Kultur

Carl Bildt, ytterst ansvarig för svensk utrikespolitik, har ingen känsla för allvaret i den kritik som nu riktats mot Sveriges vapenaffärer med diktaturen Saudiarabien. I sin blogg ”Alla dessa dagar” raljerar han:

Om ett annat land sluter ett avtal med Sveriges regering skall man kunna lita på att detta gäller även om den partipolitiska sammansättningen på regeringen förändras. (6.3)

Ekots upphetsning om avtalet med Saudiarabien från 2005 bygger på en tydligt skruvad bild av verkligheten. (7.3)

Och någon “missilfabrik i öknen” har det aldrig varit tal om. Ekot har på den punkten drabbats av en hägring. (8.3)

Alla dessa dagar då den svenska vapenexporten till Saudiarabien ifrågasatts och diskuterats ägnar inte Bildt en tanke åt de grundfrågor det handlar om.

Varför har Saudiarabien blivit näst största kund åt den svenska vapenindustrin, när landet är djupt odemokratiskt och saknar all respekt för grundläggande mänskliga rättigheter? Varför har regeringen försökt dölja planerna på en svensk vapenfabrik i Saudiarabien genom att acceptera miljardaffärer genom ett bulvanföretag?

I dagens Svenska Dagbladet erkänner försvarsminister Sten Tolgfors sent omsider att han varit informerad om både vapenfabriken och bulvanföretaget redan 2010. Kan vi ha kvar en försvarsminister som agerar så?

Svenska Freds kräver nu att all svensk vapenexport till Saudiarabien avbryts. Skriv under en misstroendeförklaring mot den svenska vapenexporten här.

EU förbjuder all oljeimport från Iran, och Iran hotar med att som svar blockera all trafik av olja genom Hormuzsundet. Till TT uttrycker utrikesminister Carl Bildt viss skepsis inför beslutet, risken är att vi ”glider in i en konfrontation som ytterst kan sluta i krig – och dit vill ingen”. På sin blogg Alla dessa dagar är Bildt ännu mera kritisk till sanktionerna, som han menar möjligen kan påverka Irans ekonomi men knappast landets politik. Men varför deltar Sverige då i beslutet??

Hot är dålig konflikthantering, i alla sammanhang. Den förälder som hotar sina barn skapar bara nya problem. USA och EU hotar Iran som hotar omvärlden. Konflikthantering på sandlådenivå.

På måndagen gick amerikanska, brittiska och franska krigsfartyg in i Hormuzsundet. För den iranska regimen måste fartygen te sig extremt hotfulla. För några veckor sedan mördades en iransk kärnfysiker i Teheran av en tidsinställd bomb som sattes på hans bil, förmodligen av israeliska agenter. Det var det det tredje mordet under liknande omständigheter på ledande kärnfysiker.

Det som sker nu liknar illavarslande förspelet till Irakkriget för nio år sedan. En skillnad nu mot då är att Sverige ställt in sig i ledet av krigshetsande nationer och att EU tycks ha gett upp sin allra viktigaste funktion, att vara fredsskapande.

Ett eventuellt krig mot Iran skulle innebära ohyggliga fasor i landet och drabba hela världen otroligt destruktivt. Storpolitik kan inte drivas så att krigsrisken ökar, vilken som Bildt säger ”ytterst kan sluta i krig”.

Irans eventuella planer på att skapa egna kärnvapen är illavarslande. Men för att möta planerna finns inget alternativ till förhandlingar och diplomati. Eller med Bildts formuleringar ur samma blogg:

”Det måste till ett uthålligt och utdraget diplomatiskt engagemang för att rätt kunna värdera möjligheterna till framgång den vägen.

Och något sådant har vi faktiskt inte haft på mycket länge.”

Dag Hammarskjöld omkom i dag för femtio år sedan i en flygkrasch i Afrika. I dag lägger utrikesminister Carl Bildt ner en krans på platsen där planet störtade i Ndola i nuvarande Zambia. Sedan fortsätter Bildt till New York och FN, där Hammarskjöld kommer att hyllas under de kommande dagarna. På DN.debatt hyllade Bildt på lördagen Hammarskjöld som ”en av vår tids största svenskar” och skrev bland annat att det FN som Hammarskjöld till stora delar formade har gjort skillnad:

”Ingen kan i dag tänka sig vår värld utan FN – och ingen kan tänka sig vårt FN utan de formativa insatser som för evigt är förknippade med Dag Hammarskjölds namn.”

Jag håller verkligen med Carl Bildt och undrar samtidigt varför han som utrikesminister personifierar Sveriges svek mot FN och mot allt vad Dag Hammarskjöld och senare Olof Palme stod för.

I Bildts värld är det Nato som gäller, inte FN. I dag deltar svenska soldater i Natoledda krigsinsatser i Afghanistan, Libyen och Kosovo, men inte i FN-insatser. På 90-talet fanns två tusen svenska fredsbevarande soldater i FN-tjänst. Sverige bidrar i dag bara med 21 personer av FN:s 84 000 fredsbevarande soldater. ”Det är väldigt lite”, säger Alain Le Roy, chef för FN:s fredsbevarande operationer.

FN vädjade om att Sverige skulle delta i fredsbevarande insatser i Södra Sudan och Kongo. Men Sverige sa nej och FN fick i stället ”blå baskrar” från fattiga länder som Bangladesh, Indien, Pakistan och Nigeria.

Sverige har förvandlats till ett land som negligerar FN och alla de ideal som drev Dag Hammarskjöld.

Det handlar inte bara om fredsbevarande insatser utan också om viljan att lansera svenskar till framträdande poster i FN-systemet och Sveriges ställningstagande i viktiga frågor i FN. En sådan gällde att den självklara rätten till rent vatten skulle betraktas som en mänsklig rättighet. Sverige röstade nej.

Mitt tidigare inlägg Carl Bildt och de fängslade journalisterna bemöttes med flera nedlåtande kommentarer, som ville förringa de båda gripnas journalistiska insatser med insinuationer. På Dagens Nyheters kultursida tisdag skriver den svensk som förmodligen är bäst insatt i bakgrunden till det skedda, Kerstin Lundell, ytterligt kritiskt mot utrikesministerns agerande. Hon är författare och Guldspadevinnare 2010 för boken ”Affärer i blod och olja. Lundin Petroleum i Afrika”.

Kerstin Lundell menar att Bildt fått de två fängslade journalisterna att framstå som personer som inte förtjänar stöd och hon understryker att om man inte från svenskt håll sätter press på de etiopiska myndigheterna kan de två få tillbringa lång tid i fängelse. Hon skriver vidare om situationen i den svårtillgängliga och fattiga etiopiska provinsen Ogaden:

Vanliga helt fredliga civila männi­skor fängslas, torteras, våldtas och dödas för att militären fått för sig att de kanske skulle kunna skada oljebolagens verksamhet. Lundin Petroleum är inte kvar, dess verksamhet har övertagits av Africa Oil. Men även det bolaget tillhör Lundinsfären så området är fortfarande intressant ur svensk synvinkel.

Bakgrunden är komplicerad och hänger samman med kriget i näraliggande Somalia. Den etiopiska armén gick för USA:s räkning (återigen handlade det om Bushs krig mot terrorismen) i krig i Somalia, på ett sätt som båda skadade Etiopiens demokrati och ekonomi. I Ogaden motsatte sig rebellrörelsen Ogaden National Libertion Front, ONLF (på amharic: ኦጋዴን፡ብሔራዊ፡ነፃነት፡ግንባር^?; och på somali: Jabhadda Wadaniga Xoreynta Ogaadeenya) den etiopiska arméns aktion.

Sverige har under decennier haft speciella relationer med Etiopien, ända sedan kejsar Haile Selassies dagar. Svenskar har arbetat med bistånd, mission och uppbyggnad av skolor och högre utbildning. Men i dag tycks Lundin Petroleums eller Africa Oils intressen slå ut alla andra relationer – med två svenska journalister som offer för en cynisk utrikespolitik.

Experter har uppskattat att det i otillgängliga områden av det närmast väglösa Ogaden finns väldiga fyndigheter av särskilt naturgas, kanske fyra trillioner kubikfot. Två stora företag har gått in i området, Petronas från Malaysia och så svenska Lundin Petroleum.

Kerstin Lundell skriver vidare:

När diskussionerna om satsningen i den somaliska regionen fördes satt Carl Bildt i företagets styrelse, med ansvar för de etiska riktlinjerna, enligt hans egen uppgift. Så vad sa då Carl Bildt när varningarna om blodspillan och risker för lokalbefolkningen fördes på tal? Och varför satt han ens kvar i styrelsen medan förhandlingarna om det riskfyllda kontraktet genomfördes? En säkerhetskonsult som anlitats av företaget hade avrått från satsningen med tanke på risken för våld. Rebeller och andra från Ogaden kontaktade också företaget innan kontraktet skrevs under. Det fanns många varningssignaler och starka sådana.

Bildt engagerade sig i oljan i Ogaden för bara några år sedan. Som svensk utrikesminister är det hans förbannade skyldighet att engagera sig i frisläppandet av Johan Persson och Martin Schibbye.

Bilden: ONLF-rebeller i Ogaden i bön.

Två svenska ambitiösa och trovärdiga journalister sitter i etiopiskt fängelse, anklagade för terroristbrott. Nu visar det sig att Johan Persson och Martin Schibbye tagit sig in i det avskärmade Ogadenområdet för att granska det svenska oljebolaget Lundin Petroleums förehavanden, enligt ett brev från Schibbye, skrivet för en månad sedan till tidigare klasskamrater på Stockholms universitets journalistutbildning, rapporterar tidningen Etc. Deras reportage skulle publiceras i tidskriften Filter. Enda möjligheten för dem att ta sig dit var med rebellrörelsen ONLF.

Uppgifter har förekommit att det svenska oljebolaget bidragit till övergrepp mot civilbefolkningen i sin jakt på naturgas i Ogaden. Lundin Petroleum har tidigare kritiserats för sin verksamhet i det krigshärjade södra Sudan av bland annat FN, Amnesty, Christian Aid och Human Rights Watch. Lundin Petroleums agerande i Ogaden är naturligtvis en viktig fråga att försöka belysa journalistiskt. Och i det arbetet borde journalisterna ha den svenska regeringens helhjärtade stöd, särskilt sedan de gripits med orimliga anklagelser.

Carl Bildt var under åren 2000 –2006 styrelseledamot i Lundin Petroleum, en post som han lämnade först då han blev utrikesminister. När nu den svenska regeringen visar en total handfallenhet i att bistå de båda fängslade svenskarna blir Bildts tidigare samröre med oljebolaget djupt graverande.

I grannlandet Eritrea sitter den svenske journalisten Daawit Isak i fängelse sedan tio år – utan rättgång. Kritiken mot UD växer och tidskriften Journalisten ägnar tio sidor åt hans fall i det senaste numret.

”Över gränsen från Egypten finns ett nytt land lett av revolutionärer.” Så inleds filmen ovan från det befriade Benghazi i östra Libyen, en gjord av The Real News Network. Se hela filmens innehåll utskrivet på engelska här. 42 år av diktatur och underkastelse är över.

Människor i ett land som har nästan lika många invånare som Sverige har äntligen makt att bestämma över sitt eget öde. Diktatorn Muammar Gaddafi, som stöddes av rader av västländer, utkämpar av allt att döma sin sista strid. Stad efter stad rapporteras falla i upprorsmännens händer.

Carl Bildts uttalande förra måndagen ringer i mina öron medan jag följer rapporteringen från Libyen:

”Vi ägnar oss framförallt åt att fördöma våldet. Det kan finnas våld på båda sidor. … Det handlar inte om att stödja den ene eller andre. Det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling.”

Med Bildts bisarra logik är det som sker nu en ”orimlig” utveckling. Att en svensk utrikesminister år 2011 föredrar diktaturens ”stabilitet” framför demokrati är minst sagt kusligt.

”Libyen är inte som Egypten, det består av stammar och klaner”, sa den libyske diktatorn Gaddafis son Saif al Islam i ett otroligt hotfullt TV-tal, där han varnade för inbördeskrig och blodbad. När en ledare uttalar sig så nedlåtande och hotfullt om sitt eget folk är det lätt att förstå och känna sympati för alla de tusentals modiga demonstranter som i egyptisk anda demonstrerar på Gröna torget i huvudstaden Tripoli.

Minst 61 demonstranter har dödats i Tripoli på måndagen, rapporterar al-Jazira. Demonstranterna lär ha angripits av säkerhetsstyrkor med skarp ammunition och med stridsflygplan. Liksom i Egypten har de libyska myndigheterna släckt ner internet och skurit av det mesta av telekommunikationerna i landet.

Inga västmedier rapporterar inne från det slutna Libyen. Att det förhåller sig så säger en del om hur vår nyhetsrapportering per definition utesluter stora delar av världen. Därför är det svårt att veta så mycket om de krafter som nu vågar opponera sig mot den diktator som härskat i landet under 42 år.

Dock ger al-Jazira en kontinuerlig bevakning av det dramatiska skeendet, där under måndagskvällen nya stora demonstrationer väntas. Rykten återges om att diktatorn flytt landet och är på väg mot Venezuela. Kan det vara så? Liksom i Egypten demonstrerar man i Libyen med ickevåld för demokrati och mot förtryck. Det är otroligt imponerande.

The Guardian följer dramatiken minut för minut på sin webbsida. Just nu (kl 20.04) rapporteras att den libyska ambassaden i London ersatt den officiella flaggan med en annan flagga som användes före Gaddafi (se bilden ovan).

Carl Bildt uttalade sig återigen okänsligt och nedlåtande, nu om det som sker i Libyen. För honom handlade det om ”stabilitet” och om ”våld från båda sidor”, inte om ”demokrati”. När jag ser och lyssnar till Bildt kan jag inte låta bli att tänka på hur Olof Palme, som mördades för i dagarna 25 år sedan, skulle kunna ha uttryckt sig.

Tobias Billström gjorde på söndagen en kvartspudel, med nutida språkbruk. Här innebär det att han lät sig intervjuas och svarade på frågor som anstår en makthavare. Men hans svar var undanglidande maktspråk. Hans syfte var knappast att klarlägga viktiga frågor, bara att i egennyttans intresse skydda sig själv hjälpligt. Det är riktigt illa att en person som Billström ska vara migrationsminister och hantera samtidens viktigaste frågor.

Liberala ungdomsförbundet LUF är först ut med att kräva Tobias Billströms avgång. Föreningens ordförande Adam Cwejman säger i Svenska Dagbladet:

– Avvisningen av kristna irakier och det här avslöjandet fick bägaren att rinna över. Han kan inte symbolisera svensk migrationspolitik.

Jan Eliasson, förre utrikesministern, lyfter i samma tidning fram frågan om den svenska ambassaden i Bagdad. Enligt de avslöjade dokumenten krävde den svenska regeringen ett återvändandeavtal för flyktingar för att bygga ambassaden. Kostnaden för den nya ambassaden motsvarar kostnaderna för mellan tre och fem andra svenska ambassader. ”Ambassaden var en dyr present”, säger Eliasson.

I en debattartikel har Jan Eliasson tidigare uttryckt oro över mängden nedlagda ambassader. Bara på två år har regeringen lagt ner generalkonsulaten i New York, Los Angeles, Kaliningrad och Kanton liksom ambassaderna i Bulgarien, Slovakien, Slovenien, Filippinerna, Luxemburg och Irland. Strax före jul kom en ny lista på ambassader som ska läggas ner,  Argentina, Vietnam, Malaysia, Angola och Belgien.

Varför är Irak viktigare än alla de nämnda länderna? Och vilket spel ägnar sig Carl Bildt åt i de här sammanhangen?

”Massinvandring” är som bekant signalordet för sverigedemokraterna när de orerar om det ”mångkulturella” samhällets fasor. Nu visar nya Wikileaksdokument att Carl Bildt tänker i liknande banor. På ett möte på den amerikanska ambassaden i Bagdad 2007 ska han enligt rapporten ha sagt att …

”… utan ett regelverk för att skicka tillbaka tillståndslösa skulle invandringsproblemet skena okontrollerat i ett land med nio miljoner invånare.”

Med på resan var också migrationsminister Tobias Billström. De båda herrarna ska vidare – förenklat och felaktigt – ha påstått att många irakiska flyktingar var …

”… blottställda, lågutbildade, och utan yrkes- eller språkkunskaper”.

”Bildt och Billström nämnde också flera mycket uppmärksammade hedersrelaterade mord som utlöst fler krav från svenska folket på hårdare invandringspolitik”, förklarar man vidare i rapporten, enligt uppgifter i fredagens Svenska Dagbladet.

De båda ministrarna har redan fått frän kritik. Folkpartiets europaparlamentariker Cecilia Wikström skräder inte orden:

”Det är förfärlig retorik, jag hoppas verkligen och vill inte tro att de kan ha sagt något så avskyvärt.”

Abdulwahid Al Moosawi, ordförande i Irakiska riksförbundet i Sverige säger att han litar på UD och inte tror ”att de skulle ge en sådan rasistisk kommentar”. Miljöpartiets utrikespolitiske talesman Bodil Ceballos planerar att KU-anmäla både Bildt och Billström. Peter Weiderud, ordförande för de kristna socialdemokraterna i Broderskap, reagerar mot ministrarnas häpnadsväckande och fördomsfulla uttalanden. Och till och med kristdemokraternas migrationspolitiske talesman Emma Henriksson är kritisk.

I onsdags lämnade ett plan med tvångsavvisade irakier Arlanda, trots omfattande kritik från bland annat Amnesty, Europarådet och FN:s flyktingorgan UNHCR som fruktat för irakiernas säkerhet i hemlandet. Svensk flyktingpolitik har blivit alltmer inhuman.

Nu har den inhumaniteten fått ett ansikte, eller snarare två, två ministrar som i samtal med amerikaner uttrycker sig häpnadsväckande inskränkt och fördomsfullt, med sverigedemokraternas retorik. Ännu på fredagsmiddagen hade ingen av dem försökt dementera eller förtydliga. På sin blogg är Bildt, som alltid, ute och reser.