Londresgatan 38 i centrum av Chiles huvudstad Santiago var ett av juntans första tortyrcentra, efter militärkuppen den 11 augusti 1973. I dag står rummen i huset tomma. Utanför i marken finns namnen på några av de som försvann och mördades inlagda i metallplattor lika stora som gatstenarna. Många var unga 18 eller 19 år, två var gravida kvinnor.

Mellan namnen på marken finns glest utlagda svarta och vita stenar. De som torterades hade ögonbindlar för att inte kunna se sina bödlar. Överlevande har berättat att de skymtade delar av det svartvitrutiga kakelgolvet.

På kvällen genomförs en manifestation på gatan utanför Londres 38. Man projicerar bilder av fascismens offer på en duk, berättar om deras individuella bakgrund och avrundar med ett ”presente”, minnet hålls levande.

Huset är öppet en kväll. I porten finns som på ett altare tända ljus med rökelse. Rummen är tomma med textade deviser. Det är inte ett vanligt museum. Fasan finns kvar i luften.

Så många som var aktiva för juntan på den tiden lever i dag i Chile. Hur handskas man med minnet av det som hände, det kollektiva minnet av fasan? Många vill mest förtränga åren när Chile var helvetet på jorden. Men utan sanningen om det som hände förorenas nuet.

Pablo Nerudas tre hus är i dag museer. Ett av dem, La Chascona, ligger i Santiago, granne med Zoo. Vid militärkuppen omringade juntans soldater den då döende poetens hus, kastade ut och förstörde alla böcker i hans bibliotek. Neruda, medlem av kommunistpartiet och nära vän med president Allende, dog några veckor efter kuppen. Hans änka Mathilde stannade kvar i huset under juntaåren. I dag är platsen ett av de mest besökta turistmålen i staden. Bilden av Neruda från en mur utanför museet.

Violetta Parra sjöng sig in i världens hjärta med sin ”Gracias a la vida”. Men hon var inte bara sångerska utan också konstnär och arbetade med många material. På Centro Cultural Palacio La Moneda i Santiago visas målningar och stora broderade tavlor på en specialutställning.

Chiles ”moderna museum” ligger symboliskt nog i anslutning till presidentpalatset Palacio La Moneda, som juntan 1973 bombarderade i militärkuppen och där Salvador Allende höll sitt klassiska tal till nationen innan han tog sitt liv.

Museet invigdes för tre år sedan, som en tidig del av Chiles firande av tvåhundraårsminnet 2010 av självständigheten från det koloniala Spanien.

Vandrar ut i världsmetropolen Santiago i novemberskymningen. Det är en mild vårkväll.  Gågatan Estado skulle kunna ha legat i Barcelona eller Paris. Kommer upp till det stora torget Plaza des Armas. Jesus kommer i morgon halelujar en salvelsefull predikant med doaorkester. Den stora gruppen schackspelare under några höga palmer koncentrerar sig på brädena. I ett hörn av torget kan jag för 300 pesos i ett rejält teleskop titta på Jupiters månar live.

En tredjedel av Chiles 17 miljoner invånare  bor i Santiago. Efter juntans fall 1990 har Chile återskapat demokratiska institutioner och byggt välfärd med tillväxt.

En center-vänsterregim har styrt landet sedan dess, de senaste åren med Michelle Bachelet som otroligt populär president. Hon kan inte väljas om för en andra period vid det kommande presidentvalet om en månad, den 13 december.

I valet står Bachelets man Eduardo Frei mot högerns Sebastian Piñera, en mångmiljonär som är Chiles motsvarighet till Italiens Berlusconi. Enligt tidningen La Nacion leder Piñera över Frei med 43% mot 37% – medan Michelle Bachelets popularitet är total bland 78% av befolkningen. Många hoppas att hon åter blir president 2014, vilket konstitutionen tillåter.

Den politiska temperaturen stiger.  Demonstrationerna i Valparaiso tidigare i veckan var de största på flera år med 50 000 deltagare. Också i Santiago avlöser demonstrationerna varandra. I kvällningen kommer Freis partivänner tågande med fladdrande fanor.