Neel Mukherjee om exilens villkor

23 augusti, 2010 klockan 08:23

Neel Muhkerjee föddes i Calcutta och har studerat vid Cambridge och Oxford. Han bor nu i London och skriver för bland annat New York Times och The Observer. Hans i Indien prisbelönta ”A life apart” kom i våras i en brittisk utgåva. Två perspektiv korsar varandra i romanen. En indisk student läser i Oxford. I en annan berättelse lyfter Mukherjee fram en biperson ur en roman av Rabindranath Tagore, en brittisk kvinna i Indien kring år 1900, miss Gilby.

– Hon förekommer hos Tagore bara i två stycken på sidan tio och återkommer inte, skrattar Neel Mukherjee, som i sin roman bygger ut hennes levnadsöde.

– I ”A Life apart” skriver jag om hemma kontra exil. Vad händer när man tvingas slå sig ner i ett annat land? Människan lever under bördan av historien och den version vi får av historien är alltid partisk.

Någon i publiken berättar om hur han och hennes syster med utomeuropeiska rötter ständigt trakasserats i Storbritannien som ”lille svarte Sambo” och än värre saker.

– Rasismen kommer inte att försvinna. Ändå tror jag att mycket blivit bättre fastän inte idealiskt. Salman Rushdies ”Midnattsbarnen” var en bok som gav floden en ny riktning, en viktig vändpunkt.

Klichéer om öst och väst skapas genom att kulturer missuppfattar varandra och förenklar, säger Mukherjee. Förr var Indien förknippat med tigrar och maharadjor, lite senare bara med fattigdom. Nu handlar det mest om terrorism. Det finns en lång tradition att vita manliga resenärer reser ut i välden och sedan skildrar det som de upplevt i exotismens endimensionella stereotyper.

Dela

A S Byatt och språkets färger

21 augusti, 2010 klockan 09:32

A S Byatt heter egentligen Antonia Susan i förnamn och är storasyster till den likaså framgångsika författaren Margret Drabble. Antonia besöker för första gången bokfestivalen i Edinburgh och talar om sin senaste roman ”The Childrens Book”, som utkom 2009 och fick Man Booker-priset samma år. Boken skildrar flera familjer och särskilt deras barn från tiden före 1900 till åren efter första världskriget.

Det handlar inte minst om föräldrar och barn, om barn med starka egna karaktäre och om deras öden.

– En av pojkarna vill inte bli läkare eller göra karriär utan vill stanna i barndomens skog, som en räv i ett rävgryt.

Hans dröm går i uppfyllelse men på ett grymt vis, han dör alldels för ung i en skyttegrav.

A S Byatt  berättar att hennes föräldrar var kväkare och fabianer.

– De ville göra gott, de ville realisera sina ideal i barnen. Som barn levde jag själv i en fantasivärld tillsammans med djur som färdades genom farofyllda skogar.

Färger spelar en avgörande roll i hennes skrivande.

– När jag arbetar med en text ser jag den som en tredimensionell färgbild. Varje rad har sin färg, den första kan vara grön, nästa röd. Ingenting får fattas, då blir det fel, det är lika noga som i en målning av Matisse.

Språkets rytm är avgörande.

– I varje människas liv finns så där fem sex formativa avgörande ögonblick. För mig inträffade ett sådant när jag som liten läste franska och förstod att jag var bra på det, att jag var en språkmänniska. Sedan dess älska jag franska språket. Däremot är musiken nästan helt frånvarande i mitt liv.

En handfull av den i dag 74-åriga författarens verk finns översatta till svenska.

Dela

A L Kennedy – medelålders redan som barn

19 augusti, 2010 klockan 22:49

A L Kennedy är ståuppkomiker, professor i kreativt skrivande och en av Skottlands mest älskade författare. Hon har skrivit rader av romaner, novellsamlingar och teaterpjäser. En av hennes romaner, den prisbelönta ”Day”, finns övesatt till svenska, utgiven av förlaget Bastion.

På festivalen i Edinburgh tar hon publiken med storm, med sin självutgivande perfomance, full av svart humor och precisa formuleringar. Hon läser högt ett långt stycke – det handlar om kärlek – ur en roman under arbete, uppläsningen är ett sätt att undersöka texten.

– Jag läser ofta högt för mig själv. Ibland upptäcker jag ett brott någonstans. Senast var det på sidan 153. Jag satt med texten i ett hotellrum i London som i en bunker och måste hamra, spika och klistra för att ta mig förbi domedagssidan.

Händer det att du läser för publik ur en gammal roman, undrar någon.

– Absolut inte! Rytmen är så upphackad att det låter som hosta. Det finns alltid många oklarheter. Jag skäms! Aldrig i livet.

En annan fråga handlar om eventuella likheter mellan författaren och hennes huvudperson.

– Folk tror ofta att jag är den kvinnliga huvudpersonen, men det där är ju det sista stället jag skulle gömma mig på. Jag gömmer mig gärna, men ute i hörnorna, kanske i en liten hund.

A L som egentligen heter Alison Louise är 45 år.

– Jag gillar att vara medelålders, eftersom jag inte behöver bry mig om något annat än att ha roligt. Jag var förresten väldigt medelålders redan som barn.

Dela

Irländske John Banville – koncentrerad

19 augusti, 2010 klockan 10:01

Den irländske författaren John Banville fick Man Bookerpriset för sin roman ”The Sea” för fem år sedan. I Edinburgh presenterar han sin senaste bok ”The infinities”, vars titel syftar på en matematiker som lyckats med (den omöjliga) uppgiften att arbeta med begreppet oändligheten i ekvationer. Den utspelar sig i medvetandet hos en strokedrabbad man under 24 timmar. Banville talar om skrivandets förutsättningar.

– När jag skriver sjunker jag ner i mig själv nästan som i trance. Koncentrationen avgör allt. Min tidsuppfattning blir underlig. En gång nämnde min fru att hon skulle gå ut. ”Några sekunder senare” frågade jag om hon inte skulle ge sig av. Då hade hon varit borta några timmar. Författarens koncentrerade sinne möter textens och objektets ovilja nästan sexuellt.

När John Banville var ung planerade han sina böcker i detalj. I den första raden fanns förutsättningen för den sista. Nu är det annorlunda.

– Skrivandet har blivit en drömlik process, där saker händer. Men jag arbetar i månader med det första stycket, fixerar det i mig för att förmedla berättelsens riktning till läsaren.

Han funderar mycket över hur minnet fungerar.

– Vad är det i våra hjärnor som bestämmer vad jag ska minnas? Vi kommer inte i håg saker eller händelser utan skapar modeller av dem, vi minns våra minnen. Minnet överflödar oss med små skärvor som av krossat glas och vi återskapar dem till våra liv, till vår uppfattning om vårt liv.

Ingen av John Banvilles böcker finns hittills översatt till svenska.

Dela

Aminatta Forna om Afrikas orättvisa handel

19 augusti, 2010 klockan 01:58

Aminatta Forna föddes i Skottland. Hennes pappa var läkarstipendiat från Sierra Leone, mamman kom från Aberdeen. Bara ett halvår gammal följde hon med föräldrarna till Sierra Leone där hon växte upp. Efter studier i England bor hon nu i London. Hon har arbetat för BBC och fick ett genombrott som författare 2003 med debutboken ”The Devil that Danced on the Water”.

I Edinburgh presenterar hon sin uppmäksammade senaste roman ”The Memory of Love”. Boken utspelar sig mot bakgrunden av det brutala inbördeskriget i Sierra Leone och handlar inte minst om hennes pappa, som var politisk dissident och mördades 1975.

– Under kriget levde jag i London. Jag gick ut med vänner, åt goda middagar och hade det bra, samtidigt som människorna i den by där min familj har sina rötter levde under fruktansvärda villkor.

Människor i väst tar inte in det som händer i Afrika. De beter sig som flygplanspassagerare, som beställer ett glas champagne medan planet färdas över ett krigsdrabbat land.

– Jag skriver om Afrika och Storbritannien, om övergångssamhället i Sierra Leone, där många lever med posttraumatisk stress efter krigsupplevelserna.

Många av de som kommit till seminariet med Aminatta Forna har själva erfarenheter från hjälparbete i Sierra Leone och lyssnar engagerat. Har Sierra Leone någon framtid, undrar någon.

– Nej, suckar Aminatta Forna, inte så länge som handelsrelationerna ser ut som de gör nu. EU har gång på gång saboterat alla försök att göra något åt det. Om vi hade fair trade skulle vi inte behöva något bistånd.

Dela

Fay Weldon – mindre skyldig

18 augusti, 2010 klockan 08:18

”I lie for a living”, bekände författaren Fay Weldon när hon framträdde på bokfestivalen i Edinburgh, där hon med glimten i ögat presenterades som ”författare till mer än trettio romaner, som feminist och tillhörig det nationella brittiska kulturarvet”.

Den i dag 79-åriga författaren till ”En hondjävuls liv och lustar” (1984) menade att kvinnans ställning förändrats dramatiskt de senaste decennierna.

– Förr i tiden jagades kvinnor livet igenom av skuldkänslor som styrde deras liv. Skuld värker i själen som smärta i kroppen.

Fay Weldon har sitt arbetsrum i källaren, där det inte finns något annat att göra än att skriva. Att skriva är att uppfinna något, det gäller att ha tålamod och vänta in. Hennes senaste bok ”Kehua”, som utkommit i dagarna, utspelar sig i Nya Zeeland där hon själv växte upp. Hon arbetar också med manus på en musical.

– Det händer att personerna tar över. Det blir fort bekymmersamt. De har ju inte en aning om helheten eller syftet med romanen.

Ibland flyr hon skrivandet och vilar hjärnan med dataspelet Solitaire. Vem gör inte det.

För tio år sedan ville Fay Weldon göra sig av med alla böcker hon hade hemma.

– Böckerna fyllde huvudet med andra människors tankar, menade jag då.

Men så träffade hon en bokhandlare och när hans bokhandel blev nedlagd köpte hon hans 2 500 böcker.

– Nu tycker jag att det är ett privilegium att ha tillgång till många böcker hemma, som ett alternativt universum.

Dela

Jeanette Wintersons inre värld

17 augusti, 2010 klockan 18:26

”Livet har en utsida och en insida. Utsidan blir för det mesta väl tillgodosedd i det moderna samhället. Men hur är det med insidan, där vi blir den vi vekligen är?”

Den brittiska föfattarinnan Jeanette Winterson besöker bokfestivalen i Edinburgh med anledning av det är 25 år sedan hon 1985 publicerade sin debut- och genombrottsroman, som på svenska heter ”Det finns annan frukt än apelsiner”. Hon talar om sin inre värld och om läsandet och skrivandet. I läsandet saktas tiden ner, därför att fiktionen kan kan både pressa samman och utvidga tiden. Tiden rör sig på annat vis i den emotionella tiden än i vardagens lineära tid.

– Hur förvandlar jag mig själv i skrivandet till fiktion, i berättelser om mitt eget liv? Jag kan ändra det kan skiver, utifrån hur jag läser det förflutna. När folk frågar hur sanna mina romaner är kan jag inte svara, allt beror ju på hur jag ser på det som hänt, ”det förflutna är det förgångna nuet”. Det finns sådant som inte kan sägas. Men genom att berätta skänker jag det som hände tillbaka till mig själv.

– I tider av sorg och smärta sviker oss språket. Bara poeterna kan besöka det osägbaras territorier. För de verkliga sakerna i livet måste vi finna ett annat språk än det vi använder till vardags.

Jeanette Winterson växte upp som fosterbarn i ett hem där det inte fanns några böcker mer än bibeln, som modern dagligen högläste ur. Mamman var rädd för att förföras av det som fanns på trycksvärta, ”bekymret med en bok är att du inte vet vad den handlar om förrän det är för sent”, menade hon.

En dag hittade mamman flickans hemliga förråd av böcker under täcket, kastade ut dem genom fönstret och tände sedan eld på dem.

– Då insåg jag att allt som är utanför mig själv kan tas ifrån mig – och började lära mig texter utantill.

Sexton år gammal rymde Jeanette hemifrån, förälskad i en flicka. Hon frågade sin lärarinna efter råd innan hon gav sig av och fick svaret ”varför ska man vara lycklig när man kan vara normal”.

– Frågan har följt mig genom livet. Men det finns sådant som jag måste göra för att förbli levande. Det gör mig långtifrån alltid lycklig. Men jag kan inte lura mig själv genom att leva halvdöd.

Efter föreläsningen ringlade signeringskön hundrameterlång. Jeanette Winterson är en av de mest populära författarna i Storbritannien.

Dela

Vibrerande Edinburghs bokfestival

17 augusti, 2010 klockan 00:24

Edinburghs bokfestival har dragit igång, som alltid de två sista veckorna i augusti. Programmet imponerar och det vekar som om allt vad anglosaxiska författare som går att uppbringa kommer hit. I katalogen talar festivalens direktor Nick Barley om ”världens största och mest vibrerande litterära evenemang” och det är lätt att instämma.

”Författarna är viktiga för att förstå världen, bortom ögonblickets instant-nyhetsflöde”, säger Barley. Bland årets teman finns ”Den nya världsordningen”, som handlar om Obamas USA, om läget i världen efter finanskrisen, om det nya Kina och om krigen i Afghanistan och Irak. Andra teman är ”Rewriting the 20th century”, ”America nu”, ”Europa efter muren”, ”Städer: Den urbana explosionen” och ”Meningen med pengar”.

Festivalen som är genuint ickekommersiell äger rum i centrala Edinburgh, i Charlotte Square Guardens (bilden), till vardags en oansenlig park, nu utrustad med tält för föreläsningar, signeringar, bokhandlar och caféer. Program för barn och ungdomar ges stort utrymme.

Själv besöker jag festivalen för tredje gången och kommer att här på bloggen göra nedslag från den i olika ämnen.

Dela

Huvudnyheter

Se biofilmer från SF att köpa eller reservera här