Men 2007 var det som bekant hela havet stormar på Dunkers, sedan kulturnämnden och dåvarande kulturchefen Disa Åberg över natten gett Niels Righolt, den kompetente chefen för Dunkers, sparken, samtidigt som husets organisation slogs i skärvor. Det var inledningen till en total dränering av kompetensen hos kulturhusets personal. Peter Carelli, expert på skånsk medeltidshistoria, hörde till de många som försvann/fördrevs från huset, i hans fall till posten som chef för Norrköpings stadsmuseum. Och de historiska samlingarna tycks ingen ha brytt sig ett dugg om, förrän nu.

I torsdagens HD meddelar nämndens ordförande Anders Lundström att de historiska utställningarna stängs i januari 2011 och öppnas efter 15 månader. Obegripligt länge och oacceptabelt.

Lundström uttalar sig i samband med presentationen:

”Det viktiga när arbetet nu sätts igång är att man kollar med intresserade och engagerade helsingborgare …”

Hur ser Helsingborgs historia ut? Var ska fokus ligga? Hur ska utställningarna presenteras? Till sådant behövs historiker och museimänniskor med kunnande och kompetens, det är inget för amatörer.

Dunkers var avsett inte minst som Helsingborgs stadsmuseum. Men mycket till stadsmuseet lär det inte bli i framtiden om Lundström får bestämma. Då ska basutställningarna ha ”en förankring i de museisamlingar som helsingborgarna är stolta över”, säger Lundström.

Tillbaka till stenåldern.

Allra först vid ingången finns ett bord uppdukat med prinsesstårta, alltså med prylar som har att göra med lilla sessan Victoria och lillprinsen Daniel.

Längst bort i lokalen finns ett litet bord med böcker relaterade till pågående utställningar i huset. De verkar snarast vara ett störande moment i sammanhanget, liksom den krafigt begränsade historiska litteraturen om Helsingborg, väl undangömd.

Här finns nästan ingenting som har med stadens eller regionens egen kultur och tradition att göra, inte ett Höganäskrus eller en Wallåkrakruka i saltglaserat.

Den turistkultur som lanseras är fullständigt nonsens, sämsta sortens Sverigekitsch utan kvalitet, lokal förankring eller egenart, allt enligt kulturnämndens nya policy, livligt påhejad av kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson.

”Barcelonas stadsrum (bilden) öppnar famnen mot havet, liksom Lissabons. Men i Oslo finns starka ekonomiska intressen som vill bygga barriärer mot havet och fjorden liksom här i Helsingborg.”

Den norske författaren och historikern Karsten Alnaes mötte på lördagen förre teaterchefen Lars Svenson i serien ”Samtal på Dunkers”, arrangerad av Föreningen Norden. Alldeles i inledningen kom det att handla om destruktiva likheter mellan Oslo och Helsingborg, hur politiker säljer sig till kapitalstarka affärsintressen på ett sätt som går ut över staden, särskilt över stadsrummets kontakt med havet.

Det är viktigt att städer när man bygger nytt tar hänsyn till historiska miljöer. Stadens historia manifesteras i dess  byggnader på ett sätt som ger kontinuitet och identitet åt oss som lever i städerna, fortsatte Alnaes, som, kändes det, kunde ha deltagit i demonstrationen mot Saltkristallen.

Efter samtalet strövade jag längs kajen bort mot Inre hamnen och blev återigen djupt bedrövad när jag försökte föreställa mig hur det planerade tolvvåningsbygget skulle ta över och förstöra den här platsen där Helsingborg mer än någon annan stans öppnar famnen mot havet.

Namninsamlingen med krav på folkomröstning i protest mot planerna fortsätter, listor finns på http://www.bevarathetivoli.se.

Vilks angriper en redan utsatt minoritetsgrupp, de svenska muslimerna. I torsdagens Svenska Dagbladet skriver Nalin Pekgul, ordförande för Socialdemokratiska kvinnoförbundet, och det är lätt att hålla med:

Jag tycker att Vilks skisser är avskyvärda. För muslimer är hunden oren. Att framställa profeten Mohammed som en hund är därför mycket sårande. Karikatyrer som driver med makten eller förlöjligar våldsverkare kan man begripa, men detta? Varför kränka vanliga muslimer?

Många debattörer försvarar Vilks och talar om yttrandefrihet, rätten att kritisera en religion, och naturligtvis är en sådan rätt viktig. Men om Vilks hade angripit judendomen med teckningar som innehöll antisemitiska schabloner i syfte att kränka judar har jag svårt att tänka mig att någon skulle försvara honom. Är det så illa att muslimer blivit legitima mål för förnedring i Sverige? Det verkar så och det är på de barrikaderna Nimisbyggaren ställt sig.

Liksom då det gäller yxmördaren Raskolnikov präglas yxmannen Vilks handling av meningslöshet. Han är inte ute efter att säga något om Mohammed eller islam. Mohammedteckningen är bara öppningsdraget. Det handlar mycket mer om bilden på Vilks med yxan och hela det förutsägbara massmediala pådraget.

Jag känner medkänsla med Lars Vilks utsatthet efter hoten, men bara avsmak inför hela hans projekt.

På tre år innebär det att åtta miljoner eller mer av Helsingborgs kulturanslag gått upp i rök. Till summan ska läggas rader av andra kostnader, som ombyggnaden av Dunkers till ny butik som sedan efter kort tid byggts om igen till turistbyrå.

Det är inte Dunkers som det är fel på utan kulturnämnd och kulturförvaltning.

Men de här 700 000 kronorna kunde Dunkers ha använts till kultur i stället för marknadsföring och jippon. Dunkers saknar ju numera en chef. I stället finns det två verksamhetschefer, med åtminstone utåt oklara mandat. Och nu drar Turistbyrån in i den före detta museibutikens lokaler. Först satsade man stort på att bygga en butik, sen lägger man ganska snart ner den. Till egenproducerade utställningar och kataloger tycks det finnas allt mindre pengar.

Vem ansvarar för övergripande beslut om det finns motsatta intressen, i pengar eller då det gäller användningen av lokalerna? Och vem tar Marianne Westholm i örat och ställer henne till svars för det aktuella slöseriet??

I kväll har Stumpenensemblen, Helsingborgs enda fria teatergrupp, premiär på Dunkers med Henning Mankells ”Tyckte jag hörde hundar”. Teatergruppen får som bekant inga anslag, till det finns det inga pengar, bara förlustbidrag. Alltså inga pengar till Stumpen och 700 000 till misslyckad marknadsföring och jippo.

Så ser det ut i Helsingborgs destruktiva kulturliv.

Svensk vapenexport har haft ett rekordår under 2009, skriver Svenska Freds ordförande Anna Ek på sin blogg. Sverige sålde vapen för 13,5 miljarder kronor – och Pakistan är Sveriges tredje största vapenkund. På åtta år har den svenska vapenexporten fyrdubblats.

Det kryper av obehag när jag läser pressmeddelandet från det som nu heter Inspektionen för strategiska produkter, tidigare Krigsmaterielinspektionen. Är svenska vapen det som Pakistan behöver mest av allt, ett land där stora delar av befolkningen lever i extrem fattigdom?? I Pakistan finns ett överflöd av vapen som också naturligtvis hamnar hos talibaner och terrorister, än så länge dock inte landets kärnvapen. Andra storkunder som Förenade Arabemiraten och Saudiarabien.

Hur har det kunnat bli så här?  Svenska Freds genomförde i höstas, skriver Anna Ek, en opinionsundersökning som visade att 81 procent av svenskarna är emot vapenförsäljning till krigförande länder och hela 92 procent är mot försäljning av vapen där kränkningar av mänskliga rättigheter äger rum.

Sveriges storsäljare är Stridsfordon 90, på bilden ovan under en övning i Kalifornien i USA.

Avgörande för Peter Danielsson och politikerna tycks ha varit att miljardsatsningen inte kostade några pengar. Här får man ett hotell, en konferensanläggning och lite till och inte en skattekrona kostar det. Det måste ju vara bra politik?

Allt beror på hur man räknar, hur man tänker.

De där stökiga ungdomarna som hänger på Tivoli ger ju inte mycket till skatteintäkter och så värst många av dem lär inte stanna i stan, som är genuint ungdomsfientlig, det visar både hanteringen av The Tivoli och Röda Kvarn.

Men hotellgästerna och kongressdeltagarna de kommer att köpa nya skor och slipsar här i stan och sätta fart på ekonomin. Med lyxkryssningskajen alldeles invid blir ju Helsingborg nästan som Monte Carlo. Ja vi hamnar på världskartan, sa ju en av grabbarna.

För så många av oss andra handlar om raka motsatsen, att politikerna säljer ut några av de bästa bitarna och immateriella värdena av den här stan till reapris eller för alls ingenting.

Nu är det namninsamlingen med krav på en folkomröstning som gäller. Låt oss ge politikerna en match! De behöver en lektion i demokrati, att det finns andra värden, att det inte bara är stålar som räknas.

Sidan för blankettnedladdning för namninsamlingen är
http://www.bevarathetivoli.se

Politikerna i Rådhuset beslöt som väntat på onsdagskvällen att sälja ut och slå sönder, sälja ut Hamntorget till en internationell hotellkedja, slå sönder Helsingborgs mest levande kultur- och musikhus The Tivoli, och för gott förstöra den här stadens kontakt med havet i centrum.

Tidigare på kvällen hölls utanför rådhuset ett välbesökt protestmöte mot miljardplanerna, med deltagare i alla åldrar. Arrangörerna hade förhört sig om möjligheten att få hjälp med elen från staden, men icke. Så långt sträcker sig inte demokratin, möjligen el till en julgran men inte till demonstrationstalare. Därför blev en generator en demokratimaskin. Vaddå mötesfrihet? Grundlagen, jaha. Skrik bäst ni gitter, tänkte väl avslagspersonen. Men tji.

Under mötet inleddes den namninsamling som kommer att pågå augusti ut och mynna ut i kravet på en folkomröstning, lagom till valet. Lyxhotellet, den flyttade färjestationen med The Tivoli och den förstörda havskontakten blir viktiga valfrågor och den politikermajoritet som säljer ut staden lär få det hett om öronen. Jag vet nu vilka partier jag inte kommer att rösta på i kommunalvalet.

Hade man gjort en film som satte ett tolvvåningars lyxhotell och en kongressanläggning mot ett levande musikhus – då hade ingen tyckt att det var trovärdigt. Men just så illa är det. Vem stad är det. Lyxhotellgästernas eller musikintresserade unga av alla generationer?

På sjuttiotalet skulle ivriga politiker riva de fula träkåkarna i Ramlösa Brunnspark för att bygga ett tolv våningars lyxhotell. Men tji fick de. Andra politiker ville fylla igen Inre Hamnen för att dra järnvägsspåren där. Men tji fick de. Frågan är om de senaste planerna verkligen kommer att realiseras, jag tvivlar på det och jag hoppas att det inte går så illa. Tolvvåningars hotell är inte vad helsingborgarna längtar allra mest efter.

Det finns tre goda skäl mot skrytprojektet:

1. Vems är staden? Vilka är viktigast, de som besöker The Tivoli, i synnerhet yngre generationer, eller framtida kongressbesökare och de som har råd att bo ett stort lyxhotell? Svaret borde vara självklart.

2. Den öppna staden mot havet, det som har varit Helsingborgs egenart, förstörs av det nya höghuset, som kommer att skärma av centrum från havet, precis så som Knutpunkten, parkeringsdäcket och kontorshusen där har gjort. Det där är vandalisering av kulturvärden, av Helsingborgs urbana egenart.

3. Färjestationen från slutet av 1800-talet är en av mycket få äldre byggnader i centrala Helsingborg, ett hus som spelat en roll i stadens historia, särskilt under de mörka krigsåren. Att riva och bygga upp huset på annan plats är ingen bra idé, bara en halvdan eftergift.

Till dessa tre argument kommer ett fjärde, som handlar om demokrati. Miljardprojektet klubbas på onsdag. Det gäller att få tyst på protesterna, så att allt lugnar ner sig till valet. Det enda rimliga hade varit att bordlägga och lyssna mer. Det här är en hjärtefråga för många.

Vi ses på Rådhustorget på onsdag kl 17 inför fullmäktigemötet!