Kultur

Efter sju år som flykting i Sverige har Mohammad Gulchin från staden Polekhomri i Baghlanprovinsen i Afghanistan fått avslag på sin begäran om asyl i Sverige, först av Migrationsverket och sedan av Förvaltningsrätten i Malmö. Han flydde från en lokal krigsherres privata fängelse. Han hade kidnappats och misshandlades sedan i fängelset. Om han utvisas riskerar han förföljelse och tortyr.

Mohammad är välutbildad, har stort samhällsengagemang och arbetar på olika sätt för integration mellan nykomlingar till Sverige och de som redan bor här, skriver Christina Spännar i Lund, en av hans vänner som arbetar för att han ska få stanna i landet.Hon skriver:

”Domaren och de två övriga nämndemännen var av uppfattningen att de bevis som Mohammad anförde som skäl för uppehållstillstånd var fabricerade av honom själv. För oss som känner Mohammad ter sig detta absurt. Hans ärlighet, hederlighet och omsorg om andra framstår som hans mest utmärkande egenskaper.”

Mohammad är aktiv i Svenska Afghanistankommittén och kritisk till den afghanska regeringen under Karzai. Han har intervjuats i BBC om sina synpunkter. Det är ett av de skäl som Mohammad åberopar som stöd för skyddsbehov.

Förutom svenska talar Mohammad nio andra språk. Han har arbetat på transitboende för ensamkommande flyktingbarn i Lunds kommun, som tolk, varit initiativtagare till hemspråksundervisning för SFI-elever och barn i Eslövs kommun, samt är projektassistent i ett pågående integrationsprojekt som drivs i samarbete mellan Transnationella Stiftelsen För Freds- och Framtidsforskning och Tamam.

Tamam är en politiskt och religiöst obunden lundabaserade biståndsorganisationen  som arbetar med integration av nyanlända invandrar- och flyktingungdomar på flera håll i Sverige. Mohammad utsågs i december av Tamam till årets eldsjäl.

En namninsamling för Mohammad Gulchin har nu inletts av Tanam, som skriver:

”Vi i Tamam anser att det är fullkomligt orimligt att denna typ av passionerade insatser för ett tolerant samhällsklimat helt kan ignoreras i en asylprövning. Att utvisa en person som under sju års tid investerat så mycket i det svenska samhället, och som det svenska samhället också satsat på, ter sig som ogenomtänkt, inhumant och bisarrt.”

Läs mer om Mohammad Gulchins öde och skriv under här.

Robert Fisk, legendarisk journalist på brittiska The Independent, ser den danska dokumentärfilmen ”Armadillo” om Afghanistan på filmfestivalen i den tyska staden Mannheim. När han lämnar biografen och går hemåt tänker han på filmens avgörande scen. Några danska soldater stormar ett talibanfäste och finner tre afghaner som fortfarande är vid liv. Samtliga skjuts ihjäl. ”Vi eliminerade dem på det mest humanistiska viset”, säger en av soldaterna. ”Jag förstummades”, skriver Fisk. Ordet ”krigsförbrytelser” far genom hans tankar.

Han vandrar genom Mannheim och ser kulhål och skador av granatsplitter i gamla hus. Kommer skadorna från britternas raid 1940 eller amerikanernas raider 1944? Det fanns bra skyddsrum i staden. ”Bara” 1700 tyskar dödades, mindre än en procent av invånarna. ”Var det krigsförbrytelser?”

Fisk köper böcker om Mannheim under kriget. Han läser om antinazister, ser bilder på barn och kvinnor som dödats av bomberna. Och begrundar vårt moraliska ansvar, vad krig gör med människor och tänker återigen på den danske soldatens formulering, ”Vi eliminerade dem på det mest humanistiska viset”.

Läs hela Robert Fisks artikel här.

”Ökad risk för svensk trupp i Afghanistan” är rubriken på en artikel i Dagens Nyheter, där man rapporterar att säkerhetsläget försämrats i norra delen av landet, där de svenska soldaterna befinner sig. Gör de svenska soldaterna det bättre för afghanerna? Eller är det som när den danske författaren Carsten Jensen intervjuas i SR:s kulturradion och talar klartext:

– Den danska militära närvaron har blivit en del av Afghanistans problem, inte lösningen,

Tänk över om svenska soldater ska fortsätta att delta i kriget i Afghanistan på USA:s och Natos sida. Föreningen Afghanistansolidaritet är mot kriget på tre grunder:

• Solidaritet med Afghanistan • Ta hem soldaterna nu • Öka det civila biståndet!

För en vecka sedan utdelades Right Livelihoods Award, det alternativa Nobelpriset, som funnits sedan 1980. Samtidigt presenterades en lista där ett trettiotal av pristagarna genom åren i ett upprop protesterade mot Sveriges nära samarbete med Nato i Afghanistan, samtidigt som man tog ställning för ett tillbakadragande av de svenska trupperna från Afghanistan, skriver organisationen Ofog – direkt aktion för fred.

Föreningen Afghanistansolidaritet kräver också ett svenskt trupptillbakadragande. I föreningens tidskrift Afghanistan.nu intervjuas Nätverket Ofogs Cattis Niska. Hon vänder sig särskilt mot alla de som hävdar att kvinnors rättigheter är ett argument för kriget, att om de utländska trupperna dras tillbaka skulle kvinnors ställning försämras radikalt. George W Bush menar det, liksom Hillary Clinton, Carl Bildt och många fler.

Men, säger Cattis Niska, det är välkänt att de stora förlorarna i alla krig är kvinnor, ”effekterna av krig är könsbundna”. Oproportionerligt många offer för USA:s förarlösa plan, så kallade drönare, är kvinnor och barn. Kvinnor utgör också majoriteten av flyktingarna. Tiotusentals blir änkor och förlorar möjligheten till ett drägligt liv.

”Kvinnors utsatthet multipliceras i det kaos och den brutalitet som ett knappt årtionde av väpnad konflikt har medfört. … Vi vet att krig aldrig någonsin kommer att leda till kvinnors frigörelse, att ockupationen av Afghanistan inte kommer att ge fri- och rättigheter till Afghanistans kvinnor …”

En feministisk politik som är solidarisk med Afghanistans kvinnor gör motstånd mot kriget, säger Cattis Niska.

Sverige deltar i detta kvinnoförtryckande krig. Våra trupper ska öka från 500 till 600 man, krigsanslaget från 1,5 miljarder till 1,9 miljarder.

Säpo har inlett en utredning för misstänkt terroristbrott efter gårdagens händelser i centrala Stockholm, en man som sprängt sig själv i luften och en exploderande bil. Attentaten misslyckades dessbättre, men kunde fått ohyggliga konsekvenser. I ett mejl till TT tio minuter före explosionerna framfördes hot som relaterade till Sveriges militära närvaro i Afghanistan och till konstnären Lars Vilks förnedrande teckning av profeten Mohammed.

Har Afghanistan kommit till Sverige? Har Sverige blivit ett mål för internationell terrorism – eller var det inträffade ett attentat av en förvirrad ensam gärningsman? Frågorna har ännu inga svar, men är kusligt oroande.

Det finns andra frågor som är enklare att besvara.  Varför är Sverige delaktig i ett imperialistiskt krig i Afghanistan, i stället för att bidra till civil hjälp och återuppbyggnad?

Sveriges militära insatser i Afghanistan kostar fyra gånger så mycket som den civila hjälpen. Kostnaden för en enda svensk skyttesoldat, dryga tre miljoner är densamma som för att hålla 8489 barn i skolan ett helt år eller för att driva enklare sjukvårdskliniker i 14 byar under samma tid.

Svenska FN-föreningen i Helsingborg arrangerade på FN-dagen ett välbesökt föredrag på stadsbiblioteket om Afghanistan av Anders Davidson från Lund, kännare av landet sedan trettio år tillbaka.

Ska Sverige dra tillbaka sina soldater från Afghanistan, undrade någon.

– Det grundläggande är Afghanistans rätt till självständighet. Afghanerna accepterar i längden inte utländsk närvaro. Ju mer kriget förlängs, desto mer stärks talibanerna.

Däremot behövs ett långsiktigt humanitärt engagemang i landet och i regionen.

– Afghanistan har varit en krigsskådeplats i det kalla kriget mellan Sovjet och USA. Nu handlar mycket om rivaliteten mellan Pakistan och Indien, om Kashmirkonflikten.

Om en månad har USA och de med USA allierade trupperna ockuperat landet lika länge som Sovjet gjorde.

– Återuppbyggnaden av det civila samhället har inte varit framgångsrik. De som haft framgångar är motståndsgrupperna, som inte alls enbart består av talibanerna. Det här är ett krig som inte går att vinna militärt. Att Sverige deltar tillsammans med amerikanska trupper misskrediterar Sveriges civila insatser.

Anders Davidson var förvånad över okunnigheten om det krigsdrabbade landet både hos medier och bland politiker. Han återkommer till Helsingborg på tisdag kl 19 för ett samtal om den danska dokumentärfilmen Armadillo, som visas på Röda Kvarn och där jag själv också deltar. Filmen handlar om en grupp danska soldater i kriget.

Sveriges krig i Afghanistan har allt mer börjat ifrågasättas, särskilt sedan den femte svenska soldaten dödats och ytterligare två skadats svårt. I dag träffas Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt för att diskutera möjligheterna till en bred uppgörelse.

På sin blogg påminner Aftonbladets Helle Klein om den rödgröna överenskommelsen om att påbörja ett svenskt trupptillbakadragande nästa år. I en ledare i Dagens Nyheter på onsdagen hette det:

”De kommande förhandlingarna mellan regering och opposition bör därför riktas in på att skapa enighet om en tidtabell för möjligaste säkra avveckling av den svenska militära insatsen. Det är en otillfredsställande lösning på en usel situation. Men det är bättre än att fortsätta trampa kring i kvicksand.”

DN påminner också om Sveriges långa tradition av internationalism. Den står för något helt annat än den nuvarande NATO-insatsen i Kabul, som genomförs samtidigt som Sverige inte erbjuder FN några trupper alls till nödvändiga fredsbevarande insatser på andra platser, inte minst i Afrika.

Sverige måste kunna spela en annan roll i det krigsdrabbade Afghanistan, genom satsningar på fredsbyggande insatser i stället för att sända soldater till ett krig som inte går att vinna och som drabbat och drabbar civilbefolkningen förfärande.

På söndag är det FN-dagen och 65 år sedan organisationen bildades. Det är ett bra tillfälle att diskutera varför den svenska regeringen har brutit mot en lång tradition, där Sverige varit ett av de länder som med störst engagemang arbetat inom FN och till att reflektera över Sverige militära roll i Afghanistan.

På  biblioteket i Helsingborg ger Anders Davidson på FN-dagen kl 14 perspektiv från tre årtiondens arbete för Afghanistan, ett arrangemang av Helsingborgs FN-förening i samarbete med Afghanistansolidaritet.

Bilden ovan från en händelse 2008, då Natotrupper dödade 76 bybor, de flesta kvinnor och barn i provinsen Herat i västra Afghanistan.

I lördagens val kämpar 2500 kandidater om 249 platser i parlamentet, skriver den arabiska tevekanalen al-Jazira. Trots att den korrupte presidenten och de utländska trupperna har det mesta av makten och trots att landet befinner sig i ett krig till synes utan slut verkar det som om 40 procent av de valberättigade röstat, trots att talibanerna vid hundratalet tillfällen attackerat vallokaler. Minst 14 människor har dödats.

Sverige är inte som Afghanistan. Men också här är det mycket som står på spel. Söndagens val kommer att prägla de kommande fyra åren i landet.

En FN-tjänsteman beskrev det afghanska valet som ett ”litet mirakel”. Men resultatet kommer inte att vara klart förrän den 31 oktober. Här vet vi med all sannolikhet redan på söndagskvällen hur det har gått. Om nu inte några danska valövervakare har allvarliga invändningar.

Pierre Schori, före detta FN-ambassadör och chef för FN:s fredsbevarande operationer i Elfenbenskusten, skriver i söndagens Svenska Dagbladet om Sveriges krigföring i Afghanistan. Schori förordar svenskt militärt uttåg och citerar  siffror från Svenska Afghanistankommittén, som verkat i landet över trettio år:

För de cirka 500 svenska soldater som riskerar liv och lem i Afghanistan skulle man kunna få 25000 välutbildade lärare eller stödja 720000 elever.

Om Sverige verkligen vill hjälpa det under decennier krigsplågade afghanska folket borde valet mellan dyra militära insatser och civilt bistånd vara enkelt.

Vid förra månadsskiftet deltog bara 26 svenska soldater i någon FN-ledd operation. På femtio år har det aldrig funnits så få svenska FN-soldater, skriver Svenska FN-förbundet. Föreningens ordförande Aleksander Gabelic ser siffran som ett uttryck för bristande intresse för FN:s fredsfrämjande arbete.

I stället satsar den svenska regeringen allt på att skicka fler soldater till det Natoledda kriget i Afghanistan. Tidskriften FolketiBild/Kulturfront (8/2009) granskar i flera artiklar Sveriges krig i Afghanistan, ett krig som förs med stor ekonomisk insats, som låter unga svenska soldater strida med sina liv som insats – för vad då? Varför är Sverige i krig i Afghanistan??

Varför har det blivit Bomber mer än Bistånd, undrar Afghanistankännaren Peter Hjukström. Kenneth Lundgren påminner om att sjuttio procent av afghanerna lever under existensminimum, på mindre än en dollar om dagen, efter åtta år av katastrofal ockupation och krig.

Ja, varför ska Sverige delta i USA:s och Natos krig, med juli månad som den blodigaste hittills? Är det för att regeringen genom kriget i Afghanistan vill leda Sverige bakvägen in i Nato? Vad annars? Sveriges militära bidrag är marginellt, det är inte vårt krig och kriget innebär ett djupt obehagligt brott mot en lång tradition där svensk internationell politik baserat sig på FNs ideal.

Stoppa smyganslutningen till Nato, skriver bland andra fredsforskaren Jan Øberg och fredsaktivisten Al Burke, som tagit initiativ till ett viktigt debattforum i frågan.

USA:s bomber över Farahprovinsen i Afghanistan sägs nu ha dödat åtminstone 130 civila afghaner, vilket gör händelsen till den värsta enskilda sedan Bush inledde bombningarna 2001. Se den djupt gripande filmen ovan som visar de överlevandes totala desperation och förtvivlan över det inträffade. Den är gjord av TV-stationen Al-Jaziras engelskspråkiga redaktion.

Barack Obama har sagt sig vilja slå tillbaka al-Qaida med ökade militära operationer, kombinerade med större civila hjälpinsatser. Presidenten har nu beklagat det inträffade och sagt sig vilja vidta åtgärder för att förhindra upprepning.

Men räcker det? Det som skedde var så ohyggligt att allt fler ifrågasätter den nya amerikanska regimens utvidgade krig i Afghanistan. landets president Hamid Karzai (bilden), har också förnyat sin begäran att USA ska upphöra med lufträder mot landet.

Sverige deltar militärt i kriget, i stället för att helt fokusera på civila hjälpinsatser. Efter sådana här brutala händelser känns det än mer orimligt. Det är hög tid att alla svenska soldater lämnar Afghanistan. De har ingenting där att göra. Det är cyniskt att svenska politiker tycks använda Afghanistankriget som en inträdesbiljett till Nato.