Kultur

Som en kontrast till det rika USA finns det fattiga och hungriga USA. Gary Younge i brittiska The Guardian beskriver USA som ”Land of the Free, Home of the Hungry”, i kontrast till det allra rikaste USA, som skymtade förbi i min förra blogg, ”Sjukvård mest lönsam också i USA”. Younge hänvisar till en Gallupundersökning av vilken framgår att var femte amerikan inte haft tillräckligt med pengar för att kunna köpa mat.

Var femte amerikan går hungrig (enligt The Economist) medan andra tar ut en miljard kronor i lön. Allt fler amerikaner har de senaste åren inte haft tillgång till en rad definierade livsnödvändigheter som mat, bostad, rent vatten, sjukvård.

Allt fler amerikanska skolbarn får – trots restriktiva regler – nu gratis eller subventionerad skolmat, sedan deras föräldrar blivit arbetslösa eller tvingats sälja sina bostäder, skriver New York Times. För en fyrabarnsfamilj är årsinkomstgränsen för att få fri skolmat $29,055, eller 130 procent av fattigdomsgränsen.

Mellan 2008 och 2011 har antalet amerikaner som lever på matkuponger ökat med femtio procent. I dag är var sjunde amerikan beroende av matkuponger, enligt CNN.

Newt Gingrich, som i dag leder kampen om att bli republikanernas presidentkandidat, skyller fattigdomen på Barack Obama och kallar honom ”Matkupongspresidenten”, skrev Washington Post i våras. Republikanerna vill nu sänka kostnaderna för matkuponger med tjugo procent. Det skulle i så fall särskilt drabba utsatta gravida kvinnor och barn, skriver samma tidning.

De senaste dagarnas politiska kalabalik i USA har skakat om världsekonomin. Hur kan det vara så att den högerextrema Tea Party-rörelsen fått så stort inflytande att den kunnat stoppa reformer som i de flesta andra länder hade varit självklara, att försiktigt höja skatterna för grupper av extremt rika?

Erik Åsard, professor i nordamerikastudier i Uppsala, skriver i Svenska Dagbladet om hur Tea Party-rörelsen, med sin extrema antistatlighet, kunnat diktera villkoren för uppgörelsen, som i elfte timmen ledde till en uppgörelse om budget och skuldtak i USA.

”Trots att de bara utgör en fjärdedel av den republikanska kongressdelegationen har Tea Party-ledamöterna ett oproportionerligt stort inflytande och har genom partiledningens undfallenhet kunnat diktera villkoren.”

Det är förstås inte bara oroande utan skrämmande att en så bullrig extremgrupp fått så stort inflytande. Man kan bara hoppas att de här krafterna inte får något genomslag i presidentvalet nästa år.

Mycket handlar om en otidsenlig författning, som syftar till maktdelning och maktbalans men som i vissa sammanhang blockerar förändring och nästintill omöjliggör kompromisser.

Barack Obama har fått kritik för sitt sätt att hantera krisen. Det återstår att se hur han kan hantera USA:s avgrundsstora ekonomiska problem framöver. Först ska han dock fylla femtio, i morgon torsdag.

Barack Obamas fredspris väcker starka reaktioner världen över, för och emot.

På Nobel Peace Center i Oslo pågår som av en tanke en utställning ”Från King till Obama”, där man skildrar hur ”Martin Luther King Jr. og borgerrettighetsbevegelsen banet veien for Barack Obamas historiske valgseier”. King fick Nobelpriset 1964, bara 35 år gammal, året efter sitt stora ”Jag har en dröm-tal” i Washington. Obama är lite äldre, 48 år. När han tilldelas priset har han varit president i nio månader och hittills mera väckt hopp än kunnat prestera.

Obama har i olika sammanhang refererat till Martin Luther King som en av sina två stora förebilder, den andre är Abraham Lincoln. Båda reformerade USA, den senare genom att åtminstone på pappret avskaffa slaveriet, den förre genom Medborgarrättsrörelsens ickevåldskamp. Obama har i någon mening tagit vid där King slutade.

Som president har Obama agerat beslutsamt för en värld utan kärnvapen, genom sitt stöd till FN:s resolution 1887. Vad kunde vara viktigare. Han har återbördat USA till FN och bidragit till att FN:s ställning stärkts, efter det att  organisationen  öppet desavouerats under de mörka Bushåren. Han har vidare infört en helt ny ton i den internationella diplomatin, bidragit till avspänning mellan USA och Ryssland och förklarat sig beredd att förhandla i stället för att hota, också i en så svår fråga som relationerna med Iran.

Men är Barack Obama en fredspresident? Nej, verkligen inte. Fler trupper har skickats till Afghanistan, där än större amerikanska truppinsatser kan följa. Tidtabellen för USA:s tillbakadragande från Irak har inte uppfyllt hans tidigare löften. Guantánamolägret har fortfarande inte stängts. Obama har ökat den gigantiska militärbudget han ärvde från Bush. Kritiken mot Israels övergrepp och krigsförbrytelser har varit lågmäld eller obefintlig.

Den amerikanska fredsaktivisten Cindy Sheehan (bilden) besöker Sverige dessa dagar. Sedan hennes son dödats i Bagdad satte hon 2005 upp sitt tält och demonstrerade utanför Bushs ranch i Texas och blev känd som ”fredsmamman”. I en kommentar till Svenska Dagbladets webbutgåva säger hon att är hon besviken på Obama, som svikit sina vallöften och ideal och att Nobelpriset är ”ett slag i ansiktet på hela fredsrörelsen”.

Obama har som president väckt stora förhoppningar hos många människor. Men att han får priset nu och inte då han – om det blir så –  förmått realisera sina löften är fel.

Cirkus Barack Obama drog förbi Köpenhamn på fredagen. Dansk TV direktsände bilder från den stora kortegen längs avstängda vägar ut till Kastrup och väntande Air Force One. Där fick  presidenten i planet besök av USA:s överbefälhavare i Afghanistan, ett allvarligt samtal kantänka efter all PR för sommar-OS till Chicago 2016.

Glenn Beck

Hemma i USA fortsätter intensifierade hatkampanjer mot presidenten. Här en film från oktober 2008, producerad av den konservative TV-prataren Glenn Beck, som nyligen prydde omslaget på Time Magazine. Obamas ”nationalsång” är den sovjetiska, menar Beck, Obama är kommunist.

För några veckor sedan nämnde jag här på bloggen Becks utbrott mot Obama i en radioshow. Både det och filmen här är delar av en lika omfattande som kuslig hatkampanj med rasistiska inslag, som obehagligt nog tycks få genomslag i den amerikanska opinionen.