Kultur

Den 18-åriga Erin följer från England med sin bästa väninna Eliza till Israel, där Eliza som har både brittiskt och israeliskt medborgarskap ska göra sin värnplikt. Precis före avresan hittar Erin i England sin döende morfars dagbok. På väg till Israel börjar Erin läsa den och ser sin morfar Lens liv öppna sig, då han som brittisk soldat befriade Bergen-Belsen och senare placerades i Palestina före Israels självständighet.

Så inleds den brittiska TV-serien The Promise om Israel och om Mellanösternkonflikten som nu sänds i fyra delar på SVT. Efter att ha sett det första avsnittet är det lätt att vara positiv. Peter Kosminsky, som står för både manus och regi, väver samman historia och nutid, skiftar mellan palestinskt och judiskt perspektiv, undviker att förenkla och låter sin unga huvudperson Erin drabbas av en lika komplex och svårförståelig som våldsam verklighet. Här beskriver regissören själv serien.

I England fick serien mycket beröm. Christina Pattersson i The Independent menade att serien var både ”vackert filmad, extremt välskriven och extremt balanserad”. Rachel Cook i New Statesman skrev att serien var ”det bästa som finns att se på TV i år, om inte under hela decenniet”.

I Dagens Nyheters kulturdel i söndags var tidningens kulturchef Björn Wiman av en helt annan uppfattning. Han fann serien full av insmugna fördomar mot judar. Han vill inte gå riktigt så långt att han beskriver serien som antisemitisk, men skriver att dess ”rotbundna klichéer är besvärande eftersom de riskerar att växa till sig om de passerar opåtalade”.

Att tala om antisemitiska tendenser i ett sådant här sammanhang är att dödskallemärka, i stället för att resonera, en djupt antiintellektuell hållning, fjärran från traditionerna på DN:s kultursidor. Det känns beklämmande.

Turkiet- och Mellanösternkännaren Ingmar Karlsson gav nyligen ut ”Bruden är vacker men har redan en man”, en gedigen och kunnig skildring av sionismen och Israels historia. Per Jönsson recenserade boken positivt i DN liksom jag själv i HD. En annan DN-skribent Nathan Shachar slog i en artikel irriterat ner på The Promise och fortsatte i samma text med att  stämpla Ingmar Karlsson som antisemit. Den angripne svarade idignerat med stor rätt.

Själva termen antisemitisk är för viktig för att devalveras genom att användas som polemisk spikklubba i debatter.

Men se The promise och döm själv! Första avsnittet av fyra i serien sändes i onsdags på SVT1 och kan nu ses på SVTPlay. Fortsättning följer på onsdag 9.5.

SVT lanserade på måndagskvällen en efterlängtad förnyelse av Aktuellt, som nu får en hel timmes sändningstid mellan nio och tio. Under lång tid har skillnaden mellan den tidiga kvällens Rapport och Aktuellt varit för liten. Att se båda nyhetssändningarna har med alla upprepningar och ofta till stor del samma material varit tjatigt för tittarna och därtill illa använd programtid.

Det nya programmets grafik känns fräsch, med större och mera medvetet valda bilder och med nya logotyper inspirerade av BBC, men också med en egen lite mjukare estetik.

Bland det mest spännande nytillskottet är Utblick mot slutet av Aktuelltsändningen, efter det regionala blocket. Debutkvällen ägnades åt fyllig rapportering från söndagens ryska val, där ett andra block i Utblickssektionen fördjupade genom att berätta om satiren mot Putin, en bildmässig infallsvinkel, som också visade upp en mindre känd och positiv sida av det ryska samhället.

I det globaliserade samhället finns stort behov av internationell fördjupning. Därför borde nya Aktuellt kompletteras med en halvtimmes Utrikes special, kanske på sen kvällstid.

Helgens nyhetssändningar gör man inget åt, de fortsätter tyvärr att vara minimala. Det nya timslånga Aktuellt sänds bara fem dagar i veckan och på lördagen är det totala nyhetsutbudet på kvällstid reducerat till femton minuter Rapport. Tänk om Sveriges Radio hade jobbat på det viset.

”Könsapartheid på Prime Time” var temat för en debatt arrangerad av Publicistklubben Väst kvällen före öppnandet av bokmässan i Göteborg. Det handlade om grundläggande jämställdhetsfrågor  i allmänhet och om varför det finns så få kvinnliga programledare för televisionens underhållningsprogram på bästa sändningstid.

Beror det månne på att kvinnor är tråkigare än män och inte kan skoja loss på det sätt som definieras som humor i televisionen? Eller beror det på att den här kategorin tevepersonligheter är de som syns mest och tjänar mest – och därför är män? Det senare menade Stina Dabrowski, med lång egen erfarenhet i sammanhanget, numera verksam vid Stockholms Dramatiska högskola. Hon suckade över att de två nya kvinnor som lanseras i rollen i höst är ”två 25-åriga pinglor”.

Annie Wegelius, programdirektör vid SVT och en av de som ansvarar för att det förhåller sig så här illa hade svårt att bemöta kritiken och tycktes inte ha många egna åsikter överhuvud.

Ann-Charlotta Gunnarsson, frilansjournalist och programledare, fräste ifrån med rätta. Tjejer och killar bedöms olika och cheferna saknar grundläggande kunskaper i genusproblematik. TV bidrar också till att förmedla självbilder och föreställningar om manligt kvinnligt, vad män och kvinnor kan göra.

Det blev en bra debatt med hetta. Jag själv har i stort slutat se på SVT:s underhållningsprogram, därför att jag upplever dem som banala, ytligt flamsiga. Och fördomsfulla, kan jag tillägga efter den här lärorika debatten.

På SVT trycks man tro att bara grabbar kan vara roliga medan tjejer på sin höjd – om de har ett manus att följa – kan vara seriösa och pålästa. Suck. Grabbvälde – också med kvinnliga chefer.

På bilden från vänster: debattledaren Natanel Derwinger, Stina Dabrowski, Maria Edström, Annie Wegelius, Anna-Charlotta Gunnarsson och Belinda Olsson.

Två miljarder människor beräknas ha sett fredagens kungliga bröllop i London mellan prins William och Kate Middleton, den största TV-publiken någonsin. När Diana och Charles gifte sig 1981 var det bara 750 miljoner som tittade. Utvecklingen går framåt.

På plats fanns 8 500 journalister från bland annat hundratalet TV-stationer, många av dem amerikanska. Så bra att våra medier har sinne för väsentligheter i nyhetsbevakningen. De amerikanska medierna har ju jobbat hårt med Barack Obamas födelsecertifikat på sistone. Tittarna kan behöva lite omväxling.

Själv minns jag när nuvarande drottning Elisabeth kröntes 1953. Ceremonin tittade inga svenskar på, åtminstone inte på TV eftersom televisionen inte fanns i Sverige då, däremot TV-sändes evenemanget i Storbritannien. Själv kollade jag på det i efterhand i tredimensionella bilder via min ViewMaster och tyckte att det var så otroligt grannt.

Bonnierskoncernen har som en bläckfisk fått en monopolliknande ställning inom många mediesektorer, inte minst då det gäller film. Bonniers äger Svensk Filmindustri, som kontrollerar merparten av de svenska biograferna. Man äger TV4, som gör lysande affärer med alltmera kommersiell teve. Som om inte det vore nog äger Bonniers också Canal+, som står för en stor del av utbudet av betal-TV:s filmer, via en klunga kanaler.

Svensk Filmindustri fokuserar på lönsam amerikansk film. Det gör också TV4, TV4-film och de olika Canal+-kanalerna, med undantag av SF-kanalen, som enbart sänder svensk film. Den som i likhet med mig själv är intresserad av sådant som fransk, rysk eller latinamerikansk film har inte mycket att välja mellan.

Via Canaldigital abonnerar jag själv dyrt på Canal+ filmkanaler sedan många år. Det senaste nu är att Canal+ på bra sen sändningstid börjat sända värsta sortens hårdporrfilmer. Jag känner bara vämjelse över att få den sortens extremt sexistiska filmer i det utbud jag betalar för.

På tisdagskvällen kunde jag välja mellan tre amerikanska porrfilmer.

• M.I.L.T.F.32 (De är erfarna men sexsvultna. Dessa sexiga mammor är ute efter unga starka män som kan tillfredställa deras lustar.)

• Clothes freaks (inga upplysningar).

• Dial N for Nymphos (Amerikansk erotik från 2006. Du har väl hört talas om Nymfomanakuten? Inte? Det är en organisation som tagit på sig uppgiften att tillfredställa dem som inte kan bli tillfredställda. Låter det galet? Det är det. Slå en signal och innan du vet ordet av står de här hungriga vildkatterna utanför din dörr. I rollerna: Roxetta, Tyla Wynn, Destiny Deville.)

Chef för C More Entertainment/Canal+ är sedan januari Johan Kleberg (bilden), som också sitter i TV 4-gruppens koncernledning. Det han som ansvarar för Canal+:s snuskiga utbud, snuskhummern Kleberg, Bonniers porrdirektör.

Bonniers var länge ett företagsnamn som stod för både marknadsmässig framgång och kvalitet. I dag känns Bonniers agerande alltmera sunkigt.

Kleberg sa nyligen i en intervju:

– Erotiken är ett efterfrågat innehåll som en del i ett brett utbud. Tittarsiffrorna går upp när vi visar erotik. Vi har kommit fram till att den ska finnas kvar.

Utbudet av porrfilm är enormt, skriver Resumé. Det överstiger efterfrågan på marknaden. Enligt Resumés källor kostar en tvåtimmars film högst 10 000 kronor, och då ingår obegränsat antal visningar. Canal+ beräknas ha ett lager på runt 500 porrfilmer till ett värde av max fem miljoner kronor.

Att Canal+ ska tvinga mig och alla andra Canal+-kunder att få Bonniers porrfilmer nedstoppade i halsen känns bara vedervärdigt. Inte heller kan man, vilket vore rimligt i alla andra sammanhang, välja kanal för kanal, man måste ta ett helt paket. TV 1000 visar förstås också porr, naturligtvis. Och ingenstans ingår en sådan kanal som tysk-franska Arte.

”Blind kapitalism tar över efter medvetna publicister” var rubriken på ett inlägg på DN-debatt i lördags, där Sveriges Radios vd Mats Svegfors och vice vd Cilla Benkö, gick till fränt angrepp mot kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.

Vilka villkor ska gälla för public serviceföretagen SVT, SR och UR efter 2014? Kulturministern har i ett tal använt formuleringar som gett intryck av att hon vill skära ner publicservicebolagens budgetar. Genom att förbjuda sponsring i SVT  skulle i praktiken  stora idrottsevenemang som OS eller Fotbolls-VM bara kunna sändas av de kommersiella kanalerna. Hon menar att den breda sporten, den breda underhållningen och den breda musiken ska inte SVT ägna sig åt. Kvar blir ett smalare SVT och SR med kraftigt minskade tittar- och lyssnarsiffror.

Svegfors och Benkö är med rätta rejält upprörda över Lena Adelsohn Liljeroths utspel som de menar är ett slag mot de publicistiska medierna och då också mot ”hela det demokratiska samhällets infrastruktur”:

”Det sker en radikal kommersialisering av mediemarknaden. En blind kapitalism tar över där tidigare medvetna publicister rådde. Är verkligen mediesamhällets stora problem att public service har för mycket pengar och därmed för många tittare och lyssnare?

I måndagens P1 morgon ställdes Lena Adelsohn Liljeroth till svars för sin attack mot public service. Hennes svar var vaga och undanglidande.  Lyssna Kulturministern frågas ut om public service.

Vi har en kulturminister som inte har någon känsla för betydelsen av public service, både för demokratin och för samhällsklimatet. Det är bedrövligt. Och bakom henne står de mäktiga kommersiella mediebolagen som redan är ytterst lönsamma, men inte nöjer sig. TV 4 gjorde 2010 en vinst på 800 miljoner, vilket motsvarar två tredjedelar av hela Sveriges Radios programbudget. MTG:s i praktiken nyhetsfria tv-kanaler omsatte i Norden 4,4 miljarder, vilket gav 1,1 miljard i vinst.

Planerna på en gemensam nordisk TV-kanal med konst- och kulturprofil utvecklas positivt. Nordiska Rådets möte i veckan gav de nordiska kulturministrarna i uppdrag att arbeta vidare med idén, inspirerad av fransk-tyska Arte, som också är tänkt som samarbetspartner.

Med sex timmars sändningar dagligen, 19 – 01, kommer den nya kanalen att bli ett alternativ till det totalt amerikaniserade utbudet i de övriga kanalerna, inklusive SVT. Kostnadena är blygsamma 300 miljoner per år. De nordiska länderna betalar vardera en femtedel, liksom Arte. Man hoppas på tittarsiffror upp mot fem procent.

– Med den här kanalen har vi möjlighet att skapa ett helt nytt gemensamt offentligt rum i Norden som kan stärka det nordiska samarbetet, betonade Olemic Thommesson från kultur- och utbildningsutskottet under debatten i Nordiska Rådet.

I den nya kanalen kommer det att finnas utrymme för program både från de nordiska grannländerna och från Tyskland och Frankrike, sådant som sällan eller aldrig når den här sidan av Sundet. Kan kanalen hålla en standard jämförbar med Arte innebär det ett oändligt välkommet tillskott i TV-utbudet.

Nordiskt samarbete har alldeles för sällan gått från prat till handling. Här finns nu en chans att till en blygsam insats satsa på något som kan komma att ge en helt ny situation för det nordiska kulturlivet. Tyvärr är det segt i starten. SR:s kulturnytt tror att det kan komma att ta tre till fyra år innan sändningarna kommer i gång.

Tysk-franska Arte har sänt sedan 1992 och har ett huvudkontor i Strasbourg i Frankrike och ett annat i tyska Baden-Baden. Kanalen kan ses gratis i Sverige via satellit.

Den nya TV-lag som trädde i kraft den 1 augusti ger som jag tidigare skrivit TV-bolagen rätt att sända reklam riktad till barn. Vilket framsteg! Varför ska barn formas till tänkande individer när de från späda år kan skolas till goda konsumenter? Så måste kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth ha tänkt. Vilken begåvad fritänkande dam! Och tänk att hon fick riksdagen med sig. Och att hon lyckades hålla det hela så tyst att folket inte märkte något förrän lagen redan trätt i kraft.

Hittills så gott som reklamfria public service-TV kommer genom den nya lagen också att kunna infiltreras av reklam. Lagen gör det möjligt för SVT att ta betalt för produktplacering, den mest försåtliga formen av reklam, skriver SvD. Sådant har man hållit på med länge i amerikansk film. Kör hjälten Volvo, använder Mac och dricker en viss ölsort, då har sannolikt bolagen ifråga betalt för det.

Om SVT börjar ta betalt för produktplacering mineras en av de få reklamfria zonerna i samhället i fördumningens tjänst. Barn under tolv år är undantagna, men för trettonåringar och uppåt är det fritt fram med produktplacering.

Räkna med att vi i barnprogrammen framöver får se utvalda märken av sådant som fjortisar gillar, dataspel, sportgrejor, coca-cola och chips.

För vem stiftar riksdagen lagar? Det här är bara alltför bedrövligt.

En ny TV-lag träder i kraft i dag den 1 augusti. Lagen öppnar för mera reklam i TV och för ökad produktplacering. För fyra år sedan tilläts maximalt sex minuter per timme. Nu blir det ok med upp till tolv minuter per timme. Tobaksreklam förbjuds men lagen tillåter reklam riktad till barn.

Hur kan en sådan här lag antas av riksdag och regering? Vems intressen går man? Inte är det tittarnas. Lagen är ett utslag av en totalt havererad medie- och kulturpolitik. Det hela kallas EU-anpassning. Men reklam riktad till barn?? Det är ju vedervärdigt. Varför ska svenska myndigheter acceptera reklam riktad till barn? Finns det något rimligt skäl, annat än TV-bolagens lönsamhet.

Lagen gynnar framförallt TV4, d v s Bonniers. Kanalen räknar med en kraftig ökning av reklamintäkterna. Den slår indirekt mot SVT och public service, i ständig kamp om knappa licensintäkter. Därmed slår den också mot demokratin.

Minns någon hur regissören Vilgot Sjöman kämpade för sin upphovsrätt och hur han till slut vann i domstol, där man slog fast att hans upphovsrätt kränkts när hans filmer visats med ideliga reklamavbrott. Nu är Vilgot Sjöman död – och med honom också de sista resterna av sunt förnuft i de här frågorna.

Television med ständiga reklamavbrott står för ytlighet och fördumning. Ytterst ansvarig är  Lena Adelsohn-Liljeroth (bilden), vars snart fyra år som antikulturell kulturminister varit en period där den ena stöttepelaren efter den andra inom svenskt kulturliv har raserats med bulldozer.

Norden behöver en gemensam kultur-TV-kanal, skrev riksdagsledamoten Mats Johansson (M) och stortingsrepresentanten Olemic Thommessen (H) på söndagens DN.Debatt. De båda politikerna argumenterade för en ”Arte-Nord”-kanal, i samarbete med den fransk-tyska kulturkanalen Arte, som har funnits sedan 1992. På fråga från tidningen Journalisten har representanter för Arte redan sagt att man är mycket intresserad av ett samarbete.

De kommersiella företag som förmedlar TV-utbudet är totalt inriktade på engelskspråkiga kanaler som dussinvara. Det är snudd på omöjligt att få in en tysk eller fransk kanal, för att inte tala om danska, norska och finska sändningar, om man inte är beredd att betala skyhöga extraavgifter. Någon statlig politik i sammanhanget har knappast existerat.

Arte i det skick den finns nu är en fri och okodad satellitkanal. Jag själv abonnerar dyrt på Canaldigitals utbud och därmed utesluts sådant som Arte, franska TV5 eller tyska ZTV. Det är bedrövligt och ibland verkar det av TV-utbudet att döma som om Sverige inte ligger i Europa utan i en besynnerlig amerikansk extradelstat. Så starka är de amerikanska mediebolagens monopolintressen, som hittills inte ens kompletterats av några inhemska svenska politikers ambitioner.

Det nordiska samarbetet har när det gäller kultur ofta mest varit tomt prat. Om en Arte-Nord kanal realiseras och blir tillgänglig över hela Skandinavien skulle det innebära att många nya fönster öppnas både till våra grannländers kultur och till tysk och fransk kultur. Det handlar mycket mera om vilja än om pengar, som Johansson och Thommessen skriver.