H+, tunnlar i Helsingborg och Stockholm
Stockholms biltrafik har allt mer underlättats genom ett avancerat system av stora och långa tunnlar under centrala delar av staden. Det känns som om bilismen och bilarna fått sina tunnelbanor under de senaste decennierna. Det är förstås bra för stockholmare och andra som bilar i huvudstaden.
Störst tunneln är den åtta år gamla Södra länken, som består av östgående Hammarbytunneln, 3835 meter och västgående Årstatunneln 3823 meter, med flera anslutande tunnlar längs vägen.
Vem har betalat dessa väldiga investeringar i tunnlar i Stockholm, undrar jag? Enligt Wikipedia betalade staten 5,6 miljarder och Stockholms kommun 827 miljoner, enligt en uppgörelse i december 1997.
H+området, Helsingborgs nya och angelägna framtidsbygge, har fått problem, skriver HD. Det handlar om buller men också om den uteblivna 1,3 km långa Södertunneln, som skulle knutit samman nya H+ med gamla Söder och skapat en sammanhållen stadskärna. Genom H+ skulle arkitektoniska visioner kunnat skapa en unik vattennära ny del av centrum.
Men mycket hängde upp sig när tunnelkostnaderna visade sig rusa i höjden, vilket för snart ett år sedan fick kommunen att dra i nödbromsen. Omständigheterna verkar oklara. Kostnaderna steg från 2,3 miljarder till 3,1 miljarder, men 40 procent var förutsägbara kostnadsökningar enligt index. I HD måndag heter det att det är ”oklart om och när det blir någon Södertunnel och hur den i så fall ska finansieras”.
Infrastrukturprojekt av det här slaget borde rimligen stöttas av staten. Men så verkar inte vara fallet när det gäller H+.
Uppenbarligen betalar staten gärna tunnlar i Stockholm och Malmö men inte i Helsingborg.



som skildrar hennes familj och nära vänner, alldeles särskilt den för tidigt bortgångna författare Susan Sonntag, men också av hennes bror Philip och av pappan (bilden här bredvid).
Dunkers häromåret. Däremot försjunker jag i Vee Speers ”Birthday party”, med bilder på utklädda barn, som vuxna på maskerad, bisarra motbjudande surrealistiska reflexer av vuxenvärldens roller.
blivande konstnärer och konsthantverkare. Just vid ingången finns en otrolig soffa gjord av en månghundraårig alm. I en korridor snubblar jag rakt in i en dansperformance (bilden härunder), invid Sofia Hultin och Ingela Ihrmans installation ”Hägerstens botaniska”, inklusive ett självspelande piano.
Det är lätt att fascineras och ryckas med på Konstfack, alla dessa uttryck, all denna obändiga kreativitet, utmanande, ifrågasättande eller bara på kul, men också med suveränt hantverk, som soffan med magnetiska sidor. Den kan delas i stolar eller försoffas – allt efter behov.

