Fotografen Tomas Montelius lägger på Facebook ut en bild av rivningen av den gamla stadsteatern 1976, beordrad av lokala politiker utan känsla för byggnadens historia och egenart. Bilden väcker fantomsmärtor. Läs mer
Alldeles mot slutet av Charlotte Engelkes Flygande holländare på Helsingborgs stadsteaters lilla scen försvinner hela publiken ner under vattnet – utan att vi blir våta. Vi ser vad som händer under ytan, i en uppsättning fylld av symboler om manligt kontra kvinnligt, vått och torrt, om att vara över ytan och under ytan, i ett spel om det som kallas livet, som driver undan med havets stormar, där kärleken bara tycks kunna infinna sig en enda dag vart sjunde år. Läs mer
Helsingborgs stadsteater har fått vind i seglen. Publiken har återvänt och 
hösten 2012 var publikmässigt den näst bästa sedan 1997, berättar teaterns vd Max Granström, som tackar både Hans Alfredson och Nils Holgersson för hjälpen.
Dramatiseringen av Alfredsons Den enfaldige mördaren sågs av över 11 000 besökare och Nils Holgersson (bilden) under hela spelperioden (som fortsätter en bit in i 2013) av nästan 20 000 i alla åldrar. Siffran innebär för Nils Holgersson en beläggning på osannolika 98 procent, inklusive förberedande genrep. 61 000 besökare hade teatern för hela 2012.
Helsingborgs kulturliv har de senaste åren kantats av kriser och katastrofer, med nedskärningar, inskränkningar och politiker som saknat både fingertoppskänsla för kulturens egenart, respekt för stadens kulturarbetare och engagemang för ett vitalt och levande kulturliv i Helsingborg. Värst illa ute i år är nog Dunkers.
Men stadsteatern fungerar! Man spelar angelägen och bra teater med ett brett 
utbud av egna produktioner och gästspel och finner en stor publik. Det är bara att gratulera vd Max Granström och nya teaterchefen Anna Novovic (bilden). Och helsingborgarna.
Mellandagsteater på stadsteaterns stora scen i Helsingborg. Teatern är fylld till sista plats, vilket om jag minns rätt innebär att vi i salongen är 600 personer som ser Nils Holgerssons underbara resa, med manus och regi av Annika Kofoed efter Selma Lagerlöf.
På scenen skolbarn, tamgäss, djur på Kullaberg, tomtar och vildgäss. I salongen yngre och äldre i alla åldrar. Det är teater med suveräna skådespelar, teater som använder teaterns alla uttrycksmedel och som ger tanken vingar.
Stadsteatern har återfått sin vitalitet och angelägenhet i det Helsingborg, där så många 
politiker ställt till det, också för de stora institutionerna, med Dunkers djupgående kris och symfoniorkesterns orimliga sparkrav.
När jag ser Nils Holgersson minns jag mina egna tidiga teaterbesök och vad de betydde. Och jag gissar att föreställningen för många unga förstagångsbesökare kan skapa en bestående känsla för teaterns och konstens livsviktiga möjligheter.
På bilden överst: Michael Segerström som Mårten Gås och Thérèse Andersson Lewis som Nils Holgersson. På nedre bilden kramar Regina Lunds granna ledargås Akka om sin publik efter föreställningen.
Föreställningen ges till den 20 januari 2013.
Stadsteaterns spelår går mot sitt slut – i dur. Återigen var det röd lykta när sista 
föreställningen av Kärleksbrev gavs på Foajéscenen utanför stora scenen. Där gestaltade Bo G Andersson och Inga Ålenius en brevväxling över femtio år mellan en pojke/man och flicka/kvinna, med drömmar besvikelser, längtan och kärlek i otakt.
Kärleksbrev är teater med små medel, spel med nyanser, med talande tystnader och begränsade uttryck, om livet som längtan och realitet med stor allmängiltighet, i en föreställning iscensatt av Annikas Kofoed.
I sin recension i HD hyllade Elin Wrethov föreställningen som en ”riktig liten hjärtevärmare”.
Det var Bosse Anderssons sista föreställning som fast anställd efter mer än ett kvartsekel på teatern och han hyllades välförtjänt med tal, blommor, stående ovationer och fyrfaldigt hurrande. Han lär dessbättre återkomma på scenen redan i höst, om än som gästartist.
Teaterns vd Max Granström uttryckte välgrundat sin glädje över att stadsteatern efter den djupa svackan nu har återvunnit självkänslan och existensberättigandet. Och Bo G mindes hur det för inte alls länge sedan kändes meningslöst att ”gå till arbetet”.
Helsingborgs stadsteater är livsviktig för den här staden. Låt oss hoppas att de positiva känslorna på teatern och bland helsingborgarna för vår teater kan vidareutvecklas utan klåfingriga politikers kortsiktiga förödande dumheter.
Tidigare på lördagen premiärsåldes biljetter till höstens föreställningar i en repertoar som på pappret verkar både lockande och ambitiös.
Det blåser kalla vindar kring symfoniorkestern de här aprildagarna. Man spelar med högsta konstnärliga kvalitet för fulla hus (85 proc beläggning). Men kulturnämnden fattade på förra mötet ett beslut som kan innebära att orkestern måste skäras ner med tre musiker, därför att bidragen till orkestern inte täcker avtalsenliga lönehöjningar.
På sin blogg skrev kulturnämndsordföranden Mats Sander i fredags att det var svårt att för nämnden att hantera Konserthusets budget och att man beslutat att ”konserthusstyrelsen ska återkomma i augusti. Det är en utmaning för dem men jag har förhoppningar att de ska hitta lösningar.”
Sander värnar inte om orkestern, den akuta krisen menar han är en utmaning för någon annan. Vilken ynkedom! Själv har han bidragit till miljonförluster för nämnden med det havererade dataarkivsystemet.
Helsingborgs stadsteater befinner sig dessbättre i ett annat läge. Situationen är på väg att stabiliseras efter en utdragen kris, främst vållad av politiskt vanstyre. Under hela våren 2011 hade teatern 13 000 besökare, berättar teaterns vd Max Granström när vi träffas över en lunchmacka. Den 30 mars i år har teatern inklusive reserverade framtida biljetter sålt 22 500 biljetter.
– Resan till Melonia hade en 94-procentig beläggning. Under hallonbusken är uppe i 80 % och har flera föreställningar kvar. En midsommarnattsdröm är halvvägs in i spelperioden uppe i strax under 70 %.
Nu arbetar sju personer på teatern med marknadsföring och försäljning och till hösten tillträder en ny konstnärlig chef med positiva förväntningar, Anna Novovic.
I lördags hade jag glädjen att se Shakespeares En midsommarnattsdröm på stora scenen, iscensatt av Anna Novovic med drömsk poesi. Det var utsålt och röda lampan lyste också utanför samma kvälls föreställning av Under hallonbusken på Lilla scenen.
Stadsteaterns nya chef är utnämnd, Anna Novovic, som har arbetat i huset och på alla vis verkar vara ett bra val. Med en konstnärlig chef och en vd borde teatern ha återfått den organisation som är nödvändig för kreativt teaterarbete, efter en lång period av politikerskapat kaos.
Så återstår bara att Konserthuset och Symfoniorkestern ska få sin nya chef, efter en onödigt utdragen process.
Men, för det finns några men. Bekymmersamma ”men”.
För några veckor sedan aviserade den moderate kulturnämndsordföranden Mats Sander ”en minskad personalram” för Helsingborgs kulturinstitutioner och ”gemensamma chefer inom ekonomi, personal, marknad och kommunikation” för kulturförvaltningen, Stadsteatern och symfoniorkestern. På så vis ska man spara 4,4 miljoner, hette det.
Det här kan ”ställa till det” för både teatern och symfoniorkestern. Gemensam marknadsföring för de båda institutionerna är ingen bra idé. teaterns publikarbete är annorlunda än orkesterns. Om man däremot skär ner på kulturförvaltningens personal och frigör medel för konstärlig verksamhet är det en annan sak.
Redan på torsdagen behandlar kulturnämnden Stadsteaterns och Konserthusets bokslut för förra året. På mötet kommer man också att informera om vad man menar med den förskönande omskrivningen ”kultursamordning”, som står som punkt elva på dagordningen.
Sedan ett år har Helsingborgs konserthus ingen vd. När rekryteringen nu i höst skulle ha inletts meddelade Konserthusets ordförande Kenneth Lantz (kd) att att han fått ”direktiv från ägarna” att senarelägga det hela. Helsingborgs kommun äger Konserthuset och ägarstyrningen över kulturbolagen utövas av kulturnämnden. Men kulturnämnden har aldrig fattat något beslut om vd-rekryteringen, skriver tre miljöpartister i Helsingborg, Michael Mania, Annika Román och Lars Dalesjö, på den nya bloggen Grön kulturpolitik i Helsingborg. Vem har då fattat beslutet?
”Ledningen i Rådhuset har sagt till konserthusstyrelsen att trampa på bromsen för rekryteringen”, skrev HD 12 november i en intervju med kd-kommunalrådet Lars Thunberg. ”Ledningen i Rådhuset”?? Så kan det ju inte gå till.
Det här är ännu en bisarr kulturskandal i Helsingborg. Frågan har flera dimensioner.
• Det är orimligt att en stor institution som konserthuset saknar vd under så lång tid. Institutionens ekonomi hotas och i förlängningen också verksamhetens kvalitet. Staden borde måna om orkestern och konserthuset. Det gör man inte alls på det här viset.
• Anledningen till uppskovet tycks vara att man hoppas på ”samordningsvinster” (med Thunbergs formulering i HD-artikeln). Är det fortfarande knäppgökar i rådhuset som vill slå samman symfoniorkestern och stadsteatern? Konstnärligt kan det bli förödande med en gemensam vd. Hur ska teaterns önskemål kunna vägas mot musikverksamhetens? Samordning kan väl vara ok, men samstyre riskerar att bli förödande destruktivt.
• Rubriken på den citerade bloggen är ”Dekret från gänget”, vilket syftar på att normala demokratiska beslutsvägar fullständigt åsidosätts. Eller som de tre författarna skriver i bloggen:
”Det krävs inte mer än ett samtal från ”Ledningen i Rådhuset” och det demokratiska styrsystemet för Helsingborgs Stads kulturinstitutioner sätts ur spel. Kulturnämnden, bolagsstyrelser, samordningsgrupper har ingenting att säga till om saken. Vi vet inte ens vilka som står bakom beslutet att stoppa VD-rekryteringen. Inga protokoll eller beslut finns som skulle kunna överklagas.”
Precis så gick det också till när det anrika konstmuseet Vikingsberg tidigare i år förvandlades till dagis, med metoder där alla normala demokratiska regelverk åsidosattes. Beslutet om att skjuta på vd-rekryteringen innebär att det godtyckliga vanstyret av kulturen i Helsingborg bara fortsätter.
De senaste fem årens politiska kalabalik inom Helsingborgs kulturliv har skadat först Dunkers och sedan Stadsteatern å det grövsta. Hittills har den ovärderliga symfoniorkestern klarat sig, men hur länge till??
Karl Dunér slutar som teaterchef i Helsingborg. Beskedet kom knappast som en överraskning. Turbulensen på stadsteatern har varit för stor. I januari 2010 avskedades 22 personer på ett möte med ingen eller minimal förhandsinformation. En chef som behandlar sin personal på det viset kan jag inte ha respekt för. Det blev knappast bättre genom att teatern bröt mot alla rimliga spelregler på arbetsmarknaden. Den kommunala bolagiseringen av teatern medförde att de avskedade inte fick förtur till andra jobb inom kommunen.
Avskedandena var inhumana. Att skrota marknadsavdelningen var fullständigt nipprigt. Var och en som vet något om teater är ju medveten om att marknadsföring och publikarbete hör till teaterns kärnverksamheter. Utmaningarna i det sammanhanget är oändliga. Hur vinner man en teaterovan publik? Hur får man unga människor att hitta till teatern?
Teaterförbundets avd 8 i Helsingborg skrev i november 2010 ett brev till kommunfullmäktige. I brevet uttryckte man oro över att marknadsavdelningens åtta publikarbetare blivit uppsagda och nämnde som exempel en konsekvens när man till ett gästspel i oktober bara sålt 16 biljetter till Storans 590 platser.
Vanstyre och administrativ kompetens alltså. Som Björn Gunnarsson påpekade på onsdagens kultursida är Dunér en inspirerad regissör som saknat administrativ erfarenhet.
Dock var det inte främst hans bristande chefskompetens som skapade krisen. Det fanns pådrivande krafter, teaterstyrelsen och dess dåvarande chef folkpartisten Tore Bryneholt bär ett sjusärdeles tungt ansvar.
Bryneholts cyniska uttalande i maj 2010 om att ”det går att krama ut mer kultur ur varje skattekrona” fick mig att sätta morgonteet i halsen. Bryneholt försvarade inte teatern mot påhopp utifrån, han angrep den. Och han hade mage att föreslå en sammanslagning av teatern och symfoniorkestern. På allvar. På fullt allvar. Och bakom honom stod en annan klåpare, dåvarande kulturnämndsordföranden Anders Lundström.
Jag gillar inte att använda så här hårda ord. Men det handlar om politiskt och demokratiskt tillsatta personer som utan ödmjukhet utövat destruktiv makt – och för sådant har jag inget tålamod. De lyssnade heller inte på personalens nödrop: 89 procent av de anställda förklarade våren 2010 att de saknade förtroende för teaterns ledning.
Ansvaret för stadsteaterns nuvarande desperata situation är således framförallt politiskt. Med en rimligt kompetent teaterstyrelse bakom Dunér hade det aldrig behövt bli så här illa. Jag skrev redan för ett år sedan att teaterns kris skapats genom politiskt dilettanteri och oförmåga att bedriva en långsiktig anslagspolitik som garanterar teaterns överlevnad.
Chefer har kommit och gått sedan Helsingborgs stadsteater grundades 1921, namnen talar för sig, Ingmar Bergman, Per Sjöstrand, Lars-Lewi Laestadius, Claes Sylwander, Lars Svenson, Göran Stangertz, för att bara nämna några. Det har varit kriser och stormar under åren – men aldrig som nu det senaste halvåret, en kris som många fruktat kunde leda till en nedläggning.
Förhoppningsvis blir det inte så. Men en utdragen chefskris i kombination med en ekonomisk kris efter allt publikbortfall är inget önskeläge. Dunér bör lämna teatern redan efter vårsäsongens slut, med en tillförordnad chef som ansvarig under en övergångsperiod. Därtill hoppas jag att ansvariga politiker sluter upp bakom teatern, med långsiktigt moraliskt och ekonomiskt stöd och en markerad vilja att söka läka och lindra dagens öppna sår och återskapa en konstnärlig och publik teater.
Helsingborgs stadsteaters bedrövliga bekymmer fortsätter. Efter fjolårets ogenomtänkta massuppsägningar har teaterns marknadsföring kapsejsat. Redan innan den senaste premiären i fredags, ”Allt som är ditt”, inställdes fyra av 18 planerade föreställningar under februari och mars, till följd av svagt publikintresse, läs oduglig marknadsföring.
Till råga på allt menade teaterchefen Karl Dunér i HD att det hela var ”helt odramatiskt”. Det är tydligen publiken det är fel på. ”Det är ett okänt format och det tar tid för publiken att hitta hit. Man vill vänta och höra vad grannen tycker innan man köper biljett.”
Också i höstas ställde teatern in föreställningar till följd av för få sålda biljetter. Bekymret är inte publiken utan teaterns ledning och kulturpolitikernas klåfingrighet.
Uppgifterna om publikens ointresse och de fyra indragna föreställningarna borde leda till akuta åtgärder för att rädda stadsteatern – innan det är för sent. Fortsätter det på det här viset överlever knappast teatern länge till.
Risken är också uppenbar att teaterns problem smittar av sig på den i dag väl fungerande symfoniorkestern. I senaste numret av medlemsbladet för Helsingborgs symfonikers vänner uttrycker föreningens ordförande Yngve Einert oro inför planerna på att samordna ekonomi, personalfrågor och marknadsföring för konserthuset, Dunkers och Stadsteatern och skriver att det ”finns farhågor, att den föreslagna organisationen kan bli en black om foten för HSO:s del”.
hd.se
