Kultur

Anna L. Claréns utställning Fjäriln vingad öppnade på Fredriksdal i helgen i södra herrgårdsflygeln. Där visas vackra bilder av fjärilar med starka färger och ett slags poetisk oskärpa. Det är fotografier som utgår från både en fascination inför fjärilens oändliga lätthet och fjärilen som bevingat tecken för mänskliga känslor.

Fjärilen blir för Anna L Clarén en symbol för både utsatthet och pånyttfödelse, ”att våga lämna det gamla bakom sig”.

En solig men vårsval eftermiddag vandrar jag runt i Fredriksdalsträdgården, som så här års är skimrande vacker, med vitsippeskog och gullvivaängar. Men jag är nästan ensam i parken och när jag inser det kommer jag att tänka på att också friluftsparken och hembygdsmuseet styrs av kulturförvaltningen med allt kaos som det inneburit för andra institutioner.

Nå, nu läser jag i HD att på tisdagen klockan elva väntar det årliga kosläppet på Fredriksdal och hoppas att också helsingborgarna tar tillfället att bege sig på grönbete i den vackra parken.

Den 18-åriga Erin följer från England med sin bästa väninna Eliza till Israel, där Eliza som har både brittiskt och israeliskt medborgarskap ska göra sin värnplikt. Precis före avresan hittar Erin i England sin döende morfars dagbok. På väg till Israel börjar Erin läsa den och ser sin morfar Lens liv öppna sig, då han som brittisk soldat befriade Bergen-Belsen och senare placerades i Palestina före Israels självständighet.

Så inleds den brittiska TV-serien The Promise om Israel och om Mellanösternkonflikten som nu sänds i fyra delar på SVT. Efter att ha sett det första avsnittet är det lätt att vara positiv. Peter Kosminsky, som står för både manus och regi, väver samman historia och nutid, skiftar mellan palestinskt och judiskt perspektiv, undviker att förenkla och låter sin unga huvudperson Erin drabbas av en lika komplex och svårförståelig som våldsam verklighet. Här beskriver regissören själv serien.

I England fick serien mycket beröm. Christina Pattersson i The Independent menade att serien var både ”vackert filmad, extremt välskriven och extremt balanserad”. Rachel Cook i New Statesman skrev att serien var ”det bästa som finns att se på TV i år, om inte under hela decenniet”.

I Dagens Nyheters kulturdel i söndags var tidningens kulturchef Björn Wiman av en helt annan uppfattning. Han fann serien full av insmugna fördomar mot judar. Han vill inte gå riktigt så långt att han beskriver serien som antisemitisk, men skriver att dess ”rotbundna klichéer är besvärande eftersom de riskerar att växa till sig om de passerar opåtalade”.

Att tala om antisemitiska tendenser i ett sådant här sammanhang är att dödskallemärka, i stället för att resonera, en djupt antiintellektuell hållning, fjärran från traditionerna på DN:s kultursidor. Det känns beklämmande.

Turkiet- och Mellanösternkännaren Ingmar Karlsson gav nyligen ut ”Bruden är vacker men har redan en man”, en gedigen och kunnig skildring av sionismen och Israels historia. Per Jönsson recenserade boken positivt i DN liksom jag själv i HD. En annan DN-skribent Nathan Shachar slog i en artikel irriterat ner på The Promise och fortsatte i samma text med att  stämpla Ingmar Karlsson som antisemit. Den angripne svarade idignerat med stor rätt.

Själva termen antisemitisk är för viktig för att devalveras genom att användas som polemisk spikklubba i debatter.

Men se The promise och döm själv! Första avsnittet av fyra i serien sändes i onsdags på SVT1 och kan nu ses på SVTPlay. Fortsättning följer på onsdag 9.5.

Bonniers har i dagarna köpt Pocketshop, fram till nu en av få oberoende framgångsrika bokhandelskedjor. Det stora förlaget stärker sin monopolsituation. Bonnierstidningen Dagens Nyheter publicerade i lördagens kulturdel en välskriven och starkt kritisk artikel, skriven av Ordfronts bokförläggare Pelle Andersson, under rubriken ”Bonnier kväver nytänkande”.

”Det finns snart inte en enda offentligt tänkt tanke som inte på något sätt passerar Bonniers kassaapparater och sorteringssystem”, skriver Pelle Andersson. Han visar hur Bonniers med köpet stärkt sitt redan innan obehagliga monopol.

Liknande kritik framförs i tidningen ETC av Galago-förläggaren Johannes Klenell, som är upprörd över att ”Vår sista fria bokkedja är förlorad”.

När jag ska länka Pelle Anderssons artikel till min blogg kan jag inte finna den på dn.se eller nätet. Hjälp mig att hitta den, bästa bloggläsare. Jag vägrar tro att DN:s kulturredaktion lyft bort den från nätet.

Samtidigt läser jag i Medievärlden att ”DN-huset kokar – ledningen lägger locket på” och undrar vad som egentligen händer.

Grekland går till val i morgon efter en sorglig period i landets historia, med dramatiska sociala nedskärningar främst föratt rädda Europas storbanker. I morgon håller många inom EU andan. Kommer det grekiska folket att ”rösta rätt”, eller kan en nyvald regering tänkas riva upp avtalen?

I Aftonbladet skriver Mikael Nyberg om hur många fortfarande tror att den grekiska krisen beror på ”lata sydeuropéer som lever i sus och dus”. Det är helt fel. Grekers årsarbetstid är längre än svenskars och deras genomsnittliga pensionsålder är ungefär lika hög som i Tyskland.

Samtidigt som grekerna tvingas skära ner löner och sociala system är landet en av världens största vapenimportörer. 15 procent av Tysklands vapenexport och 10 procent av Frankrikes går till Grekland. Försvarsbudgeten i Grekland är – som andel av BNP – dubbelt så stor som i övriga euroländer. Nyberg skriver:

”Grekland har betalat över 2 miljarder euro för tyska ubåtar som visat sig vara defekta. 1 miljard återstår att erlägga. Det är tre gånger så mycket som nedskärningarna av pensionerna i den senaste låneuppgörelsen. Tyska politiker förfasar sig över korruptionen söderöver – medan tyska storföretag med mutor säkrar sig kontrakt.”

Exxon eller Esso är ett av världens största och mest lönsamma oljeföretag. Nyligen redovisades vinsten för årets tre första månader, 65 miljarder dollar. Företagets omsättning är större än de flesta länders BNP och motsvarar ungefär Norges.

I veckan som gick tecknade Exxon ett storkontrakt med ett irakiskt oljeföretag i Basra – och skördar nu frukterna av George W Bushs och USA:s brutala krig i Irak.

Exxon ska i Irak exploatera tjugotalet stora oljekällor i ett av världens största hittills outnyttjade oljefält. Exxon kammar hem krigets vinster – och berövar det irakiska folket dess råvarotillgångar.

Den oberoende amerikanska TV-stationen Democracy Now intervjuar ovan den Pulitzerprisbelönade New Yorker-journalisten och författaren Steve Coll om hans bok ”Private Empire: Exxon Mobil and American Power”. Coll menar att Exxon är ett av de mest slutna storföretagen i USA och att man betraktar sig själv ungefär som en oberoende stat som kan göra vad den vill varsomhelst i världen.

Coll berättar i intervjun bland annat om hur Exxon satsade väldiga belopp för att ifrågasätta de vetenskapliga teorierna om global uppvärmning och därmed också Kyoto-avtalet, som aldrig undertecknades av USA.

Exxon spelar en avgörande roll i amerikansk politik. Det senaste dryga decenniet har företaget satsat över en miljard kronor på politisk lobbying i Washington. Man har också gett stora bidrag till politiska kandidaters kampanjer. 2010 gick 90 procent av stödet till republikanska kandidater, 2012 ännu mer. Andra storsatsande företag som Dow Chemicals fördelar sina bidrag mera jämt mellan partierna.

Helsingborgskulturen måste spara sju miljoner 2013, skrev HD den 26 november i fjol. Kommunstyrelseordförande Peter Danielsson drev frågan. Och hans handgångne man kulturnämndsordförande Mats Sander förklarade i en annan HD-artikel att ”Skatteintäkterna kommer att minska framöver”, samtidigt som han utbasunerade anställningsstopp inom Helsingborgs kulturliv.

Många förstod inte varför just kultursektorn skulle få ett sparkrav på sju miljoner för förväntade minskade skatteinkomster.

Nu visar det sig att antagandet var käpprätt åt skogen fel. Helsingborgs skatteutfall 2013 blir 52 miljoner bättre än förväntat, skriver HD. I samma artikel understryker stadens ekonomidirektör att ”stadens ekonomi är god”.

Därmed finns förutsättningar för att återställa kultursektorns illa tilltufsade ekonomi. Att det finns pengar är solklart. Sparkravet på sju miljoner bör strykas i den nu uppkomna situationen. Frågan är om det finns politisk vilja.

Symfoniorkesterns anslag måste göra det möjligt att bibehålla antalet musiker i orkestern och samtidigt ge musikerna avtalsenliga lönehöjningar. Det är ju pinsamt att ens behöva påpeka något så fullständigt självklart. Detsamma gäller de helt uteblivna anslagen till sommarens pianofestival i Helsingborg, som är en skam för staden, liksom villkoren för musiken och utställningarna på Dunkers.

Dunkers kulturhus lever upp dessa jubileumsdagar. Men sen då?

Under onsdagens debatt på Dunkers lovade Mats Sander att verka för mer pengar till kulturen. Vi var flera hundra som faktiskt hörde det! Nu har han en ärlig chans att visa att han menade det han sa.

Den sista av Japans 54 kärnkraftsreaktorer, Kashiwazaki-Kariwa, stängs ner under helgen, rapporterar BBC. Därmed står Japan utan kärnkraft för första gången sedan 1970. Före jordbävningen och tsunamin som orsakade Fukushima-katastrofen den 11 mars 2011 svarade kärnkraften för en tredjedel av landets energibehov. Gas och fossila bränslen har kompenserat bortfallet.

Om Japan klarar sommaren utan stora elavbrott kan landets 54 reaktorer förbli avstängda, meddelar Sveriges radio.

I så fall sällar sig Japan förklarligt nog till de allt fler länder som överger kärnkraften, tidigare bl a Tyskland. I Sverige finns det dessvärre många politiker som fortfarande vill bygga ut kärnkraften, också inom centerpartiet, som tidigare spelade en ledande roll i kampen mot kärnkraft.

Aldrig mer Fukushima.

Sverige styrs numera av regler i stället för av förnuft. Börsnoterade företag utnyttjar skatteregler och tjänar miljarder genom vad som på leksaksspråk kallas räntesnurror men som är rent fiffel. Riskkapitalägda vårdbolag förskingrar åter andra miljarder av skattepengar som skulle använts till äldreomsorg eller dagis – helt enligt reglerna. När apoteken säljs ut får det statliga Apoteksbolaget inte fungera alltför bra, det är mot reglerna. Skånetrafiken lägger ut anbud på Färdtjänst till taxibolag som måste trafikera sin verksamhet med undermåliga fordon eftersom anbudsreglerna framtvingar det. Och så vidare, i alla oändlighet.

Regelverk av det här slaget är byråkrati och bestäms av byråkrater. Några tjänar på det, andra förlorar. I de allra flesta fall har vanligt folk blivit de stora förlorarna.

Det senaste bisarra exemplet gäller de så kallade elprisområdena som gör elen dyrare i södra Sverige efter godtyckligt dragna gränser. Nu visar det sig att varken EU, regering eller riksdag har varit inblandad i besluten om elprisområden som bl a förvrider konkurrensen mellan företag på olika sidor om gränserna och gör elen dyrare för många konsumenter.

Myndigheten Svenska kraftverk och dess vd, förre moderate försvarsministern Mikael Odenberg (bilden), har fattat beslutet om elprisområdena.

– Vi har systemansvaret för el och i det ingår att vi måste hantera de flaskhalsar som av och till uppstår i elnätsöverföringen. Elområdesindelningen är det administrativa sätt på vilket vi hanterar flaskhalsarna, säger Mikael Odenberg till Sveriges radio.

Vad menar han egentligen? Plötsligt har sådant som hur mycket det blåser i Danmark påverkat elpriserna i södra Sverige. Hela avregleringen av elnätet syftade väl till att göra elen billigare för brukarna, inte tvärtom. Odenberg skjuter sig själv i foten och i flaskhalsen.

Värnamo elnäts vd Mattias Bexelius har nu överklagat Svenska kraftnäts indelning och fått prövningstillstånd av Kammarrätten. Gränserna och reglerna blir föremål för komplicerade juridiska processer. Samtidigt granskar konstitutionsutskottet om det finns någon laglig grund för Svenska kraftnäts beslut.

– Skulle en domstol anse att det här beslutet är olagligt så har Svenska kraftnät ett väldigt stort problem, men det är ett problem som Svenska kraftnät har skapat, säger Mattias Bexelius.

Kommer myndigheten att se till att felaktiga elpriser återbetalas om gränserna visar sig ha varit olagliga, kan man fråga sig.

Franz Kafka skulle ha känt igen de här byråkratiska regelprocesserna.

Roast på Dunkers bjöds det på i teatersalen på onsdagseftermiddagen under det tioårsjubilerande kulturhusets  festdagar. ”Vad är det för bra med kulturhuset?” var rubriken på debatten, som leddes av John Chrispinson. På plats fanns kulturnämndens ordförande Mats Sander, kulturhuschefen Katti Hofflin, HD:s kulturredaktör Gunnar Bergdahl och jag själv.

”Roast” innebär fritt fram för arga åsikter. Mats Sander utnyttjade det till att utnämna Gunnar Bergdahl till en ”vänstermupp”, som inte var något att lyssna på eftersom han liksom jag jobbar på monopoltidningen Helsingborgs Dagblad. Där tänkte Sander minsann inte vara med och debattera, nej usch.

Själv såg sig moderate Sander som folkets representant. Hans politik var ett uttryck för helsingborgarnas vilja.

Alla i publiken föreföll inte ställa upp på tankegången, men de var kanske inte helsingborgare?

Många i publiken var upprörda över de dramatiskt sänkta anslagen till Dunkers. När kulturhuset öppnades 2002 satsades 8 miljoner på utställningarna. I dag återstår knappt två miljoner.

Musikverksamheten har drabbats lika illa. Per Nyrén var musikproducent när kulturhuset öppnades. Anslaget var då 1.2 miljoner och förväntningen var att halva beloppet skulle tas in på biljetter. I dag är anslaget noll, ingenting, nada. Konserterna ska vara självförsörjande.

Sommarens pianofestival på Dunkers är ett av årets främsta kulturevenemang i Helsingborg och genomförs i augusti. Festivalen har inte ens nollbudget utan startar på ett minus.

Helsingborgs kulturpolitik har havererat.

Dunkers kulturhus kostade 330 miljoner att bygga. Allt bekostades av de dunkerska fonderna. Ändå ska Dunkers betala 4.5 miljoner i år i hyra till kommunala Kärnfastigheter. Är det rimligt??

– Vi har valt det systemet, dundrade Mats Sander. Jaha.

Teatersalen var i det närmaste fullsatt, trots obefintlig marknadsföring. Denna sköts nämligen numera med låg profil av Kulturförvaltningen vid Billeplatsen, i huvudsak genom hemsidan och mejlutskick.

I korselden satt Katti Hofflin och gav kreativa motbud och exempel på goda idéer. Och till slut fick hon faktiskt Mats Sander att lova – fast det satt långt inne – att han skulle arbeta för mera pengar till kulturen. Jag väntar på att han på sin blogg ska utveckla tankarna.

På vackra Sundstorget framför Dunkers gav Helsingborgs Drumcorps efter debatten sin hyllning till kulturhuset (bilden).

PS: Kultur-Sören är anställd av Helsingborgs Dagblad och absolut ingen att lita på. Läs gärna Mats Sanders egen blogg, där finns om inte hela sanningen, så Sanders sanning.

För tio år sedan invigdes Dunkers kulturhus, ett av de största i sitt slag i Skandinavien. I tio dagar är det fest och fritt inträde. Arkitekten Kim Utzon vann arkitekttävlingen med sitt förslag ”Staden vid vattnet”, bland 143 tävlande. Byggnaden kan jämföras med operan eller Den svarta diamanten i Köpenhamn. Tyvärr kan detsamma inte sägas om innehållet efter alla omorganisationer och kriser.

– Kulturhuset måste kunna vara helsingborgarnas vardagsrum, sa Kim Utzon, när jag intervjuade honom inför publik i Dunkers fina konsertsal på fredagseftermiddagen.

– Slopa självklart inträdet, tyckte Kim Utzon. Och se till att restaurangen och caféet fungerar tillsammans med det konstnärliga. Det gäller alldeles särskilt en byggnad som Dunkers, helt finansierad av donationsmedel.

Utan entré skulle de mindre kulurvana lättare våga sig till utställningarna. Och inkomsterna av biljetter är i grunden en liten del av kulturhusets budget.

Kim Utzon bodde norr om Helsingör när han arbetade med Dunkers och hans arkitektkontor låg alldeles bakom Kronborg.

– Jag stegade upp Kronborgs yttermått och fick dem till 81 x 81 meter och jämförde det med Dunkers, som är större, 83 x 90 meter.

Dunkers är större än Kronborg, det tål att tänka på! Nu gäller det bara att åter blåsa liv i huset, som både uttrycker Helsingborgs identitet och är en markör för nordiska samband. Kan tioårsjubileet bli en nystart? Det beror ytterst på den politiska viljan hos de som har makten över huset. Det är deras förbannade skyldighet, dundrade Utzon, när nu stan har fått huset alldeles gratis, det kostade 330 miljoner som betalades ur Dunkers fonder.

Den här dagen var det härligt att se Katti Hofflin med alla sjungande barn från Internationella skolan. Och Marianne Lindberg de Geers kaniner utanför huset var extra glada i nya fina kläder.