning växer med 25 miljoner om året. Var 25:e människa lever i metastäder, städer med över 20 miljoner invånare.

I onsdagens Svenska Dagbladet finns en notis på nio rader. För första gången har det under en månad sålts fler bilar i Kina än i USA, i januari 735 500 mot 657 000. Det beror i och för sig på att försäljningen minskat mer i USA än i Kina, men är ändå historiskt.

Antalet bilar i Kina kommer att vara fler än i USA någon gång efter 2020, enligt Goldman Sachs. Indien kommer att ha fler bilar än USA år 2035.

Vad innebär det för miljön och för världsekonomin? Hur påverkas våra värderingar?

Många har jämfört Kinas ekonomiska situation i dag med den i USA omkring år 1900. Internationella Valutafondens prognoser siar att Kinas ekonomi kommer att vara större än USA:s år 2040, med Indien på tredje plats följt av Japan, Mexiko och Ryssland.

Här intill den kinesiska bilen Brilliance BS6.

Dela

Att läsa staden: Ängelholm

9 januari, 2009 klockan 10:32

När jag rör mig i en stad läser jag dess uttryck, stadens språk. Många svenska städer ”ser likadana ut”, med torget, ströget, samma butiker från samma affärskedjor. Men så finns det sådant som ger egenart.

I Ängelholm är det Rönne å, Stortorget, Tingstorget och Storgatan som ger identitet. Ån är besynnerligt undanstoppad i stadsbilden som vore den en pinsamhet. Storgatans byggnader är inte mycket att titta på, folklivet på Storgatan är det intressanta, människor i rörelse, att mötas och växla några ord.

Allra mest finns Ängelholms själ på Stortorget, med sin torghandel, sina fina dimensioner och med de speciella byggnaderna där, det gamla rådhuset, den lilla kyrkan och biblioteket. I en text från 1958 skildrar Jolo, Jan Olof Olsson, i sin ”Mina städer” Ängelholm så att jag känner igen mig ett halvsekel och en gråvinter senare:

”Torget i Ängelholm är en av mina avhållna uppehållsplatser i Sverige. Där finns ingenting som inte finns runt andra torg i landet – kyrka, jordbrukarnas kreditkassa, möbelaffär, taxistation och annan nödtorft. Men Ängelholms torg har en egen atmosfär, ett sommarlätt och frikostigt lynne som försätter mig i detsamma.”