Baltikum fritt sedan tjugo år

18 augusti, 2011 klockan 22:51

De baltiska staterna firar den stundande helgen tjugoårsminnet av självständigheten i samband med upplösningen av Sovjetunionen. Den 20 augusti 1991 deklarerade Estland sin självständighet, följt av Lettland påföljande dag. De sista ryska trupperna lämnade landet den 31 augusti 1994. Då hade redan i mars 1990 Litauen utropat sin självständighet efter decennier av sovjetisk ockupation.

Bara något år efter självständigheten besökte jag Estland. Jag häpnade över hur likt Sverige mycket var, både landskap och människor, och hur olikt annat var, till följd av en grym historia. Senare har jag vid två tillfällen besökt Litauen och också skildrat den litauiska staden Klaipeda i min bok Hemma i Ingenstans. Resor till städer.

De baltiska länderna ligger så nära Sverige. Ändå kunde de under den långa sovjetockupationen lika gärna ha legat på månen. Så lite jag visste och så lite jag engagerade mig. Det är lätt att skämmas så här efteråt. Och varför skrev medierna sällan eller aldrig om Baltikum?

Förra året besökte jag Vilnius, Litauens vackra huvudstad, en gång ”Östeuropas Jerusalem”, gick i gamla gränder, såg KGB:s tortyrkällare – och förfärades över hur de svenska bankernas palats dominerade stadsbilden (här ovan Swedbanks nätta skyskrapa i centrala Vilnius). Byggnaderna var ju en sak, men än värre var hur de svenska bankerna 2009 vållat en djup kris i de baltiska staterna. Sommaren 2009 hade de 500 miljarder i utestående lån i de tre länderna. När man ströp krediterna flydde investerare och många förlorade sina jobb. Läs mina bloggar om Vilnius här.

Det där är historia nu, ekonomierna har kommit på räls igen. Jag hoppas att andra och djupare band över Östersjön skapas i framtiden.

Helsingborg har ju estniska Pärnu till vänort. Men vad innebär det i dag?

I de tre baltiska länderna är de svenska bankerna mycket aktiva och hade förra sommaren 500 miljarder i utestående lån till företag och privatpersoner. I Litauen hade SEB lånat ut mest, bortåt 100 miljarder med Swedbank som god tvåa med 62 miljarder kronor utlånade.

Dela

Swedbank strävar mot himlen

19 maj, 2010 klockan 00:06

När Litauens ekonomi förra årets andra kvartal krympte med en fjärdedel var den ekonomiska nedgången värre än man fruktat. Vanligt folk drabbades svårt. Detaljhandelns försäljning minskade med en fjärdedel.

Globalt bar några amerikanska banker ett stort ansvar för den ekonomiska krisen. I de tre baltiska länderna är de svenska bankerna mycket aktiva och hade förra sommaren 500 miljarder i utestående lån till företag och privatpersoner. I Litauen hade SEB lånat ut mest, bortåt 100 miljarder med Swedbank som god tvåa med 62 miljarder kronor utlånade.

När bankerna ströp krediterna flydde utländska investerare samtidigt som exporten gick i stå och mängder av människor blev arbetslösa.

Vilken roll har de svenska bankerna spelat för Litauens och de båda andra baltiska ländernas ekonomiska utveckling sedan självständigheten? De syns påfallande i stadsbilden i Vilnius. Swedbanks dubbelskyskrapa på Nerisflodens strand  i Vilnius är bara ett exempel. Byggnaden är Swedbanks svar på New Yorks World Trade Center. I huset har nog många svenskars sparpengar investerats.

Kan det vara så att Sverige och de svenska bankerna i någon mening tagit över efter alla år av sovjetisk ockupation? Frågan är obehaglig och möjligen orättvis, men den släpper mig inte.

Dela

Vilnius – inget Jerusalem

18 maj, 2010 klockan 16:32

Vilnius var under flera århundraden Östeuropas Jerusalem. Här levde före andra världskriget hundratusen judar som utgjorde 45 procent av stadens befolkning. I staden fanns över hundra synagoger, i dag återstår en enda.

De litauiska judarna eller litvakerna hade en alldeles egen kultur. I hela Litauen levde 220.000 litvaker, varav 206.000 mördades under 1941. Därmed förintades också den litvakiska kulturen. I dag finns bara 5.000 judar i hela landet.

Förintelsen i Litauen var värre än på många andra ställen genom att stora grupper ur den litauiska befolkningen deltog mycket aktivt i massmorden, tillsammans med tyska nazister. Litvakerna mördades inte i koncentrationsläger utan slaktades på över två hundra platser runtom i landet.

Institutioner som polis, fängelser och lokala myndigheter liksom många av de litauiska partisaner som stred mot ryssarna var aktiva i progromerna. De flesta litauer deltog inte själva, men stod tysta och tittade på utan att göra något under denna den svartaste perioden i landets historia. Ett fåtal hjälpte de utsatta judarna.

Jag besöker det oansenliga Holocaustmuseet i Vilnius och ”Toleranscentrat” (som skildrar judisk kultur i Litauen) för att försöka bilda mig en uppfattning både om vad som hänt och i vilken utsträckning de skyldiga ställts till svars för sina brott. Frågor hopar sig utan svar.

Vandrar längs gatorna i de kvarter som utgjorde det judiska gettot. Inte heller här finns många spår efter litvakerna. Platsen där den stora synagogan låg (bilden) är en ödetomt med ett skyltskåp som påminner om vad som funnits där.

Frågan om litvakernas öde är insvept i iskall tystnad.

Dela

Med Sigitas Geda från Helsingborg till Vilnius

17 maj, 2010 klockan 14:16

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Sigitas Geda hette en av Litauens främsta moderna författare (1943-2008). Geda, poet och översättare, var en av förgrundsgestalterna i Rörelsen för stöd till perstrojkan i Litauen. Rörelsen arrangerade massmöten och krävde större autonomi för Litauen. 1988 talade han inför 250 000 människor och två år senare blev Litauen självständigt.

Några år senare, på 1990-talet, bodde han hemma hos mig några dagar under en resa i Sverige. Han var särskilt på jakt efter svenska anfäder som borde ha hetat Gädda och som under något tidigt svenskt fälttåg i österled blivit kvar i Litauen, det var vad han trodde. Jag tror att han fick något napp, med hjälp av släktforskare. Jag förstod då inte helt hur uppburen han var i sitt hemland.

I en bok på litauiska berättade han om sin svenska resa och nämnde vårt möte. Dalia Lopez-Madrona, bosatt i Kullabygden, bokbindare och konstvetare med litauiska rötter, berättade om boken när vi en gång träffades på en utställning på Krapperup. Eftersom jag själv skrivit om Klaipeda i Litauen som en av städerna i min resebok ”Hemma i Ingenstans” blev jag intresserad när Dalia berättade att hon planerade en konstresa till Litauen. Sen gick det något år och så kom chansen för mig att för första gången besöka Vilnius.

Livet formas av kedjor av händelser, det ena ger det andra. Mitt möte med Sigitas Geda för länge sedan är en orsak till att jag nu befinner mig i Vilnius. På Literatu Gatvé nära St Annakyrkan kommer jag till Författarnas mur, med små konstverk som hälsningar från författare och kulturpersonligheter. En av dem är Sigitas Geda. Det känns som ett återseende. Cirkeln är sluten.

Dela

Lenin som fars i Grüto Parkas

16 maj, 2010 klockan 18:17

Under sovjettiden fanns i de flesta östeuropeiska städer bastanta monument över socialismens hjältar, huggna i sten, gjutna i brons. När Litauens självständighet återvanns 1989 – 1991 flyttades Marx och Engels från paradplatserna till bakgårdarna. En stor Leninstaty på ett centralt torg i Vilnius drogs omkull och statyfällningen blev en handfast symbol för kommunismens fall

Samma Leninstaty fick senare tillsammans med en bataljon monument över Marx, Engels och de andra ikonerna nytt existensberättigande i Grüto Parkas, nära gränsen till Vitryssland. En litauer som tjänat en förmögenhet på svamp samlade ihop utrangerade monument från hela landet och placerade ut dem i en vacker naturpark.

Karl Marx skulle antagligen ha gillat det, han har sagt:

– Historien upprepar sig alltid, först som tragedi sedan som fars.

Monumenten i parken är inte bara fars utan också en påminnelse om förhållandena i det sovjetdominerade Östeuropa under den totalitära kommunistiska perioden för alls inte länge sedan. Bara en mil bort, i Lukasjenkas Vitryssland, är statyer och monument som de här fortfarande blodigt allvar.

Nostalgimat serveras i parkens restaurang, borsjtj, rysk rödbetssoppa, i plåttallrik med blecksked.

Dela

Konst mot gasledningen i Östersjön

15 maj, 2010 klockan 19:21

Med ”Green Woods, White Sea” går den litauiske konstnären Saulius Vaiteiekunas till fränt angrepp mot den planerade gasledningen under Östersjön från Ryssland till Tyskland. Han kopplar samman 600-årsminnet av slaget vid Grünewald med gasledningsprojektet, som han menar utsätter havet för risken av en ekologisk katastrof. (På litauiska kallas Östersjön ”vita havet”)

Vaiteiekunas utgångspunkt är att mängder av kemiska vapen dumpades i Östersjön/Vita havet efter andra världskriget och att arbetena med gasledningen kan aktivera avfallet, få det att komma ut i havet som ”lödder”.

Verket består av flera delar. En installation skapas av 400 gasmasker, en annan som ett lödder av mänskliga kroppar och kroppsdelar i form av dockor och delar av dockor. Sju meter höga ”obelisker” av plaströr med två meters diameter ingår också i veket, som är under arbete.

Jag träffar Saulius Vaiteiekunas i hans stora ateljé i en före detta fabrik i den konstnärliga och bohemiska Vilniusstadsdelen Uzupis. Saulius bjuder på öl och berättar att han hoppas få visa sitt verk i alla berörda länder runt Östersjön. Det skulle kunna bli en verkningsfull installation som initierar en fördjupad debatt om det gigantiska projektet.

I ateljén finns mängder av andra verk. Jag fascineras särskilt av ”Requiem för en orkester”, som består av ett hundratal stolar med belysta notställ och så nedanför dem gamla blåsinstrument och elektriska sladdar.

Dela

I Vilnius KGB-fängelse

15 maj, 2010 klockan 07:23

I KGB-fängelset i Vilnius ligger cellerna i källaren längs långa korridorer. I dörrarna finns ett titthål och en lucka för maten. En cell har madrasserade väggar, för att inte skriken skulle höras. Smärta och ångest har klibbat sig fast.

Här förhördes, torterades och mördades dissidenter under decennier och värst var det under Stalinåren. Över hundratusen människor skickades vidare till Sibirien.

KGB-huset, i dag ”Genocidoffrens museum”, ligger mitt i centrum nära Gediminogatan och Lukiskiutorget, som under sovjetockupationen kallades ”Röda torget” och dominerades av en stor Leninstaty.

Medan ockupationen och övergreppen fortsatte reagerade få i Sverige. Fastän Baltikum och Litauen ligger geografiskt så nära kunde länderna ha legat på en annan planet.

Den 11 mars 1990 började en ny tid med Litauens självständighet.

Dela

Björnligan i Vilnius

14 maj, 2010 klockan 14:55

I centrala Vilnius härskar den svenska Björnligan, SE-banken, Nordea och förstås Swedbank. Varumärkena prålar på Rådhustorget, man ska ha en Armani förstås. Och på Rådhuset finns minnesskylten från George W Bushs besök i staden den 23 november 2002. Bush försökte göra ett Kennedy ”Ich bin ein Berliner”-tal. Så här lät det:

Var och en som väljer att göra Litauen till sin fiende får också USA som fiende.

Talet hölls vid den tiden när Bush som bäst försökte berdra världen med sina lögner inför det stundande Irakkriget. Undrar om litauerna tog honom på allvar?

Men Vilnius är inte George Bush, en dag kommer bronsskylten nog att plockas ner. Vilnius är en stad som står på Unescos världskulturarvslista, med präktiga barockfasader och kyrkor med skiftande tro och torn, en stad som hämtat sig otroligt efter Sovjetockupationens förtryck och förfall.

Jag äter kall litauisk rötbetssoppa och tomatblinis och vandrar ut i staden.

Dela

Huvudnyheter

Se biofilmer från SF att köpa eller reservera här