Kultur

I FNs generalförsamling röstades i går med stor majoritet igenom en resolution där tillgång till rent vatten klassificerades som en grundläggande mänsklig rättighet. 122 länder röstade för. 41 länder, däribland Sverige, la ner sina röster.

För de 900 miljoner människor i världen som i dag saknar tillgång till rent vatten är beslutet viktigt, även om det kommer att ta tid innan målet realiseras. Att leva utan rinnande vatten och utan toalett innebär utsatthet för sjukdomar och stora problem i det dagliga livet.

Ofta beror vattenfrågan mindre på brist på vatten än på storföretags girighet. I den indiska mångmiljonstaden Chennai (Madras) är det kommunala vattenledningsnätet så dåligt att dess vatten är odrickbart. Bilden från en folklig restaurang i staden. Därför säljs stora mängder buteljerat vatten, framförallt av Coca-Cola och Pepsi. Det globaliserade vattnets plastflaskor skapar sedan berg av sopor. Vid en av Pepsis vattenfabriker utanför staden tog det multinationella företaget ut så mycket vatten att man skapade ”vattensvält” i flera byar.

Bolivia är Latinamerikas fattigaste land, där det utspelats två vattenkrig. När landet bad om lån från Världsbanken för att bygga ut vatten och avlopp i huvudstaden La Paz i bergen krävde banken att vattenverket skulle privatiseras. Det franska bolaget Suez fick jobbet och höjde snabbt priserna på vatten. En anslutning kostade en halv årslön. 200 000 blev helt utan vatten. Ledningar till de fattigaste områdena var inte lönsamma.

I Cochabamba, Bolivias tredje stad, privatiserade amerikanska Bechtel vattnet och tredubblade priserna. Våldsamma demonstrationer följde i båda fallen och regeringen fick backa. Världsbanken var nedlåtande. Dess dåvarande chef James Wolfenstein, en av Bushs grabbar, menade att problemet var slöseri med vatten.

När nu FN tar upp frågan och alldeles självklart förklarar att rent vatten är en mänsklig rättighet, då ställer sig Sverige på Coca-Colas, Pepsis, Bechtels och de andra storföretagens sida – mot grundläggande villkor för jordens fattigaste och mest utsatta befolkningsgrupper.

PS: Jag har skrivit om vattenfrågan i Indien, Bolivia och Peru i min bok ”Hemma i Ingenstans. Resor till städer”, Carlssons 2008.

Tankbilar med vatten for genom Helsingborg på Nobeldagen sedan vattenledningar spruckit. I min egen trappuppgång satt en lapp på ytterdörren där  hyresgästerna uppmanades att inte använda något vatten under dagen, hur nu det skulle gå till. Men det kom vatten ur kranen, jag kunde laga mitt te som vanligt och ge mig själv gott samvete genom att låta bli att diska.

Vad händer om människor i en halvstor stad som Helsingborg inte har vatten? Måste hela staden evakueras om någon genomför ett attentat mot vattentornet? Och varför är rören så dåliga? Om vatten läcker ut är det annat som läcker in.

Jag minns vattentornet i Vukovar i Kroatien som besköts med artilleri av den jugoslaviska armen dag efter dag i december 1991. Jag minns Lima i Peru där det kom vatten ur kranen bara några timmar per dag och där en tredjedel av befolkningen inte hade något rinnande vatten alls. Jag minns hur människor samlades med sina kärl bakom vattentankbilen i indiska mångmiljonstaden Chennai (Madras), där vattenledningsvattnet inte är drickbart. Jag minns vattenkrigen i Bolivia, där multinationella bolag och privatiseringar gjorde att människor fick betala en halv årslön för anslutning till vatten och avlopp. Det ledde till två vattenkrig och regeringskris.

Och nu Helsingborg, vattenkris i Helsingborg. Hur kan något sådant hända i ett modernt samhälle?

Rent vatten är för de flesta mämniskor i världen inte alls något självklart. På sina ställen råder vattensvält, på andra är dåligt brunnsvatten en källa till ständig ohälsa. Kanske var de spruckna vattenrören i Helsingborg i all synnerhet en påminnelse om vattnets värde.

Bilden här intill är från Cochin i Kerala i Indien, när vattenbilen kommer till kvarteret.

När våra svenska augustiregn piskar mot taket tänker jag på den indiska monsunen, regnens regn. Monsunen är ett efterlängtat regn, som ger arbete och välstånd, ett regn som för Indiens folk är som efterlängtad musik. Om monsunen uteblir väntar nöd och hungerår.

I år har monsunen i Indien inte varit som vanligt. I delstaten Uttar Pradesh, med 190 miljoner invånare, har årets monsun bara varit en tredjedel av det normala. I andra delar av Indien är situationen också krisartad. Två tredjedelar av landet har drabbats av torka.

Vandana Shiva (bilden) skriver i en artikel (publicerad på Z-net den 15/8) om klimatförändringen, torkan och Indiens mat- och vattenkris. En utebliven eller minskad monsun medför torka och svält. Ett intensifierat bevattningsjordbruk har redan dessförinnan lett till att grundvattennivån i norra Indien sjunkit med 4 cm per år mellan 2002 och 2008. Med en svag monsun fylls inte grundvattnet på, brunnarna sinar. Som alltid drabbas de redan utsatta värst.

Tydligare än så kan inte miljökrisens och det allt mer instabila klimatets konsekvenser bli synliga. Vi ska nog inte klaga för mycket i vår lilla utkant av den euroasiatiska landmassan, inte ännu i alla fall.