De förslösade donationerna

13 maj, 2013 klockan 10:59

Helsingborgs kulturliv bygger på privata donationer, mycket mer än andra städers. Gummimiljonären Henry Dunker och Dunkers fonder har bekostat Konserthuset, Stadsteatern, Kulturmagasinet och Dunkers kulturhus, så länge man följde testamentets intentioner. På senare år har politikerna omtolkat begreppet kultur till att omfatta också idrott. Olympias läktare byggdes med Dunkerspengar, liksom nya Helsingborgs Arena.

Det sistnämnda bygget kostade (enligt en förhandsuppskattning i HD i februari 2012) 380 miljoner. Så mycket pengar fanns inte i fonderna. Kommunen förskotterade och accepterade ett budgeterat driftsunderskott på omkring 23 miljoner/år samt en årlig hyra på 36 – 40 miljoner.

Varför är en sådan budget ok för Helsingborgs Arena samtidigt som de styrande politikerna strypt driftsanslagen till Dunkers kulturhus och till kulturen överhuvud? Svaret på den frågan säger en hel del om mentaliteten i staden och vad som rör sig i beslutsfattarnas huvuden.

Fredriksdals friluftsmuseum är en annan donation där underhållet förefaller vara eftersatt och där höga entreavgifter stöter bort barnfamiljer. Ängelholms hembygdspark med fri entré visar vad som går att göra om man vill skapa en barnvänlig stad.

Pålsjö slott fick staden till skänks med sitt unika läge. Krapperup drivs som en stiftelse med konst, café och trädgårdskultur. Tänk vad Pålsjö slott med Krapperups koncept skulle ha kunnat utvecklats till, som mötespunkt för alla som besöker Pålsjö skog. Men slottet såldes, donationens möjligheter förskingrades.

Vikingsbergs konstmuseum gjordes i strid med testamentet om till dagis. Till och med Sofiero är för bypolitikerna ett bekymmer och nu ska kungens privata rum hyras ut till företag, samtidigt som verksamheten i parken och på slottet minimeras.

Fotnot: Detta är den fjärde bloggen i serien Helsingborg på dekis? Fortsättning följer.

Dela

Kunskap, kultur, mångkultur?

12 maj, 2013 klockan 20:05

Kring millennieskiftet var utvecklingen dynamisk i Helsingborg. Sommaren 1999 genomfördes utställningen Bo 99, vars namn anspelade på legendariska H55. Samtidigt fick staden ett nytt bostadsområde Norra Hamnen, som ytterligare markerade Helsingborgs havsnära identitet. Kajpromenaden, stråket längs hamnar och stränder, blev en självklar mötesplats för helsingborgare med olika bakgrund, ett vardagsrum under milda sommarkvällar, ungefär som ströget och corson i sydeuropeiska städer.

År 2000 invigdes universitetsfilialen Campus, som i dag har 4000 studenter. Efter Campus följde Dunkers kulturhus som stod färdigt 2002.

Helsingborg hade dessförinnan förlorat sin identitet som gränsstad. Med Campus och Dunkers kunde man lovande skönja en ny, Kunskap och Kultur. Med det omvandlade och dynamiska Söder var det frestande att lägga till ett tredje begrepp, Mångkultur.

I Malmö skedde något liknande. Per Svensson skildrar i sin bok Malmö – Världens svenskaste stad hur stora projekt avlöste varandra, som Öresundsbron, Bo 01, och Turning Torso. Han pekar på invigningen av den världskände arkitekten Henning Larsens nya stadsbiblioteket försommaren 1997 som ”vändpunkten i Malmös samtidshistoria. Det var då en ny identitet och ett nytt självförtroende tog form.”

På liknande vis går det att peka på en – fastän negativ – brytpunkt då Helsingborgs positiva utveckling avbröts, avskedandet av Niels Righolt som chef för Dunkers kulturhus 2007. Under hans fem år som chef hade Dunkers varit ”en aktör i det nationella och internationella konstlivet”. Av intentionerna återstår en politiskt vållad ruin, det ska vara ”familjeinriktning och foto”.

Hur fungerar Campus i dag? Jag vet inte, men har känslan av att universitetsfilialen inte integrerats i staden, Helsingborg har knappast blivit någon studentstad. Och Söder är inte längre prioriterat i stadsplaneringen efter den skrotade Södertunneln, förutsättningen för H+, och attackerna mot Folkets Hus.

Fotnot: Detta är den tredje bloggen i Kultur-Sörens serie ”Helsingborg på dekis?”. Serien fortsätter.

Dela

Hur illa mår Helsingborg?

11 maj, 2013 klockan 11:21

350px-Helsingborg_Färjestationen

Det mesta har gått snett i Helsingborg det senaste decenniet. I dag fokuseras debatten om Helsingborgs urbana utveckling på ett halvmiljardsprojekt som de flesta helsingborgare ogillar och som mött massivt folkligt motstånd. Lyxhotellet vid Norra Hamnen och kongressanläggningen är till för näringslivet, inte för helsingborgarna.

Nästa stora satsning, 300 miljoner ur Dunkers kulturmärkta fonder, ska i strid med testamentet användas till ombyggnad av idrottsplatsen Olympia. Man kan bli fotbollshatare för mindre.

Helsingborgs framtid låg i H+satsningen, som varit det mest fantasieggande urbana projektet i Helsingborg någonsin. Men luften har gått ur H+ sedan tunneln inte kunde få statlig finansiering och visade sig ”för dyr” för kommunen.

Samtidigt är två av mötesplatserna för yngre helsingborgare hotade, musikhuset The Tivoli och Folkets Hus på Söder. Förutsättningarna för det fria kulturlivet utanför de stora institutionerna är miserabla. Helsingborg är inte längre någon attraktiv stad för unga människor.

Hotet mot Folkets Hus bidrar också till ytterligare segregering i en stad mera kluven än de flesta, där det mångkulturella Söder missgynnas när det gäller urban utveckling.

De styrande politikerna bäddar för Sverigedemokraternas stormtrupper, för att travestera moderate Christian Orsings retorik i kommunstyrelsen.

SJ har slutat trafikera Helsingborg. Det gör tågresor till Stockholm tidsödande och obekväma med tågbyten. Och det försvårar den halvlånga pendling som allt fler lever med, eftersom pågatågen på många sträckor fungerar som obekväma ”mjölkatåg”. Man pratar gärna spårvagn i Helsingborg, men planeringen saknar prioriterat tempo. I praktiken prioteras nästan jämnt bilismen.

I Malmö har utvecklingen efter tillkomsten av Öresundsbron varit den rakt motsatta. Staden har integrerats i Stor-Köpenhamns arbetsmarknad och Köpenhamns kulturutbud har blivit lätt tillgängligt. Den nya stadstunneln med nya centrala stationer har förändrat människors dagliga villkor i stora delar av staden.

Fotnot: Detta är den andra bloggen i Kultur-Sörens serie ”Helsingborg på dekis?”. Serien fortsätter.

Dela

Helsingborg på dekis?

10 maj, 2013 klockan 23:25

Helsingborg var länge Sveriges femte stad, med speciell historia och identitet, som hängde samman med läget som gränsstad vid Öresund. ”Här börjar kontinenten” hette det en tid på kaxiga skyltar längs motorvägen vid stadsgränsen.

Det fanns under decennier en speciell rivalitet mellan Helsingborg och Malmö. Städerna jämfördes i alla sammanhang. Ingen helsingborgare skulle kunna tänka sig att flytta till det tråkiga och träiga Malmö, där man inte ens kunde se havet från centrum, vilket var en självklar del av den helsingborgska identiteten, havskänslan, att man kunde se Danmark så alldeles nära. I dag är förhållandet närmast det omvända.

Jag läser med intresse författaren och journalisten Per Svenssons reflekterande hyllning av sin hemstad, ”Malmö – Världens svenskaste stad. En oauktoriserad biografi” (Weyler 2011). Helsingborg förekommer knappast i hans text. Det är inte konstigt. Malmö spelar numera i en annan division – som Sveriges nog mest levande stad, medan Helsingborg det senaste decenniet har stagnerat och i mina ögon i dag är en stad på dekis.

Malmö hade på 1990-talet, liksom dagens Helsingborg, stora problem, och var en stad som förlorat sin identitet. Men något hände som förändrade det mesta.

Varför har Malmö lyckats med att bli en attraktiv och levande stad och varför har Helsingborg misslyckats med samma mål?

Kultur-Sören har grunnat på frågan och återkommer till ämnet i en serie bloggar.

I dagarna är Europas ögon fästa på Malmö, som står värd för 2013 års Melodifestival, som äger rum den 14, 16 och 18 maj. Det ger en extra anledning till reflexion.

SVT satsar 125 miljoner kronor på begivenheten, vilket motsvarar Utbildningsradions hela årsbudget. Men det är en annan historia.

 

 

Dela

68 år sedan krigsslutet

7 maj, 2013 klockan 17:02

943542_619765128052939_760819872_n

Stridsvagnar rullar genom Helsingborg. Året är 1952. Staden är inte ockuperad och det är inte krig. Det är pansarregementet K2 som paraderar i samband med att regementet lämnade staden.

Sju år hade då gått sedan andra världskrigets slut, då Helsingborg låg vid gränsen mellan krig och fred och då helsingborgarna kunde se över Öresund till det av nazisterna ockuperade Danmark bara fyra kilometer bort. I morgon onsdag är det 68 år sedan fredsdagen den 8 maj 1945.

På Pålsjö kyrkogård påminner de brittiska och tyska krigskyrkogårdarna konkret om de onda tider då krigets svetslåga svedde våra annars så fredliga kuster.

En sådan här dag kan det vara värt att tacksamt tänka på 68 år av fred. Vi är några vänner som de senaste åren just den här dagen besökt krigskyrkogårdarna. Väl mött kl 11 onsdag.

Bilden här under visar svenska soldater under andra världskriget på vakt vid Oljekajen i Helsingborg.

oljekajen

Dela

Israel i krig med Google?

7 maj, 2013 klockan 08:08

Google-Palestine

Google har beslutat döpa om sin hemsida i Palestina från hittillsvarande ”Palestinian territories” till enbart ”Palestine”. Det handlar om en namnmarkering under Googles vinjett, där det i varje land anges landets namn. I november 2012 fick Palestina i FN status som observatör men inte medlem, vilket spelat in.

Israels biträdande utrikesminister Zeev Elkin utbrister till Reuters att Googles namnändring är ”very, very problematic” och försvårar eller förstör fredsarbetet, skriver The Guardian.

Googles talesman Nathan Tyler berättar för BBC att man bytt namn i enlighet med praxis hos FN, Icann [the Internet Corporation for Assigned Names and Numbers], ISO [International Organisation for Standardisation] och andra internationella myndigheter.

Den palestinska myndigheten välkomnade Googles beslut.

I vår tid äger mest kommunikation rum i den virtuella världen och detta innebär att Palestina nu finns både på virtuella och geografiska kartor, sa dr Sadrei Saidam, rådgivare till president Mahmoud Abbas.

Dela

Bildt, kärnvapnen och RingP1

6 maj, 2013 klockan 12:06

 

Bildt-RingP1

På en FN-konferens om nedrustning betonades för första gången i sådana här sammanhang att kärnvapen ”kan leda till så ohanterbara och oacceptabla konsekvenser för mänskligheten att de måste förbjudas”, rapporterar Sveriges Radio. 78 av 100 länder skrev under, men inte Sverige. Representanter för folkpartiet, kristdemokraterna och socialdemokraterna är starkt kritiska mot utrikesminister Carl Bildts agerande i frågan.

Josefine Lind från svenska Läkare mot Kärnvapen ser illavarslande tecken på att ”Sveriges regering i dag inte prioriterar nedrustning av kärnvapen utan har andra intressen”.

Okonventionellt ringde Bildt, som inte svarat på Ekots frågor, upp RingP1 på måndagsmorgonen och försvarade sig:

– Vi bedriver ett seriöst arbete när det gäller kärnvapennedrustning. Just det där uttalandet är ett stickspår, som inga mer seriösa länder har engagerat sig i.

Frågan kvarstår om RingP1 är rätt forum för att avhandla en fråga av det här slaget. Är Sverige för eller emot kärnvapen? Är Sverige för eller emot att FN arbetar fram konventioner som begränsar eller förbjuder användandet av kärnvapen – och som pekar på civilbefolkningens ofattbara lidande i ett sådant krig, det som är erfarenheten från Hiroshima.

Bildt var en gång som Hög representant i Sarajevo under krigen djupt medveten om civilbefolkningens utsatthet i krig. Men det tycks vara mycket, mycket länge sedan.

Dela