Hasta luego, Buenos Aires

1 december, 2009 klockan 07:31

Trafiken på många gator i centrala Buenos Aires koagulerar medan flera demonstrationer samma dag 3686155002_553b39c2b1blockerar avenyerna i den argentinska huvudstaden. Två tusen arbetare kräver att av staten få ut tre månaders innestående löner. Arbetare från Kraft Foods protesterar utanför Arbetsministeriet i solidaritet med 50 avskedade. Ytterligare sju demonstrationer genomförs, skriver engelskspråkiga Buenos Aires Herald.

Buenos Aires lever den här dagen inte upp till sitt namn, ”den goda luften”. Avgasernas blå giftmoln gör det svårt att andas. Men staden fick nog inte namnet för sin hälsobringande lufts skull, utan mera av tacksamhet mot sjöfararnas gudinna som förde skeppen hit med goda vindar, till landet Argentina som uppkallades efter metallen silver (argentum på latin betyder silver), vars huvudstad ligger vid Silverfloden, Rio de la Plata (nästan i kanten av den blåa Atlanten).

Tango-13200Utanför kongressen blir det slagsmål och polis ingriper. Veteranerna från Falklandskriget 1982 har länge demonstrerat där med sina banderoller. Soldater som inkallades men aldrig sändes iväg till öarna, som här kallas Las Malvinas, kräver nu sin rätt. ”Falska veteraner” kallar den förstnämnda gruppen den senare, som vill ha krigspension. Sen börjar veteranerna slåss, fem demonstranter arresteras, tio förs skadade till sjukhus.

Falklandskriget inleddes med att den dåvarande fascistiska militärdiktaturen invaderade de brittiskkontrollerade öarna utanför Argentina. 72 dagars krig krävde 255 brittiska soldaters liv och 649 argentinska soldaters innan britterna segrade. Juntans militärer visade sig vara inkompetenta och snart föll diktaturen. 1983 genomfördes ett parlamentsval, demokratin återinfördes och juntan ställdes åtminstone delvis till svars för sina brott.

Fortfarande ser många argentinare Storbritannien som arvfienden.

Men, säger min argentinske vän G, egentligen är det tvärtom. Man borde döpa ett torg till Margaret Thatchers plats eller så, därför att kriget blev början till juntans fall. Men sånt kan man inte säga högt i dagens Argentina.

Min resa går mot sitt slut. Jag bär ner väskan på Avenida Independencia och säger Hasta luego till Buenos Aires.

Flagga-13521

Dela

Ringa billigt till Argentina

30 november, 2009 klockan 07:20

M. kom i början av 1970-talet som student till Sverige, men inte som flykting. Han gifte sig fick uppehållstillstånd och har stanna kvar. Till en början tog han olika jobb, bland annat på Ålandsfärjorna. Under fem år var han spärrvakt på T-banan. På 90-talet var han frilansjournalist och skrev för stora svenska tidningar. Efter att ha studerat sociologi och ADB, som det hette, administrativ databehandling, började han tidigt arbeta med datorer. Han har rest mycket i Europa, bott och arbetat i Spanien och Frankrike.

M. är kosmopolit. Hans farfars far kom 1889 till Argentina och välkomnades, på den tiden fanns ett program för att befolka landet.

Vi talar om Fernando Solanas film ”Tango Gardels exil” från 1985, som skildrar tangosångaren Carlos Gardel och särskilt handlar om argentinare i exil från juntan i Paris. Jag minns särskilt hur i filmen argentinarna trixade med franska telefonautomater för att kunna ringa billigt till hemlandet.

Så var det, minns M. Vi hittade automater som det var något fel på och kunde ringa hem nästan gratis. Den gången hade vi nästan ingen kontakt med de där hemma i Argentina. I dag är det ju helt annorlunda. Jag köper ett telefonkort för sexton kronor och kan ringa till Buenos Aires i sexton timmar för det. Ännu billigare blir det med dator och skype.

Vi talar om M:s ”dubbla tillhörighet”, Argentina och Sverige. Han skrattar, det räcker inte, jag har släktingar och vänner i både Frankrike och Spanien. Kanske hittar han någonstans att bo i södra Frankrike.

De ”dubbla” tillhörigheterna visar sig vara åtminstone fyra- eller femdubbla.

Världen bor i M. och han i den.

Dela

Sverige – en omöjlig kärlek

29 november, 2009 klockan 07:50

Är du nöjd med beslutet, undrade den svenske polisen, som just berättat för den unge argentinaren att han inte kunde få uppehållstillstånd och skulle utvisas. Edgardo kommer från en juristfamilj och utgick från att frågan gällde om han tänkte överklaga beskedet. Därför svarade han att nej, han var inte nöjd.

Det hela ledde till att han placerades i fängelse under en vecka innan han sattes på ett flyg ut ur Sverige.

I dag kan Edgardo Acuña skratta åt episoden. Men den gången 1972 var det annorlunda. Han var 21 år gammal, hade som student kommit till Stockholm och arbetat tre månader på Hotell Amaranten. Han hade själv kontaktat polisen för att ansöka om att få stanna längre, eftersom han älskade Sverige och inte kunde tänka sig en bättre plats att bo på. Men han fick avslag

Trots utvisningen kunde Edgardo stanna i Europa fem år. Han var i Italien, levde och studerade i Paris och Berlin innan han 1975 bestämde sig för att återvända till sitt hemland.

Första dagen i Buenos Aires hörde han sex bomber. Det är inget farligt, sa hans mamma, det är bara bomber. Hon var glad över att ha honom hemma igen.

Men det fanns ett problem. Bomberna och dödsskvadronerna skulle snart att följas av juntans och det politiska förtryckets än värre år.

”Sverige var för mig en omöjlig kärlek”, säger han i dag.

I Buenos Aires har Edgardo Acuña arbetat som jurist och bankdirektör. Han är i dag finansanalytiker på Argentinas nationella bankförening för privata och statliga banker.

Dela

Balkongblommorna i Jakobsberg

28 november, 2009 klockan 07:33

Mario Quintana, en av ”de försvunna” under militärdiktaturens tid i Mario-3454Argentina, var anarkist och inflytelserik journalist på tidningen Critica, vän med Che Guevara. När juntan tog makten greps han och fördes under ett par år mellan olika tortyrcentra och fängelser.

Internationella påtryckningar medförde att han till slut släpptes, på villkor att han lämnade landet. Från fängelset sattes han på ett flygplan med destination Sverige. Under 29 år var han flykting i Sverige. Nu har han återvänt till sitt Argentina, en sällsynt levande 91-åring.

På restaurang Biela i Buenos Aires berättar Mario om åren i Sverige, jobben på IBM och LM Ericson och på radions spanskspråkiga program. När jag frågar om tortyren, visar han kraftiga ärr på armar och händer och beättar att han blev handopererad i Sverige.

Han arbetar med sin självbiografi, inte bara om mörka stunder utan än mer om ljusa, om det viktiga i livet, politiken – och balkongblommorna. Mario minns sina balkongblommor i Jakobsberg.

Svenska språket hade Mario inte så myckt tid med, folkpartiet skulle med sina språkkrav nog ha kastat ut honom, men än i dag minns han leende frasen från demonstrationerna, ”krossa kapitalismen”.

Ingmar Bergman kom en vinterkväll gående på Karlavägen i Stockholm och mötte Mario, som på sin knaggliga svenska berättade för Bergman att i Argentina ser vi dina filmer och diskuterar dem. Bergman tog honom i armen och ville fortsätta samtalet. Marios ord räckte inte till. Det var vinter och snö och alla ord hade frusit. Det fanns också en eld.

Dela

Motorkolven under fönsterfikusen

27 november, 2009 klockan 07:28

Fönsterfikus-13349Restaurang Motorkolven ligger i stadsdelen Recoleta i Buenos Aires, ”La Bieleta” är ett av mångmiljonstadens mest kända ställen. Här fanns tidigare Aerobar Café som på femtiotalet blev ”La Biela”. Här möttes de främsta racerbilförarna och deras fans, de intellektuella, konstnärerna, politikerna och turisterna.

La biela, motorkolven, får motorn att arbeta. På samma sätt har restaurangen La Biela länge varit motorkolven i det sociala livet i Recoleta.

En kväll träffar jag fyra argentinska vänner som alla på sitt eget vis har starka band till Sverige. Vi dricker en lång och givande kväll vin och öl på La Biela under grenarna på ett besynnerligt och imponerande träd, som är bland de största träd jag har sett, kanske trettio meter högt och femtio meter brett, de låga grenarna stöttas av metallbalkar.

Fikus2-13347Någon som kan biologi berättar att trädet är en ”ficus elastica”, som på engelska heter ”rubber bush”, gummibuske. Det har planterats av munkar för två-, trehundra år sedan. På svenska heter samma gigantiska träd av banyansläktet fönsterfikus, det är en av våra vanligaste krukväxter.

Kan man tala om livet och politiken under grenarna på en fönsterfikus?

Dela

Dansar argentinarna tango?

26 november, 2009 klockan 07:27

De dansande på milongan ”La Confiteria Ideal” nära Avenida Corrientes i centrala Buenos Aires är mest européer Milonga-3469som ska prova ”the real thing” i Argentina, ungefär examen i tangoskolan. Men det där med den argentinska tangon tror jag är ett missförstånd. Argentinarna dansar sällan tango, inte till vardags, inte så där självklart som livet och passionen så som vi européer gärna vill tro. Den argentinska tangon är ungefär som den skånska spettekakan, något som finns och är trevligt men som man inte ägnar sig åt var dag.

Milonga-13477Jag kommer till milongan med tre argentinska vänner, som hänger med av nyfikenhet, ingen av dem dansar tango.

– Jag har varit här en gång innan, ler E. Jag var åtta år och min pappa tog hit mig, men bara klockan fem på eftermiddagen.

J har gått på tangoskola.

– Jag lärde mig lite tango i Stockholm, bekänner J. Jag hade en riktigt bra finsk tangolärare. Men det mesta har jag redan glömt.

Men tangon svänger och jag rycks med, fast bara som åskådare. De dansande svävar ut och några blir tyngdlösa i sensuella turer.

Smålycklig vandrar jag från Confideria Ideal ut i Buenos Aires natt med gungande tango i huvudet och ner i tårna.

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Dela

Ana, ensamstående mamma i Buenos Aires

25 november, 2009 klockan 07:06

Ana Espósito växte upp i San Telmo, den ”barrio”, det kvarter, kring Calle Defensa och AnaE-13439Plaza Dorrego som i dagens Buenos Aires förknippas med tangon mer än någon annan del i staden. Hennes pappa hade en kött- och grönsaksaffär i den stora täckta marknaden, Mercado Municipal, och familjen bodde tvärs över gatan. Som 17-åring flyttade hon 1999 till Avenida Independencia i en annan del av staden. Vi träffas genom vänner. En dag berättar om sitt liv, om hur det är att vara ensamstående mamma och använda all energi till att få tillvaron att gå ihop.

Ana gifte sig när hon var 22 och bosatte sig med sin man i en av de elegantare stadsdelarna i Buenos Aires, Recoleta, området kring den stora kyrkogården, där familjen levde gott och där hon födde en dotter, Lucrecia.

Hon var hemma med barnet, men äktenskapet gick snett. Mannen övergav henne och hon flyttade åter till sin pappa.

Med sin femtonåriga dotter, sin pappa och sina två bröder delar Ana nu en liten trea. Det är trångt. Lägenheten är också hennes verkstad. Hon syr kläder åt ett företag, särskilt uniformer till hotell och restauranger. Och så tillverkar hon väskor med egen design, klipper ut, syr och säljer. Lucrecia hjälper henne med formgivningen. Hon tar hand om en 88-årig kvinna och tar andra småjobb hon kommer åt.

Det blir långa dagar, tidigare morgnar, sena kvällar, ler hon. Trots allt slit har hon pengar till mat och skolavgifter, det är det viktigaste, men inte mycket mer.

Ana skulle enligt en ny lag kunna få ett blygsamt barnbidrag, men måste för att få ut pengarna varje månad köa en hel natt. Då arbetar hon hellre. Pappan till Lucrecia har inte tagit sitt ekonomiska ansvar. På elva år har han inte betalt något underhåll och han träffar aldrig sin dotter. Lucrecia har känt sig övergiven av pappan, suckar Ana. Dottern gick till en psykolog och har nu försökt lära sig leva med smärtan.

AnaE-13434Vad har du för drömmar?, undrar jag. Ana är kreativ, en som inte ger upp i första taget, trots att livet kan vara tufft. Jo, svarar hon, hon skulle vilja starta ett eget företag för att tillverka och sälja väskor och kläder. Men det kostar pengar.

Det viktigaste för henne är att hjälpa sin dotter till en bra utbildning så att hon kan göra det hon vill i livet. Eftersom hon bara har ett barn går det, hade hon haft flera hade det varit en ekonomisk omöjlighet, de privata skolorna är dyra och de statliga dåliga.

Ana drömmer också om att det inte ska behöva finnas så många hungriga barn på gatorna i Buenos Aires.

Tror du att det kan bli bättre i landet?

Nej, svarar Ana, under hennes liv har de olika regeringarna sällan eller aldrig spelat någon positiv roll för vanliga människors liv. Och de återkommande djupa ekonomiska kriserna har drabbat alla. I Argentina finns rika och fattiga med väldiga klyftor mellan grupperna. Kanske har medelklassen blivit lite större.

Argentina har en machotradition. Men det håller på att förändras. I dag är kvinnorna starkare i hela landet, säger Ana. Att leva som ensamstående mamma är ekonomiskt svårt men inte längre ett socialt stigma, ”i dag är ju alla skilda”.

Starka kvinnor ger sig inte, som Ana.

Dela

Änglarna över Recoleta i Buenos Aires

24 november, 2009 klockan 04:43

Recoleta-13352

Arméer av änglar häckar som storvingade kråkor på murarna till Recoletakyrkogården, som fungerat som begravningsplats i Buenos Aires under snart tvåhundra år för Argentinas makteliter: politiker, präster, poeter och presidenter, men inget patrask. 4 800 mausoléer ligger vägg i vägg vid trånga gränder och utmed breda paradstråk. Här har de som haft pengar köpt sig evigt liv i marmor och försökt bevisa sin andliga resning genom monumentala petrifierade gester i de dödas nekropolis.

Recoleta-13364Allt är överdimensionerat, änglarna är störst och än större. Ingen vilar i frid. Den eviga förträffligheten är tidsbegränsad och riskerar alltid att överträffas. De som hyllas i döden är grabbar med stort ego, präktiga miner, glitter på axlarna och inte värst mycket mellan öronen. En och annan sörjande kvinna i marmor hukar på en bänk för att hylla någon stor man.

Dödens arkitektur speglar livets och glömskans förutsättningar. Recoleta är en katalog över begravningsarkitektur, en guide till uttrycken i de besuttnas strävan efter att på jorden skapa sin himmel och en påminnelse om fåfängligheten i den sortens oändligt pretentiösa gester,

Evita-13359Flest besökare söker sig till familjen Duartes anspråkslösa familjegrav där Evita Perón (1919 – 52) ligger begravd, kvinnan som fick den officiella titeln ”Argentinas andliga ledare” och dog i cancer bara 33 år gammal. Hon var andra hustru till militären, diktatorn och semifascisten Juan Perón, vars populistiska politik gav honom stort arbetarstöd och bidrog till att Evita blev en legend redan i livet. Hennes statsbegravning (se filmen nedan) fick all verksamhet i Buenos Aires att stå stilla.

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Dela

La Platas blå Diagonal

23 november, 2009 klockan 05:23

LaPlata-13284

La Plata är Buenos Aires Uppsala, säger min vän Carlos. Bussen från Retiro i BA tar en timme, som från Stockholm till Uppsala, och La Plata är en ”rationell stad”, ritad som ett nytt urbant center 1882, för att skapa en regional huvudstad utanför BA. Stadsplanen är ett rutmönster med diagonaler, en matematiskt elegant konstruktion.

Vi tar hissen upp i Jesustornet på katedralen, som förstås liknar Uppsala domkyrka men det är nog bara en tillfällighet. Från tornet ser jag vida ut över staden och upptäcker att en Diagonal är alldeles blå.

Jakarandaträden står i blom dessa milda fuktiga novembervårdagar, kronorna är blå drömmar, marken under träden är täckt med blåa blommattor. Annars är La Plata lindarnas stad och när jag vandrar längs avenyer och diagonaler kammar lindarnas doftande kronor mitt hår. Lindblomste är renande och rogivande och eftersom alla som vandrar i La Plata ständigt inandas lindarnas dofter är det en stad fylld av ro, eftertanke och ett framåt universitet, eftersom La Plata både är rogivande och rationell.

Evita-13289Plaza Moreno heter torget mellan katedralen och det imponerande stadshuset och Moreno som till fots står staty där var en man driven av den franska revolutionens värderingar. Eva Peron står också staty i La Plata (på bilden med sin man i bakgrunden), blankgnuggad av hängivna dyrkande, don’t cry for me Argentina. Men det är en annan historia, om maktbegär, fåfänga och folklig besatthet.

Dela

På Avenida Independencia

22 november, 2009 klockan 04:25

Mercado-13184Där Avenida Independencias sexfiliga storstadsgata korsar Entre Rios-avenyn i hjärtat av Buenos Aires lånar jag en vecka en liten lägenhet av en vän. Kvarteret är ett stycke New York i Latinamerika, en stad som aldrig sover och i korsningens hörn är restauranger, pizzerior och hak fulla av hungriga som släcker törsten med Mendozaviner, Quilmes-öl eller mineralvatten con eller sin gas. De som inte har tid eller lust att äta ute får maten levererad hem och buden skyndar förbi genom lokalen, där en polis rantar förbi md revolvern i midjan och där föräldrar jollrar med sömninga småbarn, som precis som i Spanien hänger med tills det är sängdags för föräldrarna.

Lägenheten har fönster och en minimal balkong in mot en bakgård. Alla fönster är öppna hela natten. Fester och gräl och kärleksgnabb är inte så privata och efter midnatt fylls hela gården av doften avknaperstekt kyckling men på morgontimmarna sköljs allt gammalt bort i regn och en ny dag gryr.

Vid Defensa-avenyn i San Telmo ligger Mercado Municipal (bilden ovan), den täckta marknaden, som upptar ett kvarter och där man säljer antikviteter, kött, grönsaker och vevgrammofoner. Där speglar sig det gamla Buenos Aires slitna ting i den nya tidens förnödenheter och världen är bra mycket större än vad jag trott. Inte långt därifrån ser jag en Che-13217graffitimålning av argentinaren Che Guevara. Hans drömmar har kanske dunstat bort och som nykomling i den argentinska huvudstaden vet jag ännu inte så mycket om vad dagens argentinare drömmer om, mer än att de gillar att äta kyckling på natten.

Dela