Kultur

Ali Abdullah Saleh, Jemens tyranniske president under 33 år, har med sin familj och delar av regeringen begett sig till Saudiarabien, för att behandla de skador han fick vid raketattacken mot en moské i fredags. Många menar att regimen därmed har fallit, efter fyra månaders intensiva demonstrationer,  i huvudsak med ickevåld.

”I dag har Jemen fötts på nytt” sjöng ungdomar från demokratirörelsen på ”Förändringstorget”, som egentligen heter Universitetstorget, i huvudstaden Sanaa, rapporterar al-Jazira. Bilden ovan från Jemen.

Tunisien, Egypten och nu (kanske) Jemen. Den arabiska våren fortsätter. Står Syrien på tur? Och vad händer i Libyen?

I Egypten fortsätter demokratiseringsprocessen, skriver bokförläggaren Hesham Bahari. Nu handlar det om att återskapa en poliskår som är nödvändig för ett fungerande samhälle. Polisen i Egypten var ju genomkorrupt och diktatorn Mubaraks redskap. Den fick inte bara utrustning från väst utan liksom många andra arabiska poliskårer specialutbildning i hur man bekämpar oppositionella.

USA, England och Frankrike har varit mer än beredvilliga att ställa upp på despoternas sida. Och Göran Persson-regeringen överlämnade oppositionella till de egyptiska myndigheterna mot ett tomt löfte om att tortyr inte skulle tillämpas mot dem. Bahari citerar en demonstrant på Tahrirtorget:

Kan en demokrati hjälpa en diktatur att hålla sig vid makten och fortfarande kalla sig för en demokrati?

Vad man kan fråga sig är om inte Sverige (och andra västländer) borde kunna ge mycket mer av fördjupat stöd åt demokratirörelsen – och inte bara som nu fokusera på att sända stridsflygplan över Libyen? Om vi vill hjälpa folkliga demokratirörelser och utsatt civilbefolkning finns andra vägar. Det är nu förutsättningarna för framtiden formas, på ett sätt som påminner om åren efter 1989.

Icke-våld och Internet kännetecknade revolutionen på Tahrirtorget och protesterna på andra håll i arabvärlden, skriver Benjamin R. Barber i The Huffington Post. Begreppen krossar stereotyperna om arabvärlden och om islam, som antimodernt och våldsbenäget.

Kom ihåg att det inte var en sekulär revolt, påminner Barber. Muslimer skyddade kristna och kristna muslimer. Islam är inte mer våldsbenäget i sig än kristendomen.

De unga på Tahrirtorget demonstrerade med ickevåldsmetoder och mötte inte ens polisens huliganer med våld, i samma anda som Martin Luther King, Nelson Mandela och Mahatma Gandhi. På Tahrirtorget inspirerades armén att också arbeta med ickevåld.

I andra länder i Mellanöstern som Bahrain, Jemen och Iran har demonstranterna mötts med dödligt våld utan att de svarat med våld.

De som protesterar kan göra en revolution, men bara medborgare kan bygga en demokrati, skriver Barber. Men också en revolution är en medborgerlig erfarenhet. Och en ickevåldsrevolution, som den egyptiska, är en kraftfull och mogen medborgerlig handling:

”Om demokrati definieras av ordens makt över den råa styrkan, så har en revolution som bygger på ord mycket större möjlighet att leda till demokrtati än en som vilar på våld.”

”Egyptens folkliga revolution och det som föregick den i Tunisien innebär en ny era i Mellanöstern, en tid då folken kräver att själva kunna forma sin framtid i stället för att styras av diktatoriska regimer, som utövar makt genom undantagstillstånd och mäktiga säkerhetstjänster.”

Den israeliska dagstidningen Haaretz välkomnar den egyptiska revolutionen och uppmanar premiärminister Benjamin Netanyahu att visa återhållsamhet och inte varna för att Egypten kommer att bli ett nytt Iran, vilket bara skapar nya spänningar.

I tidskriften The National Interest skriver Amjad Atallah och Daniel Levy att de folkliga revolterna i arabvärlden innebär att befolkningen där ställer sig bakom ”fundamentala amerikanska värden – frihet och demokrati”. Ändå ser man på USA med misstänksamhet och inte som en inspirationskälla. USA:s långvariga stöd till arabiska envåldshärskare går inte att bortse från. Inte heller att USA i Israel och de områden Israel kontrollerar ger stöd åt en politik som kallar sig demokratisk men förvägrar palestinierna grundläggande fri- och rättigheter.

Två dagar har gått sedan den egyptiska demokratirörelsens seger på Befrielsetorget och diktatorns fall. De militärer som styr landet verkar hittills ha gjort rätt saker, viktiga steg på vägen mot en  verklig demokrati. Val ska hållas inom ett halvår, parlamentet som valdes i ett manipulerat val har upplösts, konstitutionen har upphävts och Mubaraks porträtt har burits ut.

Demokratiaktivisten Khaled Abdelkader Ouda är positiv, rapporterar brittiska The Guardian:

”Vi begär att egyptierna ska ge armén möjlighet att fortsätta till nästa fas. Vi har proklamerat en segerdemonstration på fredag över hela Egypten.”

Omvälvningarna i Egypten sker utan våld. Ett nytt samhälle som föds på det viset har bättre förutsättningar. Svårigheterna är förstås enorma. Inte bara arabvärlden påverkas och förändras av det som sker.

Glenn Beck, en av den amerikanska ultrahögerns förgrundsfigurer med egen show i konservativa Fox News, ger på filmen ovan sin syn på den egyptiska revolutionen. Demokratirörelsens demonstranter gick inte spontant till Befrielsetorget, de var utkommenderade dit av kommunisterna och Muslimska Brödraskapet. Beck jämför det som skedde med mordet på den österrikiske tronföljaren Frans Ferdinand 1914, skottet i Sarajevo som ledde till första världskriget. Revolutionen i Kairo är den tändande gnistan till en ny ohygglig världsordning, enligt Beck.

Beck är i mina ögon en demonisk galenpanna, förknippad med den neokonservativa Teapartyrörelsen. På årsdagen av Martin Luther Kings stora ”I have a dream”-tal i Washington arrangerade Beck på samma plats en manifestation riktad mot Obama och särskilt hans ”kommunistiska” eller möjligen ”nazistiska” sjukvårdsreform. När jag hör honom angripa den egyptiska demokratirörelsen går det kalla kårar längs ryggen på mig.

Frågan är hur stort genomslag personer som han har i USA. Det är illavarslande att Fox tittarsiffror gjort kanalen till en av de mest sedda kabeltevesändarna i landet. Kanalen ägs av Rubert Murdoch och kan ses av över 100 miljoner hushåll i USA.

Debatten om revolutionen i Egypten har i Sverige påverkats starkt av al-Jaziras bevakning. I USA är al-Jazira mer eller mindre osynlig för flertalet sedan kabeltevedistributörer och satellitägare vägrat sända kanalen. Två satellitbolag hade accepterat att sända al-Jazira, men skrinlade planerna sedan Bushadministrationen uttalat att kanalen var antiamerikansk.

Under de senaste veckorna har trots det al-Jazira fått ett genombrott i USA, skriver New York Times, som uppger att bortåt två miljoner amerikaner följt al-Jaziras direktsändningar över nätet.

Glenn Becks och al-Jaziras versioner av den egyptiska revolutionen har inte en stavelse gemensamt.

al-Jazira sammanfattar här på lördagen 18-dagarsrevolutionen i Egypten:

På den egyptiska revolutionens artonde dag gav tyrannen Hosni Mubarak upp. Den folkliga demokratirörelsens seger blev total. Och vilken seger sen! Dikatorns makt knäcktes med icke-våld och folklig kraft.

I går kväll var det lätt att känna oro sedan diktatorn visat okänslig maktfullkomlighet. Många fruktade att demonstrationerna skulle sluta i en massaker som på Himmelska fridens torg. Men så blev det inte. Den egyptiska revolutionen är unik, en seger för ickevåldsstrategi med få motsvarigheter. Mahatma Gandhi och Martin Luther King skulle känt sig stolta över de egyptiska demokratiaktivisterna.

Fredagens händelser i Egypten kan jämföras med Berlinmurens fall och det kalla krigets slut, Sovjetunionens upplösning eller apartheids fall i Sydafrika. Men SVT:s Rapport hängde inte med. Tolv minuter Egypten följdes av fyllig rapportering om snöovädret i Stockholm och en och annan inställd busslinje från Slussen eller vad det nu var för navelskådande 08-journalistik om Stockholms innerstad.

Diktatorns fall är förstås bara början till den process som kan leda till verklig demokrati – eller gå i baklås.

Men den här fredagen är vi alla egyptier! Den 11 februari 2011 är en historisk dag. För Egypten, för arabvärlden, för världen – och för ickevåldet.

Rapparen Wyclef Jean på Haiti har komponerat och sjunger ”Freedom (Song for Egypt)” i soldaritet med den egyptiska revolutionen. Folket på Haiti vet vad det vill säga med korrupta ledare som under lång tid får stöd från USA och västvärlden.

Rapparen ställde i höstas upp i presidentvalet på Haiti men fick inte delta eftersom han är bosatt i USA, fastän född på Haiti. The Guardian lägger ut hans sång på sin sida med minut-för-minut-bevakning av hjändelserna i Egypten.

Och i Kairo fortsätter mirakulöst nog på artonde dagen de fredliga protesterna mot Mubaraks och Suleimans styre med allt fler deltagare också på många andra platser i landet.

”Revolutionen börjar i dag”, skriver Hesham Bahari, i ett brev från förlaget Alhambra:

”Det egyptiska folket har förtryckts i över 30 år av en maffialiknande regim som står för en av vår tids grymmaste repressiva apparater. Det egyptiska folket, som för bara en månad sedan ingen iakttagare hade trott var förmöget till minsta uppresning för att inte säga en historisk revolution, har rest sig. Sextiotusen facebookmedlemmar sparkade igång det som kom att bli en vattendelare i egyptisk historia.”

Hosni Mubarak talade till folket på torsdagskvällen, ”som en far till sina barn”. Trekvart efter utsatt tid inledde han kvart i tio talet, där många trodde att han skulle kungöra sin avgång. En expert på BBC jämförde tidigare under kvällen med när Kung Faruk 1952 överlämnade makten till Nasser och trodde att den 10 februari 2011 skulle gå till historien som dagen då den andra demokratiska egyptiska republiken föddes.

Så blev det inte. Redan efter två minuter kunde man mellan raderna förstå att Mubarak inte tänker lämna sin post före presidentvalet i höst. Det var inget historiskt tal, det som världen och demonstranterna väntat på, snarare en maktspelares cyniska manipulationer för att sitta kvar som president.

På Befrielsetorget i Kairo var stämningen före talet som på en rockgala strax innan huvudbandet spelar. På några minuter förbyttes den upprymda förväntan till vrede. Många tog av sig skorna och viftade med dem i luften som ett sätt att visa sitt förakt gentemot den tyrann som använt sin makt till att skapa sig enorma rikedomar och som under närmare trettio år med undantagslagar härskat med godtycklig terror och djupt förakt för demokrati. ”Undantagslagarna ska hävas”, sa Mubarak, ”när tiden är mogen”.

Vad händer nu? Hur kommer miljoner människor över hela Egypten att reagera? Situationen är inte längre flytande utan vulkanisk, sa en kommentator på al-Jazira.

De största demonstrationerna har varje vecka varit efter fredagsbönen. Mubarak har bäddat för utbrott av vrede. Den egyptiska krisen kan gå in i en ny och våldsammare fas. ”Revolutionen inleds i morgon”, hette det efter talet. ”Det här är politiskt självmord, en förolämpning av det egyptiska folket. Det finns också risk att armén vänder sig mot folket.”

BBC, CNN och al-Jazira direktsände timme efter timme hela torsdagskvällen. SVT var i stort sett frånvarande och ägnade i stället utrymme åt kvällstidningarnas sexrådgivning. Se al-Jazira live via internet här.

Den egyptiske diktatorn och tyrannen Hosni Mubarak klamrar sig fast vid makten. Han har några miljarder skäl. Hans familj har under Mubaraks trettio år vid makten skrapat ihop en förmögenhet motsvarande 500 miljarder kronor. Kapital har placerats i utländska fastigheter i England och i USA och på konton i schweiziska och brittiska banker. Mubarak har fastigheter i Beverly Hills i Los Angeles, och på Manhattan i New York, lägg därtill hotell och lyxhus kring turistorten Sharm el-Sheikh. Också sönerna är miljardärer, den ene äger ett dyrt hem i centrala London.

Varför fryser man inte Mobaraks bankkonton?

I stället hyllas han av somliga. På söndagen försvarades han av Bushs vicepresident Dick Cheney: ”Han är en god man, en god vän och en allierad till USA. Det får vi aldrig glömma.”

Det har också framkommit att det amerikanska företaget Narus, ägt av Boeing, lokaliserat i Kalifornien, hjälpte den egyptiska regimen med vad man behövde för att släcka ner internet. Samma utrustning har också levererats till Saudiarabien.

Nu satsar USA:s regering på att vicepresidenten Omar Soleiman ska ta över, skriver The Guardian. I trettio år har USA stött Mubarak och utrustat Egyptens armé för mångmiljardbelopp. Nu tycks man vilja ersätta honom med Soleiman, som Rolf Gustavsson i Svenska Dagbladet kallar ”den ökände chefen för säkerhetstjänsten och CIA:s specielle samarbetsman”.

Skulle en sådan personförändring bli resultatet av revolutionen i Kairo? I så fall sviker omvärlden, läs USA och EU, återigen Egypten och det egyptiska folket. Det skulle också innebära ett totalt förakt för grundläggande demokratiska värden.

På Tahrirtorget i Kairo fortsätter demonstrationerna på den trettonde dagen.

Efter fredagsbönen vällde återigen hundratusentals människor in på Befrielsetorget i Kairo, Tahrirplatsen, trots de vidriga attacker som demonstranterna utsattes för under torsdagen av president Mubaraks huliganer, med stenar och Molotovcocktails.

Vilket mod, vilken uthållighet, vilken stark vilja till förändring, tänker jag när jag ännu en dag följer al-Jaziras direktsändningar från manifestationen och kan se att det är en fredlig ickevåldsorganisation. Den Mubarakvänliga (köpta) mobben är helt frånvarande. Däremot är armén närvarande på gatorna som leder in till torget, med stridsvagnar och soldater.

Det är ”The Day of Departure”, dags för diktatorn att ge sig av. Frågan är nu inte längre om utan när. Demonstranternas ickevåld är på väg att övervinna diktaturens brutalitet.

Al-Jaziras otroliga direktsändingar fortsätter också på nätet, se dem här. Kanalens stjärnreporter Ayman Mohyeldin, som blev känd för sin rapportering från Gazakriget, skildrar det han ser, ett folk som reser sig från förtryck och låter drömmar om frihet ge ny livsglädje i vad som på fredagsmiddagen mirakulöst nog liknade en folkfest.

Inför mina ögon skrivs historia, lika avgörande historia som de dagar då Berlinmuren föll.

600 skadade och minst en dödad är de kusliga siffrorna efter en dag i Kairo när Mubaraks lejda hantlangare från hästar och kameler har angripit och misshandlat många av de obeväpnade ickevåldsdemonstranter som under mer än en vecka protesterat mot förhållandena i landet. När ickevåld möts med brutalt våld avgörs den fortsatta utvecklingen av krafter utanför Egypten, främst av USA och EU.

Kommer USA och EU att fortsätta att stödja Mubaraks blodsbesudlade regim? Då vet vi att värden som demokrati och folkligt inflytande betyder noll och ingenting för makthavarna, som Hillary Clinton, Barack Obama och Carl Bildt. De sällar sig till det som Olof Palme kallade diktaturens kreatur.

Arabvärlden har under decennier levt i ett strupgrepp från den västliga världen, som med militärmakt, oljepengar och affärsuppgörelser sett till att hela den islamska kultursfären levt under förtryck och i fattigdom. Inför världens ögon har vi dessa veckor sett folkliga revolter  som med frimodig glädje velat skapa förutsättningar för demokrati i ordets egentliga mening. Men de västerländska – så kallade – demokratierna tycks i det här avgörande skedet bara ha sett till sina egna snäva intressen.

Är olja och stabilitet viktigare än demokrati??

Det är lätt att bli beklämd och djupt illa till mods. Historien öppnade ett fönster för en annan framtid. Har det fönstret nu slagits igen med brutalt våld?