Baltikum fritt sedan tjugo år
De baltiska staterna firar den stundande helgen tjugoårsminnet av självständigheten i samband med upplösningen av
Sovjetunionen. Den 20 augusti 1991 deklarerade Estland sin självständighet, följt av Lettland påföljande dag. De sista ryska trupperna lämnade landet den 31 augusti 1994. Då hade redan i mars 1990 Litauen utropat sin självständighet efter decennier av sovjetisk ockupation.
Bara något år efter självständigheten besökte jag Estland. Jag häpnade över hur likt Sverige mycket var, både landskap och människor, och hur olikt annat var, till följd av en grym historia. Senare har jag vid två tillfällen besökt Litauen och också skildrat den litauiska staden Klaipeda i min bok Hemma i Ingenstans. Resor till städer.
De baltiska länderna ligger så nära Sverige. Ändå kunde de under den långa sovjetockupationen lika gärna ha legat på månen. Så lite jag visste och så lite jag engagerade mig. Det är lätt att skämmas så här efteråt. Och varför skrev medierna sällan eller aldrig om Baltikum?
Förra året besökte jag Vilnius, Litauens vackra huvudstad, en gång ”Östeuropas Jerusalem”, gick i gamla gränder, såg KGB:s tortyrkällare – och förfärades över hur de svenska bankernas palats dominerade stadsbilden (här ovan Swedbanks nätta skyskrapa i centrala Vilnius). Byggnaderna var ju en sak, men än värre var hur de svenska bankerna 2009 vållat en djup kris i de baltiska staterna. Sommaren 2009 hade de 500 miljarder i utestående lån i de tre länderna. När man ströp krediterna flydde investerare och många förlorade sina jobb. Läs mina bloggar om Vilnius här.
Det där är historia nu, ekonomierna har kommit på räls igen. Jag hoppas att andra och djupare band över Östersjön skapas i framtiden.
Helsingborg har ju estniska Pärnu till vänort. Men vad innebär det i dag?
I de tre baltiska länderna är de svenska bankerna mycket aktiva och hade förra sommaren 500 miljarder i utestående lån till företag och privatpersoner. I Litauen hade SEB lånat ut mest, bortåt 100 miljarder med Swedbank som god tvåa med 62 miljarder kronor utlånade.


Vilken roll har de svenska bankerna spelat för Litauens och de båda andra baltiska ländernas ekonomiska utveckling sedan självständigheten? De syns påfallande i stadsbilden i Vilnius. Swedbanks dubbelskyskrapa på Nerisflodens strand i Vilnius är bara ett exempel. Byggnaden är Swedbanks svar på New Yorks World Trade Center. I huset har nog många svenskars sparpengar investerats.
De litauiska judarna eller
finns många spår efter litvakerna. Platsen där den stora synagogan låg (bilden) är en ödetomt med ett skyltskåp som påminner om vad som funnits där.
Några år senare, på 1990-talet, bodde han hemma hos mig några dagar under en resa i Sverige. Han var särskilt på jakt efter svenska anfäder som borde ha hetat Gädda och som under något tidigt svenskt fälttåg i österled blivit kvar i Litauen, det var vad han trodde. Jag tror att han fick något napp, med hjälp av släktforskare. Jag förstod då inte helt hur uppburen han var i sitt hemland.
Sigitas Geda för länge sedan är en orsak till att jag nu befinner mig i Vilnius. På Literatu Gatvé nära St Annakyrkan kommer jag till Författarnas mur, med små konstverk som hälsningar från författare och kulturpersonligheter. En av dem är Sigitas Geda. Det känns som ett återseende. Cirkeln är sluten.
Samma Leninstaty fick senare tillsammans med en bataljon monument över Marx, Engels och de andra ikonerna nytt existensberättigande i Grüto Parkas, nära gränsen till Vitryssland. En litauer som tjänat en förmögenhet på svamp samlade ihop utrangerade monument från hela landet och placerade ut dem i en vacker naturpark.
Nostalgimat serveras i parkens restaurang, borsjtj, rysk rödbetssoppa, i plåttallrik med blecksked.
Vaiteiekunas utgångspunkt är att mängder av kemiska vapen dumpades i Östersjön/Vita havet efter andra världskriget och att arbetena med gasledningen kan aktivera avfallet, få det att komma ut i havet som ”lödder”.

Baltikum och Litauen ligger geografiskt så nära kunde länderna ha legat på en annan planet.
plockas ner. Vilnius är en stad som står på Unescos världskulturarvslista, med präktiga barockfasader och kyrkor med skiftande tro och torn, en stad som hämtat sig otroligt efter Sovjetockupationens förtryck och förfall.
