Akademi Valand vid Göteborgs universitet hyser sedan 2012 Fotohögskolan, den enda högskoleutbildningen i fotografi i Sverige. I vår visar årets avgångselever (till 26.5) på Röda Stens konsthall sina examensarbeten. Ioana Cojocariu jämför drabbande yogans och tiggeriets kroppsspråk.

Tre filmer visas efter varandra på tre monitorer på Röda Stens utställning i Göteborg. En yogainstruktör instruerar eleven att gå ner i ”barnets position” med överkroppen mellan benen och pannan mot marken. Liknande kroppsspråk återkommer i de två andra inslagen. Bilder från polisutbildningen skildrar hur man kopplar grepp på den misstänkte och får ner den personen på marken, oskadliggjord.

Den mellersta filmen är tagen utomhus, i en vinterstad, snö på trottoarerna. En äldre kvinna instruerar en yngre hur hon ska ligga med samma kroppsrörelser, hopkrupen med pannan mot marken, med en mössa framför sig. Det handlar om en lektion i tiggeriets kroppsspråk. Aldrig se de förbipasserande i ögonen. Inte reagera om någon stjäler de pengar du fått, du är alltid i underläge och förlorar på varje bråk.

Bilder fladdrar förbi i minnet. Jag gissar att de tiggande i filmen är rumänska romer – just så har jag sett tiggare på svenska gator, blivit berörd och osäker. Nu förstår jag att deras kroppsspråk är en medveten ”gatans teater”, i desperationens och utsatthetens tecken.

Ioana Cojocarius installation Body Experience Knowledge visar hur samma kroppsrörelser kan ha fullständigt skiftande innebörder i olika sammanhang. Det är en intelligent och suveränt genomförd manifestation med rörlig bild, en reflexion om kroppsspråkets grammatik.

Den argentinske diktatorn Jorge Rafael Videla har avlidit i fängelse, 87 år gammal. Bilden visar militärjuntan 1976, med Videla i mitten.

Jorge Rafael Videla har dött i fängelset, 87 år gammal. Han avtjänade ett livstids straff för brott mot mänskligheten. Militärdiktaturen i landet varade mellan 1976 och 1983. 1985 dömdes Videla till livstid för tortyr och mord, men frisläpptes fem år senare under en allmän amnesti. Rättvisan hann ifatt honom en andra gång och 2010 dömdes och fängslades åter den då 84-årige exdiktatorn.

Omkring 30 000 människor torterades och mördades under Videlas diktatur, i det som kallades Det smutsiga kriget. Videla ville utrota hela vänsteroppositionen i landet. Torterade oppositionella kastades från helikoptrar i Rio dse la Plata, där deras kroppar aldrig kunde upphittas. Juntan kidnappade också barnen till aktivister.

Videlas död påminner om en av de mörkaste perioderna under 1900-talets andra hälft. Diktaturerna i Pinochets Chile och Videlas Argentina vållade oändligt mänskligt lidande och sargade länderna, som dock båda i dag är stabila demokratier.

Konst på allvar i Sundsbussarnas terminal i Gamla Tullhuset,  Konst till folket – under Konst på Kryss. Bilden ”Vem slog mig?” av Gordon Skalleberg.

Konst på Kryss är Helsingborgs och Helsingörs egen biennal, som i år arrangeras för fjärde gången på åtta år av Kunstforeningen for Helsingør med omegn och Helsingborgs Konstförening. I Gamla Tullhuset, Sundsbussarnas terminal, visas Porträtt av fem svenska och danska konstnärer.

Det är lätt att sätta kryss i taket för initiativet. Här ligger Helsingborg och Helsingør på var sin sida om vattnet, där Öresund är som smalast, men hur ofta möts städerna och vi som bor här? Alldeles för sällan. Och alldeles för sällan på allvar.

Men i Gamla Tullhuset är det på allvar, därför att bra konst som betyder något är på allvar.

Konst på Kryss är en gränslös utställning över en gräns. Till vardags är gränsen mellan Sverige och Danmark numera en bisarr ljudinstallation på varje färjetur, ett högtalarpling och ett utrop om att här upphör tobaksförsäljningen. Men under andra världskriget gick gränsen mellan krig och fred i Europa just här, mellan Helsingør och Helsingborg. Det tål att tänka på.

Sundsbussarnas terminal är en plats där äventyret börjar och slutar, resans äventyr. Under några veckor är den också en konsthall, där alla som väntar på nästa färja kan fördriva tiden med att se på konst. Här bjuds på konst också för alla som tycker att trösklarna till gallerier och konsthallar är höga, här är det Konsten till folket, och hurra för det.

En gång visade Silvia Helperin Sandström som intendent på Vikingsberg, ja ni vet den där donerade byggnaden som är dagis numera, verk ur Helsingborgs museums samlingar på Knutpunkten. Utställningen på Tullhuset knyter an till den traditionen.

I Helsingborg är det annars numera dessvärre mest konsten bort från folket. Dunkers kulturhus saknar konstintendent och kan dåligt producera egna konstutställningar. Det ska vara Familjeutställningar och Fotografier som man kan se vad de föreställer. Det har politiker utan känsla för att konst är på allvar beslutat. Bedrövelse.

Helsingborgs Konstförening har under fem år med Konstpåstan förvandlat centrala Helsingborg till en enda häftig konstutställning, i skyltfönster, på caféer och lite här och där i det offentliga rummet, alltid i vecka 40, som i Sverige är konstens vecka. Men i år drog kulturfientliga politiker in anslaget. Det blir inget mer Konstpåstan. Kanske tyckte de att man inte fick skoja med Magnus Stenbock som står staty på Stortorget, beredd att gå till krig med Danmark en gång till.

Tullhusets omgivning omvandlas under de kommande åren när stadens politiker låter bygga en konferensanläggning och ett lyxhotell på platsen. Konst på Kryss är en påminnelse om vilken fin byggnad Gamla Tullhuset är och att den i framtiden verkligen skulle kunna användas för konst och kultur precis som härliga Toldkammeren i Helsingborg.

(Förkortad version av ett litet anförande som jag höll i samband med vernissagen på Konst på Kryss på fredagskvällen 17.5)

Vännen Per Assarson i Ängelholm mejlar mitt under torsdagskvällens sändning av Melodifestivalens andra semifinal nedanstående salva mot ESC, som…  ”… en allmän, smaklös och kommersialistisk gröt! Här saluförs dessutom en kulturellt tomt urvattnad, enkelspårig och för fattiga deltagare ruinerande samt hypernationalistisk sörja!” Kultur-Sören öppnar bloggen för en gästskribent.

Per Assarson, Ängelholm:

”Det är inte lätt, det jag tänker säja. Eller, jo, för mej är det ganska självklart lätt, alltså för alldeles egen del. Det svåra uppkommer, när jag tänker på hur mina ord troligen kommer att drabba alla dom nära människor, som är t ex 50-! Dvs mina barn och barnbarn i första hand. MEN: jag har bestämt mej. Jag tänker säja det ändå.

Det handlar om ord och musik. Det handlar om levande texter, om sjungande gemenskap, om hemkänsla och närhet i VISAN, både den svenska och den utländska. Och till visan räknar jag – för att sträcka ut bågen – både Nils Ferlin och Bob Dylan, både Evert Taube och Tom Lehrer, både Cornelis Vreeswijk och folkvisa. Ja, t.o.m. vissa psalmer, som ”En vänlig grönskas…” av den gamle åsiktspolisen C.D. af Wirsén. Alltså alla de stora konstnärer, som har gjort – och framfört – text och musik till en organisk helhet. Till något jag gärna vill BÅDE minnas OCH ha känsla för. Något att bära med sej genom livet. Något att luta sej mot, när andan tryter. Det som är viktigt i livet – och inför döden!

Jag kan slå upp vilken sida som helst i ”Den svenska sångboken” (Bonniers 1997) – eller i motsvarande europeiska och amerikanska sångböcker, tror jag – och genast komma tillbaka till goda, starka minnen av glädje, gemenskap, av fyndiga rim, påhittiga och originella melodislingor, ibland av små textfragment som biter sej fast, t ex: ”Bildning och kultur, verkligt rara djur, får ni av violen från Flen”. Överallt ÄR jag bland vänner, bland likasinnade som med den goda musiken och den fyndiga texten vill hjälpa mänskligheten tillrätta. Och nån gång finner jag en riktig broder i sången, som kan ALLA 17 (sjutton!) verserna i ”Möte i monsunen” – en äventyrsdikt som i sin dramatik och koncentrerade gestaltningsförmåga överträffar det mesta av 1900-talets stora prosa- och filmberättelser, från ”Utvandrarna” till ”Dr. Strangelove”.

Det är mot den här bakgrunden som jag nu skall försöka beskriva min motvilja, min vämjelse och min sorg inför den företeelse, som förr kallades ”Musikfestivalen”, nu stilenligt moderniserats till European Song Contest. Ett praktexempel på det som förvandlar svensk teve från ett ansvarstagande ”mediaföretag i allmänhetens tjänst” till (jag lånar uttrycken från en DN-recensent) en ”jippogenerator” och en ”trendtermometer”! Att SVT håller på med detta elände mer än en hel vecka är lika jävligt som när TV4 under tre veckor har ishockey-VM som nyhet nr 1! Att nån Loreen med en obegriplig låt som ”Euphoria” förra året vann ESC i diktaturstaten Aserbajdzjan, det tycks legitimera SVT till fullständigt orimligt lång direktsändningstid under minst 14 dar!

För mej är ESC lika intetsägande och meningslöst, som dom pappfigurer man tvingades skjuta till måls på under värnplikten. Ja, sämre, för pappfigurerna stod ändå för något som man trodde sej göra för sitt land: att försvara sej! ESC och hajpen för detta i massmedia innebär bara, att vi accepterar och drunknar i en allmän, smaklös och kommersialistisk gröt! Här saluförs dessutom en kulturellt tomt urvattnad, enkelspårig och för fattiga deltagare ruinerande samt hypernationalistisk sörja! Nån musik finns egentligen inte: hela exhibitionen består bara av en sorts gymnastikuppvisning med musikillustrationer. Texterna är närmast totalt andefattiga, ”musiken” – i den mån den förekommer – är banal. Utspyendet av ånga- och ljuseffekter är däremot högtstående! Liksom utblåsning av luft, så att tjejernas kjolar lyfts till de manliga smakdomarnas behag!”

Borgerliga idealister byggde stora delar av stadens kulturliv. Borgerliga nyliberala icke-humanister håller på att snabbt förstöra det. En stad utan kultur saknar själ, den blir ointressant. Helsingborg har sitt specifika geografiska läge, skönheten med havet och naturen. Men det räcker inte för att skapa en levande och livfull stad.

När de stora partiernas politiker ville bygga Saltkristallerna protesterade många helsingborgare genom att skriva på namnlistor och debattera på insändarsidorna. Det var ett demokratiskt hälsotecken. Men politikerna lyssnade inte.

När politiker inte är lyhörda för att politik utvecklas i ett fingertoppskänsligt samspel med medborgare och väljare är det illavarslande. Många väljare mister tron på demokratin som ett medel till förändring.

Vad kan vi göra? Till att börja med vore det en god idé att studera och lära av hur Malmö lyckades vända en negativ utveckling till det staden står för i dag. Helsingborg borde kunna vara en (nästan) lika levande stad som Malmö!

Dagens Helsingborg är en stad på jakt efter en identitet. Ett kongresshus ger ingen identitet, inte heller ett lyxhotell.

Häromdagen skrev jag om ”Kunskap, kultur och mångkultur”. Vore inte det ett koncept värt att realisera!

Fotnot: Detta är den sjätte och avslutande bloggen i Kultur-Sörens serie Helsingborg på dekis?.

I många amerikanska städer har en till synes obeveklig utveckling slagit sönder stadskärnorna, den urbana kultur som är kittet i vår civilisation. På sina håll i USA har i många städer nästan all kommers och mycket av städernas bostäder överförts till segregerade ytterområden. På senare år har en liknande utveckling blivit allt mer uppenbar i många svenska städer. Helsingborg utmärker sig starkt negativt i sammanhanget.

Både på Norr och på Söder har rader av affärslokaler långa perioder stått tomma och outhyrda. Stora delar av detaljhandeln lämnar centrum och etablerar sig på  stormarknader, i synnerhet Väla. Utbudet av varor i centrum har blivit allt mer begränsat. Och politiker har inte bara accepterat utan också drivit på utvecklingen.

Helsingborg planerar spårvagnar. Det är bra. Men inte heller spårvagnarna tycks vara utformade för invånarnas skull utan för näringslivets behov. Den första linjen ska gå till Väla, för att frakta kunder till köpcentrat där (om man inte kommit på bättre tankar).

Om utvecklingen fortsätter kan många komma att känna sig otrygga i centrum stora delar av dygnet. I en stadskärna utan butiker och affärsliv kan nästa steg bli förslumning och avfolkning.

Så långt har det ännu vad jag vet inte gått i någon svensk stad. Men utvecklingen i Helsingborg pekar skrämmande nog käpprätt åt det hållet.

Fotnot: Detta är den femte och näst sista bloggen i Kultur-Sörens serie Helsingborg på dekis?.

Helsingborgs kulturliv bygger på privata donationer, mycket mer än andra städers. Gummimiljonären Henry Dunker och Dunkers fonder har bekostat Konserthuset, Stadsteatern, Kulturmagasinet och Dunkers kulturhus, så länge man följde testamentets intentioner. På senare år har politikerna omtolkat begreppet kultur till att omfatta också idrott. Olympias läktare byggdes med Dunkerspengar, liksom nya Helsingborgs Arena.

Det sistnämnda bygget kostade (enligt en förhandsuppskattning i HD i februari 2012) 380 miljoner. Så mycket pengar fanns inte i fonderna. Kommunen förskotterade och accepterade ett budgeterat driftsunderskott på omkring 23 miljoner/år samt en årlig hyra på 36 – 40 miljoner.

Varför är en sådan budget ok för Helsingborgs Arena samtidigt som de styrande politikerna strypt driftsanslagen till Dunkers kulturhus och till kulturen överhuvud? Svaret på den frågan säger en hel del om mentaliteten i staden och vad som rör sig i beslutsfattarnas huvuden.

Fredriksdals friluftsmuseum är en annan donation där underhållet förefaller vara eftersatt och där höga entreavgifter stöter bort barnfamiljer. Ängelholms hembygdspark med fri entré visar vad som går att göra om man vill skapa en barnvänlig stad.

Pålsjö slott fick staden till skänks med sitt unika läge. Krapperup drivs som en stiftelse med konst, café och trädgårdskultur. Tänk vad Pålsjö slott med Krapperups koncept skulle ha kunnat utvecklats till, som mötespunkt för alla som besöker Pålsjö skog. Men slottet såldes, donationens möjligheter förskingrades.

Vikingsbergs konstmuseum gjordes i strid med testamentet om till dagis. Till och med Sofiero är för bypolitikerna ett bekymmer och nu ska kungens privata rum hyras ut till företag, samtidigt som verksamheten i parken och på slottet minimeras.

Fotnot: Detta är den fjärde bloggen i serien Helsingborg på dekis? Fortsättning följer.

Kring millennieskiftet var utvecklingen dynamisk i Helsingborg. Sommaren 1999 genomfördes utställningen Bo 99, vars namn anspelade på legendariska H55. Samtidigt fick staden ett nytt bostadsområde Norra Hamnen, som ytterligare markerade Helsingborgs havsnära identitet. Kajpromenaden, stråket längs hamnar och stränder, blev en självklar mötesplats för helsingborgare med olika bakgrund, ett vardagsrum under milda sommarkvällar, ungefär som ströget och corson i sydeuropeiska städer.

År 2000 invigdes universitetsfilialen Campus, som i dag har 4000 studenter. Efter Campus följde Dunkers kulturhus som stod färdigt 2002.

Helsingborg hade dessförinnan förlorat sin identitet som gränsstad. Med Campus och Dunkers kunde man lovande skönja en ny, Kunskap och Kultur. Med det omvandlade och dynamiska Söder var det frestande att lägga till ett tredje begrepp, Mångkultur.

I Malmö skedde något liknande. Per Svensson skildrar i sin bok Malmö – Världens svenskaste stad hur stora projekt avlöste varandra, som Öresundsbron, Bo 01, och Turning Torso. Han pekar på invigningen av den världskände arkitekten Henning Larsens nya stadsbiblioteket försommaren 1997 som ”vändpunkten i Malmös samtidshistoria. Det var då en ny identitet och ett nytt självförtroende tog form.”

På liknande vis går det att peka på en – fastän negativ – brytpunkt då Helsingborgs positiva utveckling avbröts, avskedandet av Niels Righolt som chef för Dunkers kulturhus 2007. Under hans fem år som chef hade Dunkers varit ”en aktör i det nationella och internationella konstlivet”. Av intentionerna återstår en politiskt vållad ruin, det ska vara ”familjeinriktning och foto”.

Hur fungerar Campus i dag? Jag vet inte, men har känslan av att universitetsfilialen inte integrerats i staden, Helsingborg har knappast blivit någon studentstad. Och Söder är inte längre prioriterat i stadsplaneringen efter den skrotade Södertunneln, förutsättningen för H+, och attackerna mot Folkets Hus.

Fotnot: Detta är den tredje bloggen i Kultur-Sörens serie ”Helsingborg på dekis?”. Serien fortsätter.

Det mesta har gått snett i Helsingborg det senaste decenniet. I dag fokuseras debatten om Helsingborgs urbana utveckling på ett halvmiljardsprojekt som de flesta helsingborgare ogillar och som mött massivt folkligt motstånd. Lyxhotellet vid Norra Hamnen och kongressanläggningen är till för näringslivet, inte för helsingborgarna.

Nästa stora satsning, 300 miljoner ur Dunkers kulturmärkta fonder, ska i strid med testamentet användas till ombyggnad av idrottsplatsen Olympia. Man kan bli fotbollshatare för mindre.

Helsingborgs framtid låg i H+satsningen, som varit det mest fantasieggande urbana projektet i Helsingborg någonsin. Men luften har gått ur H+ sedan tunneln inte kunde få statlig finansiering och visade sig ”för dyr” för kommunen.

Samtidigt är två av mötesplatserna för yngre helsingborgare hotade, musikhuset The Tivoli och Folkets Hus på Söder. Förutsättningarna för det fria kulturlivet utanför de stora institutionerna är miserabla. Helsingborg är inte längre någon attraktiv stad för unga människor.

Hotet mot Folkets Hus bidrar också till ytterligare segregering i en stad mera kluven än de flesta, där det mångkulturella Söder missgynnas när det gäller urban utveckling.

De styrande politikerna bäddar för Sverigedemokraternas stormtrupper, för att travestera moderate Christian Orsings retorik i kommunstyrelsen.

SJ har slutat trafikera Helsingborg. Det gör tågresor till Stockholm tidsödande och obekväma med tågbyten. Och det försvårar den halvlånga pendling som allt fler lever med, eftersom pågatågen på många sträckor fungerar som obekväma ”mjölkatåg”. Man pratar gärna spårvagn i Helsingborg, men planeringen saknar prioriterat tempo. I praktiken prioteras nästan jämnt bilismen.

I Malmö har utvecklingen efter tillkomsten av Öresundsbron varit den rakt motsatta. Staden har integrerats i Stor-Köpenhamns arbetsmarknad och Köpenhamns kulturutbud har blivit lätt tillgängligt. Den nya stadstunneln med nya centrala stationer har förändrat människors dagliga villkor i stora delar av staden.

Fotnot: Detta är den andra bloggen i Kultur-Sörens serie ”Helsingborg på dekis?”. Serien fortsätter.

Helsingborg var länge Sveriges femte stad, med speciell historia och identitet, som hängde samman med läget som gränsstad vid Öresund. ”Här börjar kontinenten” hette det en tid på kaxiga skyltar längs motorvägen vid stadsgränsen.

Det fanns under decennier en speciell rivalitet mellan Helsingborg och Malmö. Städerna jämfördes i alla sammanhang. Ingen helsingborgare skulle kunna tänka sig att flytta till det tråkiga och träiga Malmö, där man inte ens kunde se havet från centrum, vilket var en självklar del av den helsingborgska identiteten, havskänslan, att man kunde se Danmark så alldeles nära. I dag är förhållandet närmast det omvända.

Jag läser med intresse författaren och journalisten Per Svenssons reflekterande hyllning av sin hemstad, ”Malmö – Världens svenskaste stad. En oauktoriserad biografi” (Weyler 2011). Helsingborg förekommer knappast i hans text. Det är inte konstigt. Malmö spelar numera i en annan division – som Sveriges nog mest levande stad, medan Helsingborg det senaste decenniet har stagnerat och i mina ögon i dag är en stad på dekis.

Malmö hade på 1990-talet, liksom dagens Helsingborg, stora problem, och var en stad som förlorat sin identitet. Men något hände som förändrade det mesta.

Varför har Malmö lyckats med att bli en attraktiv och levande stad och varför har Helsingborg misslyckats med samma mål?

Kultur-Sören har grunnat på frågan och återkommer till ämnet i en serie bloggar.

I dagarna är Europas ögon fästa på Malmö, som står värd för 2013 års Melodifestival, som äger rum den 14, 16 och 18 maj. Det ger en extra anledning till reflexion.

SVT satsar 125 miljoner kronor på begivenheten, vilket motsvarar Utbildningsradions hela årsbudget. Men det är en annan historia.