Kultur

Roast på Dunkers bjöds det på i teatersalen på onsdagseftermiddagen under det tioårsjubilerande kulturhusets  festdagar. ”Vad är det för bra med kulturhuset?” var rubriken på debatten, som leddes av John Chrispinson. På plats fanns kulturnämndens ordförande Mats Sander, kulturhuschefen Katti Hofflin, HD:s kulturredaktör Gunnar Bergdahl och jag själv.

”Roast” innebär fritt fram för arga åsikter. Mats Sander utnyttjade det till att utnämna Gunnar Bergdahl till en ”vänstermupp”, som inte var något att lyssna på eftersom han liksom jag jobbar på monopoltidningen Helsingborgs Dagblad. Där tänkte Sander minsann inte vara med och debattera, nej usch.

Själv såg sig moderate Sander som folkets representant. Hans politik var ett uttryck för helsingborgarnas vilja.

Alla i publiken föreföll inte ställa upp på tankegången, men de var kanske inte helsingborgare?

Många i publiken var upprörda över de dramatiskt sänkta anslagen till Dunkers. När kulturhuset öppnades 2002 satsades 8 miljoner på utställningarna. I dag återstår knappt två miljoner.

Musikverksamheten har drabbats lika illa. Per Nyrén var musikproducent när kulturhuset öppnades. Anslaget var då 1.2 miljoner och förväntningen var att halva beloppet skulle tas in på biljetter. I dag är anslaget noll, ingenting, nada. Konserterna ska vara självförsörjande.

Sommarens pianofestival på Dunkers är ett av årets främsta kulturevenemang i Helsingborg och genomförs i augusti. Festivalen har inte ens nollbudget utan startar på ett minus.

Helsingborgs kulturpolitik har havererat.

Dunkers kulturhus kostade 330 miljoner att bygga. Allt bekostades av de dunkerska fonderna. Ändå ska Dunkers betala 4.5 miljoner i år i hyra till kommunala Kärnfastigheter. Är det rimligt??

– Vi har valt det systemet, dundrade Mats Sander. Jaha.

Teatersalen var i det närmaste fullsatt, trots obefintlig marknadsföring. Denna sköts nämligen numera med låg profil av Kulturförvaltningen vid Billeplatsen, i huvudsak genom hemsidan och mejlutskick.

I korselden satt Katti Hofflin och gav kreativa motbud och exempel på goda idéer. Och till slut fick hon faktiskt Mats Sander att lova – fast det satt långt inne – att han skulle arbeta för mera pengar till kulturen. Jag väntar på att han på sin blogg ska utveckla tankarna.

På vackra Sundstorget framför Dunkers gav Helsingborgs Drumcorps efter debatten sin hyllning till kulturhuset (bilden).

PS: Kultur-Sören är anställd av Helsingborgs Dagblad och absolut ingen att lita på. Läs gärna Mats Sanders egen blogg, där finns om inte hela sanningen, så Sanders sanning.

För tio år sedan invigdes Dunkers kulturhus, ett av de största i sitt slag i Skandinavien. I tio dagar är det fest och fritt inträde. Arkitekten Kim Utzon vann arkitekttävlingen med sitt förslag ”Staden vid vattnet”, bland 143 tävlande. Byggnaden kan jämföras med operan eller Den svarta diamanten i Köpenhamn. Tyvärr kan detsamma inte sägas om innehållet efter alla omorganisationer och kriser.

– Kulturhuset måste kunna vara helsingborgarnas vardagsrum, sa Kim Utzon, när jag intervjuade honom inför publik i Dunkers fina konsertsal på fredagseftermiddagen.

– Slopa självklart inträdet, tyckte Kim Utzon. Och se till att restaurangen och caféet fungerar tillsammans med det konstnärliga. Det gäller alldeles särskilt en byggnad som Dunkers, helt finansierad av donationsmedel.

Utan entré skulle de mindre kulurvana lättare våga sig till utställningarna. Och inkomsterna av biljetter är i grunden en liten del av kulturhusets budget.

Kim Utzon bodde norr om Helsingör när han arbetade med Dunkers och hans arkitektkontor låg alldeles bakom Kronborg.

– Jag stegade upp Kronborgs yttermått och fick dem till 81 x 81 meter och jämförde det med Dunkers, som är större, 83 x 90 meter.

Dunkers är större än Kronborg, det tål att tänka på! Nu gäller det bara att åter blåsa liv i huset, som både uttrycker Helsingborgs identitet och är en markör för nordiska samband. Kan tioårsjubileet bli en nystart? Det beror ytterst på den politiska viljan hos de som har makten över huset. Det är deras förbannade skyldighet, dundrade Utzon, när nu stan har fått huset alldeles gratis, det kostade 330 miljoner som betalades ur Dunkers fonder.

Den här dagen var det härligt att se Katti Hofflin med alla sjungande barn från Internationella skolan. Och Marianne Lindberg de Geers kaniner utanför huset var extra glada i nya fina kläder.

Katti Hofflin, chef för Dunkers kulturhus sedan några månader, tvingas ställa in en planerad utställning med Kirsten Justesen, som skulle ha haft vernissage den 16 februari, skriver HD. I ett mejl till den danska konstnären heter det lakoniskt:

”Dunkers kulturhus får härmed meddela dig att kulturhuset tyvärr saknar möjlighet att fullfölja det avtal som ingåtts mellan dig och Dunkers kulturhus avseende utställningen Ice script/Smälttid #17. Detta innebär att Dunkers kulturhus inte kommer att genomföra den aktuella utställningen och vi uppmanar dig således att upphöra med alla eventuella föreberedelser inför utställningen.”

I ett porträtt på Konstonline.dk presenteras Kirsten Justesen som ”en af de mest fremtrædende eksperimenterende kunstnere i Danmark i dag. – Oven i købet er hun nu meget anerkendt – hvad der faktisk sjældent overgår kvindelige kunstnere.”

På sin egen webbsida beskriver hon sig som en feministisk konstnär som sedan ”1970’erne forsøgte at tage livtag med traditionelle værdisystemer. Hendes senere produktion er en bredere undersøgelse af forholdet mellem krop, rum og sprog.”

Dunkers konstpublik, helsingborgare och andra, går miste om en utställning av en spännande kvinnlig konstnär och måste nu på ingen tid alls få fram något annat till perioden 16 februari 2012 – den 16 september 2012.

Det hela ter sig både olustigt (inte minst gentemot Kirsten Justesen) och som ett utslag av bedrövlig planering, vilket förtstås inte Katti Hofflin kan lastas för.

Vart tog Dunkers pengar vägen, måste man fråga sig. Helsingborg var ju den kommun i landet som satsade mest pengar på kultur, hette det när Anders Lundström var kulturnämndsordförande.

Var det han själv och nämnden som brände alla pengar på Bernadotteutställningen, som blev ett dyrt fiasko? Eller gick pengarna till avgångsvederlag åt alla bortsparkade begåvade kulturarbetare? Eller  till nyanställningar under den bisarra tiden med flerdubbla chefer och stora chefshierarkier på kulturhuset, med fler byråkrater och mindre till kulturen?

Det här luktar förskingring, av pengar men än mer av ”kulturellt kapital” och av trovärdighet. Någon måste ta ansvar för situationen – eller ställas till ansvar!

I en sidoartikel i söndagens HD reflekterar nuvarande kulturnämndsordföranden Mats Sander om inte fri entré till Dunkers bör övervägas. Ett dyrt kulturhus som få besöker har inget egenvärde, i all synnerhet som ambitionerna på utställningarna sjunkit katastrofalt. Därför är helt fri entré en möjlig väg – eller till exempel fri entré söndagar.

Men det räcker ju inte. Kvaliteten på utställningarna måste bli en annan. Där har den nya verksamhetschefen Katti Hofflin en stor utmaning och jag kan bara önska att hon vågar staka ut nya vägar.

Organisationen måste också göras om. Under de turbulenta åren av vanskötsel byråkratiserades Dunkers. Pengar togs från kulturverksamheten till tveksamma nya tjänster. Olika chefer skulle ansvara för olika ålderskategorier av besökare. Rena snurren.

Utställningstiderna är en annan orimlighet. I veckan öppnar en på pappret – i dubbel mening – spännande utställning med mästargrafik från Atelje Larsen i Helsingborg. Men varför ska den pågå från den 10 november ända till augusti 2012. Beror den långa tiden på brist på pengar eller brist på idéer?? Det säger sig självt att en sådan policy inte ger ett kulturhus med puls och liv.

Efter tre-fyra år av total turbulens under Anders Lundströms ordförandeskap för kulturnämnden har det varit vaktbyte. Moderate flygmajoren Mats Sander tog över som pilot för nämnden vid årsskiftet, med socialdemokratiska Lena Aldenmark som vice. De två bjöd tillsammans med kulturchef Kerstin Hassner på tisdagen in medierna till ett informationsmöte i ett sammanträdesrum på Dunkers, samma rum för övrigt där den glada nyheten om kommunens satsning på Röda Kvarn presenterades i höstas.

Några högflygande planer presenterade inte Mats Sander. Han ville lyssna och lära. Men han betonade vikten av en bra personalpolitik. Vad det innebär för de som utsatts för motsatsen, musiklärarna, alla de sparkade från teatern och de utmobbade på Dunkers återstår att se. På frågan vad han vill med kulturen svarade han som en byråkrat, ”att uppfylla kulturfullmäktiges målprogram”. På sin blogg uttrycker han sig också med låg profil. Frågan är om den är ödmjuk eller uppgiven? Är okunskap en dygd?

”Inte visste jag hur mycket det pågår inom kulturen i Helsingborg, inte heller vad det i praktiken innebär att vara ordförande och då tänker jag på allt som inte har med just ordförandeskapet på nämndssammanträdet. Det är fantastiskt stimulerande!”

Lena Aldenmark talade sig varm för att utveckla biblioteken i kommunen som mötesplatser, med fokus på utsatta områden. Och Kerstin Hassner berättade om rekryteringsprocessen för ny chef på Dunkers, inledd med annons i helgen som gick. Hon hoppades kunna presentera ett namn redan i mars. Nya chefer på Sofiero, Fredriksdal och Kulturmagasinet presenteras enligt planerna redan i februari.

För snart fyra år sedan fick Niels Righolt från ena dagen till den andra sparken som chef för Dunkers. Sedan dess har Helsingborgs kulturpolitik varit ett utdraget haveri, kulturellt och ekonomiskt, med dyra avgångsvederlag, nerskruvad utställningskvalitet på Dunkers, sviktande teaterpublik, bisarra förslag om sammanslagning av teatern och symfoniorkester, you name it. Också på Dunkers är det ju kris. Carl Larsson & Co visas långt in i mars och Bernadotteutställningen pågår in i maj. De fasta utställningarna stänger för lång tid den siste januari.

I Helsingborgs kulturliv råder just nu ett slags hela havet stormar, med nya personer på snart sagt alla nyckelpositioner. Kommer de att förmå en nystart?

Den gamla kulturnämnden i Helsingborg håller sina två sista sammanträde den 17 november och den 1 december. Sedan är det exit Anders Lundström & Co. Dags för nystart efter tre förlorade år av blod och tårar och stagnation.

I tisdagens HD skildras den utredning som kulturchef Kerstin Hassner presenterat. Återigen ska Dunkers kulturhus  få en övergripande administrativ chef, efter tre år av vanstyre med en kaotisk organisation. Experimentet har kostat många miljoner i utköp av avskedade medarbetare, det har lett till en dränering av kompetens och till en organisation där det förefaller vara så att mer och mer pengar gått åt till byråkrati och mindre till  kultur. Samtidigt har Dunkers position på den nationella kulturscenen försvagats dramatiskt.

Går allt detta att reparera? Jag vet inte. Men enligt HD står personalen på Dunkers bakom förslaget med en chef. Det är en bra början. Sedan gäller det förstås att rekrytera en chef som kan ta sig an uppgiften med kreativ dynamik och med stor integritet, någon med känsla för kulturhusets potential.

För att det ska fungera krävs också att den tillträdande kulturnämnden visar ödmjukhet och respekt för kulturarbetarna och inte bara på Dunkers. Vad händer med musikskolan nu? Attacken mot Konserthuset, Symfoniorkestern och Stadsteatern med absurda förslag om sammanslagning hör till den slags gallimatias som Helsingborgs kulturliv inte ska behöva utsättas för.

Helsingborg är en av sex städer i Sverige med egen symfoniorkester. Den spelar för fulla hus och håller högsta musikaliska klass, med en chefsdirigent som är en konstnärlig personlighet med stor lyskraft. I en utredning nyligen var ett förslag att ”sälja orkestern”. För anständighetens skull och för att skapa arbetsro borde den avgående kulturnämnden på sitt sista sammanträde begrava också de här dumheterna tio fot under marken.

PS. Får ett mejl från Anders Lundström som påpekar att konsultfirman Navets utredning inte hanteras av kulturnämnden utan är beställd av kommunstyrelsen. Det är kommunstyrelsen som måste ta fram spaden!

På sista sammanträdet kommer KN utse två unga kulturstipendiater (som vanligt). Det finns hopp för kulturen i Helsingborg.

Dunkers Unga lanserades för snart ett år sedan på ruinerna av den kvaddade musikskolan till ett pris av 700 000 kronor, skriver HD i dag. En enda jippodag, den så kallade DU-dagen kostade 380 000 kronor utan att ge många anmälningar. Två tredjedelar av de kurser som presenterades fick för få anmälningar och måste ställas in. Och i Dunkers källare ligger travar av överblivna kataloger, värda så där 75 000 kronor, vilka aldrig delades ut. Den ansvariga för det hela, Marianne Westholm ser det hela inte ”i termer av lyckas eller misslyckas”. Lite spill får man räkna med.

Men de här 700 000 kronorna kunde Dunkers ha använts till kultur i stället för marknadsföring och jippon. Dunkers saknar ju numera en chef. I stället finns det två verksamhetschefer, med åtminstone utåt oklara mandat. Och nu drar Turistbyrån in i den före detta museibutikens lokaler. Först satsade man stort på att bygga en butik, sen lägger man ganska snart ner den. Till egenproducerade utställningar och kataloger tycks det finnas allt mindre pengar.

Vem ansvarar för övergripande beslut om det finns motsatta intressen, i pengar eller då det gäller användningen av lokalerna? Och vem tar Marianne Westholm i örat och ställer henne till svars för det aktuella slöseriet??

I kväll har Stumpenensemblen, Helsingborgs enda fria teatergrupp, premiär på Dunkers med Henning Mankells ”Tyckte jag hörde hundar”. Teatergruppen får som bekant inga anslag, till det finns det inga pengar, bara förlustbidrag. Alltså inga pengar till Stumpen och 700 000 till misslyckad marknadsföring och jippo.

Så ser det ut i Helsingborgs destruktiva kulturliv.

På Dunkers går jag genom en gränskontrollsport över vilken det står Danizer och får ett skriftligt intyg på att jag därmed erhållit en dansk identitet. Konstnären Carl Michael von Hausswolffs ”Swedizer/Danizer” ingår i sommarens utställning ”Helsingborg /hjärta/ Malmö” som nu är öppen de sista dagarna till söndag. Verket handlar om gränser, kontroller, identitet.

Det är en spännande utställning, missa den inte, här finns mycket att se. Jag stannar framför Mikael Ericssons ”World Trade Center, Building 7″, en stor oljemålning, som visar den byggnad i World Trade Center där CIA och US Secret Service hade sitt kontor. Skyskrapan förstördes också under nineeleven, en del hävdar att den sprängdes inifrån.

Sammanlagt visas 21 verk ur Malmö Konstmuseums samlingar av lika många konstnärer, de flesta yngre. En instruktiv katalog ger ingångar till en utställning som sätter fantasin i rörelse – även om den är sammanhangslös.

Den här tisdagen är kulturhuset fullt av barn och ungdomar, någon konventionell konsthallspublik ser jag inte. Ska Dunkers i framtiden mest satsa på skolungdomar och yngre barn blir det nog svårt med utställningar av det här slaget.

Vilhelm Ekelund dog den 3 september 1949, för i dagarna sextio år sedan. I en understreckare hyllades han av Bo Gustavsson i Svenskan som ”den första moderna människan i svensk lyrik”. I april i år var det åttio år sedan Birger Sjöberg dog, en annan av den svenska lyrikens stora modernister. Båda Ekelund och Sjöberg levde under viktiga perioder av sina liv i Helsingborg, en stad som gör sitt bästa för att glömma dem båda.

I en debattartikel i HD häromdagen påstod Anders Lundström, kulturnämndens ordförande, två saker och föreslog en tredje. Han menade att a) Helsingborg har ett unikt kulturutbud och b) att detta till stor del beror på Henry Dunker.

Av a) och b) följer med Lundströms logik: c) inrättandet av en Henry Dunkers dag på dennes födelsedag den 6 september ”för all framtid”, med allmän flaggning och väl firande på Fredriksdal och så, som på svenska flaggans dag eller med Lundströms pregnanta formulering, ”tårta och bubbel”.

”Dunkers kulturhus i Helsingborg är kommunens flaggskepp och är kraftigt inspirerat av Bert Karlssons Music Factory i Skara”, konstaterar Lotta Moberg och Jonas Sigedal i Timbro-rapporten ”Långt ifrån lagom”, som kommenteras av Mats Kolmisoppi på lördagens kultursida i HD. ”Det uppstod strax efter nedläggningen av musikskolan 2008.”

Texten om Helsingborg i rapporten på dryga sidan är ytligt skummande. Man tar som ett skräckexempel upp det faktum att Helsingborg med nästan 1800 kronor per invånare är den kommun i Sverige som satsar mest på kultur (snittet är 855 kr/invånare) och ställer det mot den dåliga kvaliteten inom skolan, där Helsingborg enligt rapporten ”spelar i den absolut lägsta ligan”.

Varför ska Dunkers traska i Bert Karlssons fotspår? Omorganiseringen inom kulturförvaltningen inleddes med avskedandet av Niels Righolt 2007 som över en natt blev ”omedelbart arbetsbefriad”. Konsekvenserna har blivit både ett slösaktigt miljonrullande och en dramatisk kursändring på den kulturella inriktningen.

Det hette från början att man skulle skapa en bättre organisation. Resultatet blev det motsatta. I dag har Dunkers två chefer med inbördes rivalitet och utåt oklara befogenheter. Det som kallades omorganisation har i praktiken inneburit en utrensning av kompetenta medarbetare, Magnus Jensner, Peter Carelli, kvalificerade musiklärare och många fler.

Världsmusiken hör till det som fram till nu hållit yppersta kvalitet på Dunkers. Nu slutar inom kort också musikproducenten Orlando Pioñero. Programmet för hösten är lagt. Men sen?

Bumpabumpa?