Härliga Stumpen i Folkets hus B-sal
Stumpen spelar Staffan Göthes En uppstoppad hund i Folkets hus B-sal, som kunde ha blivit en alternativ teaterscen i Helsingborg. Läs mer
Stumpen spelar Staffan Göthes En uppstoppad hund i Folkets hus B-sal, som kunde ha blivit en alternativ teaterscen i Helsingborg. Läs mer
Maria Sveland (bilden) i Samtal på Dunkers och Jan Nielsens uppsättning av Mrozeks Emigranterna på stadsteatern fick det på lördagen att slå gnistor om Helsingborgs kulturliv. Läs mer
Fotografen Tomas Montelius lägger på Facebook ut en bild av rivningen av den gamla stadsteatern 1976, beordrad av lokala politiker utan känsla för byggnadens historia och egenart. Bilden väcker fantomsmärtor. Läs mer
Alldeles mot slutet av Charlotte Engelkes Flygande holländare på Helsingborgs stadsteaters lilla scen försvinner hela publiken ner under vattnet – utan att vi blir våta. Vi ser vad som händer under ytan, i en uppsättning fylld av symboler om manligt kontra kvinnligt, vått och torrt, om att vara över ytan och under ytan, i ett spel om det som kallas livet, som driver undan med havets stormar, där kärleken bara tycks kunna infinna sig en enda dag vart sjunde år. Läs mer
Friteatern från Sundbyberg hälsade på i Grönadals bygdegård i Vallåkra på onsdagskvällen och spelade i den fina
hembygdsgården ”Direktsänt. En avspänd kväll med Robert Rönning”. Det handlar om en bedagad journalist som reser land och rike runt med sitt direktsända pratprogram, där allt går ut på att få folk att prata utan att säga något.
Föreställningen bjöd på lättsam underhållning med skruvade situationer, där somligt går ut i ”etern” utan att det var meningen, men är också ett stycke teater som ohögtidligt väcker funderingar om medier och samhälle. ”Driver vi med i mediedrevet eller driver vi med det?”, skriver Riksteatern i sin presentation.
Halva Vallåkra hade kommit till bygdegården, som var fullsatt, med hundratalet i publiken. Och i biljetten ingick förstås kaffe och kaka i pausen.
Tre skådespelare turnerar med pjäsen, Anders Brunskog, Mats Nolemo och Susanne Olofsson (bilden). Eyvind Andersen, som i vår regisserar Stumpenensemblen och bor ett stenkast från bygdegården i Vallåkra, har regisserat uppsättningen.
Riksteatern brukar beskrivas som en turnerande nationalscen och grundades 1933 med motiveringen att ”Det är icke blott huvudstadens befolkning som har berättigat anspråk på att komma i åtnjutande av förstklassig teaterkonst.” Precis så kändes det den här avspända kvällen med Robert Rönning i Vallåkra.
Helsingborgs stadsteater har fått vind i seglen. Publiken har återvänt och
hösten 2012 var publikmässigt den näst bästa sedan 1997, berättar teaterns vd Max Granström, som tackar både Hans Alfredson och Nils Holgersson för hjälpen.
Dramatiseringen av Alfredsons Den enfaldige mördaren sågs av över 11 000 besökare och Nils Holgersson (bilden) under hela spelperioden (som fortsätter en bit in i 2013) av nästan 20 000 i alla åldrar. Siffran innebär för Nils Holgersson en beläggning på osannolika 98 procent, inklusive förberedande genrep. 61 000 besökare hade teatern för hela 2012.
Helsingborgs kulturliv har de senaste åren kantats av kriser och katastrofer, med nedskärningar, inskränkningar och politiker som saknat både fingertoppskänsla för kulturens egenart, respekt för stadens kulturarbetare och engagemang för ett vitalt och levande kulturliv i Helsingborg. Värst illa ute i år är nog Dunkers.
Men stadsteatern fungerar! Man spelar angelägen och bra teater med ett brett
utbud av egna produktioner och gästspel och finner en stor publik. Det är bara att gratulera vd Max Granström och nya teaterchefen Anna Novovic (bilden). Och helsingborgarna.
Mellandagsteater på stadsteaterns stora scen i Helsingborg. Teatern är fylld till sista plats, vilket om jag minns rätt innebär att vi i salongen är 600 personer som ser Nils Holgerssons underbara resa, med manus och regi av Annika Kofoed efter Selma Lagerlöf.
På scenen skolbarn, tamgäss, djur på Kullaberg, tomtar och vildgäss. I salongen yngre och äldre i alla åldrar. Det är teater med suveräna skådespelar, teater som använder teaterns alla uttrycksmedel och som ger tanken vingar.
Stadsteatern har återfått sin vitalitet och angelägenhet i det Helsingborg, där så många
politiker ställt till det, också för de stora institutionerna, med Dunkers djupgående kris och symfoniorkesterns orimliga sparkrav.
När jag ser Nils Holgersson minns jag mina egna tidiga teaterbesök och vad de betydde. Och jag gissar att föreställningen för många unga förstagångsbesökare kan skapa en bestående känsla för teaterns och konstens livsviktiga möjligheter.
På bilden överst: Michael Segerström som Mårten Gås och Thérèse Andersson Lewis som Nils Holgersson. På nedre bilden kramar Regina Lunds granna ledargås Akka om sin publik efter föreställningen.
Föreställningen ges till den 20 januari 2013.
Kerstin Hassner, Helsingborgs kulturchef sedan 2009, får sparken. Stadsdirektören Palle
Lundberg avskedar henne rätt av. Omständigheterna påminner om när Dunkers chef Niels Righolt avskedades för fem år sedan, vid den här tiden på året.
Kulturnämndens ordförande Mats Sander ställer sig bakom Lundbergs fögderi. Han nämner särskilt ”kultursamordningen” som ett ”förändringsuppdrag” som Hassner inte skulle ha genomfört tillräckligt entusiastiskt. Men ”kultursamordningen var – och är – ju provinsiell gallimattias i kubik.
Jag kan inte se att Kerstin Hassner varit det stora problemet i Helsingborgs kulturliv de senaste tre åren. Hennes chefsegenskaper vet jag inget om. Men hon har ett genuint kulturintresse och har varit mycket mera närvarande i Helsingborgs kulturliv än potentater och sprättar som Mats Sander eller Peter Danielsson, för att tala om de verkliga trollen.
Under en debatt i samband med Dunkers tioårsjubileum häcklade Sander HD:s kritiska journalistik och deklarerade att han profilerade sig via sin egen blogg. Men en dag som denna tiger han, naturligtvis. Ynkedom.
Det är politikerna som är problemet i Helsingborgs kulturliv, inte tjänstemännen. Maktfullkomliga figurer som Anders Lundström, Mats Sander och den genuint kulturointresserade Peter Danielsson har kvaddat den kultur i Helsingborg som generationer har byggt upp. Det är beklämmande.
Stadsteatern håller på att återhämta sig efter förre teaterstyrelseordföranden Tore Bryneholts övergrepp på organisationen. Men vad händer nu med Helsingborgs symfoniorkester, flaggskeppet i Hesingborgs kulturliv?
Nye vd:n Bo Aurehl som utsågs samma dag som Kerstin Hassner sparkades inger knappast förtroende
med sina banala uttalanden fokuserade på sponsorer och näringsliv och inte på orkesterns musikaliska kvaliteter. Ska orkestern säljas ut nu? Eller krympas? Sparkraven på orkestern motsvarar tre musiker, i runda tal Kerstin Hassners avgångsvederlag.
Helsingborg som stad behandlar kulturen med en häpnadsväckande nedlåtenhet som inte kan ha många motsvarigheter i landet.
Stadsteaterns spelår går mot sitt slut – i dur. Återigen var det röd lykta när sista
föreställningen av Kärleksbrev gavs på Foajéscenen utanför stora scenen. Där gestaltade Bo G Andersson och Inga Ålenius en brevväxling över femtio år mellan en pojke/man och flicka/kvinna, med drömmar besvikelser, längtan och kärlek i otakt.
Kärleksbrev är teater med små medel, spel med nyanser, med talande tystnader och begränsade uttryck, om livet som längtan och realitet med stor allmängiltighet, i en föreställning iscensatt av Annikas Kofoed.
I sin recension i HD hyllade Elin Wrethov föreställningen som en ”riktig liten hjärtevärmare”.
Det var Bosse Anderssons sista föreställning som fast anställd efter mer än ett kvartsekel på teatern och han hyllades välförtjänt med tal, blommor, stående ovationer och fyrfaldigt hurrande. Han lär dessbättre återkomma på scenen redan i höst, om än som gästartist.
Teaterns vd Max Granström uttryckte välgrundat sin glädje över att stadsteatern efter den djupa svackan nu har återvunnit självkänslan och existensberättigandet. Och Bo G mindes hur det för inte alls länge sedan kändes meningslöst att ”gå till arbetet”.
Helsingborgs stadsteater är livsviktig för den här staden. Låt oss hoppas att de positiva känslorna på teatern och bland helsingborgarna för vår teater kan vidareutvecklas utan klåfingriga politikers kortsiktiga förödande dumheter.
Tidigare på lördagen premiärsåldes biljetter till höstens föreställningar i en repertoar som på pappret verkar både lockande och ambitiös.
Det blåser kalla vindar kring symfoniorkestern de här aprildagarna. Man spelar med högsta konstnärliga kvalitet för fulla hus (85 proc beläggning). Men kulturnämnden fattade på förra mötet ett beslut som kan innebära att orkestern måste skäras ner med tre musiker, därför att bidragen till orkestern inte täcker avtalsenliga lönehöjningar.
På sin blogg skrev kulturnämndsordföranden Mats Sander i fredags att det var svårt att för nämnden att hantera Konserthusets budget och att man beslutat att ”konserthusstyrelsen ska återkomma i augusti. Det är en utmaning för dem men jag har förhoppningar att de ska hitta lösningar.”
Sander värnar inte om orkestern, den akuta krisen menar han är en utmaning för någon annan. Vilken ynkedom! Själv har han bidragit till miljonförluster för nämnden med det havererade dataarkivsystemet.
Helsingborgs stadsteater befinner sig dessbättre i ett annat läge. Situationen är på väg att stabiliseras efter en utdragen kris, främst vållad av politiskt vanstyre. Under hela våren 2011 hade teatern 13 000 besökare, berättar teaterns vd Max Granström när vi träffas över en lunchmacka. Den 30 mars i år har teatern inklusive reserverade framtida biljetter sålt 22 500 biljetter.
– Resan till Melonia hade en 94-procentig beläggning. Under hallonbusken är uppe i 80 % och har flera föreställningar kvar. En midsommarnattsdröm är halvvägs in i spelperioden uppe i strax under 70 %.
Nu arbetar sju personer på teatern med marknadsföring och försäljning och till hösten tillträder en ny konstnärlig chef med positiva förväntningar, Anna Novovic.
I lördags hade jag glädjen att se Shakespeares En midsommarnattsdröm på stora scenen, iscensatt av Anna Novovic med drömsk poesi. Det var utsålt och röda lampan lyste också utanför samma kvälls föreställning av Under hallonbusken på Lilla scenen.