Kultur

Den sjätte december 1941 skrev Gustav och Minna Wächter ett postkort till sin son Walther, judisk flykting i Sverige. Gustav och Minna har förts från sitt hem och väntar ett par dagar på Hannoversche Bahnhof i Hamburg på det tåg som just i dag för sjuttio år sedan förde dem och andra judar till koncentrationslägret Jungfernhof utanför Riga, där de en månad senare är döda/mördade. På kortet berättar Gustav att de just fått mat och att ”allt är bra”. Han lämnar det färdigskrivna kortet till en polis som lovar att posta det.

Minnas och Gustavs (bilden) barnbarn, författaren Torkel S Wächter, son till Walther, fann för tio år sedan några flyttlådor på en vind i Stockholm. Där fanns hans fars dagböcker, tillsammans med fotografier, tidningsklipp, brev och postkort.

Nu har Torkel Wächter på internet publicerat 32 postkort som skildrar tysk-judiskt liv under världskrigets första år. De flesta är från hans far Walthers föräldrar i Hamburg och har lagts ut ett efter ett på dagen 70 år efter det att de avsänts.

Jag läser korten som oftast mest innehåller till synes oskyldiga notiser om vardagen och säkert förskönande skildringar, kanske för att inte oroa – och förflyttas jag tillbaka i tiden, till en ond tid, vars skuggor faller långt in i våra dagar. Det är djupt berörande, dessa meddelanden från en tid så svår att konkret försöka leva sig in i.

På nätet kompletteras de översatta texterna på korten med författarens koncentrerat knapphändiga kommentarer som tecknar en bakgrund till situationen i familjen och i Nazityskland då korten skrevs.

Så här heter det i  brevkort 25 från augusti 1941:

För ert kortbrev tusen tack. Att ni går på bio så ofta gläder mig. Ser ni även tyska filmer där borta? Jag går själv på bio varannan lördag! Ibland ser jag något bra, men andra gånger bara smörja. För 14 dagar sedan var vi med firman på ”Flora”, där det gavs en god revy.

Walther Wächter, sonen som mottog korten, levde ett annat liv i Skåne, där han bland annat arbetade på en gård i Kattarp utanför Helsingborg.

Wolf Biermann fyller i dag 75, den tyske trubaduren och poeten, som under DDR-tiden gav oppositionen mot den auktoritära regimen i Östtyskland ett ansikte. Fortfarande går hans musik rakt till hjärtat. Lyssna på sången ovan och begrunda innebörden av dem, ”Låt dig ej förhärdas i denna hårda tid”.

1953 flyttade den 17-årige Biermann, son till en judisk varvsarbetare i Hamburg, från Västtyskland till Östtyskland. Han var kommunist men blev snart regimkritiker. 1963 uteslöts han av partiet och två år senare förbjöds han att uppträda offentligt.

Inspelningen ovan är från den legendariska konserten i Köln den 13 november 1976. Då hade Biermann till sin förvåning fått utresetillstånd. Det var en fälla. Tre dagar efter Kölnkonserten blev han föremål för Ausbürgerung, förlorade sitt medborgarskap och kunde inte återvända till sitt hem i Östberlin. Stillbilden från 2008.

I söndags höll han i Brechteatern Berliner Ensemble på dagen 35 år efter Kölnkonserten en minnses- och födelsedagskonsert för en smått andäktig publik, skriver DN.

Berlin vässar blicken och öppnar ögonen för verkligheten, sa konstnären Gittan Jönsson under en diskussion på mässan om den svenska bilden av den tyska huvudstaden. Hon är själv en av många svenska kulturarbetare som det senaste decenniet tillbringar delar av året i Berlin.

- Berlin var efter kriget en fattig stad långt borta i Östeuropa, påminde Jens Christian Brandt om. All industri hade flyttats och staden levde länge på konstgjord andning. Här levde fem miljoner 1939. Staden har färre invånare i dag men är gigantisk till ytan. Jag gillar det Berlin där många lever i sina kvarter som de sällan lämnar.

- Här finns en fri livsstil inriktad på kultur, fortsatte Gittan Jönsson, en kreativ puls, där det är lätt att överallt se tecken på saker som folk hittar på, nya scener, caféer och annat. Jag smittas av att allt verkar vara möjligt – i kontrast till Sverige där det nedmonterade folkhemmet varit negativt för kreativiteten.

På bilden: Gittan Jönsson, Valle Wigers och Jens Christian Brandt.

På Internationella torget på bokmässan lyssnade jag på den suveräna unga tyska poetryslampoeten Nora Gomringer, som introducerades av Madeleine Grive från tidskriften 10-tal, som ger ut en svensk översättning av hennes dikter, ”Men säg något om natten då”.

Gomringer född 1980 i staden Bamburg har gett ut sex diktsamlingar på tyska. På mässan gav hon smaklprov både på tyska och på engelska. Några dikter handlade om hundar. En om en neurotisk och intelligent hundsom skulle tas om hand av en som inte var vardagshusse under några veckor, då en bruksanvisning medföljde. Annat handlade om hennes familj och hennes Tyskland, men också om elfteseptember 2001, då Nora Gomringer råkade befinna sig i New York.

Mycket på mässan handlar ”om” kultur. Att lyssna på Nora Gomringers onewomenshow var något annat, ett prov på ung vass tysk kultur av ett slag som sällan eller aldrig når över Östersjön till våra frostiga anglofierade breddgrader.

Till frukosten läste jag i GP:s kulturdel om antalet till svenska översatta titlar under 2010. Det var beklämmande siffror.

1) Från engelska 1889 titlar, 2) norska 157, 3) danska 136, 4) franska 115, 5) tyska 113, 6) nederländska 32, 7) japanska 31, 8) spanska 27, 9) ryska 27, 10) italienska 26.

Kulturellt är Sverige numera ungefär som en amerikansk delstat. Minus dödsstraffet dock.

PS: Läs mer om bokmässan på Bokmässebloggen, här.