Kultur

HD redovisade på måndagen bedrövlig statistik om Helsingborg, som de styrande politikerna vill ska vara ”Sveriges mest attraktiva stad”, men som sedan 2006 rasat från plats 140 till plats 209 (av 290 kommuner). Äldreomsorgen i stan är bland den sämsta i landet, skolor och förskolor likaså.

Men i ett avseende hävdar sig Helsingborg framgångsrikt och det gäller kulturen. Bara Vara kommun satsar mer på kultur per invånare än Helsingborg.

Men statistiken döljer de verkliga förhållandena. Om stan har satsat mycket pengar på kulturen beror det på dyrbara missgrepp. Minns avskedandet av Dunkers chef Niels Righolt, med rejält avgångsvederlag, följt av rader av nyrekryteringar från Bert Karlssons Skara och nerskärningar av verksamheten. Minns hur ambitiösa musiklärare misshandlades. Minns hur teaterarbetare avskedades. Minns hur Konstrederiet behandlades, när fria kulturarbetare trovärdigt ville skapa ett alternativ till Dunkers. Och så vidare.

På Dunkers är det våren 2012 fortsatt kris, man kan inte fullfölja sin utställningsverksamhet, till följd av den ekonomiska situationen. Också den chefslösa symfoniorkestern är i farozonen. Biblioteksanslagen per invånare är bland de lägsta i landet. Helsingborg har inte ens råd med ett kulturcentrum för barn och unga, som skulle dragit igång i vår i tomma lokaler på H+området. Anställningsstopp har proklamerats för kulturen, som ska spara sju miljoner 2013.

Kostnaderna för trafikolyckor höjer bruttonationalprodukten. Kostnaderna för kulturen i Helsingborg beror på liknande vis till stor del på dyrbart och inkompetent vanstyre under mer än en mandatperiod. Externa revisorer borde granska hur dilettanteriet gått ut över i stort sett hela kulturlivet i Helsingborg med otroligt illa använda kulturanslag, som i mycket gått till administrativa haverier medan anslagen till den egentliga kulturen minskats.

Helsingborg har haft en sekellång tradition som kulturstad. Det som skett är att det kulturarvet raserats och förvandlats till en sandlåda. Raserats är för övrigt fel ord, förskingrats är bättre.

Det fanns en lång tid med positiv rivalitet mellan de båda skånska städerna Helsingborg och Malmö. Länge var Malmö på dekis mer eller mindre. Sen svängde det rejält. Helsingborgs tillbakagång kulturellt och urbant har varit markant de senaste fem åren. Striden om Saltkristallerna är bara ett av flera symptom på detta illavarslande tillstånd. Hur kan de ledande politiska partierna driva en fråga på det viset, som om ett kongresshus och ett lyxhotell vore det viktigaste för att bygga en stad med utvecklingsmöjligheter för framtiden, en stad också för unga människor?? Vilken inkrökthet. Ack, så bedrövligt.

Tacka vet jag Malmö! I dag är Malmö en av Sveriges mest attraktiva städer, med ett dynamiskt kulturliv, en blomstrande högskola och urbana levande miljöer, där människor med olika kulturell bakgrund tillsammans skapar en levande stad, med halva befolkningen under 36 år.

”Varför vill alla bo i Malmö?” var rubriken för ett nära nog timslångt högintressant program i radions P1 på onsdagseftermiddagen i kulturradions K1. Det sänds i repris torsdag kväll 18.15 och du kan lyssna på det över webben, via SR:s programsida. Man väjde inte för problem som finns, som ungdomsarbetslöshet, och underrubriken var ”ett program om tillväxtområden, kackerlackor och framtidsoptismism”. Men tonen bland de som fick komma till tals var genomgående entusiastisk om Malmö. Den gamla arbetarstaden har förvandlats till Sveriges mest attraktiva stad.

Programmet handlade om staden som har Sveriges snabbaste tillväxt, som gärna pratar om integration och deltagande och har en befolkning som består av mer än 160 nationaliteter. Dramatikern Jonas Jarl talade med sex personer om Malmö, däribland den danske kulturkonsulten Niels Righolt, som bara hade gott att säga om Malmö. Righolt sparkades ju brutalt från posten som chef för Dunkers.

Hur har Malmö kunnat bli en så dynamisk stad medan Helsingborg förlorat så mycket av sin attraktionsförmåga? Det behandlades förstås inte i programmet, men tål verkligen att tänka på. Varför har det mentala avståndet mellan Peter Danielssons Helsingborg och Ilmar Reepalus Malmö växt så dramatiskt? Bara på fotbollsplanen kan Helsingborg hålla jämna steg med Malmö, åtminstone nästan.

På bilden ovan förs Kockumskranen bort för transport till Korea.

Två av stadens viktigaste kulturhus hotas den här vargavintern i Helsingborgs kulturliv, The Tivoli, med störst antal besökare, och så Röda Kvarn, den 92-åriga biografen från stumfilmsepoken.

Kommunfullmäktige beslutar, sannolikt redan i nästa vecka, att riva/flytta The Tivoli. Och i tisdagens HD berättar Maria Jonsson på Kärnfastigheter att man jobbar för fullt med att utreda biograffrågan. På Kärnfastigheter tänker man inte på kulturella värden med en gammal biograf utan på hyror, det är ju ett fastighetsföretag. Därför heter det att det blir billigare med före detta Sandrews, därför att kommunen äger Konserthuset och slipper betala hyra till en privat fastighetsägare. Att man får betala dyrt för att köpa projektorer kringutrustning och duk och annat som redan finns på Röda Kvarn räknas inte in i den här kommunala bokföringen.

Birgitta Killander, strategisk utvecklare – eller avvecklare? – på kulturförvaltningen, svarar att ”lokalfrågan inte är i fokus” utan innehållet, ”ett digitalt hus som ska vara ett centrum för rörlig bild, visning av kvalitetsfilm och andra kulturarrangemang”.

Ett digitalt hus?? Vad Helsingborg behöver är en biograf och det finns en väl fungerande biograf! Politikerna i kulturnämnden har snärjt in sig i beslutsångest, bortförklaringar och digitala bubblor.

Filmstudion är en ideell förening med 450 medlemmar utan kommunalt stöd. För att kunna visa film behöver föreningen en biograf, inte ett digitalt hus. Övervägande delen av nya filmer visas fortfarande som ”film” och inte digitalt på dvd eller som e-film, därtill kommer hela filmhistoriens samlade verk, som inte kan betraktas utan en projektor. Kommer Filmstudion att bli hemlös till hösten?

The Tivoli är först ut på slaktbänken. Musikhuset ska rivas och sedan till viss del byggas upp på nytt ställe och se gammalt ut. 11 500 protesterar på Facebook mot projektet och när kommunfullmäktige ska besluta i ärendet på onsdag den 24 februari klockan 17 – 19 blir det manifestation utanför Rådhuset i protest mot projektet.

I båda fallen slår kommunen och kulturnämnden sönder kulturinstitutioner som särskilt vänder sig till unga människor.

Filmmanifestet har publicerats, Helsingborgs kulturnämnds av många efterlängtade utredning om den bedrövliga filmsituationen i Helsingborg. Helsingborg är när det gäller det dagliga utbudet av film sämst i klassen, i sin storleksklass. Utbudet av kvalitetsfilm i lilla Båstad är vida överlägset vad som visas i Helsingborg.

I ”manifestet” heter det bland annat att ”Filmstudios och filmfestivaler är väsentliga kulturarrangemang i staden”. Helsingborgs filmstudio är en av landets äldsta och största, med tre visningar av varje film.  Men för att filmstudion ska kunna överleva krävs en biograf som Röda Kvarn. Och i manifestet tar man inte ställning till det.

I våras skrev filmstudiomedlemmar protestlistor till kulturnämnden och krävde att Röda Kvarn skulle få finnas kvar. Många trodde att beslut om detta skulle fattas under hösten. Men nix. Nu verkar besked om Röda Kvarn först komma efter årsskiftet.

Kulturnämndsordförande Anders Lundström intervjuas i HD/NST och han lovar inget.

– Publiken har ju inte sprungit ner entrén när det bara varit kvalitetsfilm som visas.

Röda Kvarn har i regi av SF varit stängd under stora delar av året och bara visat en föreställning per dag fyra dagar i veckan. Så skapar man inget publikunderlag, tvärtom. Därmed hänger också Filmstudions framtid fortfarande i luften. När det gäller Filmstudions visningar av kvalitetsfilm saknas sannerligen inte publik och köerna ringlar långt ut på gatan den dag medlemskorten säljs.

Så mycket prat och så lite handling.

Helsingborg är numera Sveriges mest asfalterade stad. Under det senaste året har kommunen ägnat sig åt att spärra av olika genomfartsleder, som Strandvägen, Järnvägsgatan och nu senast Ängelholmsvägen – och allt mer eller mindre samtidigt. Häromdagen upptäckte jag att kvarteren kring biblioteket också är avspärrade. Planerar man en kupp?

Varför görs alla arbeten samtidigt och så lågintensivt att de drar ut oändligt på tiden? Har gatuförvaltningen tagit över hela kommunens budget, undrar jag och minns hur det i somras inte fanns blygsamma pengar att hålla Hemlösas hus öppet. Är asfalt det viktigaste i livet?

Amatörmässigheten i planeringen framgår också av den besynnerliga eller obefintliga skyltningen. För turister måste det vara rena mardrömmen att försöka ta sig ner i centrum. Finns det ingen på kommunen som kan något om logistik?

För affärsmännen i centrum måste det också vara helt hopplöst under utdragna illa planerade projekt som de här. Är det Välas vänner som ligger bakom?

”På stranden/I vattenbrynet/Välj dig en sten/Slipad mjuk och glatt/Bär den som ett möjligt minne/Av det som kunde vara du”

Otto von Friesen läste existentiella dikter ur sitt nya lyrikhäfte ”Molnet” på Café Krook mitt emot bibblan i Helsingborg och mellan dikterna skapade Marit Sjödin med sin cello mellanrum för tanken. Sofia Hallström introducerade programmet och talade om livet, musiken och poesin med de båda medverkande efteråt.

Marit Sjödins cello distinkt, vibrerande – och så till sist Bob Dylans ”Blowin’ In the Wind”, där cellomusiken glider över i sång i septemberkvällens skymning.

Helsingborg har fått om inte ett kulturcafé så ett café med kulturella ambitioner, härligt och efterlängtat. Torsdagskvällens program med lyrik och musik gav mersmak.

Vilhelm Ekelund dog den 3 september 1949, för i dagarna sextio år sedan. I en understreckare hyllades han av Bo Gustavsson i Svenskan som ”den första moderna människan i svensk lyrik”. I april i år var det åttio år sedan Birger Sjöberg dog, en annan av den svenska lyrikens stora modernister. Båda Ekelund och Sjöberg levde under viktiga perioder av sina liv i Helsingborg, en stad som gör sitt bästa för att glömma dem båda.

I en debattartikel i HD häromdagen påstod Anders Lundström, kulturnämndens ordförande, två saker och föreslog en tredje. Han menade att a) Helsingborg har ett unikt kulturutbud och b) att detta till stor del beror på Henry Dunker.

Av a) och b) följer med Lundströms logik: c) inrättandet av en Henry Dunkers dag på dennes födelsedag den 6 september ”för all framtid”, med allmän flaggning och väl firande på Fredriksdal och så, som på svenska flaggans dag eller med Lundströms pregnanta formulering, ”tårta och bubbel”.

Sundstrafik i kris var den svarta rubriken på HD:s förstasida i veckan. Sundsbussarna eller ACE-link som de heter nu har under årets första sju månader förlorat var tredje passagerare och Scandlines var sjunde.

Den bisarra valutakursen, som ingenting har med verklig ekonomi att göra, har redan slagit ut svenskhandeln i Helsingör och förvandlat staden till något som liknar Svendborg eller Ribe.

Helsingborgs identitet har i alla tider varit förknippad med Öresund och gränsen, av läget i skärningspunkten mellan det danska och det svenska. Turarkulturen är med färjekrisen utrotningshotad men inte bara det, Helsingborgs egenart bleknar bort och staden krymper till något som liknar Eslöv eller Värnamo.

För några år sedan var Dunkers kulturhus det första som utsocknes förknippade med Helsingborg, något som skapade stadens identitet. Också detta har mest gått upp i rök.

Kvar finns en blåsig stad vid havet där var tionde röstade på Sverigedemokraterna i förra valet.

Leonardo Fibonacci var en italiensk matematiker som levde i Pisa på 1200-talet, efter att ha växt upp i

Algeriet. Han bidrog till att introducera arabiska siffror i Europa. Fibonaccitalen är en talföljd, där varje tal är summan av de två föregående, alltså 0, 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34 … Om man gör kvadrater av talföljden ser det ut så här.

Fibonacci använde talföljden för att beskriva tillväxten av kaniner under vissa förutsättningar. Men Fibonaccitalen förekommer i naturen mycket mera intrikat än så, exempelvis i spiralstrukturer i kottar, snäckor och maskrosor. Kanske är spiralstrukturen i galaxerna betingad av samma talföljd? Den hänger också samman med gyllene snittet, när en sträcka delas i en längre del a och en kortare del b på så vis att hela sträckan a+b förhåller sig till a som a förhåller sig till b.

Mats Kolmisoppi skriver på kultursidan i lördagens HD/NST (25/7) om Helsingborgsfestivalen. Hans artikel är skriven som en talföljd enligt Fibonaccis regler, i avsnitt där antalet ord är 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34, 55 …

Eftersom Mats inte berättar om Fibonacci på den tryckta tidningssidan gör jag det här. Mats är författare och vikarierar i sommar på kulturredaktionen.

Finns det något samband mellan talföljden och Helsingborgsfestivalen?

Naturligtvis!

Kanske i Tomas Francks saxofonsolon på jazzscenen på Konsul Olssons plats.

Hemlösas hus i Helsingborg har stängt flera sommarveckor. ”Pengarna räcker inte”, har det hetat.

Och regnet vräker ner som det så ofta gör i juli …

Pengarna räcker till så mycket annat. Halva stan har det senaste halvåret varit uppgrävd för stora kostsamma gatubyggen. I dagarna festivalas det hej vilt. Och kommunen har ju som HD tidigare rapporterat spekulerat bort miljonbelopp på placeringar i amerikanska livförsäkringsbolag. Avgångsvederlag till avskedade musiklärare och hyror till en biograf som bara står stängd hör till annat det finns pengar till.

Men att ge hemlösa tak över huvudet, det är för dyrt, säger man från kommunens sida och det känns fruktansvärt obehagligt med en ansvarig politisk ledning som har en sådan människosyn. Ett samhälle, en stad, som inte bryr sig om de mest utsatta är omänskligt.

GA-kyrkans församling ordnar i sommar grillkvällar för hungriga hemlösa, skriver HD. Kyrkan serverar i Furutorpsparken välsignade korvar, tre per man. Och i Mariakyrkan finns under festivalen en Kollektomat där bidrag kan ges till de hemlösa.

Så bra med en kyrka som har kvar sin mänsklighet när staden Helsingborg förlorat den.